En kalkstensfyndighet söder om Hjälmaren skulle försörja
dåvarande Skånska Cementgjuteriets nystartade
cementfabrik i Köping med kalksten. Det erbjöd i slutet av
1930-talet ett spännande transportproblem; skulle man välja
biltransport med färja i Hjälmaresund, skulle man välja att
bygga en helt ny järnväg eller fanns det en mer ekonomisk
lösning? Svaret på problemet blev en 42 km lång linbana,
som stod klar 1941 och fram till 1973 gick dygnet runt, varje
år med 600 000 ton kalksten, som blev till cement och
industrikalk inför den stora efterkrigsexpansionen för
industri och byggande. Linbanan har på ett miljövänligt sätt
klarat ett stort och långvarigt transportbehov. Det är lätt att
säga att det blev en mycket lyckad investering såväl tekniskt
och ekonomiskt som miljömässigt.
Numera är den linbana som bilister på E 20 mellan Kungsör och Arboga
eller på andra vägar i regionen förundrat tittat på och undrat varifrån och vart
och med vad, för alltid stoppad. Den sista transporten gick häromåret och
anledningen till att linbanan stannats är inte att den är utsliten, utan att
Fors-
bykalken har svårt att klara kvalitetskraven för den nuvarande användningen.
Linbanan har trots stora ingrepp i naturen kommit att betraktas som ett
naturligt inslag i miljön. Nu uppkommer frågan om vad som skall ske med
linbanan. Skall den rivas? Det är de flesta eniga om är en dålig lösning. Ett
bevarande är naturligtvis det som känns riktigast. Det skulle också ge
möjlighet att utveckla turistisk verksamhet - att tyst och stilla glida fram
över land och sjö för att beskåda djur och natur. Givetvis handlar detta ytterst
om pengar - alla intressenter måste samverka, och staten bör på lämpligt sätt
ekonomiskt stödja ett sådant projekt.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av statligt stöd för bevarandet av linbanan mellan Forsby
och Köping.