Kostnader i samband med arkeologiska undersökningar
Enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. är ansvaret
för skydd och vård av kulturmiljön en angelägenhet för alla.
I verkligheten åvilar dock ansvaret främst fyra slags
adressater, nämligen ägare eller andra markanvändare,
kommuner, museer och statliga myndigheter. Ägarens ansvar
har under de senaste 50 åren successivt skärps bl a genom
kostnadsansvar för arkeologiska undersökningar vid
exploatering.
Arkeologiska undersökningar aktualiseras huvudsakligen när någon vill
utföra ett arbetsföretag som innebär att en fast fornlämning måste rubbas,
ändras eller tas bort. Regler om ingrepp i fasta fornlämningar finns intagna i
kulturminneslagens andra kapitel.
I lagen föreskrivs att den som avser att uppföra en byggnad eller en
anläggning eller genomföra ett annat arbetsföretag som berör en fornlämning
är skyldig att ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen får lämna
sådant tillstånd endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som
inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse (12 §). Om
tillstånd lämnas får länsstyrelsen som villkor ställa skäliga krav på särskild
undersökning för att dokumentera fornlämningen och ta till vara fornfynd
eller på särskilda åtgärder för att bevara fornlämningen (13 §).
Kostnaderna för sådana undersökningar och andra åtgärder som nämnts i
13 § skall med vissa undantag bestridas av den som ämnar utföra
arbetsföretaget (14 §). Tanken bakom kostnadsregeln är att eftersom en
fornlämning är att se som en på lag grundad form av servitutsbelastning, är
det rimligt att den som vill få bort servitutet även skall stå för de härav
föranledda kostnaderna. Kostnaderna blir särskilt betungande i områden där
fornlämningar är särskilt rikt förekommande och kolliderar med enskilda
näringsintressen som t ex i Skaraborg och på Öland.
Regeln om kostnadsansvar i ovannämnda 14 § kulturminneslagen hade en
motsvarighet i den tidigare gällande fornminneslagen. Enligt den lagen
gällde kostnadsansvaret endast för större arbetsföretag medan staten betalade
för de mindre. Vår uppfattning är att en återgång till den gamla ordningen
med en skiljelinje mellan större och mindre arbetsföretag på ett godtagbart
sätt skulle minska kostnaderna vid arkeologiska undersökningar för mindre
arbetsföretag. Kulturminneslagens regler om kostnadsansvar för arkeologiska
undersökningar bör därför ändras. Ändringen bör gå ut på att det ifråga-
varande kostnadsansvaret begränsas till större arbetsföretag. Detta bör kunna
ske på ett kostnadsneutralt sätt. Det bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar i kulturminneslagen.