Riksdagens förvaltningsstyrelse föreslår i betänkandet bl.a. att riksdagsledamöternas arvode skall höjas med 5 700 kr till 36 000 kr per månad. Av höjningen utgör 2 000 kr en växling från kostnadsersättning till arvode. Styrelsen föreslår även att Riksdagens arvodesnämnd fortsätter sin verksamhet.
Miljöpartiet de gröna har tidigare uttalat kritik mot rådande ersättnings- system till riksdagens ledamöter. Framför allt är vi kritiska till systemet med kostnadsersättning som överlevt sig själv med tanke på att riksdagen idag betalar för teknisk service och en rad andra kostnader som ledamöterna tidigare själva svarade för. Det är därför rimligt att en radikal sänkning av kostnadsersättningen genomförs.
Arvodets storlek har de senaste åren avgjorts av arvodesnämnden. Den grundläggande frågan för bestämning av arvodet är naturligtvis om detta är en riktig och rimlig ordning. Utredaren och förvaltningsstyrelsen väljer att å ena sidan underkänna detta system genom att föreslå att riksdagen själv ska besluta om en betydande arvodeshöjning och å andra sidan föreslå att arvodesnämnden ska vara kvar. Detta är ologiskt och ett dåligt förslag. Det går inte att få trovärdighet och respekt för systemet med en oberoende nämnd om riksdagen då och då, när man inte är nöjd med nämndens arbete, ska ta sig friheten att besluta om "korrigeringar" för att höja arvodena. Miljöpartiet vill bestämt ta avstånd från förvaltningsstyrelsens förslag om att riksdagens ledamöter nu ska frångå systemet med en arvodesnämnd för att istället själv besluta om kraftiga arvodeshöjningar. Detta kommer med rätta att öka misstroendet mot det politiska systemet och skadar därför den svenska demokratin.
Förvaltningsstyrelsen hänvisar i betänkandet till att arvodeshöjningen egentligen handlar om att återställa ersättningen i förhållande till en efter- släpning, som i sin tur "var ett direkt resultat av riksdagsbeslut". Miljöpartiet menar att just på grund av att det var ett riksdagsbeslut, så kan man inte tala om någon "eftersläpning". Det var ett medvetet beslut från riksdagens sida som togs med tanke på att många andra i det svenska samhället just då fick erfara att pengarna minskade i plånboken.
En så kraftig - och plötslig - höjning av arvodet som det nu handlar om, står inte i proportion till vad vi uppfattar som rimligt. Kopplingen till nivån för domargruppen ökar heller inte legitimiteten i förslaget, eftersom just denna grupp har fått se kraftiga löneökningar de senaste åren.
Vi anser att dagens nivå på riksdagsledamöternas arvode är möjlig att försvara. Med den nuvarande nivån på arvodet kan man inte ifrågasätta ledamöternas möjlighet att ha en oberoende ställning och inte heller att arvodesnivån lett till att endast vissa grupper i samhället blivit represen- terade.
Mot bakgrund av det ovan angivna kan Miljöpartiet inte godta förvaltningsstyrelsens förslag. Vi vill betona vikten av att riksdagen själv inte bidrar till de stora och växande löneskillnaderna i samhället.
Det finns två möjliga vägar att gå för att bestämma riksdagsledamöternas arvoden i framtiden. Antingen får arvodesnämndens arbete fortsätta utan inblandning från riksdagen eller så avskaffas nämnden och ett nytt system införs där arvodet bestäms ifrån den genomsnittliga löneökningen i samhället eller någon annan jämförbar grupp. Miljöpartiets uppfattning är att riksdags- ledamöternas arvode inte bör tillåtas öka mer än genomsnittet i samhället.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår förslaget 1998/99:RFK3 Riksdagsledamöternas arvode.
Stockholm den 11 november 1998
Marianne Samuelsson (mp)
Birger Schlaug (mp) Per Lager (mp) Peter Eriksson (mp) Kia Andreasson (mp) Gunnar Goude (mp) Matz Hammarström (mp) Helena Hillar Rosenqvist (mp) Barbro Johansson (mp) Mikael Johansson (mp) Thomas Julin (mp) Ewa Larsson (mp) Gudrun Lindvall (mp) Yvonne Ruwaida (mp) Kerstin-Maria Stalín (mp) Lars Ångström (mp)