I kommuner och landsting pågår lag- och domstolstrots. Den som till exempel söker bistånd enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller en insats enligt lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) kan inte förutse socialnämndens beslut och även om han eller hon efter ett överklagande får rätt i domstol är det inte alls säkert att domen verkställs. Rättssäkerheten är därmed satt ur spel. Kommuner och landsting stöder sitt agerande på principen om kommunalt självstyre. De anser att varje kommun efter sina förutsättningar och gällande politiska normer själv skall få bestämma storleken på socialbidrag. Under de senaste åren har trotset uppmärksammats särskilt vid några tillfällen. Hovrätten i Skåne och Blekinge fann 1995 att en nämnd i Olofström gjort sig skyldig till domstolstrots när den inte verkställde en länsrättsdom om ekonomiskt bistånd och Socialstyrelsen redovisade ett stort antal inte verkställda domar samt lagtrots i sin slutrapport över uppföljningen av handikappreformen från 1994.
Lokaldemokratikommittén (SOU 1993:109), som utredde problemet med lag- och domstolstrots, slog fast att vägen via brottsbalken egentligen inte är framkomlig, främst ur demokratisynpunkt. Redan existerande svårigheter med att rekrytera förtroendevalda förstärks. Kommittén kom med några förslag till sanktioner, men förslagen kritiserades kraftigt av samtliga remissinstanser varpå utredningen lades i malpåse. Trotset har också utan framgång utretts av Finansdepartementet (Ds 1995:27). Självklart måste det finnas en bestämmelse om tjänstefel, och det är ingen bra lösning att låta enskilda förtroendevalda bli ansvariga för att kommuner och landsting inte prioriterar i verksamheten så att lagar och domar kan efterlevas.
Påtryckningarna bör i första hand riktas mot kommuner och landsting i sin helhet. På så vis skapas bättre förutsättningar för att verksamheten i kommu- ner och landsting bedrivs i enlighet med vad var och en har rätt att begära, det vill säga att kommuner och landsting följer lagar och praxis. Det bör utredas om ett allmänt införande av sanktioner mot kommuner och landsting som inte följer domstolsutslag. Sanktioner i form av ett högt vite med kommuner och landsting som adressater är förmodligen den enda sanktion som kan få kommuner och landsting att göra nödvändiga prioriteringar för att säkerställa människors rätt, när domstolen funnit att lagen ger dem denna rätt. Vitesbeloppet bör vida överstiga kostnaden för den inte verkställda åtgärden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lag- och domstolstrots.
Stockholm den 27 oktober 1998
Lena Sandlin (s)