Moderata utgångspunkter

Moderata samlingspartiet vill forma samhället så att den enskilde medborgarens tillvaro präglas av frihet, oberoende och trygghet. Vår politik utgår från att varje människa är unik och har ett eget värde.

Alla människor har därför rätt att ses som individer och bedömas efter sina erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner. Alla avvikelser från detta är diskriminering, vare sig den av politiker anses vara positiv eller negativ. För att åstadkomma att människor betraktas som enskilda individer oavsett ur­sprung finns i grunden bara en väg, ett tålmodigt och långsiktigt opinions­arbete. Det är i grunden en attitydfråga.

Många människor råkar dagligen ut för diskriminering. Dessa människor har en oavvislig rätt att få skydd och stöd. Ett modernt samhälle ska inte acceptera att människor behandlas som om de vore mindre värda bara för att de kanske har sina rötter i ett annat land, är homosexuella eller lever med ett funktionshinder. En självklar utgångspunkt är att var och en har rätt att bli bemött med respekt för den hon är.

Dagsläget

Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) skall det allmänna ”verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden. Det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas”. Religionsfriheten garanteras i 2 kap. 1 § RF och i 2 § samma kapitel garanteras den enskilde medborgaren skydd ”mot tvång att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende”. I 2 kap. 15 och 16 §§ RF stadgas att ingen lag eller föreskrift får innebära att en medborgare missgynnas ”därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet” eller ”på grund av sitt kön”. Enligt 1 kap. 9 § och 11 kap. 9 § RF och lagen (1994:260) om offentlig anställning skall saklighet iakttas vid anställning till statliga och kommunala tjänster.

Särskilda bestämmelser mot könsdiskriminering finns i jämställdhetslagen (1991:443) och särskilda bestämmelser mot etnisk diskriminering återfinns i lagen (1974:134) mot etnisk diskriminering. Den senare lagstiftningen är inte begränsad till att endast gälla arbetslivet. Slutligen finns regler i brottsbalken (BrB). Sålunda stadgas i 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp och av 16 kap. 9 § framgår att det utgör olaga diskriminering om en näringsidkare i sin verksamhet ”diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse”.

De nu aktuella propositionerna tar sikte på diskriminering av tre grupper, nämligen etniska minoriteter, funktionshindrade och homosexuella. Av dessa grupper torde de etniska minoriteterna åtnjuta det bästa skyddet med nu gällande lagstiftning. Funktionshindrade och homosexuella har med nu gällande lagar ett mer knapphändigt skydd. Samtliga tre propositioner begränsas till att gälla förhållandena på arbetsmarknaden.

I dagsläget råder dessvärre knappast någon tvekan om att diskriminering utgör ett problem i det svenska samhället. Detta gäller också i arbetslivet. Vi noterar även den kraftiga ökning av anmälningarna till Diskriminerings­ombudsmannen som nyligen har rapporterats. Funktionshindrades problem att komma ut på arbetsmarknaden är väl dokumenterade och det råder heller knappast någon tvekan om att homosexuella utgör en utsatt grupp.

Diskriminering är – i alla sina former – ett uttryck för mänskliga fördomar. Möjligheterna att påverka mänskligt beteende med politiskt beslutsfattande är samtidigt begränsade. Icke desto mindre är det en grundval för ett humanistiskt och demokratiskt samhälle att varje människa bemöts med respekt för den han eller hon är. Moderata samlingspartiets slutsats blir därför att lagstiftning kan vara befogad för att hävda den enskildes rätt och okränkbarhet. Propositionernas förslag uppfyller emellertid inte de krav som bör ställas på en sådan lagstiftning.

Regeringsförslagens nackdelar

En första iakttagelse är att diskriminering förekommer på olika samhällsområden. De nu föreliggande förslagen tar sikte uteslutande på arbetsmarknaden, vilket är en begränsning. Beträffande den etniska diskrimineringen är detta till yttermera visso ett steg tillbaka, eftersom den nuvarande lagen – vilken föreslås upphävas – inte har denna begränsning.

En andra iakttagelse är att propositionerna tar sikte på tre specifika diskrimi­neringsgrunder. Även om dessa sannolikt är de vanligaste kan förfaringssättet bidra till att ge intryck av att diskriminering på andra, godtyckliga grunder är godtagbart. I sammanhanget kan erinras om den pågående debatten om s.k. genetisk diskriminering d.v.s. diskriminerande förfaranden på grundval av genetiska undersökningsresultat.

Med en vid tolkning av begreppet diskriminering kan sägas att ingen idag är så särbehandlad som den som är hänvisad till arbetslöshet och avsaknad av egna utkomstmöjligheter. Det gäller med andra ord att en lagstiftning som syftar till att minska en ”specifik” diskriminering inte ges en sådan utformning att den försvårar start och vidareutveckling av företag. Sverige har idag en krånglig och svåröverskådlig lagstiftning på arbetsrättens område. Regeringens utformning av de nya lagarna medför betydande risker för att ytterligare sten läggs på bördan, särskilt för små arbetsgivare.

Särskilt bestämmelserna om diskriminering under rekryteringsprocessen ter sig tveksamma. Den omständigheten att en tjänst utlyses kan inte medföra att en viss arbetssökande automatiskt har rätt till anställning. Det föreligger trots allt en fri anställningsrätt liksom det föreligger en fri rätt för en arbetssökande att acceptera ett anställningsförhållande. Inte heller är anställningsförfarandet – särskilt inte i små företag – den formaliserade, sakliga och på strikt objektiv meritvärdering grundade procedur som propositionerna indikerar. Lagförslagen skulle ofrånkomligen byråkratisera varje anställningsförfarande. Det skulle, kort sagt, bli svårare att anställa.

Andra egendomligheter i regeringens förslag är att lagarna tvingar arbetsgivare att på olika sätt gardera sig mot anklagelser för diskriminering, vilket leder till risk för andra integritetskränkningar. Sveriges Advokat­samfund frågar sig t.ex. om en arbetsgivare skall behöva utreda vilken sexuell läggning en viss anställd har för att senare kunna bemöta påståenden om diskriminering på sexuell grund. Det kan också ifrågasättas om det är rimligt med en ordning där någon kan ådömas skadestånd trots att han varken direkt eller indirekt har avsett att diskriminera.

Med den utformning propositionerna har fått kompliceras den arbetsrättsliga lagstiftningen ytterligare. Till detta bidrar naturligtvis också att regeringen valt att föreslå tre parallella lagar, i stället för att sammanföra förslagen i en gemensam lag. Till yttermera visso kompliceras det redan röriga rättsläget ytterligare, när det gäller olika diskrimineringsbrott.

Vi får en ordning där skyddet mot diskriminering både omfattar olika områden av samhällslivet och är olika långtgående. Vissa sorters diskriminering regleras dessutom civilrättsligt och andra straffrättsligt. När det gäller skydd mot könsdiskriminering finns bara jämställdhetslagens förbud mot diskriminering i arbetslivet, medan diskrimineringsgrunder som rör etnisk tillhörighet också omfattas av brottsbalkens bestämmelser. Olaga diskriminering enligt brottsbalken omfattar även homosexuella men inte funktionshindrade. I den civilrättsliga lagstiftningen är det bara för arbets­givare som det är förbjudet att diskriminera medan brottsbalken i princip bara omfattar näringsidkare och anställda i offentlig förvaltning. Tillsynen skiljer sig också mellan de olika slagen av diskriminering. Den förfördelade skall ibland vända sig till polisen och ibland till någon av ombudsmännen.

Samtidigt pågår eller planeras en översyn av jämställdhetslagen, en utvärdering av likheter och olikheter mellan Handikappombudsmannens verksamhet och övriga ombudsmäns samt en översyn av om brottet olaga diskriminering enligt brottsbalken också skall utsträckas till att omfatta funktionshindrade.

Nödvändig samordning

Vi konstaterar att Statens invandrarverk ansett att en lagstiftning om mänskliga rättigheter är att föredra framför en separat lag mot etnisk diskriminering. Verket varnar för att en sådan lag i praktiken riskerar att leda till en institutionaliserad etnisk kategorisering som kan bli grogrund för rasism. Statskontoret avvisar för sin del att lagförslag läggs fram som inte innebär samordning av alla de diskrimineringsregler som bör gälla.

Vi delar den uppfattningen och anser att det är nödvändigt att få till stånd en samordnad lagstiftning. Riksdagen bör därför inte nu fatta beslut i enlighet med de tre propositionerna. En samordning bör syfta till att få en så enhetlig och generell lagstiftning om mänskliga rättigheter som möjligt. I vad avser arbetsmarknaden är en sådan samordning nödvändig om parterna på ett vettigt sätt skall kunna tillämpa lagstiftningen. En samordning är därmed ägnad att minimera de skadeverkningar som eljest kan uppkomma för framväxten av nya jobb.

Samordningen bör också omfatta de fyra ombudsmannainstituten – Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskrimi­nering (DO), Handikappombudsmannen (HO) och den föreslagna Ombuds­mannen mot diskriminering på grundval av sexuell läggning. Ombuds­manna­instituten bör läggas samman till ett gemensamt ombudsmannaämbete direkt under riksdagen.

FN:s generalförsamling antog för fem år sedan de s.k. Parisprinciperna, vari särskilt betonas betydelsen av att organ för skydd av de mänskliga rättig­heterna är rättsligt och politiskt självständiga så att ingen del av en regering kan lägga sig i deras arbete. Enligt principerna skall nationella institutioner ges ett så brett mandat som möjligt och slås fast i konstitutionell text eller lagtext. Mot denna bakgrund synes det mindre lämpligt med dagens ordning där JämO, HO och DO lyder under regeringen. Det kan heller inte accepteras att regeringen, som föreslås i prop. 1997/98:177 reglerar DO:s uppgifter på andra områden än arbetslivet genom förordning. Enligt vår mening följer av de nämnda Parisprinciperna att sådan reglering skall ske i lag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samordning av lagstiftningen mot diskriminering,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samordning av ombudsmannaväsendet för frågor rörande diskriminering,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ombudsmannaväsendets självständighet.

Stockholm den 28 oktober 1998

Mikael Odenberg (m)

Kent Olsson (m)

Patrik Norinder (m)

Christel Anderberg (m)

Henrik Westman (m)

Ewa Thalén Finné (m)

Anna Ã…kerhielm (m)

Rolf Gunnarsson (m)