Regeringen och de politiska företrädarna för Svenska
Kommunförbundet och Landstingsförbundet träffade våren
1998 en överenskommelse om riktlinjer som bör gälla för
den kommunala ekonomin under åren 1998 och 1999.
Överenskommelsen är en förlängning av överenskommelsen
som slöts 1996. En lag om minskning av det generella
statsbidraget till kommuner och landsting har fattats som
innebär att en kommun som höjer skatten går miste om halva
intäktsökningen genom ett i motsvarande grad minskat
statsbidrag. Samtidigt har kommunerna lämnat en utfästelse
om att behålla fast anställd personal. Ekonomisk balans skall
uppnås år 2000.
Många kommuner har idag naturligtvis inte behov av att varken höja eller
sänka skatten inom överskådlig tid. De har balans i sina intäkter och utgifter
och har en skattenivå som är långsiktigt hållbar. Andra kommuner, som i
någon mening kan betecknas som lågskattekommuner, har uppenbara
problem med att bibehålla den service man vill ge samtidigt som man vill nå
ekonomisk balans år 2000. I flera fall är detta offensiva kommuner som gjort
stora framtidsinvesteringar i äldreomsorg och skola och som självklart på
några korta år har minskat kommunernas eget kapital. Det har säkert också
inneburit en ökad upplåning och försämrad soliditet.
Naturligtvis kan man hävda att när man gör en investering på kommunal
nivå bör man ha ekonomin med sig. Detta tror jag inte någon kommunal-
politiskt aktiv har något att invända mot. Men då måste man även i den
enskilda kommunen fullt ut få bestämma över alla kommunala intäkter. Som
det är idag är det egentligen endast avgiftsintäkterna som man är fri att
disponera över.
Den överenskommelse som gäller idag mellan regeringen och Svenska
Kommunförbundet och Landstingsförbundet är oantastbar. Även om den
inom kommunsektorn kritiserats så är det mer ett internt problem som
naturligtvis måste lösas inom respektive organisation. Det som emellertid
bekymrar mig är att denna typ av överenskommelser begränsar den enskilda
kommunens rätt att själv bestämma över vissa av dess intäkter. I någon
mening "omyndigförklaras" kommunpolitikerna genom de införda
begränsningarna. Kommunpolitikerna får stå till svars inför väljarna för vad
de åstadkommit på samma sätt som rikspolitikerna.
Jag förstår att inte alla delar min uppfattning att ovanstående
överenskommelse i praktiken innebär en begränsning av det kommunala
självstyret. Men är det så att man under många år varit kommunalpolitiskt
aktiv och verkligen ansträngt sig för att ge kommuninvånarna den goda
service de efterfrågar samtidigt som man stått upp för en stram ekonomisk
politik kombinerad med ett lågt skatteuttag och så låga avgifter som möjligt,
så känns det inte bra att i tider av offensiva satsningar få ens möjligheter
till
finansiering beskurna. Jag vill därför att regeringen får i uppdrag att utreda
om och i så fall på vilket sätt ovan nämnda överenskommelse har påverkat
uppfattningen om det kommunala självstyret.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det kommunala självstyret.