Regeringen och de politiska företrädarna för Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet träffade våren 1998 en överenskommelse om riktlinjer som bör gälla för den kommunala ekonomin under åren 1998 och 1999. Överenskommelsen är en förlängning av överenskommelsen som slöts 1996. En lag om minskning av det generella statsbidraget till kommuner och landsting har fattats som innebär att en kommun som höjer skatten går miste om halva intäktsökningen genom ett i motsvarande grad minskat statsbidrag. Samtidigt har kommunerna lämnat en utfästelse om att behålla fast anställd personal. Ekonomisk balans skall uppnås år 2000.
Många kommuner har idag naturligtvis inte behov av att varken höja eller sänka skatten inom överskådlig tid. De har balans i sina intäkter och utgifter och har en skattenivå som är långsiktigt hållbar. Andra kommuner, som i någon mening kan betecknas som lågskattekommuner, har uppenbara problem med att bibehålla den service man vill ge samtidigt som man vill nå ekonomisk balans år 2000. I flera fall är detta offensiva kommuner som gjort stora framtidsinvesteringar i äldreomsorg och skola och som självklart på några korta år har minskat kommunernas eget kapital. Det har säkert också inneburit en ökad upplåning och försämrad soliditet.
Naturligtvis kan man hävda att när man gör en investering på kommunal nivå bör man ha ekonomin med sig. Detta tror jag inte någon kommunal- politiskt aktiv har något att invända mot. Men då måste man även i den enskilda kommunen fullt ut få bestämma över alla kommunala intäkter. Som det är idag är det egentligen endast avgiftsintäkterna som man är fri att disponera över.
Den överenskommelse som gäller idag mellan regeringen och Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet är oantastbar. Även om den inom kommunsektorn kritiserats så är det mer ett internt problem som naturligtvis måste lösas inom respektive organisation. Det som emellertid bekymrar mig är att denna typ av överenskommelser begränsar den enskilda kommunens rätt att själv bestämma över vissa av dess intäkter. I någon mening "omyndigförklaras" kommunpolitikerna genom de införda begränsningarna. Kommunpolitikerna får stå till svars inför väljarna för vad de åstadkommit på samma sätt som rikspolitikerna.
Jag förstår att inte alla delar min uppfattning att ovanstående överenskommelse i praktiken innebär en begränsning av det kommunala självstyret. Men är det så att man under många år varit kommunalpolitiskt aktiv och verkligen ansträngt sig för att ge kommuninvånarna den goda service de efterfrågar samtidigt som man stått upp för en stram ekonomisk politik kombinerad med ett lågt skatteuttag och så låga avgifter som möjligt, så känns det inte bra att i tider av offensiva satsningar få ens möjligheter till finansiering beskurna. Jag vill därför att regeringen får i uppdrag att utreda om och i så fall på vilket sätt ovan nämnda överenskommelse har påverkat uppfattningen om det kommunala självstyret.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det kommunala självstyret.
Stockholm den 27 oktober 1998
Lars Wegendal (s)