De senaste två decenniernas intensifierade integration i
Europa har delvis motiverats av Västeuropas svårigheter att
hålla takt med USA:s och Japans ekonomiska utveckling.
Orsaken till tillbakagången ansågs vara de hinder för
rörligheten som fanns vad gällde varor, kapital, tjänster och
arbetskraft. Att den relativa tillbakagången också hängde
samman med den korporativistiska struktur som
kännetecknade de västeuropeiska länderna, inte minst
Västtyskland, diskuterades däremot inte.
De ledande staterna inom EU - som hade en gammal federalistisk tradition
- samt de verkligt stora företagen ställde sig bakom projekt Europa , dvs.
den gemensamma marknaden med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och
arbetskraft. Den fria rörligheten skulle öka ekonomins effektivitet, vilket i
huvudsak var en korrekt analys. Europa skulle få större enhetliga marknader,
företagsallianser skulle kunna växa fram över gränserna och den elektroniska
marknadsplatsen skulle kunna utvecklas snabbare och bättre. Stordrifts-
fördelarna skulle således bli betydande och stärka Europas konkurrens-
förmåga på världsmarknaden samtidigt som både regeringar och företag
insåg att en makroekonomi som byggde på överenskommelser (eventuellt
tysta överenskommelser) mellan regering, arbetsgivare och fackliga
organisationer skulle komma att överges i allt snabbare takt.
1980-talet innebar att politiken i Europa inriktades på en mer liberal
marknadsekonomi. Processen vad gällde avregleringar fick ett ojämnt
förlopp i olika länder och ibland var den, när den betraktas så här i efterhand,
ganska begränsad, åtminstone på arbetsmarknadens område. Resultatet blev
stigande arbetslöshet i framför allt EG:s kärnländer Tyskland och Frankrike.
Östtysklands uppgående i Västtyskland skapade dessutom betydande
politiska och ekonomiska problem. Det var i detta klimat Maastrichtavtalet
antogs.
Genom Maastrichtavtalet övertog EU:s organ en rad funktioner som
egentligen tillhör en suverän stats. Ekonomiska intressen hade emellertid
dominerat debatten under 20 år, varför de konstitutionella frågorna blev
styvmoderligt belysta.
Maastrichtavtalet, några
konsekvenser
Maastrichtavtalet innebar således att en centraliserande kraft
introducerades inom EG-samarbetet, inte minst genom den
planerade gemensamma centralbanken (ECB). Vidare
stärktes EU genom den nya pelaren gällande samarbete inom
rättsväsende etc liksom överenskommelser om procedurer
för samarbete inom utrikespolitik och frågor gällande
säkerhetspolitik.
I viss mån motsägs dock den centraliserande utvecklingen inom EU av att
ministerrådets auktoritet har betonats vid flera tillfällen, vilket innebär att
samarbetets mellanstatlighet tillmäts en betydande vikt. Det råder oklarheter
om EU:s framtid skall vara överstatlig eller om den även i fortsättningen i
huvudsak skall vara en mellanstatlig organisation. De förändringar av
regeringsmakten i många EU-länder de senaste året har dock stärkt de
federalistiska sympatierna.
Att grundläggande konstitutionella frågor inte uttryckligen belysts och
ställts på sin spets i ett sammanhang, är sannolikt en av orsakerna till att en
majoritet eller en betydande minoritet av medborgarna i Europa hade önskat
att integrationsprocessen hade gått långsammare.
Att det finns en grundläggande motsättning mellan den lagstiftningsmakt
som ministerrådet utövar och den som utövas av de nationella parlamenten i
våra parlamentariska demokratier är helt uppenbart.
Europaparlamentet kan inte föreslå lagstiftning och har också mycket
begränsade möjligheter att påverka den, men det s.k. demokratiska
underskottet hänger i begränsad utsträckning på Europaparlamentets ringa
inflytande. Det hänger samman med helt andra mycket mer djupgående
mekanismer.
Brister i beslutsprocessen
De demokratiska bristerna inom EU har bl.a. tillskrivits EU:s
auktoritära byråkrati och den bysantinska administrativa
strukturen . Speciella intressen, lobbyister, en sluten kår av
experter inom kommissionen etc. har gjort beslutsprocessen
mycket svårkontrollerad. Förhandlingar mellan Bryssel och
nationella experter har gjort besluten oåtkomliga, både för de
nationella parlamenten och för medierna.
Kritiken har lett till vissa förbättringar, bl.a. genom en ökad publicering av
grön- och vitböcker . Förhållandena är dock inte tillfredsställande för dem
som ansluter sig till den liberala demokratiska beslutsprocessen som
kännetecknat Europas parlamentariska demokratier under lång tid.
Ett parlament har uppgiften att generera demokratisk legitimitet. För att
parlamentet skall skapa legitimitet krävs en politisk infrastruktur i form av
partier på olika politiska nivåer, intresseorganisationer, yrkesorganisationer,
religiösa samfund etc. Språkgemenskap, gemensamma traditioner, kultur och
historia skapar också grund för samsyn och samhörighet.
Politisk legitimitet måste sammanfattningsvis bygga på information och
kommunikation mellan en rad skilda förmedlande organ som slutligen kan
skapa intressegemenskap, helst en bred intressegemenskap. Varje land, varje
nationalstat, har under tidernas gång utvecklat organisationer och
mekanismer - partier, frivilliga organisationer, organisationer för speciella
intressen, medier, fackföreningar, arbetsgivarorganisationer etc - som skapar
acceptans för den politiska beslutsprocessen och det resultat som den
kommer fram till. Att den parlamentariska demokratiska beslutsprocessen
har brister, skall inte förnekas, men bristerna skall inte få dölja fördelarna.
Inom EU finns inte en sådan infrastruktur. Den kan kanske växa fram, men
det är en process som kommer att ta mycket lång tid. Risken är stor för
misslyckande. Det framgår bl.a. av utvecklingen i stater med betydande
språkskillnader och olika kulturella traditioner.
För att besluten inom EU skall få legitimitet och EU också som institution
skall omfattas med positivt intresse av allmänheten fordras fortfarande att
besluten inom EU sker i ministerrådet och att de olika länderna i princip har
vetorätt.
Varför är vetorätten
väsentlig?
Utan vetorätten kan en regering inte ställas till svars av sitt
lands parlament för att den sagt ja till en viss lagstiftning
eller ett visst beslut.
Vetorätt och konsensus vid beslutsfattande skapar emellertid en mycket
trög beslutsprocess, vilket i sin tur kan vara mindre önskvärt i en rad integra-
tionsfrågor. Konflikten mellan effektivitet och legitimitet i EU:s besluts-
process är uppenbar. Ett Europaparlament med större beslutsförmåga utgör
ingen lösning. Den politiska infrastrukturen saknas som redan påpekats.
Vilka möjligheter finns då att minska den nu nämnda konflikten? Här kan
de nationella parlamentens granskning av beslutsförslagen till minsterrådet
hjälpa till att öka legitimiteten.
De nationella parlamentens
granskningsprocess
De nationella parlamentens granskningsprocess av olika
beslutsförslag måste ske på ett betydligt mer analytiskt och
öppnare sätt än vad som sker i dag. Granskningsprocessen
skall göra medier, organisationer, partier och medborgarna
medvetna om effekterna av åtminstone mer långtgående
förslag på kort och inte minst på längre sikt. Vad som nu
sagts innebär att vår riksdag måste ägna betydligt större
intresse och mer tid åt granskningen av beslutsförslagen som
kommer från Bryssel. Här borde vi kunna använda brittiska
parlamentets institutioner och granskningsprocess som
mönster.
Det brittiska parlamentet har ett särskilt utskott, som behandlar alla förslag
från EU. När det kommer ett förslag om nya regler från kommissionen skall
den ansvarige ministern tillställa utskottet ett PM inom 10 dagar. Utskottet
som behandlar informationen har rätt att infordra mer uppgifter i ärendet, det
kan om ärendet bedöms vara av vikt ordna offentlig hearing och också se till
att ärendet debatteras i parlamentet.
Ingen regeringsmedlem har i princip rätt att ingå avtal för Storbritanniens
räkning utan att frågan varit föremål för parlamentets granskning. Givetvis
ser man mellan fingrarna när det gäller mindre ärenden gällande främst
detaljer. Varje år sammanställs en förteckning över behandlade ärenden och
vad behandlingen har föranlett.
Överhuset har sin granskningsprocess, granskningsuppgift. Här ägnas
arbetet i huvudsak åt framåtsyftande analyser och viss efterkontroll av beslut
som tidigare har fattats. Den kommitté som i överhuset har hand om
granskningen av EU och EU-beslut arbetar också med offentliga hearings
och samverkan sker mellan de båda husens EU-kommittéer.
De brittiska kvalitetstidningarna följer EU-granskningen med intresse. Att
EMU-debatten t.ex. varit så mycket mer initierad, så mycket mer
analyserande och betydligt livligare hänger uppenbarligen samman med
parlamentets behandling av EU-frågorna. Givetvis har intresset, kunskaperna
och analyserna i sin tur lett till fler meningsmotsättningar och en mer
tungviktig kritik av EU-förslag, som också framförts i ministerrådet. Här kan
vi antagligen finna en anledning till att Storbritannien uppfattats som EU-
negativt, i stället för ett land som är värt att lyssna på, paradoxalt nog
därför
att frågorna är bättre belysta än i de flesta andra EU-länder.
Det finns en risk om analysen av de beslutsförslag som ministerrådet skall
ta ställning till är mycket ojämnt behandlade av de olika länderna. Nej-
sägarna som ofta är nej-sägare därför att de har bredare kunskaper upplevs
som bromsklossar.
Beslut och bibehållen vetorätt så långt möjligt kräver öppna och kunniga
analyser i de olika medlemsländerna. Då kan också regeringarna få besluts-
mandat från de olika nationella parlamenten, som binder dem samtidigt som
de ger dem möjligheter att kompromissa.
Den demokratiska legitimiteten kan på detta sätt förstärkas. EU behöver
inte bli överstatligt. Effektiviteten i beslutsfattandet kan öka samtidigt som
beslutens legitimitet stärks.
Den svenska riksdagens
granskning och beredning
av EU-ärenden
I Sverige har EU-motståndet vuxit sedan folkomröstningen
om inträdet i EU och EMU-frågan har en svag folklig
förankring. Bristande legitimitet är alltid allvarligt.
De fyra friheterna och det mellanstatliga samarbetet i Europa är utom-
ordentligt viktiga för vår framtid. Det är också väsentligt att olika uppfatt-
ningar kommer fram, om vad för slags Europa vi vill ha.
Ett marknadsliberalt Europa med så få regleringar som möjligt eller ett
mera planstyrt Europa?
Skiljelinjerna är inte alltid lätta att urskilja. Teknokratiska traditioner
arbetar ofta väl samman med socialistisk ideologi. Gamla merkantilistiska
traditioner förvandlas ofta till moderna krav på regleringar, medan äldre
frihandelssympatier ger sig till känna när det gäller motstånd mot IT-
regleringar och i vissa fall faktiskt ansluter snarare till free banking än
till
en gemensam centralbank. Att majoriteten av EU-länder i dag styrs av
vänsterregeringar med betydande inslag av miljöpartier kommer säkerligen
att påverka EU:s utveckling de närmaste fem åren och då också synen på
regleringar m.m.
EU:s framtid och framtidsinriktning måste belysas kontinuerligt. Detta
kräver en fortlöpande kvalificerad belysning av EU-frågor i de nationella
parlamenten, i medierna, i olika intresse- och yrkesorganisationer och bland
intresserade medborgare.
Den svenska riksdagens behandling av EU-ärenden och EU-lagstiftning är
inte tillfredsställande ur detta perspektiv. Detta är inte märkligt. Vi är en
förhållandevis ny medlem i EU. Det är av stor vikt för framtiden att
samarbetet mellan regering och riksdag fördjupas och att riksdagen ägnar
betydligt större kraft åt granskningsarbetet. Det brittiska parlamentets arbete
och institutioner bör kunna tas som mönster, även om naturligtvis en
anpassning måste ske till svensk tradition. Riksdagen bör ta initiativ i denna
fråga genom att tillsätta en riksdagsutredning om hur en fördjupad och
breddad beredning och granskning av EU-ärenden skall kunna förverkligas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar tillsätta en riksdagsutredning i enlighet med vad
som anförts i motionen.