med anledning av prop. 1998/99:140 Förhör m.m. hos kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet
Inledning
Miljöpartiet har sedan långt tid tillbaka krävt att en sanningskommission
ska tillsättas likt den norska Lundkommissionen. För att en sådan
kommission ska fylla sitt syfte krävs att den har tillräckligt kraftiga
verktyg att arbeta med i form av stöd i lagstiftningen. En
sanningskommission - eller granskningskommission som är regeringens
benämning- syftar till att få upp sanningen om säkerhetstjänsternas
författningsskyddande verksamhet på bordet. När stora resurser nu ska
läggas ned på denna uppgift är det av största vikt att den kan genomföras
på ett sådant sätt att det är möjligt att lita på att det är sanningen som
kommer fram. Om det finns minsta anledning att anta att kommissionen
på grund av otillräckliga verktyg inte kan få fram tillräcklig information
för att klara av sin uppgift på ett tillfredsställande sätt, finns det ingen
anledning att genomföra granskningen.
Regeringen har i propositionen redovisat hur befogenheterna för
kommissionen ska se ut. Miljöpartiet uppskattar att kommissionen får
särskilda befogenheter t.ex. rörande möjligheterna att förhöra personer under
sanningsförsäkran. Vi utgår ifrån att kommissionen vid sitt metodval och
granskningsförfarande beaktar erfarenheterna från den norska Lund-
kommissionens arbete. Det är också bra att regeringen i flera fall
tillbakavisat remissinstanser som velat försvaga kommissionens befogen-
heter. Samtidigt finns det skrivningar i propositionen som har drag av
kompromisslösningar och skrivningar som, då de är svårtolkade, kan leda till
att kommissionen blir tandlös på vissa områden. Vidare kan man fråga sig
om alla lösningar i propositionen verkligen är optimala för att möjliggöra att
sanningen kommer fram.
Rätten att vägra yttra sig
Regeringen har föreslagit att den som hörs av kommissionen ska ha
samma rätt och skyldighet att lämna uppgifter som han eller hon skulle
ha haft som vittne i en rättegång. Ett vittne inför en domstol måste säga
hela sanningen och får inget förtiga, tillägga eller förändra. Det finns
dock vissa begränsningar i vittnets skyldigheter. Motivet till dessa
begränsningar i skyldigheten att tala är enligt Miljöpartiets mening i de
flesta fall även tillämpligt på förhör hos kommissionen.
En typ av begränsning av vittnens skyldigheter innebär att man har rätt att
vägra vittna om att man själv eller närstående har begått brott eller en i
objektiv mening vanärande handling. Rätten att vägra yttra sig synes enligt
regeringen främst grundas på den intressekollision som å ena sidan risken för
menedsansvar, å andra sidan risken för straff för den brottsliga handlingen
medför. Regeringen föreslår att denna regel även ska gälla för förhör hos
kommissionen. Regeringen skriver att ett brott som kan komma att beröras
av ett förhör hos kommissionen i princip fortfarande måste kunna föranleda
någon typ av ansvar för att det ska omfattas av rätten att hålla tyst. Detta
innebär också att om ett brott är preskriberat, uppkommer inte den
intressekollision som regelns existens grundar sig på.
Ett vittnes rätt att inte yttra sig kan emellertid existera trots att det rör
ett
preskriberat brott. Den rätten ska dock enligt Högsta domstolen reserveras
för de fall där vittnet skulle drabbas av allmänt starkt ogillande om hans
handling blev känd.
Regeringen tycker uppenbarligen att motsvarande reglering och praxis ska
gälla för förhör i kommissionen.
Med tanke på hur den "tredje statsmakten" (media) fungerar och hur stort
intresset för kommissionens utredningar kommer att vara, kan i princip
vilken handling helst, när media har fått presentera den, komma att innebära
att en person kan drabbas av allmänt starkt ogillande. Detta innebär att
regeringens skrivning kan tolkas på ett sådant sätt att rätten att vägra yttra
sig
är mycket långtgående. En sådan reglering kan komma att innebära att det
blir svårt för kommissionen att få fram sanningen från personer som ska
höras under sanningsförsäkran.
För att undvika en situation där kommissionens möjlighet att höra personer
under sanningsförsäkran blir helt tandlös bör framförallt motivtexten till 4 §
skrivas om på ett sådant sätt att rätten att vägra yttra sig inte kan tolkas som
så långtgående som är fallet i propositionen.
Krav på upplivande av kunskap
Den som kallas till förhör ska kunna föreläggas att vid vite inställa sig. I
kallelsen anges vad förhöret avser. Vidare ska den som kallas kunna
föreläggas att vid vite före förhöret uppliva sin kunskap om det som
förhöret gäller genom att granska för honom eller henne tillgängliga
anteckningar eller andra handlingar, om det kan göras utan avsevärd
olägenhet.
Regeringen menar att i linje med detta bör bestämmelsens omfattning
begränsas på ett sådant sätt att den beträffande personal inom säkerhets-
tjänsterna endast tar sikte på de personer som för dagen arbetar med sådana
uppgifter som är aktuella för förhöret.
Mycket av det som kommissionen ska utreda har hänt för 20 eller 30 år
sedan. För att kunna utröna vad som hände då torde det bästa vara att höra
personer som då arbetade inom t.ex. säkerhetstjänsterna. Troligen är det
också så att den som bäst förstår tjänsteanteckningar är den person som själv
har skrivit dem. Mot bakgrund av detta framstår det som något märkligt att
det endast är den personal som nu arbetar på säkerhetstjänsterna som ska
redovisa utifrån skriftligt material vad som hände under en period då de
kanske inte arbetade där. Enligt regeringen ska den person som arbetade på
säkerhetstjänsterna tidigare men inte gör det nu endast behöva berätta det
som han/hon kan komma ihåg utan tjänsteanteckningar eller möjligen med
hjälp av privata dagböcker. Det framstår som högst osannolikt att det med
hjälp av privata dagböcker ska kunna gå att uppliva sin kunskap om
säkerhetstjänstens verksamhet lika bra som om personen i fråga kunnat
konsultera egna tjänsteanteckningar. Om det är fråga om känsliga frågor, och
då hemliga uppgifter, torde privata dagböcker inte kunna ge mycket.
Mot bakgrund av det ovan sagda vill Miljöpartiet föreslå att en
sekretessbrytande bestämmelse för tidigare anställda införs i lagen så att det
är möjligt att begära att tidigare anställda vid säkerhetstjänsterna upplivar
sin
kunskap genom att konsultera t.ex. sina egna tidigare tjänsteanteckningar.
Vem avgör vad som blir offentlig handling?
Det kommer att råda sekretess för åtskilligt material hos kommissionen.
Det innebär enligt regeringen att kommissionen, mot bakgrund av sitt
uppdrag, självständigt och efter sekretessprövning måste avgöra vilka
uppgifter som är hemliga och vilka som inte är det. Uppgift som är
sekretessbelagd men som kommissionen ändå anser bör offentliggöras i
rapporten kan ges undantag från sekretessen av regeringen.
Lämpligheten i att regeringen gör denna undantagsprövning kan
ifrågasättas, särskilt med tanke på att undersökningens innehåll kan ha
eventuella kopplingar till regeringen. Endast det faktum att allmänheten kan
komma att ifrågasätta lämpligheten i att regeringen prövar huruvida delar av
innehållet i rapporten ska vara sekretessbelagt eller inte är tillräckligt för
att
undergräva förtroendet för hela utredningsarbetet.
Vilket statligt organ som skulle kunna vara lämpligt för denna uppgift bör
överlämnas till riksdagen att bedöma. Eftersom allmänhetens förtroende för
att bedömningen sker på ett objektivt sätt är helt avgörande, framstår det som
lämpligt att uppgiften exempelvis sköts av ett parlamentariskt sammansatt
organ. Miljöpartiet anser därför att prövningen om undantag från sekretess
förslagsvis kan göras av konstitutionsutskottet.
Vem ska leda förhör?
I propositionen diskuteras vem som ska leda förhör under
sanningsförsäkran. Regeringen föreslår att kommissionen själv ska
bedöma och bestämma vem av dess ledamöter som är bäst lämpad att
leda ett förhör. Lagrådet har i stället betonat vikten av att
förhörspersonen, med hänsyn till lagens bestämmelser om straffansvar,
har en klar uppfattning om vad förhöret avser och att frågorna från
kommissionens ledamöter håller sig inom denna ram. Enligt Lagrådet
måste det finnas någon som avbryter frågor utanför ramen och också
detta förutsätter avsevärd erfarenhet av vittnesförhör i domstol.
Mot denna bakgrund anser lagrådet att någon bör ha ansvar för ett förhör
under straffansvar och att denna person bör vara domare.
Mot regeringens argument att det skulle vara olyckligt att eventuella
ledamöter som är framstående advokater eller åklagare i så fall skulle
uteslutas från möjligheten att leda ett förhör under sanningsförsäkran kan
man faktiskt hävda att en domare har långt större erfarenhet av att just leda
förhör och ingripa när gränsen för vad ett vittne måste svara på är nådd etc.
Både åklagarens och advokatens normala roll vid ett vittnesförhör i en
rättegång är helt annorlunda än domarens, varför åklagares och advokaters
erfarenheter från vittnesförhör är av annat slag än en domares. Ledning av ett
förhör under sanningsförsäkran i kommissionen kommer mot bakgrund av
hur reglerna i den aktuella lagen är konstruerade att i hög grad likna förhör
av vittnen i rättegång. Därför är det enklaste, effektivaste och mest rättssäkra
att en lagfaren domare leder förhör under sanningsförsäkran i kommissionen.
Det är en helt annan sak att kommissionen bestämmer vem som ska ställa
frågor under ett förhör och vad de ska innehålla. Domarens ledning borgar
för att förhör under sanningsförsäkran sker på ett lagenligt sätt.
Miljöpartiet föreslår därför i likhet med Lagrådet att det i lagen tas in en
bestämmelse om att förhör under sanningsförsäkran ska hållas under ledning
av någon som är eller har varit domare.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten för en person att vägra yttra sig,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av en sekretessbrytande
bestämmelse för tidigare anställda vid säkerhetstjänsterna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att prövning av undantag från sekretess
förslagsvis kan göras av konstitutionsutskottet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en regel bör införas om att förhör under
sanningsförsäkran skall hållas under ledning av en person som
är eller har varit domare.