Under senare år har konkurrensproblemen mellan offentlig
och privat verksamhet blivit större. Detta beror dels på att
staten, landstingen och kommunerna upphandlar varor och
tjänster av privata företag oftare än förr, dels på att de
offentliga aktörerna i högre grad än tidigare själva går ut på
konkurrensmarknader och erbjuder varor och tjänster. Det
kan gälla till exempel tvättjänster, fastighetsskötsel, gym,
städning eller catering. Inte minst inom kommunerna finns
en tendens till ökat företagande i egen regi.
Det finns olika orsaker till att det kommunala företagandet ökar.
Kommunerna har genom den kommunallag som trädde i kraft den 1 januari
1992 fått större frihet att organisera sin verksamhet. På flera håll har
kommuner sökt skapa organisationer som bättre utnyttjar fördelarna med
konkurrens och har därigenom minskat kostnaderna för sin verksamhet. Men
det har växt fram en missuppfattning att kommunerna själva kan sälja varor
och tjänster på de öppna marknaderna. Denna tendens har förstärkts av det
ökade ekonomiska trycket på kommunerna. Övertalig personal har
sysselsatts i olika former av näringsverksamhet. Den kommunala
bolagiseringen - det finns mer än 1 500 kommunala bolag - har verkat i
samma riktning. Kommunala bolag uppfattar sig ibland som obundna av
kommunallagen, en helt felaktig föreställning.
På så sätt har vi fått fler marknader där offentliga och privata aktörer
konkurrerar sida vid sida och därmed har det också blivit allt viktigare att
dessa konkurrerar på lika villkor. Det finns dock flera orsaker till att
konkurrensen inte är lika utan snedvriden.
För det första har staten, landstingen och kommunerna tillgång till
skattemedel och kan på så sätt försäkra sig om kapital på andra villkor än
privata företag och kan därför driva näringsverksamhet utan de krav på
avkastning och vinst som gäller för privat företagande. Därmed kan de
offentliga enheterna även sätta priser på sina varor och tjänster som inte är i
nivå med marknadens. I linje med detta kan staten, landstingen och
kommunerna ge sina bolag möjlighet att låna kapital på förmånliga villkor
genom att gå i borgen för deras lån. Dessutom kan vissa myndigheter
kombinera myndighetsutövning med företagande. Så är fallet när exempelvis
räddningstjänsten både inspekterar brandskyddet och säljer brandskydds-
material. I alla dessa fall har de offentliga aktörerna fördelar framför de
privata.
Snedvriden konkurrens leder till förluster för samhället. Resurser kommer
att användas mindre effektivt än vad som kunde vara fallet. De som köper
varor och tjänster får betala mer för dessa än vad som vore nödvändigt.
Privata företag som producerar varor och tjänster tappar marknadsandelar till
mindre effektiva konkurrenter. I förlängningen försvagar detta också grunden
för den offentliga verksamheten eftersom skatteunderlaget för denna minskar
när det privata näringslivet försvagas.
Problemen med snedvriden konkurrens har blivit väl belagda under senare
år. Så har till exempel Konkurrensverket i en nyligen presenterad rapport
(Småföretag - Förslag för ökad tillväxt, 1997:3) behandlat frågan. Småföre-
tagsdelegationen har i ett betänkande (SOU 1998:94, Förslagskatalog) belyst
problemen och krävt lagändringar, bland annat i kommunallagen (1991:900)
för att reglerna för kommunal näringsverksamhet ska bli tydligare och lättare
att upprätthålla. Även den s k Underprissättningsutredningen har utrett
frågan och lagt förslag som ska skydda konkurrensen (SOU 1995:105).
Trots att problemen sedan lång tid är väl kända har inga effektiva
lagstiftningsåtgärder kommit till stånd. Under senare år har flera motioner
lagts i frågan. Så har exempelvis konstitutionsutskottet i betänkande
1997/98:KU13 behandlat en mängd motioner om kommunal närings-
verksamhet, bland annat från Inga Berggren m fl (motion 1997/98:K515).
Utskottet avstyrkte motionerna, bland annat med hänvisning till att
bestämmelserna om kommunal näringsverksamhet enligt utskottets mening
gav tillräckligt klara gränser för sådan verksamhet.
Regeringen har tagit vissa initiativ för att komma till rätta med problemen.
I slutet av 1997 inrättades Rådet för konkurrens på lika villkor mellan privat
och offentlig sektor (N 1997:08). Rådet ska verka under tre år och ska söka
röja undan de konkurrensproblem som finns mellan offentlig och privat
sektor. I rådet finns representanter för både den offentliga sidan och den
privata. Rådet har emellertid inga sanktionsmöjligheter utan är hänvisade till
att ge rekommendationer till aktörerna på marknaden, med förhoppning om
att dessa ska följas.
Dessa initiativ är dock otillräckliga. Problemet med snedvriden konkurrens
mellan offentlig och privat verksamhet har funnits under lång tid och orsakar
stor skada, inte minst för de mindre företagen. I den nyligen avgivna
regeringsförklaringen har regeringen utlovat att företagen ska få bra
möjligheter att växa och utvecklas. I detta måste ligga att skapa villkor för
konkurrens på lika villkor.
Därför är det angeläget att se över reglerna för offentlig närings-
verksamhet, framför allt den kommunala. Kommunallagen säger redan idag
att kommuner bara får driva allmännyttig näringsverksamhet som inte får ha
vinstsyfte. Men sanktionerna mot kommuner som överträder gränserna är
svaga. Det är bara kommunmedlemmar, inga andra, som kan begära att en
domstol prövar om ett kommunalt beslut är lagligt. Överklagandet måste ske
en kort tid efter det att beslutet är justerat. Och det finns inga bra medel att
få
kommunerna att följa domstolens utslag.
Den kommunala näringsverksamheten bör därför ses över från utgångs-
punkterna att kommersiellt företagande är främmande för kommunerna, att
de bestämmelser som idag reglerar kommunal verksamhet och konkurrens
mellan offentlig och privat verksamhet inte sätter tillräckligt tydliga ramar
för sådan verksamhet, att förvaltningsformen och inte bolagsformen är den
naturliga formen för kommunal verksamhet och slutligen att sådan verksam-
het alltid ska vara knuten till ett intresse inom kommunen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att se över reglerna för kommunal
näringsverksamhet.