Om behovet av en granskningskommission och om karaktären av kommissionen
De senaste årens debatt om polisiär och militär övervakning och åsiktsregistrering av svenska medborgare under efterkrigstiden har nu utmynnat i att regeringen ansett att det nu finns behov av att tillsätta en granskningskommission för att kartlägga omfattningen och karaktären av verksamheten. Centerpartiet välkomnar regeringens beslut att tilkalla en granskningskommission.
Det finns ett stort allmänintresse för att utreda om och i vilken utsträck- ning Säpo och IB har ägnat sig åt olaglig åsiktsregistrering. En DN/Temo undersökning från september 1998 visar att nästan hälften av alla svenskar ställt sig bakom kravet på en sanningskommission. I debatten har ofta den norska sanningskommissionen under ledning av domaren Ketil Lund lyfts fram som en förebild.
Det finns anledning att anta att en granskningskommission kommer att konfronteras med svåra intresseavvägningar. I ena vågskålen kommer kravet på att kommissionens arbete ska genomföras på ett sådant sätt att inte underrättelse- och säkerhetsorganens möjligheter att tillvarata svenska intressen och att inte heller i övrigt Sveriges relationer med andra länder skadas. I den andra vågskålen kommer - de ofta berättigade - kraven från allmänheten och forskningen på insyn och öppenhet.
Regeringen har till Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet anslagit 20 miljoner kr till ett särskilt forskningsprogram om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, från 1920-tal till 1980-tal. Forskar- grupperna presenterade ett antal intressanta projekt som alla syftar till att beskriva, förklara och förstå vad som egentligen hände i samband med IB- affären och andra former av militär och polisiär övervakning av svenska medborgare under efterkrigstiden.
Centerpartiet anser att forskningsuppgifterna är angelägna och att veten- skapens bidrag är ovärderligt för att vi en gång ska kunna förstå vad som egentligen hände. Centerpartiet delar forskarnas bedömning att endast forskningen kan forma de insikter och den självförståelse som är nödvändig för att IB-affären samt Säpos och andra institutioners övervakning av svenska medborgare inte ska förbli ett oläkt sår i svensk efterkrigshistoria.
Kritiska röster från dessa forskare har emellertid höjts. Varje enskild arkivhandling hos säkerhetspolisen (Säpo) respektive den militära under- rättelsetjänsten (Must) måste genomgå en sekretessgranskning och i före- kommande fall måste strykningar genomföras, innan den kan lämnas ut, vilket lett till orimligt långa handläggningstider. Väntetider upp till tre månader har förekommit och det är lätt att förstå forskarnas frustration över detta förhållande eftersom kraven på vetenskaplighet innebär att forskarna måste gå igenom stora mängder arkivmaterial. Forskningsprogrammets projektledare har uttryckt sin oro för att Granskningskommissionen skulle komma att tillsättas på forskningsprogrammets bekostnad.
Visst arbete har redan gjorts för att kartlägga omfattningen av de svenska säkerhetstjänsternas, Säpo och IB, författningsskyddande verksamhet. Försvarets underrättelsenämnd har granskat tiden från 1945 till idag, och Registernämnden har granskat Säpos verksamhet utom tiden före 1969. Det finns alltså anledning att komplettera arbetet med en heltäckande under- sökning under rättssäkra former.
Centerpartiet vill i sammanhanget erinra om att forskningen och Gransk- ningskommissionen ska fylla olika funktioner och att det ena därför inte kan utesluta det andra. Bara då har vi möjlighet att genomlysa efterkrigstidens svenska övervakningshistoria. För att säkra forskarnas samverkan med kommissionen bör bestämmelser om detta tas in i lagen.
Lagrådet betonar i lagrådsremissen på den nu föreliggande propositionen att "det är viktigt att lagen utformas på ett sätt som så gott sig göra låter utesluter risken från rättssäkerhetssynpunkt. Det skulle vara olyckligt om kommissionens arbete skulle efteråt föranleda förundersökningar eller brottmål där en väsentlig fråga blir om saken hanteras av kommissionen på ett korrekt sätt".
Inte minst mot bakgrund av den pågående diskussionen och den kritik som träffat de tidigare Palmekommissionernas arbetsmetoder och verksamhet finns det anledning att ta Lagrådets ord på största allvar. Erfarenheterna från Palmekommissionerna är tämligen dystra, i den meningen att de varken lycktas undanröja spekulationer eller misstro eller skapat klarhet och stärkt tilltron till myndigheterna. Granskningskommissionen kommer, till skillnad från tidigare svenska kommissioner, att bli en unik myndighet eftersom den är den första av extraordinärt slag: utrustad med särskilda befogenheter. Kommissionen kommer också ur en annan aspekt att vara unik eftersom det blir, som också regeringen påpekar i propositionen (a prop. s. 10), den första heltäckande och uttömmande kartläggningen av den inhemska säkerhets- politiska underrättelseverksamheten i vårt land.
Centerpartiet anser att kommissionen har goda chanser att skapa en tilltro hos allmänheten att en korrekt beskrivning av omfattningen och karaktären på den författningsskyddande verksamheten gjorts. En förutsättning för detta är att en öppen och förutsättningslös granskning kommer till stånd.
Med hänvisning till det anförda anser Centerpartiet att det är motiverat att resa höga krav på rättssäkerhetsgarantier när det gäller kommissionens verksamhet. Centerpartiet är i detta avseende inte helt tillfreds med regeringens bedömning såsom denna kommer till uttryck i propositionen och föreslår därför nedan några förbättringar.
Förslag till åtgärder
Allmänhetens stora och berättigade intresse av insyn måste beaktas och föranleda förändringar i den konstruktion för Granskningskommissionens arbete regeringen nu föreslår. Centerpartiet ifrågasätter regeringens bedömning att huvudregeln ska vara sekretess och att ingen förhandlings- eller sammanträdesoffentlighet ska råda, och vi menar för vår del att det omvända borde vara fallet. Centerpartiet förordar därför att kommissionen i sitt arbete ska tillämpa det raka skaderekvisitet istället för det omvända.
Vidare anser Centerpartiet att det råder tvivel om innebörden av kommissionens möjlighet att hålla förhör. Att förhör under straffansvar inte kommer att vara den exklusiva formen för kommissionen att inhämta upplysningar, som kan antas vara av betydelse för dess verksamhet, menar Centerpartiet är anmärkningsvärt och riskerar att få märkliga konsekvenser. Vid sidan av förhör under straffansvar menar regeringen att kommissionen skall kunna "föra samtal med olika personer på motsvarande sätt som gällt för tidigare kommissioner". Innebörden av detta blir att sådana samtal inte kommer att omfattas av lagens bestämmelser om förhör, och därigenom bortfaller reglerna om straffansvar för uppgifters riktighet och fullständighet. Detta förhållande är otillfredsställande och riskerar att leda till inkonsekventa effekter och i viss mån osäkra uppgifter, eftersom vissa förhörspersoner kommer att vara underkastade sanningsplikt medan andra inte kommer att vara det. Riksdagen bör ge regeringen till känna att den exklusiva formen för inhämtande av upplysningar bör vara förhör under straffansvar.
Inte heller kan Centerpartiet acceptera de inskränkningar i den grundlagsskyddade rätten att fritt meddela uppgifter och underrättelser för publicering (meddelarfriheten) som regeringen är beredd att sanktionera. Rent principiellt bör man iaktta den största försiktighet i att inskränka grundlagsfästa fri- och rättigheter, även om det måste vägas mot andra intressen t ex sekretesshänsyn. Centerpartiet anser dock i detta fall att sekretesshänsynen inte ska tillåtas överväga. Därför bör riksdagen avslå regeringens förslag i denna del.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till att i lagen införs en bestämmelse om samverkan mellan forskare och kommission,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i sekretessbestämmelserna att offentlighet blir huvudregeln i kommissionens verksamhet,
3. att riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om att förhör under straffansvar skall vara den exklusiva formen för inhämtande av upplysningar,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag om inskränkningar i den grundlagsfästa rätten att fritt meddela uppgifter och underrättelser för publicering (meddelarfriheten).
Stockholm den 13 augusti 1999
Åsa Torstensson (c)
Marianne Andersson (c)
Erik Arthur Egervärn (c)
Agne Hansson (c)
Rigmor Ahlstedt (c)
Lena Ek (c)
Sven Bergström (c)