En granskningskommission

En demokrati - en rättsstat - behöver en säkerhetstjänst.
Skälet är att själva demokratin måste kunna skydda sig mot
omstörtande krafter. Världen är tyvärr sådan att det behövs
en underrättelsetjänst, en militär säkerhetstjänst och en
säkerhetspolis. Om man tycker att allt detta är viktigt måste
man också tycka att det är viktigt att det fungerar som det är
tänkt. Säkerhet och rättssäkerhet måste upprätthållas.

I en demokrati är det medborgarna som är maktens uppdragsgivare. I riks-
dag, regering, verk och myndigheter är alla som är verksamma medborgarnas
uppdragstagare. Som sådana får vi naturligtvis aldrig utöva makten så att vi
blir uppdragsgivarnas/medborgarnas fiende. Våra demokratiska ordningar
ska vara ett skydd, inte ett hot.

Det blir mer och mer uppenbart att medborgare lidit skada och utsatts för
övergrepp p.g.a. brister i Säpos verksamhet. Då gäller det att riksdag och
regering står på de kränktas och skadelidandes sida. Vi står i skuld till de
utsatta. Hur otrevligt det än kan bli, så måste byken tvättas.

Det kan kännas överväldigande att konfronteras med alla de obehaglig-
heter som vår nutidshistoria rymmer. Det gäller de tvångssteriliserade, de
lobotomerade och rasbiologiska institutet. Det gäller naziguldet och
juderegistren. Det gäller baltutlämningen och Säpos samarbete med Gestapo
under andra världskriget. Det som sände norrmän i döden. Detta för att
nämna en del. Konfrontationen med allt detta är smärtsam - vi trodde ju
faktiskt länge att vårt samhällsbygge knappt hade några skavanker.

Som land och folk behöver vi gå till botten med vår nutidshistoria. Det
gäller i högsta grad Övervaknings-Sverige. Även om vi kan känna ängslan
över vad som kan komma att avslöjas, så måste vår beslutsamhet vara
orubblig. Byken måste tvättas en gång för alla.

Det s.k. Leanderfallet aktualiserade frågan om granskning av Säpos
verksamhet. När Leanders akt lämnades ut efter 18 år talades det både om
struntuppgifter och bagateller. Det har sagts att uppgifterna inte skulle ha
lett
till åtgärd från arbetsgivarens sida, inte skulle ha lämnats ut, inte skulle ha
registrerats. Efter att ha läst akten uttryckte Säpochefen förvåning över att
Leander miste sin anställning. Fallet har lett till skadestånd.

Snickaren Leander var inte den ende som utsattes. Andra fall har rullats
upp i medierna. Vi har ingen aning om hur många fall det finns.
Förhoppningsvis kommer Registernämnden att bringa klarhet i detta. Hur
många som har sållats bort och aldrig kommit i fråga för anställning kommer
vi knappast att kunna bilda oss någon som helst uppfattning om.

Motståndarna till en bred oberoende kommission hävdar att Säpo redan
granskats tillräckligt. Det är ett märkligt synsätt. Tidigare granskningar har
missat alla brister. Det inger inte förtroende.

Det var ett misstag att regeringen omedelbart avvisade kravet på en bred
oberoende kommission. Det var ett misstag att regeringen snabbt bestämde
sig för att ge ett mindre uppdrag till Registernämnden. Dessa två alltför
snabba beslut låste uppenbarligen fast regeringen i en olycklig position.

Liksom Säpo måste även IB utredas, men inte isolerat. Ska sanningen om
IB fram måste dess relation till Säpo granskas grundligt. En granskning som
inte omfattar både IB och Säpo skulle missa viktiga aspekter av hur
kontrollen av medborgarna faktiskt gått till. Docent Stig Ekman, expert i
1974 års underrättelseutredning, anser att det krävs en utredning som i ett
sammanhang synar Säpo och IB p.g.a. klara kopplingar och flytande gränser
dem emellan.

Vad gäller IB är det extremt bråttom att komma igång med granskningen.
Stora delar av IB:s arkiv är borta. Därför brådskar det att höra dem som var
inblandade i verksamheten.

 Det är mycket olyckligt att regeringen beslutat sig för enbart ett
forskningsuppdrag samt ett begränsat uppdrag till Underrättelsenämnden när
det gäller IB. Dessutom föreskriver regeringen endast att det "inte är
uteslutet att Säpo kan komma att beröras när det gäller förhållandet till IB".
Forskningen om Säpo får inte marginaliseras på det sättet. Säpo är inte
tillräckligt utrett. I själva verket måste Säpo vara huvudobjektet i en
granskning av den svenska övervakningens historia. Säpo är mycket viktig i
den s.k. järntriangeln: IB - militär säkerhetstjänst - Säpo.

Arkiven i Moskva har öppnats. Här måste undersökas om och i så fall hur
Sveriges kommunistiska parti dirigerades från Moskva. Vi behöver också
undersöka styrkan i och effekterna av nazismens infiltration i svenska
borgerliga opinioner under 30-talet och under kriget.

Balans mellan rikets säkerhet och hänsyn till demokratin är ett dilemma
som noggrant behöver belysas. Hur har hoten mot rikets säkerhet under olika
skeden uppfattats och beskrivits för att motivera inskränkningar i
demokratin? Hur ser detta åsiktsregistreringens dilemma ut? Hur ter sig detta
dilemma omsatt i den konkreta övervakningshanteringen?

Regeringen fragmentiserar granskningen genom skilda uppdrag till
Registernämnden, Underrättelsenämnden och Forskningsrådet SHFR.
Bristen på helhetssyn är slående. Uppdraget till Forskningsrådet kommer i
bästa fall att slutföras till årsskiftet 2002/3.

Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att misstänka en
förhalningsstrategi. Nyttan med att satsa 20 miljoner på ett rent
forskningsprojekt om IB kan naturligtvis också ifrågasättas eftersom viktiga
dokument är förstörda.

Vi kristdemokrater ser den norska Lundkommissionen som en förebild.
För att den skulle kunna arbeta effektivt stiftades nya lagar, bland annat för
att kommissionen skulle kunna höra människor under ed. Vi vill ha en sådan
granskningskommission som består av oberoende jurister, forskare och
betrodda medborgare. Inga politiker ska ingå, eftersom många människor
betraktar politikerna som inblandade. De som vittnar inför kommission ska
lösas från tystnadsplikt och åläggas att vittna under ed. Arbetssättet ska bidra
till öppenhet och sanningsenlighet.

Syftet med kommissionen ska vara att en gång för alla gå till botten med
såväl den civila som den militära säkerhetstjänsten under hela tidsperioden
1939-1997. Det behövs mängder med intervjudata om nätverk, kontakter,
relationer och informella maktstrukturer i den hemliga världen. Det gäller
förhållanden som troligen är föga dokumenterade i arkiv. Frågor måste
ställas om underrättelsevärldens relationer och kontakter på det partipolitiska
planet och med fackföreningsrörelsen. Det gäller inte minst samröre med det
socialdemokratiska partiet. Samma personer måste frågas ut flera gånger. I
förstone är nämligen risken stor att utfrågarna kan för lite jämfört med de
intervjuade. Därigenom kommer de i underläge, men längre in i
granskningsprocessen jämnar förhoppningsvis obalansen ut sig.

Resultatet ska redovisas öppet. Kommissionen ska föreslå hur de drabbade
ska få upprättelse och även ge förslag till åtgärder för att förhindra övergrepp
i framtiden.

Skälen för personalkontroll bör även granskas. I ett rättssamhälle måste det
krävas starka skäl för skyddsklassning. Det kan verkligen ifrågasättas om
starka skäl föreligger i alla de ca 400 000 fall av skyddsklassning vi har i
vårt
land. Detsamma gäller de krav på svenskt medborgarskap som är lagfästa.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag av se över det verkliga behovet av
skyddsklassning samt medborgarskapskrav och återkomma till riksdagen
med förslag om eventuella regeländringar.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
granskningskommission efter norsk förebild skall tillsättas och att de lagar
som behövs för att kommissionen skall kunna arbeta effektivt skall stiftas,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av personalkontrollen
samt medborgarskapskraven i enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm den 27 oktober 1998

Rose-Marie Frebran (kd)

Inger Davidson (kd)

Göran Hägglund (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Dan Ericsson (kd)