Grundlagen och diskriminering av funktionshindrade
Frihet är ett relativt begrepp. Möjligheten att gå på en
restaurang är för de flesta ett eget val efter tycke och smak.
För många funktionshindrade finns inte den friheten.
Valfriheten handlar i stället om att välja bort och ta det som
blir över. Trappsteg till restauranger och affärer kan göra en
byggnad ointaglig som en fästning för en person i rullstol.
Att riva de fysiska hindren som orsakar otillgänglighet måste få större
prioritet än vad det har i dag. Men tillgänglighet är mer än så. Det innefattar
även möjligheten att kunna ta del av samhällsinformationen, att kunna delta i
möten, att kunna surfa på Internet osv. Tillgänglighet är en förutsättning för
demokrati. Därför måste det bli ett viktigt nationellt mål.
En viktig förutsättning för det demokratiska systemet är tillgången till
information. Enligt en undersökning från 1995 av Handikappombudsmannen
uppger 67 procent av myndigheterna att de inte har någon tillgänglig infor-
mation på punktskrift, inläst material på band, diskett eller material som är
lättläst.
I kommunerna ser det tyvärr inte mycket bättre ut. Endast sju procent av
kommunerna har t.ex. avfasat varje markerat övergångsställe för rullstols-
burna.
Sammantaget kan man säga att det är mycket stora skillnader mellan
kommunerna och att mycket återstår att göra.
God tillgänglighet för funktionshindrade har länge varit ett av de viktigaste
målen i svensk handikappolitik. Tack vare att tydliga regler infördes på
1970-talet i byggnadsstadgan var Sverige länge unikt i att bygga tillgängligt
och användbart. Denna position har vi dock tappat. Flera andra länder har
gått förbi oss i utvecklingen. Stora delar av den svenska bebyggelsen är från
före 60-talet och omfattas inte av krav på tillgänglighet annat än vid
ombyggnad.
I vårt samhälle sker mycket verksamhet med stöd av offentliga medel. Det
borde vara ett rimligt krav att den som får medlen garanterar att inte någon
diskrimineras. Förutsättningen när offentliga sektorn ska köpa in produkter
bör vara att de är tillgängliga. Ett konkret exempel kan vara att filmer som
produceras med offentliga medel ska vara textade. Det är inte rimligt att
vissa människor ska utestängas från det som är gemensamt finansierat.
Möjligheten att ställa sådana villkor är ett kraftfullt vapen som i väldigt
liten
utsträckning har använts i Sverige.
Den vägledande principen för Handikapputredningen Ett samhälle för alla
var ansvars- och finansieringsprincipen, dvs att var och en som driver en
verksamhet själv måste ansvara för att funktionshindrade kan vara delaktiga.
I detta ansvar ingår även finansieringen. Generell tillgänglighet och
användbarhet ska inte betalas med skattemedel.
Utredningen föreslog t.ex. att byggnadslagstiftningen tillförs en bestäm-
melse om att befintlig gatumiljö, terminalbyggnader och hållplatser görs
tillgängliga och användbara inom en tioårsperiod samt att byggnader som all-
mänheten har tillträde till ska vara handikappanpassade inom 15 år från
lagens ikraftträdande. I regeringens skrivelse om handikappolitiken
(1996/97:120) lyfts tillgänglighetfrågorna upp, men tyvärr utan att någon
lagstiftning föreslås.
På olika håll i världen har 90-talet inneburit stora framgångar för
funktionshindrade människor när det gäller lagstiftning mot hinder i infra-
strukturen och diskriminering i arbets- och näringslivet. I USA har ADA,
Americans with Disabilities Act, en generell diskrimineringslagstiftning som
rönt stor uppmärksamhet och blivit förebild för lagstiftning över hela
världen. I så olika länder som Chile, Uganda, Costa Rica, Ungern, Finland,
Tyskland, Österrike och Sydafrika har nu införts tillägg i grundlagarna som
förbjuder att lagar och föreskrifter missgynnar någon på grund av
funktionshinder.
Den stora skillnaden mellan Sverige och USA är inte främst regelsystemen
utan att man i USA har valt att i betydligt högre grad använda sig av
sanktioner. Bryter man mot lagen leder detta till ekonomiska konsekvenser,
till exempel i form av indragna eller reducerade statsbidrag.
I Sverige ligger nu på riksdagens bord ett lagförslag mot diskriminering av
funktionshindrade i arbetslivet. Det är ett bra lagförslag som säkert kommer
att förhindra negativa attityder hos arbetsgivare och stimulera till anställning
och befordran av funktionshindrade personer. Det är dessutom en tydlig och
viktig markering från samhällets sida mot diskriminering på grund av
funktionshinder. På uppdrag av riksdagen tittar man i Regeringskansliet för
närvarande också på en lag mot förbud att diskriminera funktionshindrade i
näringsverksamhet.
Förutom dessa lagar behövs förbud mot diskriminering i övriga miljön,
allmänna kommunikationer och i mediautbudet.
I den svenska regeringsformen (RF) som är en av våra grundlagar finns ett
antal stadganden som är avsedda att tillförsäkra alla ett drägligt och värdigt
liv.
Det är en målsättningsparagraf som gäller alla i samhället och som inte är
rättsligt bindande. I regeringsformens 2 kap. om grundläggande fri- och
rättigheter finns emellertid även två bestämmelser om diskrimineringsförbud,
nämligen 2:15 om etniska minoriteter och 2:16 om könsdiskriminering.
Dessa bestämmelser riktar sig formellt endast till normgivaren. Skulle
bestämmelser utfärdas i strid mot dessa diskrimineringsskydd går det att
väcka talan i domstol och hävda att lagen eller förordningen inte kan
tillämpas.
Det är högst rimligt att regeringsformens 2 kap. utökas med förbud mot
diskriminering av funktionshindrade.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att det tillsätts en särskild
parlamentarisk utredning med uppgift att ta fram ett förslag till skydd för
funktionshindrade i regeringsformen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad tillgänglighet.