Frihet är ett relativt begrepp. Möjligheten att gå på en restaurang är för de flesta ett eget val efter tycke och smak. För många funktionshindrade finns inte den friheten. Valfriheten handlar i stället om att välja bort och ta det som blir över. Trappsteg till restauranger och affärer kan göra en byggnad ointaglig som en fästning för en person i rullstol.
Att riva de fysiska hindren som orsakar otillgänglighet måste få större prioritet än vad det har i dag. Men tillgänglighet är mer än så. Det innefattar även möjligheten att kunna ta del av samhällsinformationen, att kunna delta i möten, att kunna surfa på Internet osv. Tillgänglighet är en förutsättning för demokrati. Därför måste det bli ett viktigt nationellt mål.
En viktig förutsättning för det demokratiska systemet är tillgången till information. Enligt en undersökning från 1995 av Handikappombudsmannen uppger 67 procent av myndigheterna att de inte har någon tillgänglig infor- mation på punktskrift, inläst material på band, diskett eller material som är lättläst.
I kommunerna ser det tyvärr inte mycket bättre ut. Endast sju procent av kommunerna har t.ex. avfasat varje markerat övergångsställe för rullstols- burna.
Sammantaget kan man säga att det är mycket stora skillnader mellan kommunerna och att mycket återstår att göra.
God tillgänglighet för funktionshindrade har länge varit ett av de viktigaste målen i svensk handikappolitik. Tack vare att tydliga regler infördes på 1970-talet i byggnadsstadgan var Sverige länge unikt i att bygga tillgängligt och användbart. Denna position har vi dock tappat. Flera andra länder har gått förbi oss i utvecklingen. Stora delar av den svenska bebyggelsen är från före 60-talet och omfattas inte av krav på tillgänglighet annat än vid ombyggnad.
I vårt samhälle sker mycket verksamhet med stöd av offentliga medel. Det borde vara ett rimligt krav att den som får medlen garanterar att inte någon diskrimineras. Förutsättningen när offentliga sektorn ska köpa in produkter bör vara att de är tillgängliga. Ett konkret exempel kan vara att filmer som produceras med offentliga medel ska vara textade. Det är inte rimligt att vissa människor ska utestängas från det som är gemensamt finansierat. Möjligheten att ställa sådana villkor är ett kraftfullt vapen som i väldigt liten utsträckning har använts i Sverige.
Den vägledande principen för Handikapputredningen Ett samhälle för alla var ansvars- och finansieringsprincipen, dvs att var och en som driver en verksamhet själv måste ansvara för att funktionshindrade kan vara delaktiga. I detta ansvar ingår även finansieringen. Generell tillgänglighet och användbarhet ska inte betalas med skattemedel.
Utredningen föreslog t.ex. att byggnadslagstiftningen tillförs en bestäm- melse om att befintlig gatumiljö, terminalbyggnader och hållplatser görs tillgängliga och användbara inom en tioårsperiod samt att byggnader som all- mänheten har tillträde till ska vara handikappanpassade inom 15 år från lagens ikraftträdande. I regeringens skrivelse om handikappolitiken (1996/97:120) lyfts tillgänglighetfrågorna upp, men tyvärr utan att någon lagstiftning föreslås.
På olika håll i världen har 90-talet inneburit stora framgångar för funktionshindrade människor när det gäller lagstiftning mot hinder i infra- strukturen och diskriminering i arbets- och näringslivet. I USA har ADA, Americans with Disabilities Act, en generell diskrimineringslagstiftning som rönt stor uppmärksamhet och blivit förebild för lagstiftning över hela världen. I så olika länder som Chile, Uganda, Costa Rica, Ungern, Finland, Tyskland, Österrike och Sydafrika har nu införts tillägg i grundlagarna som förbjuder att lagar och föreskrifter missgynnar någon på grund av funktionshinder.
Den stora skillnaden mellan Sverige och USA är inte främst regelsystemen utan att man i USA har valt att i betydligt högre grad använda sig av sanktioner. Bryter man mot lagen leder detta till ekonomiska konsekvenser, till exempel i form av indragna eller reducerade statsbidrag.
I Sverige ligger nu på riksdagens bord ett lagförslag mot diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet. Det är ett bra lagförslag som säkert kommer att förhindra negativa attityder hos arbetsgivare och stimulera till anställning och befordran av funktionshindrade personer. Det är dessutom en tydlig och viktig markering från samhällets sida mot diskriminering på grund av funktionshinder. På uppdrag av riksdagen tittar man i Regeringskansliet för närvarande också på en lag mot förbud att diskriminera funktionshindrade i näringsverksamhet.
Förutom dessa lagar behövs förbud mot diskriminering i övriga miljön, allmänna kommunikationer och i mediautbudet.
I den svenska regeringsformen (RF) som är en av våra grundlagar finns ett antal stadganden som är avsedda att tillförsäkra alla ett drägligt och värdigt liv.
Det är en målsättningsparagraf som gäller alla i samhället och som inte är rättsligt bindande. I regeringsformens 2 kap. om grundläggande fri- och rättigheter finns emellertid även två bestämmelser om diskrimineringsförbud, nämligen 2:15 om etniska minoriteter och 2:16 om könsdiskriminering. Dessa bestämmelser riktar sig formellt endast till normgivaren. Skulle bestämmelser utfärdas i strid mot dessa diskrimineringsskydd går det att väcka talan i domstol och hävda att lagen eller förordningen inte kan tillämpas.
Det är högst rimligt att regeringsformens 2 kap. utökas med förbud mot diskriminering av funktionshindrade.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att det tillsätts en särskild parlamentarisk utredning med uppgift att ta fram ett förslag till skydd för funktionshindrade i regeringsformen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad tillgänglighet.
Stockholm den 26 oktober 1998
Sonja Fransson (s)