I kommuner och landsting pågår lag- och domstolstrots. Den
som till exempel söker bistånd enligt socialtjänstlagen
(1980:620) eller en insats enligt lag (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade (LSS) kan inte förutse
socialnämndens beslut och även om han efter ett
överklagande får rätt i domstol är det inte alls säkert att
domen verkställs. Rättssäkerheten är därmed satt ur spel.
Kommuner och landsting stöder sitt agerande på principen
om kommunalt självstyre. De anser att varje kommun efter
sina förutsättningar och gällande politiska normer själv skall
få bestämma storleken på socialbidrag. Under de senaste
åren har trotset uppmärksammats särskilt vid några tillfällen.
Hovrätten i Skåne och Blekinge fann 1995 att en nämnd i
Olofström gjort sig skyldig till domstolstrots när den inte
verkställde en länsrättsdom om ekonomiskt bistånd och
Socialstyrelsen redovisade ett stort antal inte verkställda
domar samt lagtrots i sin slutrapport över uppföljningen av
handikappreformen från 1994. Det finns också
uppseendeväckande exempel på att landsting vägrat rätta sig
efter rättighetslagarna eller att verkställa länsrättens domar.
Lokaldemokratikommittén (SOU 1993:109), som utredde problemet med
lag- och domstolstrots, slog fast att vägen via brottsbalken egentligen inte är
framkomlig, främst ur demokratisynpunkt. Redan existerande svårigheter
med att rekrytera förtroendevalda förstärks. Kommittén kom med några
förslag till sanktioner, men förslagen kritiserades kraftigt av samtliga remiss-
instanser varpå utredningen lades i malpåse. Trotset har också utan framgång
utretts av Finansdepartementet (Ds 1995:27).
Självklart bör det finns en bestämmelse om tjänstefel, och det är ingen bra
lösning att låta enskilda förtroendevalda bli ansvariga för att kommuner och
landsting inte prioriterar i verksamheten så att lagar och domar kan
efterlevas. Påtryckningarna bör i första hand riktas mot kommuner och
landsting i sin helhet. På så vis skapas bättre förutsättningar för att verk-
samheten i kommuner och landsting bedrivs i enlighet med vad var och en
har rätt att begära, det vill säga att kommuner och landsting följer lagar och
praxis. Sanktioner i form av ett högt vite med kommuner och landsting som
adressater är förmodligen den enda sanktion som kan få kommuner och
landsting att göra nödvändiga prioriteringar för att säkerställa människors
rätt, när domstolen funnit att lagen ger dem denna rätt. Vitesbeloppet skall
vida överstiga kostnaden för den inte verkställda åtgärden.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av lämplig sanktion mot kommuners och landstings lag-
och domstolstrots.
Stockholm den 24 oktober 1998
Ingrid Burman (v)
Ulla Hoffmann (v)
Kalle Larsson (v)
Tanja Linderborg (v)
Lena Olsson (v)
Rolf Olsson (v)
Claes Stockhaus (v)
Carlinge Wisberg (v)
Alice Åström (v)