I kommuner och landsting pågår lag- och domstolstrots. Den som till exempel söker bistånd enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller en insats enligt lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) kan inte förutse socialnämndens beslut och även om han efter ett överklagande får rätt i domstol är det inte alls säkert att domen verkställs. Rättssäkerheten är därmed satt ur spel. Kommuner och landsting stöder sitt agerande på principen om kommunalt självstyre. De anser att varje kommun efter sina förutsättningar och gällande politiska normer själv skall få bestämma storleken på socialbidrag. Under de senaste åren har trotset uppmärksammats särskilt vid några tillfällen. Hovrätten i Skåne och Blekinge fann 1995 att en nämnd i Olofström gjort sig skyldig till domstolstrots när den inte verkställde en länsrättsdom om ekonomiskt bistånd och Socialstyrelsen redovisade ett stort antal inte verkställda domar samt lagtrots i sin slutrapport över uppföljningen av handikappreformen från 1994. Det finns också uppseendeväckande exempel på att landsting vägrat rätta sig efter rättighetslagarna eller att verkställa länsrättens domar.
Lokaldemokratikommittén (SOU 1993:109), som utredde problemet med lag- och domstolstrots, slog fast att vägen via brottsbalken egentligen inte är framkomlig, främst ur demokratisynpunkt. Redan existerande svårigheter med att rekrytera förtroendevalda förstärks. Kommittén kom med några förslag till sanktioner, men förslagen kritiserades kraftigt av samtliga remiss- instanser varpå utredningen lades i malpåse. Trotset har också utan framgång utretts av Finansdepartementet (Ds 1995:27).
Självklart bör det finns en bestämmelse om tjänstefel, och det är ingen bra lösning att låta enskilda förtroendevalda bli ansvariga för att kommuner och landsting inte prioriterar i verksamheten så att lagar och domar kan efterlevas. Påtryckningarna bör i första hand riktas mot kommuner och landsting i sin helhet. På så vis skapas bättre förutsättningar för att verk- samheten i kommuner och landsting bedrivs i enlighet med vad var och en har rätt att begära, det vill säga att kommuner och landsting följer lagar och praxis. Sanktioner i form av ett högt vite med kommuner och landsting som adressater är förmodligen den enda sanktion som kan få kommuner och landsting att göra nödvändiga prioriteringar för att säkerställa människors rätt, när domstolen funnit att lagen ger dem denna rätt. Vitesbeloppet skall vida överstiga kostnaden för den inte verkställda åtgärden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lämplig sanktion mot kommuners och landstings lag- och domstolstrots.
Stockholm den 24 oktober 1998
Ingrid Burman (v)
Ulla Hoffmann (v) Kalle Larsson (v) Tanja Linderborg (v) Lena Olsson (v) Rolf Olsson (v) Claes Stockhaus (v) Carlinge Wisberg (v) Alice Åström (v)