Årets låga valdeltagande inger oro. Det är ytterligare ett
tecken på allmänhetens sjunkande förtroende för politikerna.
Att det stadigt sjunkit sedan 1960-talets slut har visats av
statsvetare i Göteborg. I boken Väljarnas val, som kom ut
1995, redovisar Sören Holmberg och Mikael Gilliam
allmänhetens svar på två påståenden. Det första lyder
"Partierna är bara intresserade av folks röster, men inte av
deras åsikter". Här instämde 1968 37 procent av de
tillfrågade i åsikten. År 1994 hade siffran nästan fördubblats
till 69 procent. I det andra påståendet "De som sitter i
riksdagen och beslutar tar inte så mycket hänsyn till vad
vanligt folk tycker och tänker" instämde 1968
46 procent och 1994 72 procent av de tillfrågade. Ett annat
fynd var att vid valet 1988 uppgav 55 procent av
svarspersonerna att de hade ett mycket litet eller ganska litet
förtroende för svenska politiker. Vid 1991 års val hade
andelen ökat till 61 procent och vid valet 1994 var siffran 63
procent.
I samma riktning går Maria Elliots resultat från en undersökning av
allmänhetens förtroende för olika samhällsinstitutioner under perioden 1986-
1993. Medan förtroendet för regering, riksdag och banker minskat kraftigt
under perioden låg förtroendet för sjukvård och polis ganska stabilt under
samma tid.
Till detta kommer enligt Holmberg att väljarna blivit alltmer rörliga. I
valen 1988, 1991 och 1994 har de visat en ökat tilltro till nya partier och
gynnat framväxten av dessa. Den sittande regeringen har regelmässigt tappat
förtroende och oppositionens popularitet ökat.
Att välja vilka politiker vi vill skall leda landet är en medborgerlig
rättighet och skyldighet. Allmänhetens låga förtroende för politikerna, låga
valdeltagande och benägenhet att lägga sin röst på oprövade individer och
partier kan bli ett hot mot demokratin. Vill det sig illa kan vi plötsligt
befinna
oss i en situation då landet leds av ett parti med en karismatisk ledare som
kanske inte alls är intresserad av ett demokratiskt styrelsesätt. Hitlers
framgångar i Tyskland på 1930-talet är ett skrämmande exempel.
Om man vill återskapa ett förtroende måste man först analysera varför
tilliten brister. En sådan analys borde grunda sig på vetenskapliga data men i
dagsläget är det sparsamt med sådana. Martin Brothén har1998 publicerat en
undersökning som visar att politiskt intresserade personer genomgående har
större förtroende för hur svenska riksdagen sköter sitt arbete än personer som
inte är intresserade av politik. Vidare tycks riksdagens förtroendekapital
utsättas för starka påfrestningar till följd av stora åsiktsskillnader mellan
väljare och valda.
Utöver denna forskning finns fallbeskrivningar över hur politiker arbetat
för att nå, utöva och bibehålla makten samt hur deras livsstil eller inte stått
i
samklang med lagstiftning och värderingar i samhället. Den orsak till dåligt
förtroende för politiker som diskuterats mest i medierna är de senaste årens
avslöjanden om schabbel med skattebetalarnas pengar: dyrbar representation,
utlandsresor, porrklubbsbesök etc. Men det handlar också om hur man
hanterar sanningen, om man ljuger eller slingrar sig. Det rör sig också om
svikna vallöften och hur man löser prioriteringsproblemen t ex inom hälso-
och sjukvården. Det handlar om vilket mod man visar när det gäller att ta
svåra politiska beslut och hur man förmår föra dialog med allmänheten.
Det är inte bara i Sverige som förtroendet för de folkvalda sviktar. Det
finns anledning för oss att dra nytta av de erfarenheter som gjorts i andra
länder. Som regel har det börjat med att några få politiker oroat sig för vad
som håller på att hända med förtroendet för politikerna. På det stadiet är det
som regel ingen utanför kretsen som visar något större intresse. När sedan
medierna börjar avslöja olika affärer politiker är inblandade i, då höjs röster
för att man måste göra något. Avslöjandena handlar som regel om hur
politiker använt pengar vid representation och om de tagit mutor. Det följs
sedan av ett skede då man inrättar olika former av institutioner för att
förebygga framför allt oredlighet när det gäller ekonomiska förehavanden.
Därefter börjar debatten om politikers sätt att utöva sin makt, sitt ledarskap
och vilken förebild politikern är.
Som exempel på det arbete som bedrivs internationellt kan nämnas att det i
USA finns en särskild enhet för etik i justitiedepartementet, US Office for
Governmental Ethics (OGE). I Storbritannien, Kanada, Australien m fl.
länder har man också skapat särskilda enheter eller institut med uppgift att på
olika sätt förstärka förtroendet för politiker. I Storbritannien har man
dessutom tillsatt en kommitté med uppgift att utveckla etiska normer för
parlamentsledamöter, ministrar och högre tjänstemän. I Polen är det främst
åtgärder mot korruption som tilldragit sig största intresset. I Tyskland arbetar
man med att i politiker och offentliganställda ingjuta vikten av att leva upp
till de etiska värderingar som råder i samhället.
OECD har under ett antal år drivit ett projekt "Ethics in the Public
Service". Också Europarådet har etik i politik och offentlig sektor på sin
dagordning. Som en röd tråd i arbetet går oron över allmänhetens sjunkande
förtroende för politiker och den offentliga sektorn.
I Sverige tillsatte regeringen 1997 Utredningen om folkstyret i Sverige
inför 2000-talet. Den skall belysa folkstyrets förutsättningar, problem och
möjligheter inför nästa sekel. Kommittén skall analysera forskningen,
stimulera det offentliga samtalet samt föreslå behövliga åtgärder för att
stärka och fördjupa det svenska folkstyret. Utredningen kallas i dagligt tal för
Demokratiutredningen.
I sin arbetsplan från november 1997 har utredningen tagit upp punkter som
förtroendevaldas avhopp, medborgarnas politiska engagemang mm. Enligt
regeringsförklaringen från den 6 oktober 1998 kommer direktiven till
demokratiutredningen att utvidgas så att de även skall omfatta studier av val-
deltagandet och förslag om åtgärder för ett ökat demokratiskt engagemang. I
arbetsplanen återfinns dock ingen rubrik som specifikt anger att man avser
att närmare undersöka varför allmänhetens förtroende för politiker sviktar
och vad man bör göra för att stärka detta förtroende.
Mot bakgrund av ovanstående föreslår vi att till Demokratiutredningens
direktiv också läggs genomförandet av en mer djupgående analys av vad som
ligger bakom det sjunkande förtroendet som visas politiker. Utredningen bör
också komma med förslag om hur man kommer tillrätta med problemen. I
arbetet bör man ta till vara de internationella erfarenheter som finns när det
gäller etik i politik och offentlig sektor.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
ovan anförts om tilläggsdirektiv till Utredningen om folkstyret i Sverige
inför 2000-talet (SB 1997:01),
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillvaratagande av internationella erfarenheter rörande etik i
politiken.
Stockholm den 27 oktober 1998
Barbro Westerholm (fp)
Henrik S Järrel (m)
Tanja Linderborg (v)
Lennart Daléus (c)
Chatrine Pålsson (kd)
Gunnar Goude (mp)