I två betänkanden, SOU 1997:192 Steg mot en
minoritetspolitik: Europarådets konvention om historiska
minoritetsspråk samt SOU 1997:193 Steg mot en
minoritetspolitik: Europarådets konvention om skydd av
nationella minoriteter, tas upp att Sverige bör tillträda
konventionen. Detta är bra, för Sverige saknar i dag en
minoritetspolitik, i betydelsen en sammanhållen strategi för
att stödja och stärka landets nationella minoriteter och
minoritetsspråk. Det framhålls i betänkandena att när etniska
minoriteter behandlats, har detta ofta skett tillsammans med
invandrargrupper. För att Sverige ska kunna leva upp till
Europarådets konventioner krävs en övergripande politik,
där åtgärder samordnas och inriktas mot det gemensamma
målet att ge landsdels- eller minoritetsspråken skydd och
stöd.
Det är en myt att Sverige var ett etniskt och kulturellt homogent land fram
till efterkrigstidens invandring. Det finns ett stort behov av upplysning och
utbildning för att slå hål på denna myt, inte minst för att personer, som
identifierar sig med den svenska majoritetskulturen, skall få upp ögonen för
minoriteterna.
Fram till våra dagar har de nationella minoriteternas och minoritets-
språkens överlevnad till och med motarbetats. Det är t ex inte så länge sedan
som det på många håll i Tornedalen var förbjudet för tornedalska elever att
tala sitt modersmål under skoltid. Därför har vi också ett ansvar att motverka
följderna av tidigare diskriminering och förtryck.
I de båda ovan nämnda betänkandena finns inget färdigt förslag på
övergripande lagtext som namnger Sveriges nationella minoriteter och
minoritetsspråk. För att markera de nationella minoriteternas och minoritets-
språkens betydelse i det svenska samhället bör dessa få grundlagsfäst skydd.
För att ett språk skall leva och utvecklas måste det kunna användas i både
tal och i skrift. Ett viktig led i arbetet för att slå vakt om samiskan och
finskan bör därför vara att stärka de samiska och finska skriftspråken. En
person som skriver på samiska eller finska till en myndighet inom något av
de förvaltningsområden där språken talas skall kunna få både muntligt och
skriftligt svar på sitt eget språk. Enligt språkreglerna i Finland och Norge kan
samiskan användas både muntligt och skriftligt i de samiska förvaltnings-
områdena. Så borde det vara i Sverige också.
Det land som anslutit sig till konventionen för skydd av nationella
minoriteter skall sträva efter att sätta upp skyltar med ortnamn, gatunamn
och dylikt på minoritetsspråk inom områden som traditionellt och i
"betydande antal" bebos av nationella minoriteter. Detta under förutsättning
att det finns en tillräcklig efterfrågan. Det innebär t ex att skyltarna inom de
samiska och tornedalska områdena skall vara flerspråkiga. Här återstår
mycket arbete och det är viktigt att sätta upp en tidsgräns för när detta arbete
skall vara klart. Ett rimligt årtal vore 2005. Då bör inte bara ortnamnsskyltar
vara två -resp trespråkiga, också väg- och gatunamn bör omfattas om detta
efterfrågas i trakten. Samiskans och tornedalsfinskans roll skulle stärkas om
dessa språk på så vis fick "flytta in" i nutida bostadsområden. Målet bör
också vara att två- och trespråkigheten förs in i t.ex. postens adressystem.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om grundlagsfäst skydd för minoritetsspråken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en persons rätt att få skriftligt svar på sitt eget minoritetsspråk,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om flerspråkig skyltning och flerspråkiga adresser