En verklig samhällsgemenskap kan inte skapas utan
demokrati och en verklig demokrati kan byggas upp när den
leds utifrån målet om en samhällsgemenskap. Demokrati
handlar inte om majoritetsstyrelse utan om något vida mer.
Helt grundläggande är människovärdesprincipen och därmed
också hänsyn till minoriteter.
Den danske statsrättsprofessorn Alf Ross, som ju är en av efterkrigstidens
mest framstående analytiker av demokratin, har definierat demokratin på
följande sätt:
Idealtypen är den statsform i vilken de politiska funktionerna med
maximal intensitet, effektivitet och extensitet utövas av folket på parla-
mentarisk nivå."
Med intensitet avses omfånget av den personkrets som får tillstånd att delta
i omröstningar och val. I praktiken handlar det om rösträtten och dess
verkningar. Effektiviteten handlar om den verkningsgrad varmed folket
förmår göra sina synpunkter gällande. I den mån folket verkar genom sina
representanter beror effektiviteten på styrkan av den kontroll som folket kan
utöva över sina representanter, vilket bl a är beroende av valperiodernas
längd och valsystemens övriga konstruktion. Extensiteten handlar om
omfattningen vari det folkliga inflytandet och kontrollen består, dvs. graden
av verklig styrelse.
Sverige har under lång tid utvecklat en demokratisk tradition. Varje
demokrati riskerar dock att fastna i olika former. Varje maktstruktur tycks ha
en inneboende tendens att söka konservera den egna maktstrukturen. Även i
Sverige har sådana tendenser utvecklat sig. En levande demokrati förutsätter
en politisk öppenhet och en förmåga att låta nya opinioner bland folket ta sig
nya uttryck. Rent historiskt har det varit så att nya grupper som vuxit fram
har inneburit en vitaliserad demokrati. Det är därför viktigt att debatten och
initiativen kring vår författning hålls levande. Valsystemet är en viktig
komponent i en god författning.
1993 gjordes en överenskommelse mellan de dåvarande regeringspartierna
och socialdemokraterna som innefattade dels fyraåriga mandatperioder med
bibehållen gemensam valdag, dels införande av personvalsinslag.
Överenskommelsen gäller till och med valet 1998. I överenskommelsen låg
spärrnivåerna på personvalssidan, åtta procent i riksdagsvalet och fem
procent i övriga val. En översyn av dessa personvalsspärrar efter valet 1998
låg inom denna ram.
I samband med att den översynen skall göras är det också viktigt att utreda
även andra viktiga faktorer i valsystemet: behovet av vårval, skilda valdagar
och mandatfördelningstekniken både för riksdag och i kommunerna.
Vårval
När Riksdagsutredningen behandlade frågan om att förändra
budgetprocessen bl a genom att låta budgeten anpassas till
kalenderår uppkom frågan om att flytta riksdagsvalet till
våren för att underlätta både för regering och riksdag.
Samtliga partier i utredningen utom socialdemokraterna
förordade ett vårval. Nu har vi vunnit erfarenheter av hur
detta fungerar i praktiken efter det första riksdagsvalet med
det nya budgetsystemet. Denna historiska erfarenhet
förstärker behovet av att följa den majoritetslinje som rådde
redan i riksdagsutredningen.
Skilda valdagar
Den gemensamma valdagen för val till riksdag,
kommunfullmäktige och landsting var ett utslag av en
fyrpartikompromiss i samband med författningsrevisionen i
slutet på 60-talet. Denna kompromiss har inget egenvärde.
Det finns uppenbara nackdelar med gemensam valdag.
Landstings- och kommunpolitiken riskerar att hamna i
skymundan. Inte minst storleken på de kommuner som
bildats efter kommunsammanslagningarna har medfört att
lokala frågor kommit helt i skymundan i valrörelsearbetet.
Detta har lett till att många lokala småpartier har dykt upp bl.
a. därför att man uppfattar ett ointresse för kommunpolitiken
från de partier som även deltar i riksdagsvalrörelsen. Detta
kan leda till att den kommunpolitiska debatten snedvrids.
Nya lokala partier kan ha en stor betydelse för en vitaliserad
kommundemokrati, men det finns också en risk för att de
koncentrerar sig på en enda fråga till förfång för helheten.
För väldigt många medborgare är kommunpolitiken dessutom nära och
praktiska frågor och det är därför viktigt att medborgarna får möjlighet till
ett
tydligare engagemang i dessa frågor genom en separat valdag.
Åtskilda valdagar där riksdagsvalet placeras för sig och landstings- och
kommunvalen för sig vore därför en viktig åtgärd. Även om rikspolitiken
aldrig helt kan undgå att påverka lokala val så kan en sådan ordning leda till
att partierna och väljarna i högre grad kan fokusera den lokala politiken i
landsting och kommuner. Det skulle med andra ord leda till en förbättrad
effektivitet i demokratin.
Mandatfördelningstekniken
Riksdagen
I kravet på demokratins intensitet och effektivitet ligger att
väljarnas inställning till de politiska partierna skall ges ett
rimligt genomslag i parlamentets sammansättning. I princip
bör gälla att varje röst skall ha lika värde för utdelning av
mandat. I Sverige har man delvis beskurit denna princip
genom mandatfördelningsspärrar i valet till riksdagen. En
valsedelsbeteckning måste uppnå minst fyra procent av
giltiga valsedlar i hela riket för att få delta i fördelningen av
mandaten. Det enda undantaget är om en
valsedelsbeteckning uppnår minst tolv procent i en enskild
valkrets. Då kan riksdagsmandat erhållas där.
Dessa mandatfördelningsspärrar brukar motiveras utifrån behovet av
stabila regeringsmajoriteter. Syftet sägs vara att undvika partisplittring. I
och
för sig finns det skäl som talar för att det vore bra med stabila regeringsmajo-
riteter, men sådana hör till sällsyntheterna i Sverige, trots detta valsystem.
Det normala har alltsedan 1970 års val varit att Sverige har en
minoritetsregering. Majoritetsregeringar tillhör undantagen. Det finns heller
inga garantier för att stabila regeringsunderlag etableras bara för att det
finns
en kraftig mandatfördelningsspärr.
Mandatfördelningsspärrarna är heller inte någon garanti för att inte ett stort
antal partier skall kunna etableras i riksdagen.
Mandatfördelningsspärren på fyra procent har tämligen abrupta effekter.
Valsedelsbeteckningar som samlar strax över 200 000 röster blir helt utan
mandat medan beteckningar som samlar strax över 220 000 röster får minst
14-15 mandat. Dessa tröskel- eller falluckeeffekter är helt orimliga. I vissa
fall kan det leda till att en mycket stor del av svenska folket saknar
representation i landets parlament. Demokratins intensitet och effektivitet
blir lidande i en sådan situation.
Man kan ha förståelse för att valsystemet inte alltför mycket skall
uppmuntra till partibildningar utifrån opportunistiska vindar, men samtidigt
är det viktigt att valsystemet heller inte diskriminerar nya politiska rörelser
genom helt orimliga tröskeleffekter. Det måste finnas dynamik och möjlighet
till vitalisering i det demokratiska systemet.
Det finns självklart olika tekniska lösningar för att göra det svenska
valsystemet mer representativt för väljaropinionen. I debatten framställs
gärna en handlingsduglig riksdag som motpol till en vitaliserad demokrati
öppen för nya politiska opinioner. Men det behöver inte vara motstridiga
krav om man avstår från en absolut millimeterrättvisa när det gäller
riksproportionaliteten. Och det har man ju redan gjort genom nuvarande
system. Om en absolut millimeterrättvisa skulle gälla skulle ju de mandat
som inte fördelas till partibeteckningar under fyra procent egentligen vara
obesatta i riksdagen. Redan nu förekommer alltså en viss överrepresentation
för partierna i riksdagen.
Systemet med fyraprocentsspärren vid fördelning av mandaten bör
avvecklas. Det bör också påpekas att man skulle slippa alltför kraftiga
marginaleffekter i mandatfördelningen om nuvarande riksspärr på fyra
procent ersattes med en intrappningsskala. För partier är det ju viktigare att
ha någon representation i parlamentet än att stå utanför helt i ett system med
kraftig initialspärr.
Det är sant att små partigrupper i sig får svårt att greppa hela
riksdagsarbetet och utskotten kan knappast ha högre ledamotstal än 17. Men
det bör inte vara ett avgörande skäl mot en differentierad representation;
även ett parti som erhållit ett lokalt mandat genom att passera 12-
procentsspärren i valkrets har ju rätt till representation trots att man inte
kan
få utskottsrepresentation.
En intrappningsskala i ett valsystem kan möjligen vara svår att konstruera
men är fullt möjlig. Men även andra lösningar bör kunna övervägas för att
göra valsystemet smidigare och leda till en ökning av demokratins intensitet
och effektivitet. Kompromissen från 1960-talet vars grundläggande syfte var
att hålla vänsterpartiet innanför och kristdemokraterna utanför riksdagen är
idag obsolet.
Kommunfullmäktige
Nuvarande system i de större kommunerna inbjuder gärna
till manipulation med valkretsindelningar och/eller antalet
mandat i kommunfullmäktige. Ett alternativ till den
nuvarande situationen är att införa utjämningsmandat i
valkretsindelade kommuner. Frågeställningen bör analyseras.
Utredning
Det ovan anförda visar på ett behov av en översyn av
valsystemet. Syftet med en sådan översyn bör vara att öka
demokratins intensitet, effektivitet och extensitet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning om val till riksdagen under våren,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning om skilda valdagar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning av 4-procentsspärren till riksdagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning om utjämningsmandat i valkretsindelade
kommuner.
Stockholm den 26 oktober 1998
Ingvar Svensson (kd)
Kjell Eldensjö (kd)
Maria Larsson (kd)
Ragnwi Marcelind (kd)
Chatrine Pålsson (kd)
Inger Strömbom (kd)
Björn von der Esch (kd)
Ingemar Vänerlöv (kd)
Rolf Åbjörnsson (kd)