Bit för bit har omfattningen och inriktningen av Säpos och
IB:s inrikespolitiska verksamhet kommit till offentligheten.
Mer eller mindre motvilligt har ansvariga eller inblandade
sett sig tvungna att vidgå sådant som tidigare förnekats.
Åsiktsregistrering har förekommit. Rättsövergrepp - om inte
alltid i form men i sak - har begåtts.
Människor som tillhört organisationer som bedrivit en helt öppen och legal
politisk verksamhet har övervakats, registrerats och blivit rapporterade som
säkerhetsrisker utan att de själva haft en möjlighet att försvara sig mot
anklagelserna. Människor har stoppats att få sökta arbeten, i sina möjligheter
till befordran, att komma in på vissa utbildningar eller att ikläda vissa
förtroendeuppdrag. Stat och partiintressen har blandats. Arbetskamrat har
förmåtts bli angivare mot arbetskamrat.
I en historisk situation där demokratin angrips, där brott riktade mot
demokratiska institutioner och enskildas demokratiska rättigheter, där
människor utsätts för hets och övergrepp för att de inte har en viss
nationalitet eller för att de är homosexuella, där spioneri, sabotage, terrorism
förekommer behövs en säkerhetstjänst. Men den måste verka i respekt för
demokratiska rättigheter och rättssäkerhet. Den får aldrig användas för att
stämpla mot vissa åsikter, mot öppet framförd och legal samhällskritik utan
skall riktas mot kriminella aktiviteter och misstänkta förberedelser till
sådana. Här tycks övertrampen ha varit många.
Flera utredningar har under åren tillsatts för att granska hur det "inrikes
spioneriet" bedrivits, men de senaste årens avslöjanden kring de hemliga
aktiviteterna visar att det fortfarande återstår åtskilliga mörka och mörklagda
sidor kring dessa. Kraven har därför rests på en sanningskommission med
befogenhet att höra inblandade och ansvariga personer under ed. Tanken på
denna har hämtat intryck från de starkt positiva norska erfarenheterna där
den s.k. Lundkommissionen utrett motsvarande förhållande.
Regeringen har hittills bemött dessa krav genom att hänvisa till och initiera
forskningsprojekt och genom att lägga ut ett uppdrag på Registernämnden att
granska hur Säpo påverkat enskilda, men inte heller detta syns vara
tillräckligt. Flera forskare har påtalat att deras möjligheter är alltför
begränsade. Människor som sitter inne med viktiga upplysningar är ännu
bundna av tystnadsplikt. Material är fortfarande hemligstämplat eller påstås
vara förkommet. Inte heller registernämndens granskning torde vara
tillräcklig - den är, om än ett kontrollerande organ, ändå sammansatt med
politisk representation från de partier som burit huvudansvaret för den
verksamhet som måste granskas.
En sanningskommission måste bestå av personer som är frikopplade från
myndighets- och partiintressen. Den måste bestå av betrodda personer med
allmänt erkänt stor integritet och starkt civilkurage. Inför en sådan
kommission måste de personer som kallas för att lämna informationer vara
lösta från sina tystnadslöften och kunna höras under ed.
Personalkontroll förekommer än i dag - och med 1996 års säkerhetslag har
möjligheterna till sådan snarast vidgats. Desto viktigare är att kartlägga de
historiska erfarenheterna. Det handlar om vår rätt till vår historia. Det
handlar om att människor som råkat ut för myndighetsmissbruk måste få
upprättelse. Det handlar om att ge allvar åt alla deklarationer om värdet av
demokratin.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till tillsättande av en
sanningskommission att granska Säpos och IB:s inrikes verksamhet.
Stockholm den 19 oktober 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Kenneth Kvist (v)
Mats Einarsson (v)