Sammanfattning
Vänsterpartiet menar att monarkin är principiellt oförenlig med demokratins principer och att riksdagen därför bör besluta att av regeringen begära förslag till förändringar av grundlagarna som möjliggör övergång till ett republikanskt statsskick.
Diskussionen om statsskicket
Vi synas sålunda, på det hela taget, vara berättigade att betrakta konungarna i många delar av världen såsom direkta arvtagare till de gamla trollkarlarna eller medicinmännen. (J. G. Frazer: Den gyllene grenen)
Monarkin demoraliserar överallt där den finns.(August Strindberg)
...den demokratiska republiken kommer att bli den allmänna och gängse författningen inom de civiliserade staterna, inom de allra flesta länder i Europa och andra världsdelar. (Hjalmar Branting i riksdagen 1918)
Frågan om övergång till ett republikanskt statsskick i Sverige är inte ny. Den väcktes i riksdagen första gången år 1912 av socialdemokraten Carl Lindhagen, sedemera medlem i Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti (i dag Vänsterpartiet). Den har sedan dess behandlats åtskilliga gånger i riksdagen och har åtminstone periodvis ägnats ett seriöst intresse i den offentliga debatten. De "principiellt republikanska" partierna socialdemokraterna och folkpartiet har dock inte ansett frågan vara av sådan vikt att man vågat att i riksdagen stå upp för sin uppfattning, trots att det sedan det demokratiska genombrottet oavbrutet funnits en stabil republikansk majoritet i den högsta folkrepresentationen. Denna bristande beredvillighet att ta ansvar för det egna partiets ståndpunkt i frågan föranledde socialdemokraten och ordföranden i Republikanska Klubben, Sten Sjöberg, att i en artikel i Aftonbladet den 29 december 1995 utbrista:
"Regeringspartiet synes vara förlamat av skräck för marginaväljar- reaktioner: det självklara initiativet synes utebli på grund av obefogad under- skattning av den allmänna intelligensnivån."
Dock fördes frågan så långt att grundlagsberedningen, efter en motion undertecknad av 32 socialdemokrater, 1966 gavs direktiv att även utreda monarkins framtid. Något förslag om övergång till republik blev det dock inte. Vid ett sammanträde i Torekov 1971 enades beredningen om att monarkin skulle behållas, men att statschefen, dvs kungen, endast skulle ha representativa uppgifter.
Vänsterpartiet Kommunisterna stod inte bakom denna kompromiss, och har sedan dess fortsatt att hävda det som ännu är hela den svenska arbetarrörelsens - och delar av borgerlighetens - principiella uppfattning: Sverige bör övergå till ett republikanskt statsskick. Vår avsikt med våra regelbundet återkommande motioner i detta ärende är dock inte i första hand att demonstrera vår egen principfasthet, utan en ärlig vilja att bidra till den enligt vår mening nödvändiga författningsdiskussionen om övergång till ett ändamålsenligt och modernt statsskick.
Den motsägelsefulla grundlagen
I regeringsformens 1 kap. 1 § heter det: "All offentlig makt i Sverige utgår från folket." Detta är den politiska demokratins grundläggande princip, fundamentet för alla andra lagar avseende den offentliga maktutövningens former och ändamål. Trots det finns i våra grundlagar rester av tidigare, på icke-demokratiska principer vilande, maktförhållanden.
I 5 § stadgas: "Konungen (...) är rikets statschef." Denne konung utses inte i enlighet med demokratiska principer, utan tillkommer "manliga och kvinnliga efterkommande till kronprins Johan Baptist Julii, sedemera Konung Karl XIV Johans, avkomling i rätt nedstigande led, Konung Carl XVI Gustaf." (SO 1)
Konungen ges vidare ett antal politiska uppgifter utöver den formella uppgiften som statschef. Han är ordförande vid särskilda informations- konseljer med regeringen och vid den särskilda konselj i vilken regerings- skifte äger rum (RF 5:1). Det är vidare kungen som förklarar riksmötet öppnat (en sista ceremoniell reminiscens av föreställningen att riksdagen erhållit sin makt från Konungen och inte från folket) och han är ordförande i Utrikesnämnden, där rikets förhållande till främmande makt avhandlas.
En mer utförlig argumentation kring varför dessa inslag i grundlagen står i formell - om än kanske inte reell - strid med demokratins principer torde vara överflödig. Det främsta ämbetet och förtroendeuppdraget i en demokrati, statschefens, skall självfallet tillsättas på ett sätt som står i överensstämmelse med den demokratiska grunduppfattning som i alla andra offentliga sammanhang anses självklar.
Monarkins ideologiska roll
Även om det går att hävda att kungen numera fråntagits alla reella maktpolitiska befogenheter, så är därmed inte monarkins samhälleliga roll uttömd. Monarkins själva existens, och alla de anakronistiska ceremonier och former som omger densamma, fungerar som ideologisk konservering av icke-demokratiska föreställningar om "överhetens" utvaldhet och "naturliga" maktbefogenheter. Vilhelm Moberg skriver drastiskt men träffande i sin pamflett "Därför är jag republikan":
I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som inte är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Denna undersåtlighet kräver sina offer i de bästa kretsar. Jag har sett högt bildade personer, som i andra sammanhang har ådagalagt intelligens, mista sin mänskliga värdighet inför en kunglig person: I närvaro av en medlem av kungahuset har de alldeles tappat koncepterna och stått som förvandlade och stammat i förvirring och betett sig på ett sätt, som närmast kan kallas fjantigt. (sid 23)
Statschefens representativitet
Det framförs ofta från republikaner som ännu icke är beredda att stå upp för denna sin övertygelse, att kungens uppgifter endast är representativa och ceremoniella och att därför en övergång till republik inte är av nöden, åtminstone inte just nu.
Vänsterpartiet menar tvärtom att statschefens representativa funktion ytterligare understryker det orimliga i att denne föds till sitt ämbete. Statschefen bör ha en djup kännedom om det svenska folkets liv och verkliga problem, om det politiska systemet och de ideologiska och politiska krafter det rymmer. En skyddad uppväxt som ger få eller inga möjligheter till kännedom om normalt vardagsliv, annat än genom arrangerade studiebesök och teoretisk förståelse, är en olämplig bakgrund för ett så viktigt uppdrag som statschefens. Det krävs bred erfarenhet och gedigna kunskaper för att på ett effektivt och ändamålsenligt sätt kunna representera nationen och därmed det svenska folket. Därför bör statschefen utses bland personer som kan förväntas ha denna erfarenhet och som åtnjuter ett brett politiskt förtroende. Det ligger närmast till hands att den som av riksdagen utses till talman även är rikets statschef.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i grundlagarna som möjliggör övergång till ett republikanskt statsskick.
Stockholm den 22 oktober 1998
Mats Einarsson (v)
Kenneth Kvist (v) Kalle Larsson (v) Peter Pedersen (v) Charlotta L Bjälkebring (v) Britt-Marie Danestig (v) Lennart Gustavsson (v)