Den 24 oktober 1998 träder personuppgiftslagen (PUL) i kraft. Ett antal av de komplikationer som lagen skapar börjar nu i allt större utsträckning uppmärksammas av allmänheten.
Protesterna via e-post har varit omfattande och välunderbyggda och fram- förallt handlat om det fria ordet, särskilt på internet. Det har nu observerats att enbart omnämnande av en persons namn på webbsidor kan vara förbjudet, vilket förmodligen skulle göra den absoluta majoriteten av webb- sidor illegala. Ett exempel på vad medborgarna vänder sig mot utgör följande brev på en webb-sida:
Jag har tagit del av beslutet om de den nya Personuppgiftslagen: http://www.pul.nu och vill härmed framföra min mening att jag uppfattar lagen som en kränkning av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, artikel 12 och 19. För mig är internet ett medel att samtala med andra, och för internet skall inte gälla några andra lagar än vad som gäller exempelvis för tidningar. Ett gammalt ordspråk säger: Man skall inte förbjuda elden för att den kan bränna ned en stad - en sådan lag har ni nu stiftat. Förbjud missbruket - inte bruket!
Dessvärre har Sveriges riksdags majoritet stiftat en sådan lag.
Lagen initierades av EU-inträdet som ledde till att Sverige måste följa de EU-rättsliga principerna.
Det aktuella EG-direktivet gällde skyddet för den personliga integriteten, och det är ett grundläggande värde som bör värnas.
Att lagstiftningen skapat fundamentala problem t.o.m. av yttrande- frihetskaraktär hänger samman med ett olyckligt val av lagstiftningsmodell.
Missbruk av personuppgifter skall beivras. Vilka media som person- uppgifterna hanteras i är av sekundärt intresse. Den bakomliggande orsaken till valet av lagstiftningsmodell kan vara att de beredande myndigheterna aldrig gjort en djupare analys av vilka typer av registreringar som verkligen kan skada enskilda. Detta kan hänga samman med svensk administrativ- och lagstiftningstradition. I Sverige har farorna med omfattande statliga och kommunala register negligerats.
Lagrådet var kritiskt mot PUL på följande punkter:
1. Lagen motsvarar sannolikt inte EG-direktivets krav. För att lagen skulle stå sig i EG-domstolen skulle antagligen tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen behöva ändras. 2. 3. PUL inskränker riksdagens lagstiftningsmakt. Regeringen eller en myndighet skall på egen hand kunna lagstifta i nya situationer, där känsliga uppgifter registreras. En så långt gående delegeringsrätt bryter mot regeringsformen. 8 kap. 2 §, även om regeringen har försökt hävda något annat. 4. Vid de senaste månadernas debatt har klart framkommit att regeringen och de rättsvårdande myndigheterna varken kan eller vill systematiskt kontrollera att lagen följs. Samtidigt föreskriver lagen att brott skall beivras med vitesföreläggande, böter, skadestånd och t.o.m. fängelse. Den diskrepans som finns mellan lagstiftningen och hur staten avser att upprätthålla den är förödande för rättsmedvetandet och också för människors rättssäkerhet. S.k. obekväma personer kan med lagens hjälp "klämmas åt" för att tystas. En sådan lagstiftning kännetecknar just nationer som inte längre är rättsstater.
Förhoppningsvis är lagstiftingen mer ett utflöde av felaktiga analyser än dåliga intentioner.
Frågan om den personliga integriteten har i viss utsträckning en speciell aspekt i Sverige.
I vårt land har myndigheternas registrering av mycket känsliga uppgifter, t.ex. gällande sjukdom och liknande, varit vidsträckt och denna tendens har ökat under senare år. Exempel på detta är läkemedelsförmånens recept- register och landstingens arbete med att skapa ett redovisningssystem som skall redovisa varje patientbesök, varje diagnos, kostnaderna för varje be- handling, patientens familjeförhållanden etc. på patientens, den s.k. kostnads- bärarens, personnummer. Om någon typ av registrering är integritets- kränkande, och som i vissa situationer kan missbrukas, är det denna typ av registrering.
I en rapport av Jan Freese som av Justitiedepartementet förordnandes den 12 december 1994 att biträda departementet i den fortsatta beredningen av frågor som behandlades i Ds 1995:51 (Ju 1994:1), utvecklas de nu framförda synpunkterna på följande sätt (uttryckligt samtycke att nämna Jan Freeses namn har inte inhämtats):
Det är givet att det är inom den offentliga sektorn som den mest känsliga informationen registreras beträffande såväl fysiska som juridiska personer. Det kan räcka här att nämna databaser med personregister inom skatteförvaltningen, hälso- och sjukvården, polisen med t.o.m. för spaningsregister samt kriminalvården. Innehållet i stora delar av myndigheternas databaser sprids med stöd av offentlighetsprincipen inom och utom den offentliga sektorn. Fördelarna med ADB, att en på en gång samlad information lätt kan återvinnas och återanvändas för ursprungliga eller ständigt nya ändamål trots att informationen stundom är färskvara och inte ens lämpar sig för återanvändning för det initiala syftet med insamling - kan omvänt också bli ett stort problem. ...
Departementspromemorian innehåller bl.a. (s 8-9) en analys av det återkommande problemet rörande vad som egentligen innefattas i begreppet "personlig integritet", dvs. hur det skyddsvärda området skall bestämmas.
Trots detta tunga påpekande av Justitiedepartementets utredningsman stadgar PUL att beslut om sådana register skall överlåtas till enskild myndighet.
Lagen på det sätt den är skriven skyddar således inte mot integritets- kränkande register, men den hindrar det offentliga samtalet. Integritets- riskerna ökar dessutom genom att verksamheten inom det känsliga sjuk- och hälsovårdsområdet i stort sett sker inom offentliga monopol.
Vad som nu anförts leder till slutsatsen att lagen om personupp- giftsregistrering inte går att tillämpa på ett rättssäkert sätt. Detta innebär att regeringen snarast måste utforma en lagstiftning i överensstämmelse med EG-direktivet som inte ger upphov till brister och de nu påtalade omfattande skadliga effekterna. De svårigheter som kan uppstå i samband med EG- direktivet måste underordnas grundläggande regler i en rättsstat.
Hur ett förnyat lagstiftningsarbete kan bedrivas framgår också av Jan Freeses promemoria s. 20:
Det brådskar att åstadkomma nödvändiga förändringar. Orsakerna är flera. Den tekniska utvecklingen, och då inte minst inom IT-området urholkar i accelererande takt gällande lagstiftning samtidigt som vissa regelverk hindrar en nyttig och lämplig utveckling. Obsolet lagstiftning är redan ett stort bekymmer och kan utvecklas till ett allvarligt samhällsproblem.
Oavsett hur stora ingrepp i gällande lag som anses påkallade krävs ändring av grundlag, vilket innebär att ett första beslut bör tas av Riksdagen senast under våren 1998. Det innebär att ett utredningsförslag bör föreligga under våren 1997 för att remiss- och propositionsarbetet skall hinnas med. I annat fall fördröjs en reform till år 2002.
Allmänt är det knappast längre möjligt att tillämpa traditionella utredningsmetoder. EU:s dataskyddsdirektiv är ett skräckexempel hur ett regelverk kan hinna föråldras under arbetets bedrivande. Redan under ett par års traditionellt utredningsarbete hinner fyra till fem nya PC-generationer se dagens ljus.
Mitt förslag är att uppdrag lämnas till en sammanhållen expertkommitté med undergrupper för skilda områden såsom grundlagen, skattesystemet osv. Kommittén skall självfallet ha en referensgrupp i vilken bl.a. bör ingå parlamentariker.
En komplicerande faktor är att utredningen i syfte att åstadkomma en allmän integritetslag måste parera i första hand rådande förhållanden inom EU, men även mer globala ...
Det grova misstag som har skett genom att riksdagen antagit regeringens förslag till personuppgiftslag måste med omedelbar verkan rättas till. Misstaget är utomordentligt besvärande, varför unika åtgärder måste vidtas. En omedelbar åtgärd innebär att riksdagen antar en övergångsregel, som anger att lagen först träder i kraft år 2004. Nytt skyndsamt utrednings- och lagstiftningsarbete inriktas på att ta fram en lag som beivrar missbruk av personuppgifter och personregister. Lagstiftningsarbetet bör ske i enlighet med de synpunkter som redovisats i promemorian "Rapport om skyddet för enskilda personers privatliv" av Jan Freese, förordnad av Justitiedepartementet för den fortsatta beredningen av Ds 1994:51.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar utforma övergångsbestämmelser i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformningen av ny personuppgiftslag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredningsarbetet gällande ny personuppgiftslag.
Stockholm den 26 oktober 1998
Margit Gennser (m)