Högklassig idrott tillhör våra absolut mest populära TV-
program. Stora mästerskap i fotboll, ishockey eller friidrott
får alltid exceptionellt höga tittarsiffror.
Den avreglerade TV-marknaden har emellertid medfört att sändnings-
rättigheterna för stora evenemang sålts till kanaler som stora delar av
befolkningen inte har tillgång till. Denna utveckling, som är densamma över
hela Europa, fick EU att i sina TV-direktiv 1997 besluta att ge medlemslän-
dernas regeringar rätten att upprätta listor där vissa evenemang av nationellt
intresse reserveras för sändning i rikstäckande kanaler.
Det kan tyckas vara riktigt att garantera alla intresserade möjligheten att
följa de stora idrottsevenemangen via TV. I grunden handlar det, som idrotts-
rörelsen bl a i ett uttalande från RF-stämman 1997 påtalat, om konfiskation
av idrottens egendom.
Försäljning av TV-rättigheter har för vissa idrotter utvecklats till en central
intäktskälla. Det gäller såväl arrangerande föreningar som förbund och andra
arrangörer. När internationella idrottsförbund beslutar om vilket land som
ska få arrangera stora mästerskap är möjligheter till TV-intäkter inte sällan
en avgörande faktor.
Om de stora evenemangen reserveras för sändning i rikstäckande kanaler -
SVT:s båda kanaler samt TV4 - innebär detta självfallet att intäktsmöjlighe-
terna minskar radikalt. Det innebär också att Sveriges möjligheter att få
arrangera stora evenemang minskar i motsvarande grad.
Det finns ingenting i EU:s direktiv som tvingar den svenska regeringen att
för sin del upprätta en egen, svensk, lista med reserverade evenemang. Av
hänsyn till idrottens intäktsmöjligheter bör regeringen avstå från att skapa en
svensk lista.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att upprätta en svensk lista över idrottsevenemang som skall
reserveras för sändning i rikstäckande TV-kanaler.