Valdeltagandet i årets val var lågt. Detta har uppfattats som
ett "demokratiskt sjukdomstecken" och som apati hos
väljarna.
En ökande klyfta har vuxit fram mellan medborgare och politiker. Denna
utveckling har många orsaker. Den mest grundläggande är att balansen
mellan den offentliga, byråkratiskt styrda och den privata, marknadsstyrda
sektorn har rubbats. Detta är en utveckling som pågått åtminstone i 40 år i
vårt land och som lett till en fortgående köpkraftskoncentration till den
offentliga sektorn. Denna har motiverats med att det finns stora vinster att
göra genom statliga monopol framförallt inom tjänstesektorn.
Under de senaste 25 åren har det blivit alltmer uppenbart att några sådana
effektivitetsfördelar inte finns och resultatet av decenniers feltänkande har
skapat låg tillväxt, växande och hög arbetslöshet och bräckliga statsfinanser
samt en offentlig sektor som har allt svårare att svara mot uppställda löften.
Att de brister som avslöjats inom skola, sjukvård och omsorg under senare år
vänts till misstro mot politik och politiker är följdriktigt, särskilt när dessa
brister ställs i relation till ett tungt skattetryck.
Att misstron de senaste åren ökat extremt snabbt har däremot ett något
annat ursprung. Ett stort antal kommunala skandaler som i Motala, Gävle och
Stockholm har avslöjats under ganska kort tid. Högt uppsatta kommunal-
politiker och kommunala tjänstemän har använt skattepengar på ett lag- eller
regelstridigt sätt. Att de svenska skandalerna kan tyckas vara bagatellartade i
jämförelse med vad som avslöjats på kontinenten påverkar inte den nästan
explosionsartade misstron mot det politiska etablissemanget.
Under årets valrörelse fördes dessutom en mycket kritisk debatt om LO:s
bidrag till att finansiera Socialdemokraternas valrörelse och den politiska
opinionsbildningen. Detta var ingen ny kritik. Den hade tidigare lett till att
LO-förbundens kollektivanslutning till det socialdemokratiska partiet inte
längre tillämpas. Ingen facklig medlem bör tvångsanslutas till ett politiskt
parti, vilket ju bl a innebär att en medlem kan tvingas att mot sin vilja bidra
med pengar till en åsiktsriktning som han/hon inte stöder. Trots avskaffandet
av kollektivanslutning försvann inte grunden för den principiella kritiken,
eftersom medlemspengar fortfarande använts för att stödja Socialdemo-
kraterna. I ett klimat där redan misstron mot den politiska sfären är stor,
spädde de fackliga organisationernas bidragsgivning till det socialdemo-
kratiska partiet på misstron.
Av höstens regeringsförklaring framgår att statsministern är medveten om
de växande legitimitetsproblemen inom svenskt politiskt liv. Följande
åtgärder bör därför vidtagas enligt regeringsförklaringen:
Demokratiutredningen vidgas, så att den även studerar valdeltagandet och
föreslår åtgärder för ett ökat demokratiskt engagemang. Samtliga riks-
dagspartier bjuds in till samtal om hur öppenheten kan öka kring finansiella
bidrag till politiska partier och enskilda kandidaters valkampanjer.
I budgetpropositionen föreslås att diskussionerna om finansieringen av
politisk opinionsbildning vidgas till EU-politiken och EMU-frågan. I volym
1 i prop. 1998/99:1 s. 23 sägs bl.a. "för att öka kunskapen och stimulera en
bred debatt om ett eventuellt svenskt deltagande påbörjas ett vittomfattande
och opartiskt informations- och folkbildningsarbete".
I andra sammanhang har regeringen deklarerat att denna opinionsbildning
dels skall finansieras med svenska statliga medel, dels med bidrag från EU.
Sättet att lösa finansieringsproblem i samband med opinionsbildningen om
bl.a. EMU kan - om denna sköts på ett okänsligt sätt - bidra till att vidga
klyftan ytterligare mellan den lilla gruppen av inflytelserika politiska
företrädare, det politiska etablissemanget, och medborgarna. Det är möjligt
att en sådan insikt finns, men den går inte att utläsa av vare sig
regeringsförklaringen eller budgetpropositionens alla dokument.
De problem som är förknippade med finansieringen av de politiska
partiernas och de politiska företrädarnas verksamhet samt den politiska
opinionsbildningen är inget speciellt svenskt problem. Det har varit en svår -
och i många lägen kontroversiell - fråga i de flesta västliga demokratier.
Detta innebär att utländska erfarenheter bör tillmätas stor betydelse, när
eventuella nya regler skall arbetas fram gällande de svenska problem som
berörts ovan.
Neill-rapporten
I dagarna publicerades en tungt vägande rapport i
Storbritannien, "Standards in Public Life. The Funding of
Political Parties in the United Kingdom", oktober 1998.
Rapporten utgör den femte i den av den brittiske
premiärministern tillsatta kommittén om "Standards in
Public Life". Ordförande har varit Lord Neill of Bladen, QC.
Den namnkunniga kommittén har lagt ned ett omfattande arbete på att få
svåra frågeställningar belysta av personer med vitt skilda erfarenheter.
Kommittén har också skaffat sig ett rikhaltigt material från många olika
länder och som ett led i sitt arbete har den bl.a. besökt Sverige. (Svenska
deltagare vid besöket framgår av volym 2 i utredningen. I volym 1 återfinns
vissa referat.)
De diskussioner och de rekommendationer som Neill-kommittén har
kommit fram till är av stort intresse även när det gäller att lösa motsvarande
problem i Sverige. I det följande återfinns punkter från Neill-kommitténs
betänkande som kan ha intresse för oss.
Följande förslag bör observeras:
- Klara regler för hur och när uppgifter om gåvor till
politiska partier skall offentliggöras. Något olika regler
föreslås för gåvor från enskild person respektive
företag/annan organisation. Gåvorna föreslås redovisas
per räkenskapsår och offentliggörandet föreslås endast
gälla gåvor över
5 000 pund till nationella partier respektive 1 000 pund
till lokala organisationer.
- Förbud för anonyma gåvor över 50 pund och förbud för
finansiellt stöd från i första hand utländska stater men
också utländska givare för övrigt. Avgränsningsproblem
när det gäller utländska givare, både privatpersoner och
företag diskuteras.
- En fast gräns för högsta belopp partierna får använda i en
valrörelse.
- Klara regler för partiernas redovisning och revision av de
årliga räkenskaperna och kostnader för nationella
valrörelser.
- Inga nya statliga bidrag till partierna, men ett förslag om
skatteavdrag för gåvor från privatpersoner på upp till 500
pund för att uppmuntra många små gåvor till de politiska
partierna
- Kontroll av andra organisationers (andra än politiska
partier) utgifter för politiska budskap etc. under en
allmän valkampanj om dessa överstiger 25 000 pund.
För att ovanstående regler skall tillämpas effektivt krävs ett kontrollorgan
med befogenheter att beivra överträdelser av reglerna. Därför föreslår
kommittén att en oavhängig och neutral valkommission (Election
Commission) tillsätts. Den ska ha rätt att inleda undersökningar och dra
eventuella brott mot de nu nämnda reglerna inför en "Election Court".
Vidare påpekas att den politiska scenen och den teknologiska utvecklingen
inom etermedieområdet snabbt ger upphov till ändrade förhållanden som kan
kräva förändrade spelregler. Election Commission skall därför ha till uppgift
att ge råd och kommentarer om hur reglerna skall anpassas till aktuella
förhållanden.
Kommittén konstaterar att det kan vara väsentligt för en
bidragsgivare till ett politiskt parti att slippa publicitet. Å
andra sidan är det ur allmän synpunkt inte önskvärt att tillåta
anonymitet, när det gäller omfattande bidrag. I sådana fall
kan partiets/regeringens ställningstaganden påverkas av
givarens önskemål, intressen och/eller ideologi. (Ett sådant
fall uppmärksammades av kommittén. Labour hade fått ett
bidrag på 1 miljon pund från Bernie Ecclestone, mannen
bakom Formel 1, före valet 1997. Efter valet tog regeringen
bort förbudet mot tobaksreklam i samband med
motortävlingar och avsåg att ungefär samtidigt ta emot
ytterligare bidrag på 1miljon pund från Ecclestone. Lord
Neill tvingade Labourpartiet att tacka nej och dessutom att
betala tillbaka tidigare erhållna gåvor.)
Kommittén har försökt att undvika extrema ställningstaganden och avvisar
den typ av regler som tillämpas i Kanada med total öppenhet, dvs.
publicering av alla givare och gåvor utom för mycket små belopp. Förslag att
alla givare och gåvor skall rapporteras till Election Commission avvisas
också. I stället föreslås att alla belopp på mer än 5 000 pund skall redovisas
till Election Commission vad gäller givare och belopp. (Motsvarande
beloppsgräns i Tyskland är 20 000 DM.) Begreppet gåva ges en vid
definition. Kravet på publicitet för större gåvor - över 5 000 pund - kommer
sannolikt enligt Neill-rapporten att leda till färre och framförallt mindre
gåvor, åtminstone under de första åren efter reglernas ikraftträdande.
Skydd för diskriminering av donator
Rapporteringsskyldigheten (publiciteten) kräver i sin tur en
lagstiftning som skyddar givare från diskriminering på grund
av att de lämnat bidrag till ett politiskt parti.
Gåvor från utländska regeringar och andra
utländska gåvor
Gåvor från utländska regeringar skall vara förbjudna och
även andra utländska gåvor - annan utländsk finansiering -
föreslås i princip inte få förekomma. Att här finns
gränsdragningsproblem redovisas klart och det nationella
partierna i Skottland och Wales har uttalat sig positivt för
utländsk finansiering. En brittisk medborgare som
fortfarande har rätt att rösta vid allmänna val men är bosatt i
utlandet uppfattas icke som utländsk givare.
Ingen beloppsgräns för företag och
organisationer
Kommittén har också tagit ställning till om det krävs en
begränsning av högsta gåvobelopp från företag eller annan
organisation. Beloppsbegränsning avvisas.
Bidrag från fackföreningsrörelsen
Precis som i Sverige har finansiella bidrag från
fackföreningsrörelsen till politiskt parti (labour) inneburit
vissa problem. För närvarande gäller följande regler:
Fackliga organisationer får avsätta medel till politiska
fonder. Beslut om avsättning och storlek på avsättningen
skall i enlighet med senaste lagstiftning (1984) fattas genom
poströstning inom den fackliga organisationen. Sådan
omröstning måste ske åtminstone vart tionde år. Den
medlem som inte vill stödja de politiska målen har rätt att
"contract out", dvs. slippa bidra till det politiska ändamålet.
(Tidigare har det funnits motsatta regler - de som ville stödja
en viss politisk verksamhet fick anmäla sitt intresse och sitt
bidrag "contract in"). En lag från 1992 ger klara riktlinjer för
hur reglerna skall tillämpas och hur den individ som icke
önskar bidra till en viss verksamhet skall skyddas genom ett
organ, som svarar för en oberoende övervakning av
tillämpningen av 1992 års lag på detta område.
Gåvor från företag
Gåvor från företag har tidigare varit oreglerade.
Bolagsstyrelsen har självständigt kunnat fatta beslut om att
stödja en viss politisk verksamhet/politiskt parti. Med tanke
på ett allt mer spritt aktieägande, inte minst genom
pensionsfonder, krävs även här viss reglering enligt Neill-
kommittén. För att aktieägarna skall bli informerade och
kunna påverka styrelsens beslut om att stödja viss politisk
verksamhet, föreslår kommissionen att ett sådant förslag
skall godkännas av bolagsstämman. Ett sådant
bemyndigande får gälla för högst fyra år. Tidsgränsen för
bemyndigandet föreslås vara kortare för företag än för
fackföreningar. Detta motiveras med att poströstning bland
alla fackliga medlemmar är omständligt.
En rad bolag har redan nu tagit in bestämmelser om att stödja en viss
politisk riktning i bolagsordningen.
Någon motsvarande rätt för "contract out" finns inte och föreslås inte för
aktieägare. Två motiveringar anges. Det är praktiskt omöjligt eller mycket
svårt att gottgöra den minoritet av aktieägare, som inte önskar stödja ett viss
politiskt ändamål samtidigt som aktieägarna alltid har möjlighet att sälja sina
aktier, om de är missnöjda med företaget
Statlig bidragsgivning och skatteavdrag
Kommittén önskar inte öka den statliga bidragsgivningen till
partierna. Den starkaste motiveringen härför är att
skattebetalarna inte skall tvingas att stödja en verksamhet,
ett parti, vars politik de motsätter sig starkt. Ett annat motiv
mot statliga partibidrag är att automatiska statliga bidrag kan
leda till en process som vidgar gapet mellan partier,
medborgare och medlemmar, inte minst genom att partierna
till slut tenderar att bli en del av staten. I stället tar
kommittén upp frågan om avdragsrätt för gåvor till politiska
partier etc. Det kanske intressantaste uttalandet gjorde Lord
Parkinson (con) enligt kommittén:
I think that is a very attractive idea. I think anything that encourages people
to participate in a political process, to get involved in political parties, to
broaden the base of their membership is to be welcomed because I think
politics is a very honourable profession and supporting a political party is a
worthwhile way of spending one's time and money.
Kommittén rekommenderar skatteavdrag för gåvor upp till
500 pund per år.
Finansiering av folkomröstningar
Folkomröstningar har egentligen inte ansetts passa det
brittiska statsskicket. I och med EU-anslutningen och i
samband med de konstitutionella förändringar som
premiärminister Tony Blairs regering genomfört eller avser
att genomföra har folkomröstningar blivit allt vanligare.
Förhållandena på detta område har många likheter med våra
förhållanden.
I de muntliga vittnesmålen till kommittén anförde bl.a. Peter Ridell, The
Times, Vernon Bogdanor, Oxford University, Magnus Linklater, The
Scotsman och James Mitchell, University of Strathclyde följande:
The fact that referendums are now a frequent and regular feature of the
political landscape alters the rules and has massive implications. I think, for
your excercise, for the way in which the political process operates, for
fairness in funding and indeed for fairness in operation. Some things have
happened which are already worrying.There should be clear rules over the
funding of referendum campaigns. The current procedures are chaotic and
unfair, especially when the government is itself a participant.
Peter Ridell, The Times
I hope also the Committee will make some suggestions about referendums
because one purpose of referendum ... is to secure legitimacy for decisions
where Parliament alone can not secure that legitimacy. For that legitimacy to
be secured, the losers have to feel that the fight was fairly conducted.
Vernon Bogdanor, Oxford University
Yet referenda, which usually address issues of constitutional significance,
should allow voters to reach well-informed decisions with balanced
information on both sides.
Magnus Linklater, The Scotsman
I think one of the things that stand out, looking at the various referendums, is
that the rules of the game have differed in each referendum.
Dr James Mitchell, Department of Government, University
of Strathclyde
Av diskussionerna i rapporten om folkomröstningar framgår
att regler och tillämpning både vad gäller information och
finansiering har varierat och att reglerna i vissa
folkomröstningar överträtt gränsen för acceptabel ojämlikhet
och således lett till att röstresultatet kommit att sakna
legitimitet. Kommittén konstaterar att det är tre
huvudproblem som måste beaktas:
- De politiska partiernas roll i folkomröstningarna.
Partiernas inställning och agerande är betydligt svårare
att förutse i folkomröstningar än i allmänna val. Partierna
bör därför ha en mindre aktiv roll i
folkomröstningskampanjer.
- Regeringens roll är också mycket olika i ett allmänt val
och i en folkomröstning. I det första fallet är regeringen
huvudperson. I det andra skall regeringen och
administrationen vara betydligt mindre aktiv.
Folkomröstningen äger ju rum, därför att regeringen av
någon anledning anser att folket måste komma till tals
direkt. Att här finns en målkonflikt i demokratier med en
tradition av indirekt demokrati är uppenbart.
- Folkomröstningar skiljer sig också åt vad gäller
etermediernas hantering. När det gäller allmänna val vet
etermedierna att de skall vara strikt neutrala, men i
folkomröstningar är inte etermediernas roll helt klart
definierad.
Med hänsyn till dessa tre skillnader föreslår kommittén att
det skall finnas olika regler för finansiering och uppförande
när det gäller allmänna val respektive folkomröstningar.
Kommittén föreslår att det skall skapas ett nytt regelverk gällande
folkomröstningar och att detta regelverk inte skall sätta de politiska partierna
i fokus. Folkomröstningskampanjer skall inte avspegla de vanliga parti-
linjerna, slår kommittén fast.
Det är nödvändigt att bägge sidorna i en folkomröstning har samma
möjligheter, även praktiska möjligheter, att framföra sitt budskap.
Kommittén är särskilt orolig för att det kan finnas folkomröstningar, där alla
de "stora bataljonerna" - regeringen, möjligen också det största oppositions-
partiet, stora delar av industrin och fackföreningsrörelsen finns på den ena
sidan, medan t.o.m. en större grupp av "vanliga" oorganiserade medborgare
finns på den andra. Det måste finnas viss organisatorisk och finansiell balans
mellan denna grupp och de traditionellt organiserade grupperna. Staten måste
därför stå för den hårda kärnan när det gäller finansieringen.
Neill-kommitténs förslag och svenska
förhållanden
Precis som i Sverige har under 90-talet massmedierna
uppmärksammat en rad politiska skandaler. I Storbritannien
var det i första hand medlemmar i det tidigare konservativa
regeringspartiet som gjort sig skyldiga till bl.a. finansiella
transaktioner som icke överensstämde med regler för gott
uppträdande eller som t.o.m. innebar lagbrott. Kommunala
skandaler, inte minst i kommuner där Labour haft makten
under mycket lång tid, har inte heller varit en sällsynthet.
En allmän observation, som gäller både för Storbritannien och Sverige, är
att ett långt maktinnehav för ett parti har en tendens att skapa ett politiskt
beteende hos det makthavande partiet som skapar grogrund för misstro mot
det politiska systemet.
Lagreglering eller inte
Att skriva regler för hur de politiska partierna skall agera är
svårt, och oftast har man låtit en rad förhållanden som kan
påverka de politiska valens utgång vara oreglerade.
Inte minst i Sverige finns det en tradition att ideella organisationer som
fackföreningar, politiska partier etc. skall regleras i så liten utsträckning
som
möjligt. Denna tradition innehåller mycket av värde. Kan lagregleringar
undvikas, dvs. om andra parter i samhället inte skadas eller påverkas negativt
av bristen på regleringar, bör sådana undvikas.
Frågan om LO:s stöd av det socialdemokratiska partiet har debatterats
under decennier. Avskaffandet av kollektivanslutningen till SAP skedde till
slut genom självsanering. Den hade dock aldrig kommit till stånd utan
påtryckningar. Själva den direkta bidragsgivningen tog dessutom nya former
för att delvis ersätta kollektivanslutningen. Den debatt om bidragsgivningen
som skedde under årets valrörelse är inte nyttig för tilltron till det demo-
kratiska politiska systemet.
Stöd från företag eller företagarorganisationer har kritiserats betydligt
tidigare i vårt land än t.ex. i Storbritannien. I det - för efterkrigstidens
politiska utveckling - mycket avgörande andrakammarvalet 1948 tog frågan
om bidragsgivning från företag till Folkpartiet en stor plats. Folkpartiet
beskylldes helt felaktigt för att ha tagit emot pengar från storföretag, men
partiet rentvåddes så sent att den s.k. Molanderskandalen påverkade det
borgerliga blockets valresultat negativt och möjligheterna till ett maktskifte
gick om intet.
När den första trepartiregeringen bildades deklarerade Moderata samlings-
partiet i likhet med vad övriga borgerliga partier gjort tidigare att man inte
längre skulle ta emot gåvor från företag.
Bestämmelser om öppenhet vid gåvor till
politiska partier etc.
De lösningar som Neill-rapporten föreslår utgör en medelväg
mellan förbud och inga regler alls vad gäller donationer till
politiska partier m.m. Partierna får ta emot gåvor både från
privatpersoner, företag och andra organisationer. Däremot är
kontrollen av gåvans storlek och givaren betydande genom
en obligatorisk öppenhet och publicitet, när det gäller gåvor
över en viss storlek.
Öppenhet och offentlighetsprincip är drag som kännetecknar svensk
förvaltning och offentlig verksamhet. Stommen i det förslag som Neill-
rapporten lägger fram om transparens och öppenhet och ett oberoende
kontrollorgan (election commission) bör kunna överföras till svenska
förhållanden. Att öppenhet vad gäller donationer till politiska partier etc.
kräver skydd mot diskriminering bör vara en självklarhet.
Statligt partistöd och rätt till skatteavdrag
Neill-rapporten gör en noggrann analys av statligt partistöd.
Här konstateras att det statliga partistödet principiellt måste
uppfattas som negativt för den politiska demokratin. Risken
är att bidragen skapar en intressegemenskap mellan stat och
partier samtidigt som samhörigheten och förtroendet
försvagas mellan partier och medlemmar. Partistödet i
Sverige är betydande och är i dag en nödvändighet för de
politiska partiernas verksamhet. Samtidigt är det uppenbart
att det börjar utvecklas ett allt större gap, en
förtroendeklyfta, mellan partier och medborgare.
Medlemsantalet i partierna minskar, inte minst bland de
yngre.
I regeringsförklaringen anger statsministern att Demokratiutredningen
skall få i uppgift att studera det låga valdeltagandet i årets val och således
medborgarnas minskande intresse för politisk verksamhet. Ett sätt att öka
medborgarnas intresse och engagemang för de politiska partiernas idéer och
förslag vore att införa avdragsrätt för privatpersoners gåvor till politiska
partier i ungefär den omfattning som Neill-kommissionen föreslår. Sådana
regler skulle kunna växlas mot mindre statliga partibidrag eller regler om att
partibidragen inte får höjas under ett visst antal år. Lord Parkinsons ovan
citerade synpunkter borde diskuteras även här i Sverige.
Fackföreningar och företag
Till skillnad från Sverige har de fackliga donationerna till i
princip Labourpartiet varit reglerade i lagar från 1984 och
1992. Lagstiftningen har haft ett syfte. Medlemspengar skall
inte överföras till ett politiskt parti utan medlemmarnas
hörande. Här föreskrivs poströstning. Vidare kan medlem
som inte vill stödja ett visst parti slippa detta (contract out).
Regler och övervakning att enskild medlem inte
diskrimineras på grund av sina åsikter finns och är
nödvändiga.
Motsvarande regler för fackliga bidrag borde övervägas också för svenskt
vidkommande. De återkommande diskussionerna i valrörelserna om LO:s
och fackförbundens mycket stora bidrag till SAP föder misstro bland
medborgarna. Dessvärre har dessutom i vissa sammanhang hävdats att de
stora bidragen skall honoreras med en LO-vänlig politik. Bara misstankar om
sådana krav bakom stora penningbidrag kräver formella regler om öppenhet
och eventuella begränsningar i bidragsgivningen. Jämför fallet med
motorsporten, Formel 1, ovan.
Stora bidrag från företag till politiska partier är av större betydelse i
Storbritannien än i Sverige. De regler som Neill-kommitén lägger fram leder
till viss regelbalans mellan fackförenings- och företagssfären med ett
undantag. Facket behöver endast konsultera sina medlemmar vart tionde år,
företagen sina aktieägare vart fjärde år.
Utländska bidrag
Utländska bidrag till politiska partier, politisk
opinionsbildning och liknande förbjuds. Frågan är om var
gränsen för politisk opinionsbildning skall dras och vad för
organisationer eller företag som klassificeras som utländska.
Ett förbud för utlänning och framförallt för utländsk stat bör övervägas
också i Sverige. Naturligtvis är svensk medborgare som är upptagen på
röstlängd men bosatt i utlandet att betrakta som svensk och har rätt att ge
bidrag till svenskt politiskt parti etc. När det gäller fackliga organisationer,
arbetsgivarorganisationer och företag kan gränsdragningen vara svårare.
Neill-kommitténs diskussioner ger viss ledning.
Att utländska stater och åtminstone i vissa sammanhang också EU-
kommissionen inte bör kunna överföra pengar för politisk opinionsbildning i
Sverige eller stöd till svenska partier bör vara en självklarhet eller bör
åtminstone omges med ytterligt stor restriktivitet. Neill-kommittén föreslår
förbud för utländsk stat att stödja politiska partier etc. i Storbritannien. För
min del anser jag att ett sådant förbud är önskvärt.
Det går inte att utgå ifrån att utländsk bidragsgivare i första hand företräder
svenska intressen. Sannolikt är det tvärtom, och om det vill sig illa kan
svenska långsiktiga intressen lida svår skada.
När det gäller bidrag från EU-kommissionen, t.ex. för EU- och EMU-
information, måste beaktas att en anslutning till EMU inte i först hand är en
ekonomisk fråga utan ett betydelsefullt steg på väg mot en politisk
federation. Om detta råder inte längre tvivel. Bl.a. den nyvalde tyske
förbundskanslern Gerhard Schröder har klart uttalat att EMU utgör ett stort
steg mot en europeisk federation. Opinionsbildning för EMU gäller således
mycket vitala, djupgående och långsiktiga nationella intressen. Därför bör
finansieringen av information och framförallt opinionsbildning i denna typ
av känsliga frågor ske med svenska pengar.
Vernon Bogdanors betoning att legitimitet för folkomröstningar endast kan
uppkomma om förlorarna efter omröstningen anser att omröstningen skett
efter rättvisa regler bör beaktas. En betydande utländsk finansiering av EU-
och EMU-kampanjer, allra helst om pengarna kommer från EU-
kommissionen, kan komma att skapa motsättningar mellan många enskilda
medborgare och den politiska eliten i Sverige och Bryssel. Detta skulle båda
illa för den demokratiska utvecklingen i vårt land.
Över huvud taget bör vi i Sverige anlägga en försiktigare attityd när det
gäller att med opinionsbildning i form av kampanjer få svenska folket att
tycka på ett visst sätt. Nyanserad och objektiv information är en sak. Att sätta
hela svenska folket i någon form av "storskola" för att omfatta en viss åsikt
eller ståndpunkt är motsatsen till den respekt för individens integritet som
krävs i en fungerande demokrati. Sannolikt är det så att alla de kampanjer
och samråd som medborgarna utsatts för under de senaste decennierna,
alltför ofta med tillrättalagda svar, bidragit till att öka avståndet mellan
medborgare och de tongivande politikerna. Det låga valdeltagandet i årets val
skall kanske tolkas som ett sundhetstecken. Att inte rösta kan vara en mycket
aktiv handling vars syfte är att få de tongivande politikerna att förstå att de
måste respektera medborgarnas integritet och respektera deras egen förmåga
att ta ståndpunkt, inte enbart försöka tala om vad medborgarna skall tycka,
ofta med hjälp av medborgarnas egna skattepengar.
Bidrag till folkomröstningar
Neill-rapporten påpekar att det finns stora principiella
skillnader när det gäller regeringens ställning vid allmänna
val och vid folkomröstningar. Vid folkomröstningar har
regeringen egentligen abdikerat från att fatta beslut. En
konsultation av folket anses nödvändigt. Av denna anledning
bör regeringen inte vara avsändare till olika
rekommendationer gällande folkomröstning. Det måste
finnas andra organ som tar över både information och
opinionsbildning vid folkomröstningar såsom skett i Sverige
med ja- och nej-organisationer. (Avarter av folkomröstningar
med fler än två huvudalternativ bör icke få förekomma.) I
Sverige finns inga fasta regler för hur de rådgivande
folkomröstningarna skall ske, utan en speciell lag antas för
varje enskild folkomröstning. Det vore önskvärt med ett fast
regelsystem. De politiska partierna skall inte utgöra
huvudaktörerna. Väsentligt är att de bägge sidorna i en
folkomröstningskampanj inte har alltför skilda ekonomiska
möjligheter. Om det brister härvidlag kommer den sida som
förlorat inte att acceptera nederlaget som rättvist, och den
motsättning som folkomröstningen skulle bilägga kommer i
stället att leva kvar under mycket lång tid. Svenska
erfarenheter ger belägg för detta.
Sammanfattning
I regeringsförklaringen anges i allmänna ordalag önskemål
om öppenhet, när det gäller finansiering av de politiska
partiernas verksamhet. Denna typ av icke preciserade
uttalanden väcker föga tilltro till skillnad från Neill-
rapportens preciserade förslag. De politiska partiernas
finansiering och öppenheten kring denna bör analyseras med
hjälp av de konkreta förslag som finns i Neill-rapporten.
Finansiering av politisk opinionsbildning i vidare
sammanhang kan skapa vissa avgränsnings- och
kontrollproblem vid kontrollen av den direkta finansieringen
av politiska partier. Neill-kommittén är väl medveten om
svårigheterna. De förslag som kommittén redovisar kan dock
lätt bli "ett slag i luften", vilket The Economist påtalade i sin
rapportering av Neill-rapporten. ( The Economist 15 oktober
1998.)
De fackliga organisationernas bidragsgivning till det socialdemokratiska
partiet har varit en segdragen tvistefråga i svenskt samhällsliv. De regler som
tillämpas i Storbritannien på detta område bör kunna anpassas till svensk
tradition. En sådan lösning bör noggrant utredas.
Rent sakligt och psykologiskt bör möjligheterna till bidrag från
arbetstagare- respektive arbetsgivarorganisationer och företag lyda under så
likartade regler som möjligt. I det brittiska förslaget finns regler för hur
ofta
arbetstagare respektive aktieägare skall tillfrågas om de godkänner bidrag till
politiska partier eller ett visst politiskt parti. Som påpekats ovan föreslogs
mildare regler för den fackliga sidan. Orsaken var att poströstning i fackliga
organisationer ansågs mycket tidskrävande. Den framsynta IT-politik som
LO bedrivit bland sina medlemmar - och som bör ges en eloge - ger dock
utrymme för tätare och billigare konsultationer av medlemmarnas åsikter i
bidragsfrågan, vilket bör beaktas i ett framtida utredningsarbete.
För det demokratiska systemets trovärdighet bör en ökad samhörighet
utvecklas mellan medborgare och partier. Dagens negativa utveckling bör
således brytas. En konkret väg att stärka medborgare och partier är att
successivt minska partistödet samtidigt som ett skatteavdrag för
medlemmarnas bidragsgivning till politiska partier införs i ungefär den
omfattning som föreslås i Neill-rapporten.
Utländska bidrag till politiska partier är utomordentligt känsliga i vissa
sammanhang. Frågan bör utredas. Detta gäller bidrag från utländsk stat men
också bidrag från EU och EU-kommissionen särskilt i samband med
opinionsbildning i frågor som EMU, minskad nationell vetorätt och åtgärder
som skall förstärka de federativa inslagen inom EU. Vad som skall
klassificeras som utländska företag, intressen m.m. innehåller betydande
problem. Neill-rapporten ger viss ledning.
De rådgivande folkomröstningarna bör omges av ett fast regelverk.
Folkomröstningar bör endast få avse två huvudalternativ och "kärn-
finansieringen" för de två sidorna bör vara likvärdiga.
Slutligen bör statsmakten visa stor återhållsamhet, när det gäller
statsfinansierade kampanjer för att ändra medborgarnas attityder i olika
frågor. I en demokrati skall utvecklingen av politiska idéer och ställnings-
taganden ske i det civila samhället, inte genom statsfinansierade kampanjer.
Styrande kampanjer finansierade av offentliga medel kan göra att
medborgarna förr eller senare revolterar, t.ex. genom att röstskolka och helt
avstå från att engagera sig politiskt. Politikerföraktet får härigenom en
betydande och logisk grogrund.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regelsystem som ger öppenhet och
transparens vad gäller finansieringen av de politiska
partiernas verksamhet,
2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om förbud mot
utländska bidrag till svenska politiska partier i enlighet med
vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om ett
regelsystem som skapar balans mellan fackföreningsrörelsen
och enskilda medlemmar vad gäller bidragsgivning till de
politiska partierna i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avdragsrätt för enskilda personers
bidrag till politiska partier och politisk opinionsbildning,
5. att riksdagen i enlighet med vad som anförts i motionen hos
regeringen begär förslag till ett fastare regelverk när det
gäller folkomröstningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statsfinansierade opinionskampanjer i
känsliga frågor.