Ett viktigt inslag i vår demokrati är det så kallade
meddelarskyddet. Det består av två delar, dels friheten från
åtal och straff för den som lämnar ett meddelande för
publicering, dels rätt till anonymitet för sådan meddelare.
Till skydd för anonymiteten stadgas i svensk grundlag att
personer som bl.a. är med om tillkomsten eller utgivningen
av en tryckt skrift inte får röja vem som kan ha lämnat
meddelande med stöd av meddelarfriheten. Undantag görs
endast i mycket speciella fall, bl.a. då domstol finner det
vara av synnerlig vikt att uppgiften om identiteten lämnas
vid förhör. Myndighet får enligt huvudregeln i grundlagen
inte efterforska vem som lämnat meddelande med stöd av
meddelarfriheten.
Vid sidan om den unika svenska offentlighetsprincipen är meddelarskyd-
det ett värdefullt sätt att stärka den insyn och informationsfrihet som behövs i
en livskraftig demokrati. Straffrihet för meddelare betyder givetvis inte att
offentliga tjänstemän skulle vara skyldiga att lämna upplysningar till medier
om känsliga och sekretessbelagda förhållanden. Innebörden av den grund-
lagsfästa meddelarfriheten är i stället att det allmänna - med tanke på det
demokratiska värdet som informationsfriheten har - överlåter åt den enskilde
att utan risk för repressalier själv bedöma om det är önskvärt eller försvarligt
att lämna ut vissa uppgifter till massmedier. I de allra flesta fall kan man
räkna med att en person med tillgång till känsligt material beaktar de
skyddsintressen som en tystnadspliktsregel värnar om, liksom att han också
försöker bedöma hur informationsmottagaren kommer att hantera de upp-
gifter han lämnar ut. Meddelarskyddet har stärkts i olika omgångar, och då
har statsmakterna utgått ifrån att man i stort sett kan lita på massmediernas
och uppgiftslämnarnas omdöme och ansvarskänsla. De skador som kan
uppstå när personer bryter sin tystnadsplikt och lämnar uppgifter till
medierna har bedömts vara av mindre betydelse än de fördelar som ligger i
att informationsfriheten kan förstärkas. Meddelarskyddet är av stort värde
när det gäller att underlätta för öppenhet, insyn och information som behövs
för den undersökande, granskande och opinionsbildande verksamheten i ett
demokratiskt samhälle.
Man skall dock inte blunda för att det kan finnas situationer då meddelar-
skyddet inte bidrar till att stärka demokratin utan i stället medverkar till att
försvaga den.
Rättssäkerhetskommittén ifrågasatte i sitt betänkande SOU 1993:62 om
rätten till anonymitet överhuvudtaget kunde anses omfatta rätt att anonymt ta
emot ersättning. Det kunde enligt kommittén diskuteras om inte anonymitets-
skyddet endast avsåg möjligheten att anonymt publicera en artikel, lämna ett
meddelande till en journalist etc.
Om en tidning erbjuder en person stora penningsummor för att avslöja
sekretessbelagda uppgifter som han annars inte hade tänkt lämna ut, rör det
sig närmast om en slags korruption som är raka motsatsen till ett
förstärkande av demokratin. Meddelarskyddet skall vara en säkerhetsventil
som ger en uppgiftslämnare rätt att avslöja missförhållanden utan att vare sig
riskera straff eller negativa reaktioner från chefer och arbetskamrater. Att
lämna ut sekretessbelagda uppgifter enbart för att man vill tjäna pengar är
däremot omoraliskt och förtjänar i sig inget grundlagsskydd.
Vi vet inte i vilken utsträckning det förekommer att massmedier köper
information av personer med tillgång till sekretessbelagda uppgifter. Två
tidningar som riksdagens utredningstjänst varit i kontakt med understryker
principen att alla personer som tipsar nyhetsredaktioner omfattas av
meddelarskyddet. Vad gäller ersättning och meddelarskydd kan då, som man
sammanfattade det på en av tidningarna, sägas att regeln är enkel: "Liten
nyhet - liten ersättning. Stor nyhet - stor ersättning."
Hur vanligt är det att uppgiftslämnare som åberopar meddelarskyddet
också får ersättning? Den ena tidningen (en kvällstidning) anger att man inte
har någon uppfattning om hur vanligt detta är. Den andra tidningen (en
morgontidning) anger att man för denna typ av tips så gott som aldrig betalar
några pengar.
Pressens Tidning, som är de svenska tidningsutgivarnas organ, publicerade
i augusti 1994 en artikel av journalisten Thomas Sjöberg. Han skriver: "Bra
kriminalfall säljer. Därför blir jakten på polisnyheter gärna mycket intensiv.
Mutor och till och med hot används för att få fram uppgifter."
Det finns exempel på att känsligt material publicerats från polisens
förundersökningar - ibland innan de varit helt klara. Sådan publicitet kan
allvarligt skada enskilda personer och försvåra den fortsatta utredningen och
försvaga rättssäkerheten.
I en artikel lämnas bl.a. uppgift om en chefsåklagare som direkt anklagar
en tidning för att i meddelarskyddets hägn ha mutat en polisman.
Ekonomisk ersättning som betalas till personer som lämnar ut sekretess-
belagt material har också betydelse från skattesynpunkt.
Om någon utför en prestation åt någon annan och tar betalt för det är
ersättningen normalt skattepliktig som inkomst av tjänst. Tar någon betalt för
t.ex. ett tips till en tidning så skall uppgift om inkomsten således lämnas i
självdeklarationen. Vidare skall den som betalat ut ersättningen lämna
kontrolluppgift till skattemyndigheten. Beloppen är socialavgiftsgrundande
om de överstiger 1 000 kr, och dessutom skall preliminärskatteavdrag göras.
Enligt Riksskatteverket kan tidningarna inte lämna någon kontrolluppgift
eftersom meddelaren är anonym. Skatteavdrag skall dock göras vid A-skatt.
Avdraget kan inte tillgodoräknas den som uppbär arvodet. Troligtvis tar den
som erhållit ett arvode anonymt aldrig upp detta i sin deklaration. Inget
hinder föreligger för tidningarna att betala arbetsgivaravgifter eftersom dessa
inbetalas utan anknytning till personnummer eller namn. Enligt RSV:s
erfarenheter skulle man på ett enkelt sätt komma till rätta med beskattnings-
problemen genom att införa en särskild skatt på meddelararvoden.
I EU arbetar Sverige hårt för att få genomslag för principen om allmänna
handlingars offentlighet. Vi har också anledning att framhålla värdet av
meddelarfrihet och meddelarskydd, även om det för närvarande verkar vara
svårt att i EU få gehör för något som är så främmande för de flesta medlems-
länder.
För att inte få onödiga bakslag i detta långsiktiga opinionsarbete är det
viktigt att meddelarskyddet inte kan angripas utifrån med argument om att
den i vissa fall motarbetar demokratin genom att uppmuntra till korruption
och skattebedrägeri. Det bör observeras att det i EU-kretsen finns länder som
tidigare har plågats av en utbredd tradition av mutor och korruption och
dessa länder är i dag mycket angelägna att inte ge korruptionen chans att
komma tillbaka.
Frågan om meddelarskyddets gränser och dess precisa utformning har
diskuterats mycket under de senaste decennierna. Jag anser emellertid att
meddelarskyddet inte i längden kan rättfärdigas i de fall där stora summor
betalas ut som ersättning för sekretessbelagda uppgifter.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet att ånyo överväga hur meddelarskyddet kan utformas så
att det blir ett ännu starkare stöd för den demokratiska utvecklingen i
Sverige.