med anledning av skr. 1998/99:103 Kommittéberättelse 1999
Samtliga statliga kommittéer har sedan 1994 omfattats av ett
allmänt jämställdhetsdirektiv, direktiv till samtliga
kommittéer och särskilda utredare att redovisa
jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124). Detta
direktiv upphörde - liksom flera andra - att gälla den 1
januari 1999 i samband med att den nya
kommittéförordningen (1998:1474) trädde i kraft. Den nya
förordningen nämns av regeringen i skrivelsen och motiveras
med hänvisning till ökad överskådlighet. Enligt
Vänsterpartiets mening är detta dock ett stort steg tillbaka i
arbetet med att få till stånd ett starkare medvetande om
jämställdhetsfrågor i svensk politik och samhällsdebatt. Vi
vill att den nya kommittéförordningen förses med ett särskilt
stycke som ålägger kommittéerna samma skyldigheter som
de haft enligt det gamla jämställdhetsdirektivet och att
regeringen i större utsträckning än tidigare följer upp
utredningsväsendets hantering av jämställdhetsfrågorna.
Jämställdhetsdirektivet utgick från ett radikalt könsperspektiv. Det slog
fast att många åtgärder för jämställdhet fortfarande behövdes och pekade
bland annat särskilt ut sådana informella strukturer som kan bidra till att
förstärka den ojämna maktfördelningen och segregeringen mellan kvinnor
och män. Direktivet utgick också från att ett effektivt jämställdhetsarbete
måste omfatta i stort sett alla samhällsområden.
Jämställdhetsdirektivet ålade samtliga utredningar att analysera både det
rådande läget när det gällde jämställdheten inom det aktuella området och
jämställdhetskonsekvenser av de egna förslagen. Detta gällde alltså samtliga
utredningar, och en kommitté eller utredare kunde bortse från dessa riktlinjer
endast genom att särskilt ange och motivera skälen till att riktlinjerna inte
kunnat uppfyllas.
Den nya kommittéförordningen säger att en utredning ska "ange"
jämställdhetskonsekvenser "om förslagen i ett betänkande har betydelse för
... jämställdheten mellan kvinnor och män".
Det är allt.
Av ett mycket radikalt och offensivt jämställdhetsdirektiv har det alltså
blivit några till intet förpliktande rader i den nya förordningen.
Nu ligger det på varje enskild kommitté eller utredare att avgöra om de
egna förslagen kommer att påverka jämställdheten eller inte. Tidigare
förutsattes alla förslag påverka jämställdheten och utredningen måste
motivera undantag från den regeln.
Tidigare var varje utredning tvungen att analysera bristerna i jämställd-
heten på det aktuella området och föreslå åtgärder. Denna innebörd av jäm-
ställdhetsdirektivet finns över huvud taget inte med i den nya förordningen.
Vänsterpartiet har ofta uppmärksammat att utredningsväsendet brustit i
uppfyllandet av jämställdhetsdirektivet och krävt att såväl regeringen som
kommittéer och utredare bättre ska leva upp till andan i direktivet. Att
utredningsväsendet inte fullt ut följt direktivet är enligt oss inte ett
argument
för att försvaga politiken på detta område. Tvärtom visar det att den nya
svagare skrivningen i kommittéförordningen riskerar att bli en helt död
bokstav. Om kommittéerna var dåliga på att analysera jämställdhetsfrågor
när de var ålagda att göra det - hur ska det då bli nu när det blir mer eller
mindre frivilligt att göra det?
Vårt samhälle är genomsyrat av en manlig norm dold under en officiell
könsneutralitet. Förslag och beslut som inte "gör skillnad på kön" påverkar
nästan ofelbart kvinnor och män på olika sätt eftersom kvinnor och män
lever under skilda villkor. Att det förhåller sig så kan beläggas med många
exempel men i det här fallet nöjer vi oss med att nämna de nya reglerna som
infördes för arbetsskadeförsäkringen 1993. I besparingssyfte infördes då nya
och högre beviskrav ("könsneutralt") som ledde till en drastisk minskning av
andelen kvinnor bland dem som fick sin skada klassad som arbetsskada.
Orsaken är givetvis att kvinnor i stor utsträckning drabbas av andra sorters
arbetsskador än män eftersom de ofta har andra sorters arbeten än män.
Erfarenheten visar att utredningsväsendet ofta på detta sätt brister i att
analysera nuläge och konsekvenser när det gäller jämställdheten. Istället för
två steg tillbaka borde regeringen ta ett steg framåt på detta område. Vi
föreslår att den nya kommittéförordningen förses med ett särskilt stycke som
ålägger kommittéerna samma skyldigheter som de haft enligt det gamla
jämställdhetsdirektivet och att regeringen i större utsträckning än tidigare
följer upp utredningsväsendets hantering av jämställdhetsfrågorna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillföra kommittéförordningen ett särskilt stycke om
jämställdhetsaspekter med samma innebörd som det upphävda
jämställdhetsdirektivet (dir. 1994:124),
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att följa upp utredningsväsendets hantering av
jämställdhetsfrågorna.
Stockholm den 16 mars 1999
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Ulla Hoffmann (v)