Det är först under 1970-talet som brottsoffrens situation kom
att uppmärksammas, främst genom den så kallade
våldtäktsdebatten. Då fick våldtäktsmannen hjälp av såväl
läkare som av psykologer, medan hans offer inte fick någon
som helst hjälp. Detta uppmärksammades främst av
kvinnliga debattörer. Både under 1960- och 1970-talet
fokuserades medias intresse på gärningsmannen.
Under 1980-talet ökade antalet kvinnojourer och brottsofferjourer. Den
första reformen som kom att få stor betydelse för brottsoffrens situation var
brottsskadelagen (SFS 1978:413), som ger brottsoffer rätt till ersättning av
statsmedel för personskada samt i vissa fall även för sakskada och ren
förmögenhetsskada. 1988 utvidgades lagen och gör det nu möjligt för
brottsoffer att få ersättning för det lidande som tillfogats genom brott mot
den personliga friheten.
Brottsoffrets situation
Varje år polisanmäls drygt 1 200 000 brott
(Brottsförebyggande rådet). Enligt BRÅ:s "Brottsutveckling
i Sverige 1995-1997", utgör 11 procent av dessa brott mot
person, 60 procent tillgreppsbrott, 4 procent bedrägerier och
10 procent utgör skadegörelsebrott.
När man drabbas av brott för första gången vet man oftast väldigt lite om
vad som kommer att hända. Själva brottet är för de flesta som utsätts en svår
och chockerande händelse, men även tiden efter tillgreppet kan upplevas som
mycket traumatisk.
Mötet med polisen är ofta avgörande för hur brottsoffret kommer att
hantera den uppkomna situationen. Det har visat sig att en stödjande attityd
från polisens sida skyddat mot depression, medan negativa reaktioner från
polisen i det akuta skedet förvärrat offrets situation (Dahl, 1992).
Eftersom det många gånger är just informationen från vittnen eller offret
själv som gör att brottet klaras upp är deras trygghet av största vikt, inte
minst i samband med rättegång. I dag händer det att offer och tilltalad delar
samma rum före rättegången, vilket för offret kan upplevas som mycket
pressande och otryggt. Ofta är det första gången som vittnet/brottsoffret
befinner sig i en rättegångssal, vilket också gör att trycket ökar.
Vidare borde det vara praxis att brottsoffer blir uppringda av domstolen
och informerade vad som ska hända, samt om rättigheten att få rättegångs-
stöd (person som möter upp vid rättegången, visar salen innan och berättar
vad som kommer att hända). I samband med att dom faller bör brottsoffret
även få information om möjligheterna att få skadestånd från brottslingen.
Att ge personer som utsatts för brott information, till exempel i form av en
skriftlig broschyr, (förslagsvis Brottsoffermyndighetens "Till dig som utsatts
för brott") är viktigt för brottsoffrens möjlighet att hantera den uppkomna
situationen. Det kan också få positiva effekter för polisen. Undersökningar
har till exempel visat att personer som fått en informationsbroschyr generellt
sett har en positivare inställning till polisen (Lindgren, 1997a;1997b). Att
brottsoffer är nöjda med kontakten med polisen är utomordentligt viktigt. Det
påverkar naturligtvis benägenheten att anmäla en liknande händelse i fram-
tiden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att se över brottsoffers möjlighet till stöd vid rättegång.