med anledning av prop. 1998/99:37 Ändringar i rättegångsbalken - hovrättsfrågor m.m.
Sammanfattning
I propositionen lägger regeringen fram vissa förslag i syfte
att uppnå ett mera ändamålsenligt hovrättsförfarande och för
att begränsa flödet av mål till hovrätterna. Till grund för
förslagen ligger den s.k. Hovrättsprocessutredningens
betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU
1995:124). Regeringen har inte tagit slutlig ställning till
samtliga utredningsförslag utan man avser återkomma inom
kort, t.ex. vad gäller frågan om användning av videoteknik i
rättegångar och frågorna om omfattningen av hovrättens
prövning av överklagade mål, m.m.
Ett förslag tar sikte på behovet av att underlätta för en koncentrerad
huvudförhandling. Här föreslås att hovrätten vid slutet av förberedelserna av
ett tvistemål bör kunna bestämma om en sammanfattning av parternas
ståndpunkter skall upprättas och låta parterna yttra sig över denna.
Härigenom antas att parterna skall få klart för sig hur domstolen har uppfattat
deras position och att eventuella missförstånd lättare kan klaras ut före eller
senast i samband med huvudförhandlingen.
Vidare föreslås bl.a. att den tilltalades utsaga i ett brottmål skall spelas in
på band eller tas in i protokollet på annat sätt för att ge ett bättre underlag
för
processen i högre rätt. Ett mål skall också kunna avgöras utan huvud-
förhandling om ingen av parterna har invändningar mot det.
Ett annat förslag innebär att överklagande i fler fall än i dag skall kunna
förfalla om klaganden inte inställer sig till huvudförhandling eller samman-
träde för muntlig förberedelse i hovrätten. Om ett sammanträde ställs in i
förväg därför att någon anmält förhinder skall domstolen vidare få besluta
om påföljd (vite, hämtning, tredskodom) för utevaron om inte personen i
efterhand kan visa att han hade laga förfall.
Enligt Moderata samlingspartiet är det angeläget - inte minst från rätts-
säkerhetssynpunkt - att få till stånd en mera ändamålsenlig hovrättsprocess
och vi välkomnar därför i stort regeringens förslag. I några avseenden vill vi
dock gå längre än regeringen. Bl.a. anser vi att tredskodom bör kunna
utdömas även i brottmål. Till skillnad från regeringen anser vi dessutom att
den nuvarande, ovillkorliga rätten för en klagande som är häktad att
tillgodoräkna sig tiden mellan tingsrättens och hovrättens domar som tid för
verkställighet av fängelsestraff bör utredas på nytt i syfte att komma till
rätta
med s.k. okynnesöverklaganden.
Påföljd vid utevaro i
brottmål
I brottmål förfaller ett överklagande om en enskild klagande
helt uteblir från huvudförhandlingen. Detsamma gäller om
en enskild klagande som förelagts att infinna sig personligen
inställer sig endast genom ombud och rätten inte anser sig
kunna genomföra målet. I propositionen gör regeringen
bedömningen att det inte finns något utrymme för att utvidga
möjligheterna till avgörande i klagandens utevaro eller
personliga frånvaro. Moderata samlingspartiet delar inte den
bedömningen.
Vi har i tidigare motioner förslagit en rad olika åtgärder i syfte att komma
till rätta med det stora problemet med inställda huvudförhandlingar i
tingsrätt. Bl.a. har vi förordat att en ordning motsvarande det civil-
processuella systemet med tredskodom vid utevaro bör införas även i vissa
brottmål. Detta krav håller vi fast vid. I de fall där den åtalade inte infinner
sig skall det således i enlighet vårt tidigare framförda förslag vara möjligt
för
domstolen att tillämpa tredskodom, ett utslag som den åtalade givetvis skall
kunna överklaga genom att söka återvinning inom viss angiven tid. Det torde
finnas än större anledning att införa en sådan ordning i hovrätten eftersom
den klagande då redan har haft en möjlighet i tingsrätten att få sin sak prövad
efter muntlig förhandling. Några egentliga rättssäkerhetsskäl gör sig således
inte gällande mot att låta även hovrätten tillämpa ett system med tredskodom
i brottmål. En sådan ordning ligger i stället väl i linje med övriga nu aktuella
förslag och - som vi uppfattar det - den gemensamma strävan att uppnå en
mera ändamålsenlig hovrättsprocess. Riksdagen bör därför uppdra åt
regeringen att snarast återkomma med förslag i denna riktning.
Avräkning av häktningstid
Det är allmänt omvittnat, inte minst från häktespersonal, att
s.k. okynnesöverklaganden är vanliga. Så länge
häktningstiden obligatoriskt skall avräknas har den dömde
allt att vinna på att klaga, och ett stort antal häktade personer
överklagar också tingsrättens dom enbart i syfte att fördröja
överförandet från häktet till kriminalvårdsanstalt.
En annan företeelse som tar onödiga resurser i anspråk för dom-
stolsväsendet är processabotage av olika slag. Som exempel kan nämnas det
omskrivna Ausoniusmålet, där den tilltalade misshandlade sina för-
svarsadvokater i syfte att få rättegången uppskjuten. Inte ens i sådana grava
fall finns det några möjligheter att låta den dömdes beteende påverka
avräkningsfrågan.
Hovrättsprocessutredningen övervägde huruvida den idag ovillkorliga
rätten för en klagande som är häktad att tillgodogöra sig tiden mellan
tingsrättens och hovrättens domar som tid för verkställighet av fängelse-
straffet skulle göras fakultativ, dvs. om en återgång skulle ske till den
ordning som gällde fram till lagändringen 1973. Dessförinnan gällde att en
avräkning fick ske om det med hänsyn till omständigheterna var skäligt, s.k.
fakultativ avräkning.
Utredningen avstod emellertid från att föreslå någon förändring eller
återgång. I remissbehandlingen av utredningens förslag framkom dock att tre
av landets fem hovrätter förordade att frågan om en övergång till fakultativ
avräkning borde övervägas på nytt för att bedöma om man inte den vägen
kunde uppnå en ordning som avhöll från okynnesöverklaganden. I den nu
aktuella propositionen har regeringen valt att följa utredningen och något
förslag läggs således inte fram.
Den obligatoriska rätten till avräkning av häktningstid diskuterades redan
av Domstolsutredningen i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet (SOU
1991:106). Utredningen antog att ett system med fakultativ avräkning skulle
minska belastningen på hovrätterna högst avsevärt. Bl.a. hänvisades till
erfarenheterna från England, där man år 1969 ändrade reglerna så att
avräkning av häktningstiden sker endast i de fall då talan bifalls i över-
domstolen. Inom 14 dagar efter regeländringen hade antalet överklaganden
halverats.
Utöver ovan nämnda utredningar så har frågan därefter diskuterats i
departementspromemorian (Ds 1997:7) Domstolsförfarandet - Förslag till
förbättringar. Inte heller i utredningspromemorian föreslås någon om-
prövning av den obligatoriska avräkningen. I stället föreslås att avräknings-
besluten skall flyttas från domstolarna till Kriminalvårdsstyrelsen. Förslagen
i promemorian har ännu inte förelagts riksdagen.
Vad man möjligen kan hålla med om i utredarens resonemang är att en
sådan ordning skulle göra det betydligt enklare och därmed mindre
kostsamt att rätta till ett avräkningsbeslut som råkat bli felaktigt. Med
nuvarande regler måste man använda sig av resningsinstitutet medan en
förvaltningsmyndighet på ett smidigare sätt kan rätta felet.
Även om det uppstod dramatiska effekter av regelförändringen i England
en halvering av antalet överklaganden till hovrätt kan en sådan ordning te
sig som alltför långtgående för svenska förhållanden. Vad som däremot nu
bör övervägas är en återgång till den ordning som gällde före lagändringen år
1973. Ett annat alternativ som också bör prövas i det sammanhanget är om
avräkning av häktningstid skall vara obligatorisk i första instans men
fakultativ i övrigt. Härigenom skulle ett incitament skapas för att inte
överklaga tingsrättsdomar av okynne, bara för att få sitta kvar i häkte. Skäl
kan anföras för att full avräkning alltid skall kunna ske i första instans, där
det är en statlig myndighet som initierar och normalt styr över rättegången.
Däremot bör avräkningsfrågan kunna användas som ett verksamt instrument
i högre instans.
Det är angeläget att minska hovrätternas arbetsbörda i syfte att uppnå
högre kvalitet och rättssäkerhet i den dömande verksamheten. Av det skälet
bör frågan om avräkning av tid för straffprocessuella frihetsberövanden
förutsättningslöst utredas på nytt.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om påföljd vid
utevaro i brottmål i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om avräkning
av häktningstid i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 15 december 1998
Gun Hellsvik (m)
Anders G Högmark (m)
Maud Ekendahl (m)
Jeppe Johnsson (m)
Anita Sidén (m)
Cecilia Magnusson (m)
Christel Anderberg (m)
Lars Björkman (m)