År 1997 inträdde en ny rättshjälpsreform i vår land. Före
reformen erhöll varje enskild person ekonomiskt bidrag från
staten till att anlita en advokat om den enskilde behövde
tvista i domstol. Rättshjälpen var progressiv; beroende på
inkomst och försörjningsbörda fick den enskilde mer eller
mindre del av kostnaderna betalda av staten och personen
fick betala större eller mindre egenavgift. De riktigt
välbärgade eller välavlönade erhöll inte alls rättshjälp. De
sämre ställda erhöll bidrag till hela kostnaden. Rättshjälpen
täckte dock inte motpartens rättegångskostnader vilken
vederbörande riskerade att få betala för det fall han tappade
målet.
Hade personen tecknat en hemförsäkring fanns det i rättsskyddsmomentet
en försäkring som täckte egenavgifterna för rättshjälpen och likväl mot-
partens rättegångskostnader upp till ett belopp om vanligtvis 75 000 kr. Av
beloppet skulle den enskilde betala en självrisk om 20 procent.
Efter rättshjälpsreformen erhåller den enskilde ingen rättshjälp från staten.
Det förutsätts således att varje person skall ha en hemförsäkring som betalar
advokatkostnaderna; resultatet av detta blir att en person som saknar
hemförsäkring själv får betala kostnaderna. Undantagsvis kan en person
erhålla rättshjälp om det inte kan begäras att denne haft en hemförsäkring
t ex att vederbörande varit för ung för att förstå vikten att teckna en sådan,
eller om rättsskyddet i hemförsäkringen inte kan nyttjas för den aktuella
tvisten p.g.a. ett försäkringsvillkor. Samtidigt har rättshjälpsreformen
inneburit att egenavgiftena drastiskt höjts. Det är numera inte ovanligt att en
person själv får stå för 40 procent av kostnaderna. Reformen bygger således
på att varje individ själv skaffar sig en hemförsäkring med rättsskydd.
Försäkringen skall användas för att betala personens egna advokatkostnader,
liksom motpartens advokat för det fall personen förlorar tvisten.
Försäkringsbeloppen har däremot inte höjts och självrisken är alltjämt
densamma. Systemet gör det i praktiken ekonomiskt mycket kännbart för den
enskilde att gå vidare i en process till högre instans.
Ett förslag på ändring av rättshjälpen har lagts fram av regeringen. Den
som nu kan komma i fråga för att erhålla rättshjälp får inte tjäna mer än
17 500 kr i månaden. Tjänar person mer anses denne kunna bekosta
processen själv. Således både sin egen advokat och motpartens, i händelse av
förlust. Nu ligger ett förslag om att höja gränsen till cirka 21 500 kr i
månaden, för att anpassa till rådande löneförhållande. Förslaget innebär
ingen annan ändring av betydelse. Förslaget innebär således ingen insikt om
det omöjliga i att driva en process överhuvudtaget med nu rådande
förhållanden.
Tankarna bakom rättshjälpsreformen var att övervältra det ekonomiska
ansvaret för rättskostnader på enskilda subjekt d.v.s. den enskilde och dennes
försäkringsbolag. Det rättsliga intresset har indirekt privatiserats och är
således en angelägenhet för den enskilde.
Uppenbarligen fanns en uppfattning från regeringen att rättshjälpen inne-
bar att den enskilde uppmuntrades processa om trivialiteter. Syftet var att
minska utrymmet för "onödiga" processer.
Då förslaget lades förutsatte regeringen att även ett restriktivt
prövningstillståndsförfarande till hovrätten skulle införas,
varigenom möjligheterna att få en sak prövad i sin helhet i
två instanser drastiskt skulle minskas. Resultatet blev att
endast halva paketet genomfördes då man backade på
förslaget om prövningstillstånd till hovrätten men
genomförde den för individen mer ekonomiskt kännbara
rättshjälpsreformen.
Mot detta kan man istället kraftigt invända att det inte förekommer
onödiga processer. Europakonventionen uttrycker att det är en mänsklig
rättighet att få sina civila rättigheter och skyldigheter prövade inför en
opartisk och rättvis domstol. Vidare stadgas att en person har rätt till muntlig
förhandling och i princip rätt till att överklaga till åtminstone en ytterligare
överordnad instans. Vidare vet ingen människa när eller om den kommer att
hamna i en tvist inför domstol. Man väljer t ex inte själv om maken vill
väcka talan mot en om enskild vårdnad av barnen, eller om någon stämmer
en under påståenden om tillfogade sakskador eller att vederbörande råkat ut
för konsumenträttsliga problem etc.
Trots att regeringen inte kunde erhålla stöd för att införa prövningstillstånd
till hovrätten, har den i realiteten gjort det ekonomiskt omöjligt för den
enskilde att driva en process i två instanser. Komplicerade mål som kräver
mer arbete eller teknisk utredning är inte alls möjliga att driva eftersom de
egna kostnaderna i sådana mål lätt kan uppgå till 100 000 kr. Även om man
har rättsskydd i hemförsäkringen innebär det en personlig kostnad på
120 000 kr för en rättegång i en instans. Ett tak på rättshjälpen på 100 000 kr
gynnar t ex företag som ligger i tvist med enskilda i mål som kräver större
tekniska utredningar och dylikt. T ex om en enskild drabbas av skada p.g.a.
läkemedel, kan bolaget lägga ner mycket tid och stora pengar i
rättegångskostnader på att visa att bolaget inte varit försumligt eller bär
ansvar för skadan. Den enskildes advokat kan inte arbeta med målet i mer än
cirka 100 timmar d.v.s. lite drygt i ett par veckor. I praktiken kan det bli
omöjligt att driva sådana mål i framtiden. En reell möjlighet för alla
människor att få sina civila rättigheter och skyldigheter prövade i en rättvis
process måste vara en av vårt samhälles viktiga grundstenar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att återställa den allmänna rättshjälpen till vad
som gällde före försämringen den 1 december 1997,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av rättshjälpen.