År 1997 inträdde en ny rättshjälpsreform i vår land. Före reformen erhöll varje enskild person ekonomiskt bidrag från staten till att anlita en advokat om den enskilde behövde tvista i domstol. Rättshjälpen var progressiv; beroende på inkomst och försörjningsbörda fick den enskilde mer eller mindre del av kostnaderna betalda av staten och personen fick betala större eller mindre egenavgift. De riktigt välbärgade eller välavlönade erhöll inte alls rättshjälp. De sämre ställda erhöll bidrag till hela kostnaden. Rättshjälpen täckte dock inte motpartens rättegångskostnader vilken vederbörande riskerade att få betala för det fall han tappade målet.
Hade personen tecknat en hemförsäkring fanns det i rättsskyddsmomentet en försäkring som täckte egenavgifterna för rättshjälpen och likväl mot- partens rättegångskostnader upp till ett belopp om vanligtvis 75 000 kr. Av beloppet skulle den enskilde betala en självrisk om 20 procent.
Efter rättshjälpsreformen erhåller den enskilde ingen rättshjälp från staten. Det förutsätts således att varje person skall ha en hemförsäkring som betalar advokatkostnaderna; resultatet av detta blir att en person som saknar hemförsäkring själv får betala kostnaderna. Undantagsvis kan en person erhålla rättshjälp om det inte kan begäras att denne haft en hemförsäkring t ex att vederbörande varit för ung för att förstå vikten att teckna en sådan, eller om rättsskyddet i hemförsäkringen inte kan nyttjas för den aktuella tvisten p.g.a. ett försäkringsvillkor. Samtidigt har rättshjälpsreformen inneburit att egenavgiftena drastiskt höjts. Det är numera inte ovanligt att en person själv får stå för 40 procent av kostnaderna. Reformen bygger således på att varje individ själv skaffar sig en hemförsäkring med rättsskydd. Försäkringen skall användas för att betala personens egna advokatkostnader, liksom motpartens advokat för det fall personen förlorar tvisten. Försäkringsbeloppen har däremot inte höjts och självrisken är alltjämt densamma. Systemet gör det i praktiken ekonomiskt mycket kännbart för den enskilde att gå vidare i en process till högre instans.
Ett förslag på ändring av rättshjälpen har lagts fram av regeringen. Den som nu kan komma i fråga för att erhålla rättshjälp får inte tjäna mer än 17 500 kr i månaden. Tjänar person mer anses denne kunna bekosta processen själv. Således både sin egen advokat och motpartens, i händelse av förlust. Nu ligger ett förslag om att höja gränsen till cirka 21 500 kr i månaden, för att anpassa till rådande löneförhållande. Förslaget innebär ingen annan ändring av betydelse. Förslaget innebär således ingen insikt om det omöjliga i att driva en process överhuvudtaget med nu rådande förhållanden.
Tankarna bakom rättshjälpsreformen var att övervältra det ekonomiska ansvaret för rättskostnader på enskilda subjekt d.v.s. den enskilde och dennes försäkringsbolag. Det rättsliga intresset har indirekt privatiserats och är således en angelägenhet för den enskilde.
Uppenbarligen fanns en uppfattning från regeringen att rättshjälpen inne- bar att den enskilde uppmuntrades processa om trivialiteter. Syftet var att minska utrymmet för "onödiga" processer.
Då förslaget lades förutsatte regeringen att även ett restriktivt
prövningstillståndsförfarande till hovrätten skulle införas, varigenom möjligheterna att få en sak prövad i sin helhet i två instanser drastiskt skulle minskas. Resultatet blev att endast halva paketet genomfördes då man backade på förslaget om prövningstillstånd till hovrätten men genomförde den för individen mer ekonomiskt kännbara rättshjälpsreformen.
Mot detta kan man istället kraftigt invända att det inte förekommer onödiga processer. Europakonventionen uttrycker att det är en mänsklig rättighet att få sina civila rättigheter och skyldigheter prövade inför en opartisk och rättvis domstol. Vidare stadgas att en person har rätt till muntlig förhandling och i princip rätt till att överklaga till åtminstone en ytterligare överordnad instans. Vidare vet ingen människa när eller om den kommer att hamna i en tvist inför domstol. Man väljer t ex inte själv om maken vill väcka talan mot en om enskild vårdnad av barnen, eller om någon stämmer en under påståenden om tillfogade sakskador eller att vederbörande råkat ut för konsumenträttsliga problem etc.
Trots att regeringen inte kunde erhålla stöd för att införa prövningstillstånd till hovrätten, har den i realiteten gjort det ekonomiskt omöjligt för den enskilde att driva en process i två instanser. Komplicerade mål som kräver mer arbete eller teknisk utredning är inte alls möjliga att driva eftersom de egna kostnaderna i sådana mål lätt kan uppgå till 100 000 kr. Även om man har rättsskydd i hemförsäkringen innebär det en personlig kostnad på 120 000 kr för en rättegång i en instans. Ett tak på rättshjälpen på 100 000 kr gynnar t ex företag som ligger i tvist med enskilda i mål som kräver större tekniska utredningar och dylikt. T ex om en enskild drabbas av skada p.g.a. läkemedel, kan bolaget lägga ner mycket tid och stora pengar i rättegångskostnader på att visa att bolaget inte varit försumligt eller bär ansvar för skadan. Den enskildes advokat kan inte arbeta med målet i mer än cirka 100 timmar d.v.s. lite drygt i ett par veckor. I praktiken kan det bli omöjligt att driva sådana mål i framtiden. En reell möjlighet för alla människor att få sina civila rättigheter och skyldigheter prövade i en rättvis process måste vara en av vårt samhälles viktiga grundstenar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att återställa den allmänna rättshjälpen till vad som gällde före försämringen den 1 december 1997,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av rättshjälpen.
Stockholm den 28 oktober 1998
Camilla Dahlin-Andersson (fp) Eva Flyborg (fp)