Aktuell forskning visar att det är möjligt att med mycket hög
träffsäkerhet (cirka 90 procent) förutsäga om
våldsbrottslingar kommer att återfalla i sin brottslighet efter
frigivandet. Samtidigt är det också möjligt att med hög grad
av säkerhet ange vilka som är tillräckligt rehabiliterade för
att de inte skall begå nya våldsbrott. Senast presenterades
dessa forskningsrön i radioinslag den 26 oktober 1998. Sten
Levander, professor i rättspsykiatri, hävdade då med rätta att
resultaten måste påverka hur rättssamhället skall behandla
dömda våldsbrottslingar.
Slutsatsen av detta bör enligt min mening bli att det mycket noggrant
måste prövas när, hur och om en villkorlig frigivning av en våldsbrottsling
skall kunna ske. Utifrån medborgarnas rättmätiga krav på rättssamhället bör
inte en förtida frigivning av en våldsbrottsling kunna ske om inte prognosen
för återanpassning ter sig god utifrån behandlingsresultat inom
kriminalvården. Det innebär att obligatorisk genomgång av anpassad
behandling bör vara ett krav för att över huvud taget kunna bli villkorligt
frisläppt. Man kan också hävda att skyddsintresset för samhället och
medborgarna är så stort att lagstiftning bör kunna ske med innebörd att
frigivning av grova våldsbrottslingar alltid bör föregås av domstolsprövning,
där kriteriet bör vara låg återfallsrisk.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om strängare kriterier för frigivning av våldsbrottslingar.