med anledning av prop. 1998/99:43 Drograttfylleri och sjöfylleri
Det råder en stark folklig uppslutning kring tanken på att all
trafik skall utövas i nyktert tillstånd. Nykterhet är angeläget
för trafiken på land, i luften, på spår men också i sjötrafiken.
Regeringen föreslår i propositionen att en nollgräns för
narkotika i trafiken införs i trafikbrottslagens fjärde paragraf.
Regeringsförslaget innebär att straffansvaret för rattfylleri
skall utvidgas till att avse också den som framför
motordrivet fordon eller spårvagn efter att ha intagit
narkotika som avses i 8 § narkotikastrafflagen i så stor
mängd att det under eller efter färden finns något narkotiskt
ämne kvar i förarens blod. I likhet med Riksåklagaren,
Rättsmedicinalverket och Vägverket anser regeringen att det
finns flera skäl för en nollgräns.
Ett av de viktigaste skälen är enligt regeringen att man får en enkel och
tydlig reglering. Man hänvisar också till BRÅ:s utvärdering som visar att
rattfyllerilagstiftningen har stora positiva effekter på norm- och moral-
bildning. Enligt regeringen finns det goda möjligheter att utforma en
lagstiftning som på ett enkelt sätt tillgodoser kriminalpolitiska motiv och
samtidigt är godtagbar ur rättssäkerhetssynpunkt.
Undantag från nollgränsen införs för den som intagit ett narkotikaklassat
läkemedel enligt läkarens ordination. Frågan om dessa förare har gjort sig
skyldiga till rattfylleri skall bedömas enligt regler som gäller redan i dag.
Det
finns förvisso vissa svårigheter med läkemedel innehållande narkotika kontra
bilkörning och den personliga integriteten samt läkarnas rätt att bedöma sin
patient och läkemedelsförskrivningen. Men förslaget medför en uppenbar
risk för att många trafikfarliga trafikanter kommer att finnas i trafiken.
Överdoseringar och kombination med alkohol är några exempel på problem.
En principiell nollgräns, där bilförare som läkare förskrivit narkotiska
preparat föreläggs att visa ett intyg, skulle stävja mycket av problemen.
Läkarna skulle vara mycket noggranna vid förskrivningen. Överdoseringen
avslöjas lättare osv.
Endast då narkotika kan påvisas i blodet skall det leda till rättslig åtgärd.
Det kan enligt vissa forskare innebära att många narkotikapåverkade
bilförare kommer att gå fria, t.ex. heroinister, när de verksamma
substanserna försvinner snabbt ur blodet. Dessutom gäller att få - troligen
bara två - institutioner kan analysera på rätt sätt vilket synes vara en
besvärande omständighet. Det är överraskande också ur den synpunkten att
debatten kring dessa frågor har handlat om utvecklingen av sållnings-
instrument där samtliga kroppsvätskor anges som möjliga och där urinprov
är mindre integritetskränkande än t.ex. blodprov. Polisen har för övrigt också
under flera år testat utrustning för analys av urinprov, varför man borde
fullföljt ett mera flexibelt sållningsinstrument.
Propositionen hävdar att man kan medge undantag från nollgränsen när en
terapeutisk dos av de narkotikaklassade läkemedel inte skulle medföra någon
farlig påverkan eller efter intag. Regeringen borde redan nu kunna införa en
nollgräns. Det skulle innebära en enhetlighet och tydlighet som skulle främja
svåra gränsdragningar mellan det av läkaren ordinerade och det icke-
ordinerade, det senare i flera fall ofta klart missbruksinriktat. Det skulle
också innebära att patienten inte skulle riskera att köra med en terapeutisk
dos i kroppen som skulle ge både trafikfarliga situationer och straffvärda fall.
Det finns därför skäl att redan nu införa den nollgräns som företrädare för
regeringen uttalat sig för och att det skulle gälla alla narkotikaklassade
preparat utan undantag. Det skulle för övrigt också stå i bättre överens-
stämmelse med regeringens nollvision.
Regeringen föreslår att man ytterligare skall förbättra informationen om
vilka regler som gäller för bilkörning efter intag av olika medel. Vidare sägs
att man skall följa utvecklingen och i förekommande fall återkomma med
förslag till en snävare avgränsning av undantagen av den föreslagna
nollgränsen i trafiken. Enligt vår mening finns det starka skäl för att inte
medverka till ett sådant dröjsmål.
Åtgärder mot sjöfylleri
Under flera decennier har promillegränser för sjöfylleri
övervägts. En uttrycklig bestämmelse i sjölagen infördes
1967 och avlöstes 1991, då nuvarande bestämmelse om
onykterhet till sjöss infördes. Promillegränser har dock inte
införts i lagen trots många framstötar, motioner och debatter
i Sveriges riksdag. Under förra året gav ett enhetligt
riksdagsbeslut regeringen i uppdrag att snarast komma med
förslag till promillelagstiftning. Såväl reformen om
drograttfylleri som promillegräns vid sjöfylleri är principiella
genombrott som måste inkasseras som en stor seger för en
förbättrad trafiksäkerhet. Beträffande sjöfylleri kan man säga
att här har första steget tagits. Men "steg två" som skulle
innebära att också sjöfylleri av lägre gränsvärde än det som
förordas beträffande grovt rattfylleri också skulle komma i
fråga för den lagstiftning som nu föreslås.
Dagens trafik på sjön präglas av en tät trafik av såväl stora som små båtar
- inte sällan i höga hastigheter. En del är så snabba att de kan mäta sig med
farten i biltrafik på land. Därför krävs det goda köregenskaper men framför
allt också nykterhet i sjötrafiken. Den stora bristen i lagstiftningen har varit
att övervakande myndighet inte haft något enkelt instrument att kunna beivra
brott mot trafiknykterheten.
Regeringen säger att det för närvarande saknas tillräckligt underlag för att
föreslå införandet av en promillegräns för sjöfylleri som inte är grovt. Men
regeringen förutskickar också att en utredning bör tillsättas för att
ytterligare
undersöka och analysera frågan om införandet av en sådan gräns.
Utöver de många motionerna i riksdagen så finns också Väg- och
sjöfyllerikommitténs (SOU 1992:131) eniga förslag om att en promillegräns
om 1,0 vid grovt sjöfylleri skulle införas. Det har följts upp med ytterligare
riksdagsmotioner och som sagt ett enigt riksdagsbeslut 1998 som krävde att
regeringen skulle åstadkomma en lagstiftning med promilleregel. Därtill kom
BRÅ:s rapport som visar att det är fullt möjligt att införa en sådan
promillegräns till sjöss. I den nu lagda propositionen föreslås det principiella
genombrottet.
I flera motioner under åren har uppfattningen hävdats att det borde vara
samma promillelagstiftning på sjön som i landtrafik. Intressant är att
konstatera att detta stöds av regionåklagarna i Göteborg och Stockholm,
Lunds universitets juridiska fakultet, Motorförarnas Helnykterhetsförbund,
Tull-Kust, m.fl. trafiksäkerhetskunniga instanser. Dessa förordar en 0,2-
promillegräns för sjöfylleri som inte är grovt och att denna borde införas
parallellt. Det kan konstateras att utöver den lagstiftning som kan komma att
gälla har det funnits frivilliga avtal mellan fack och arbetsgivare som skärper
upp en sträng syn på onykterhet i sjötrafik.
Regeringen medger att de snabbgående motorbåtarna i nöjestrafik
påminner om trafiken till lands. Men också annan sjötrafik som innefattar
yrkesmässig befordran av passagerare eller farlig last kan i många fall
hänföras till sådan kategori. Propositionen går sådana argument långt till
mötes men regeringen landar på en åsikt som innebär att man för dagen inte
är beredd att fullt ut vilja jämställa kraven om nykterheten till sjöss med
kraven för vägtrafikens del. Det kan ändå synas hoppfullt att regeringen är
beredd att tillsätta en utredning som ser över frågan om införande av
promillegräns för sjöfylleri som inte är grovt.
Med tanke på att en stor del av bristande nykterhet i sjötrafiken kan
härledas till fritidsbåtar och deras färder skulle det vara angeläget att få ett
tidigare ikraftträdande än den 1 juli 1999. Då lagstiftningen synes klar och
diskussionen om ett sådant här förslag har varit på gång under lång tid torde
logiken och förnuftsmässiga skäl tala för ett tidigare ikraftträdande. Detta i
synnerhet då regeringen inte bedömer att det behövs några särskilda
övergångsbestämmelser.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den föreslagna nollgränsen utan undantag skall gälla för alla
narkotikaklassade preparat,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utöver blodprov även andra kroppsvätskor såsom t.ex.
urinprov skall anses fylla kraven som sållningsinstrument av otillåtet
narkotikaklassat preparat som skall leda till rättslig åtgärd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en informationskampanj omedelbart bör igångsättas för att
undanröja eventuella oklarheter kring lagstiftningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den principiella utgångspunkten att kravet i sjötrafik likställs med
nykterhet i trafik på land,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den av regeringen aviserade utredningen om sjöfylleri som
inte är grovt snarast tillsätts,
6. att riksdagen beslutar att ikraftträdande av föreslagna lagändringar
dateras till den 1 maj 1999.
Stockholm den 3 februari 1999
Elver Jonsson (fp)
Eva Zetterberg (v)
Ulf Björklund (kd)
Kenneth Johansson (c)
Barbro Johansson (mp)