Sverige har under senare år direkt och indirekt drabbats av
flera katastrofer och masskadehändelser. Flera av de
katastrofer som drabbat Sverige har komplicerats av att de
har involverat resande, de drabbade har alltså haft sin hemort
på annan plats än där traumat inträffade och har därigenom
inte tillgång till sitt vanliga nätverk, vilket medför ökad
utsatthet. Den finska katastrofgruppen har t.ex. beräknat att
inte mindre än 8 000 människor var ögonvittnen till
räddningsarbetet vid Estonias undergång.
Det är viktigt att komma ihåg att de omedelbara reaktionerna på en
traumatisk händelse är normala reaktioner hos normala människor som
resultat av onormala händelser. Människors hanteringsförmåga (coping) blir
kraftigt överbelastad och ger upphov till traumatisk stress. Reaktionerna
följer ett mönster, men är naturligtvis individuella beroende inte bara på om
man är överlevande, anhörig eller räddningspersonal utan även på personer-
nas tidigare hanteringsstrategier och -förmåga. Om man i efterförloppet
utvecklar posttraumatiskt stressyndrom eller psykiska problem beror i hög
grad på omhändertagandet den första tiden efter händelsen. De olika
grupperna ovan kan också ha olika behov av omhändertagande. Vidare kan
behovet vara olika vid olika tidpunkter. I Socialstyrelsens/Kamedos rapport
om Estonia refereras tidigare undersökningar som visar att så många som
50-60 % av dem som drabbas har utvecklat psykiska symtom. Förutom det
individuella lidandet blir alltså belastningen på samhällets hjälpapparat stor.
Det är en väsentlig skillnad mellan traumatiska kriser, som det här gäller,
och det man vanligen kallar livskriser (t.ex. att någon närstående dör, att få
ett handikappat barn, att närstående eller man själv drabbas av allvarlig
sjukdom). Av detta följer att det inte är tillräckligt att ha kunskap om hur
man hanterar livskriser (något de flesta psykologer, många kuratorer och
präster och andra har). Har man inte tillräcklig kunskap om trauma och
träning i att behandla det kan man göra mer skada än nytta.
I flera länder i Europa och i alla de nordiska länderna finns därför
nationella, högspecialiserade grupper, som ansvarar för de psykologiska
insatserna. I Finland finns ett antal psykologer som kan börja arbeta inom 24
timmar och ytterligare en grupp med en inställelsetid på 48 timmar. Det var
dessa som ansvarade för det psykologiska arbetet med Estoniakatastrofen på
den finska sidan. I Finland sker detta i samarbete med Röda korset. I Norge
och Danmark organiseras motsvarande funktion av Falck räddningstjänst. I
Sverige saknas dock, märkligt nog, fortfarande ett nationellt program och en
nationell expertgrupp för psykologiskt omhändertagande i samband med
katastrofer.
En sådan grupp:
? kan medverka vid såväl planeringen av samhällets insatser vid katastrofer
som vid sådana händelser som Hot- och Riskutredningen diskuterat i sina
scenarier, samt utbildningen av de lokala krisorganisationerna. Den
skulle därigenom markant öka effektiviteten i samhällets agerande vid
katastrofsituationer,
?
? kan förhindra att människor som själva är drabbade av en katastrof
förväntas ta hand om andra (polisen i Stockholms situation vid Estonia-
katastrofen är ett tydligt exempel på sådana svårigheter),
?
? kan användas till, förutom handledning och utbildning, att ta hand om
personer i lokala krisgrupper som, även om de inte direkt är drabbade av
katastrofen de arbetat med, riskerar att utsättas för svåra påfrestningar,
?
? skulle kunna användas vid de insatser utomlands som olika svenska
hjälporganisationer medverkar i,
?
? skulle kunna medverka i planering och uppbyggnad av organisation och
strukturer när det gäller det brett fungerande nätet av uppgifter och
ansvar i det totala försvaret, såväl vad gäller krig/fred som det sårbara
samhället.
?
Det finns i dag i Sverige ett 20-tal psykologer som besitter
den speciella kompetens som efterfrågas. De har ett nära
samarbete med sina kollegor i de övriga nordiska länderna,
och internationellt, trots att de arbetar under så olika villkor.
De har också erfarenhet av praktiskt katastrofarbete såväl i
Sverige som utomlands. En nationell grupp skulle förstärka
detta samarbete till nytta för oss alla och skulle kunna
rymmas t.ex. under Räddningsverkets föreslagna
organisation.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en utredning om att inrätta
en nationell expertorganisation för psykologiskt omhändertagande av offer
för katastrofer enligt vad i motionen anförts.
Stockholm den 21 oktober 1998
Ingrid Burman (v)
Rolf Olsson (v)
Alice Åström (v)
Yvonne Oscarsson (v)
Lena Olsson (v)
Eva Zetterberg (v)
Carlinge Wisberg (v)
Claes Stockhaus (v)
Ulla Hoffmann (v)