Industrialismen har präglat allt ekonomiskt tänkande från
mitten av 1800-talet och fram till våra dagar. Det har varit
industrialismen som utgjort grunden för flertalet människors
sysselsättning och relativa välstånd under 1900-talet. Det
senaste decenniet har däremot präglats av kraftigt minskad
sysselsättning i traditionellt industriarbete och därmed
sammanhängande stigande arbetslöshetssiffror. I Sverige
kunde under en relativt lång tidsperiod den minskade
sysselsättningen i industrin kompenseras av särskilt
uppbyggnaden av en stor offentlig sektor, men också
utbyggnaden av andra, privata servicebranscher. Samtidigt
med industrins minskade efterfrågan på arbetskraft har
produktiviteten ständigt blivit högre. Färre industriarbetare
klarar av att producera alltfler varor per anställd eller
arbetstimme. Industrins investeringar leder inte längre till
fler sysselsättningstillfällen utan i stället färre.
Den nuvarande arbetslösheten, vars problem Sverige delar med större
delen av det övriga Europa, bedöms inte vara konjunkturbetingad i mer än
ringa utsträckning. Det är istället hela näringslivets struktur som genomgår
en omvandlingsprocess med minst lika stora effekter på samhället som
följden av den industriella revolutionen. De trygghets- och välfärdssystem
som byggts upp i Västeuropa har egentligen aldrig konstruerats för att klara
massarbetslöshet av den nuvarande omfattningen. Antalet ålderspensionärer
ökar dessutom relativt till den arbetande befolkningen vilket utgör ytterligare
belastningar på trygghetssystemen. När massarbetslösheten blir mer
permanent ställs systemen inför oförutsedda svårigheter och hotar att i värsta
fall helt kollapsa. Vad som skall komma i industrisamhällets ställe diskuteras
livligt bland samhällsvetare, ekonomer och andra samhällsdebattörer. De nya
samhällsstrukturerna benämns ibland kunskapssamhället och ibland informa-
tionssamhället. Ingen har dock kunnat komma med något helt övertygande
svar på vad dessa begrepp kommer att betyda i verkligheten och därför är
givetvis osäkerheten stor både bland allmänheten och i det politiska
systemet. Många inser att etablerade ståndpunkter som gällde i går inte är
applicerbara på dagens situation, men man är samtidigt osäker på i vilken
riktning en omorientering måste ske. Historien visar dessutom att det är
obekvämt att behöva ställa om från invanda tänkesätt och föreställningar till
något nytt.
Ute i Europa där problemen med stor arbetslöshet och därmed
sammanhängande sociala och politiska problem visat sig tidigare än i
Sverige, har också olika lösningar på problemen redan börjat diskuteras. Ett
av de begrepp som förekommer i dessa diskussioner är social ekonomi (av
franskans "économie sociale"). Med "sociale" skall i detta sammanhang
förstås en vidare "samhällelig" mening än vad vi vanligen lägger i ordets
svenska betydelse. I företeelsen social ekonomi ingår sådant som koopera-
tionen, ideella föreningar med vissa ekonomiska verksamheter, ömsesidiga
försäkringsbolag och sjukkassor samt stiftelser med sociala ändamål.
Begreppet har funnit en vid acceptans, förutom i Frankrike också i Belgien,
Italien, Spanien och Portugal. Även i Storbritannien används nu ofta termen
"social economy" som närmast synonym till "The third sector". I EG-kom-
missionen inrättades 1989 en särskild enhet för social ekonomi under DG
XXIII.
Den sociala ekonomin utgår ifrån att, genom mobilisering av lokala
resurser, samarbete och bildande av olika nätverk, utveckla såväl närings-
livsstrukturer som sociala strukturer. Det är frågan om att människor som har
behov av arbete, service av olika slag, barnomsorg och annat som förknippas
med välstånd och social trygghet själva skapar sina arbetstillfällen, sina egna
system för distribution och försäljning av varor och tjänster, sina vård- och
omsorgssystem och så vidare. På ett sätt påminner detta om hur olika
trygghetssystem i industrialismens barndom i Sverige byggdes upp och
organiserades i en mängd verksamheter som senare har kommit att
förknippas med välfärdssamhället. Det finns dock en mängd skillnader.
Skillnaderna består bland annat i att samhället blivit alltmer globaliserat och
ekonomin alltmer internationaliserad. Politikerna tänker i globala termer i
allt större utsträckning och kapitalet är extremt rörligt. Kontrollen över det
internationella kapitalet glider politikerna ur händerna och politiska beslut
som berör ekonomin på nationell nivå har svårt att få avsedd effekt på grund
av komplexiteten i det moderna samhället.
Till de faktorer som komplicerar det moderna samhället hör den insikt som
börjar få fotfäste om vikten av att värna miljön och att utnyttja världens
resurser på ett sätt som är så lite förstörande som möjligt. Kraven på en
miljövänlig produktion och hushållande med naturresurserna står ofta i strid
med kraven på ekonomisk tillväxt, konsumtionsökning med mera som i den
klassiska ekonomin räknas till ökad välfärd och ekonomisk välmåga. De
industriellt utvecklade länderna som tillsammans står för merparten av
energi- och råvarukonsumtion är på den politiska nivån angelägna om att de
mindre industriellt och ekonomiskt utvecklade länderna snabbt anpassar sig
till system som uppfattas som mindre påfrestande för miljön. Samtidigt
utnyttjar många företag med rötter i ekonomiskt utvecklade länder de mindre
utvecklade ländernas ofta bristfälliga miljölagstiftning och billiga arbetskraft
utan hänsyn till effekterna på miljön.
Ur nationalstatens synvinkel sker en utveckling åt två håll. Dels handlar
det om den nämnda globaliseringen som i Europa kommer till uttryck i att
alltfler stater är anslutna eller vill ansluta sig till EU. Men det handlar
också
dels om en dragning mot större ekonomisk och politisk betydelse för
regioner. Regionerna kan både vara belägna inom nationalstaternas gränser
och vara gränsöverskridande.
Det politiska systemet försöker men har svårt att komma till rätta med
arbetslösheten och många andra komplexa problem som till exempel att få
det allmännas utgifter att balanseras av dess inkomster. Människorna som
berörs av företagsnedläggningar är inte i någon större utsträckning beredda
att flytta mellan orter, stater och världsdelar. Flertalet människor vill bo
kvar
i den ort eller den bygd de växt upp i och ha ett arbete som ger dem en rimlig
inkomst. De vill också ha ett system som ger skälig trygghet vid sjukdom,
ålderdom och i andra sociala sammanhang. Åtminstone i den västliga världen
stegras kraven dessutom ständigt på att livsmedel skall vara "rena" och den
miljö man lever i skall erbjuda livskvalitet, vilket förutsätter att människorna
och deras produktion så långt som möjligt anpassar sig till naturens villkor.
Sist men inte minst vill människor ha ett reellt inflytande över sitt arbete,
över sitt sociala liv i övrigt samt över den miljö de lever i. De nämnda målen
sammanfaller väl med innehållet i den sociala ekonomin.
Om förändringar skall kunna genomföras i en riktning, som medelst
användande av den sociala ekonomins instrument, leder till de angivna målen
krävs vissa förutsättningar som kan delas in i tre grupper. Samlade
europeiska erfarenheter visar att om skapandet av kooperativ av olika slag
skall bli framgångsrikt måste det politiska systemet i attityd och handling
ställa sig positivt. Det gäller till exempel sådant som adekvat lagstiftning,
adekvat institutionell infrastruktur och ett utbildningssystem som ger en
lämplig förberedelse för rollen som företagare. För det andra krävs det ett väl
utvecklat rådgivningssystem som kan ta hand om människors önskemål
beträffande lämpliga företagsbildningar med mera. För det tredje krävs det
tillgång till finansiella instrument, alltså riskvilligt kapital för investering
i
den sociala ekonomins företag och organisationer.
För svenskt vidkommande finns en rätt heltäckande lagstiftning. Vissa
förändringar och förbättringar krävs och sådana har också genomförts genom
regeringens prop. 1996/97:163 om den kooperativa företagsformen. Däremot
brister det fortfarande i fråga om de attityder som intas av myndigheter och
näringslivsorganisationer med flera gentemot den sociala ekonomin.
Beträffande stöd- och rådgivningssystem, så finns det lokala kooperativa
utvecklingscentra runt om i landet. Systemet skulle emellertid behöva byggas
ut betydligt och förstärkas personellt och kompetensmässigt. Den tredje
faktorn slutligen, tillgång till särskilda, för den sociala ekonomin anpassade
finansiella instrument saknas helt. De tillgängliga kapitalförsörjnings-
instituten är inte på något sätt inriktade på eller förberedda på de speciella
krav som ställs av den sociala ekonomins organisationer. Regeringen har
under året tillsatt en särskild arbetsgrupp för den sociala ekonomin.
Arbetsgruppens uppgifter är dock av begränsad natur och går uppenbarligen
inte alls in på till exempel ekonomiska och finansiella frågor.
Särskilt i det avseendet anser vi att regeringen exempelvis inom ramen för
Kooperativa rådets verksamhet bör ta upp och allsidigt diskutera de
möjligheter som den sociala ekonomin kan erbjuda för att bidra till lösning
av de problem som kan förväntas under 2000-talet. I det sammanhanget bör
uppmärksammas att de frågor som skall diskuteras hör intimt samman med
övriga näringslivsfrågor och särskilt med små och medelstora företag.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att utreda hur den sociala ekonomin kan användas för
att lösa olika ekonomiska och samhälleliga problem.
Stockholm den 23 oktober 1998
Karin Olsson (s)
Marianne Carlström (s)
Tomas Eneroth (s)
Anita Johansson (s)
Ann-Kristine Johansson (s)
Ingemar Josefsson (s)
Sören Lekberg (s)