Den snabba kostnadsutvecklingen till följd av den höga
arbetslösheten fräter i en allt snabbare takt sönder det
gemensamma trygghetssystemet ute i landets kommuner.
Riksdagsbeslutet om en allmän riksnorm för socialbidragen
var nödvändigt för att kunna bibehålla förtroendet och
grundprincipen om likabehandling, även i ett ekonomiskt
kärvt läge, men reformen måste ändå kompletteras för att på
sikt undvika ytterligare svåra påfrestningar på
kommunsektorns ekonomi. Socialbidragstagarnas situation
finns väl dokumenterad i ett flertal rapporter och
utredningar. I 1995 års omfattande genomgång av
socialbidragstagarnas situation påpekar exempelvis
Socialstyrelsen i sin slutrapport: SoS 1995:24
Socialbidragsnormen - en översyn att: "En riksnorm får inte
utformas så att den verkar kränkande eller skapar en särskild
fattigdomsidentitet hos den som hänvisats till samhällets
särskilda ekonomiska stöd."
Den utveckling som skett på arbetsmarknaden under 90-talet har medfört
att alltfler människor inte längre uppfyller de formella kraven för rätt till
offentlig ersättning. Till exempel medför den ökade arbetslösheten att antalet
personer som inte har möjlighet att få sjukpenning ökar. Det beror på att
personer som inte fått tillträde till arbetsmarknaden inte får någon sjuk-
penninggrundande inkomst (SGI) och därmed inte heller sjukpenning i de
fall de blir sjuka. Dessa personer kan av samma skäl även sakna möjlighet att
få ersättning från föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen eller kon-
tant arbetsmarknadsstöd (KAS). Ett grundläggande problem är att det i
praktiken är omöjligt att driva konjunkturutjämnande politik i kommuner och
landsting och att bekämpningen av den ekonomiska krisen och arbets-
lösheten i första hand är en fråga för den nationella nivån; därför bör även
ansvaret och kostnaderna för de sociala konsekvenserna vara statliga och ej
kommunala.
I samband med det nya förslaget till kommunal skatteutjämning yttrade sig
Svenska Kommunförbundet 27/1 1995 i en remiss över statsbidragsbered-
ningens betänkande Utjämning av kostnader och intäkter i kommuner och
landsting (SOU 1994:144). En enig kommunförbundsstyrelse ställde sig då
bakom huvudprinciperna i det då framlagda beredningsförslaget. Svenska
Kommunförbundet ansåg att:
"Rollfördelningen mellan stat och kommun har blivit otydlig. Styrningen
genom speciallagstiftning har ökat. Finansieringsprincipen har inte alltid
respekterats."
Idag hotas det kommunala självstyret av resursbrist. Då statens bidrag till
kommunerna ej går ut till specifikt öronmärkta åtgärder upplevs det som om
staten sviker kommunerna när kostnaderna för socialbidrag skjuter i höjden
till följd av den höga arbetslösheten. Kommunförbundet konstaterar:
"Genom den kraftiga kostnadsökningen för socialbidragen under senare år,
främst till följd av utvecklingen på arbetsmarknaden, kan man befara att den
föreslagna lösningen utan justeringar inte kan hantera de kostnads-
förändringar som uppstår." Längre fram i Kommunförbundets remiss skriver
man: "En tänkbar lösning vore att staten tar hela kostnadsansvaret för social-
bidrag och försörjningsstöd för flyktingar." Svenska Kommunförbundets
förslag till lösning har mycket som talar för sig. Kommunernas möjligheter
att planera sin ekonomi och sin budget omintetgörs idag av de sociala
kostnadernas tendens att skena iväg i kristid. Genom att kommunernas
skyldigheter är lagfästade finns det i realiteten inget kommunalt självstyre
när det gäller de sociala frågorna. Principerna kring varför kommunerna är
ansvariga för de uppgifter de blivit ålagda måste vara klara, enkla och
möjliga att efterleva. Vi måste därför lämna den gamla föreställningen om att
medborgarnas inflytande automatiskt växer i takt med den kommunala
budgeten.
Enskilda kommuner har ansökt om att få genomföra pilotprojekt där
försäkringskassan tar över ansvaret för utbetalandet av socialbidragen.
Genom att föra över den allra största delen av socialbidragen till försäkrings-
kassan skulle staten kunna ta ett samlat ansvar för medborgarnas ekonomiska
trygghet. Då staten övertar ansvaret faller samtidigt de nuvarande
orättvisorna mellan kommunerna bort. Dessa orättvisor består i att vissa
kommuner har låg skattekraft och höga socialbidragskostnader.
Genom lagstiftning och förordningar på den nationella nivån garanteras
medborgarna en lika behandling och jämförbara förutsättningar till ett rikt
och meningsfullt liv. Men eftersom det idag ofta är den kommunala nivån
som är skyldig att betala ut vad den nationella nivån beslutar uppstår ett
legitimitetsproblem. Ett sätt att lösa detta är att staten tar det övergripande
ansvaret och fullföljer det reformarbete vilket inleddes med 1997 års
riksdagsbeslut om riksnorm. Ett förstatligande av socialbidragen, omfattande
såväl administration som finansiering, bör prövas som ett sätt att åstad-
komma ett effektivare, rättvisare och tryggare system.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande framtidens socialbidragssystem.