Den snabba kostnadsutvecklingen till följd av den höga arbetslösheten fräter i en allt snabbare takt sönder det gemensamma trygghetssystemet ute i landets kommuner. Riksdagsbeslutet om en allmän riksnorm för socialbidragen var nödvändigt för att kunna bibehålla förtroendet och grundprincipen om likabehandling, även i ett ekonomiskt kärvt läge, men reformen måste ändå kompletteras för att på sikt undvika ytterligare svåra påfrestningar på kommunsektorns ekonomi. Socialbidragstagarnas situation finns väl dokumenterad i ett flertal rapporter och utredningar. I 1995 års omfattande genomgång av socialbidragstagarnas situation påpekar exempelvis Socialstyrelsen i sin slutrapport: SoS 1995:24 Socialbidragsnormen - en översyn att: "En riksnorm får inte utformas så att den verkar kränkande eller skapar en särskild fattigdomsidentitet hos den som hänvisats till samhällets särskilda ekonomiska stöd."
Den utveckling som skett på arbetsmarknaden under 90-talet har medfört att alltfler människor inte längre uppfyller de formella kraven för rätt till offentlig ersättning. Till exempel medför den ökade arbetslösheten att antalet personer som inte har möjlighet att få sjukpenning ökar. Det beror på att personer som inte fått tillträde till arbetsmarknaden inte får någon sjuk- penninggrundande inkomst (SGI) och därmed inte heller sjukpenning i de fall de blir sjuka. Dessa personer kan av samma skäl även sakna möjlighet att få ersättning från föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen eller kon- tant arbetsmarknadsstöd (KAS). Ett grundläggande problem är att det i praktiken är omöjligt att driva konjunkturutjämnande politik i kommuner och landsting och att bekämpningen av den ekonomiska krisen och arbets- lösheten i första hand är en fråga för den nationella nivån; därför bör även ansvaret och kostnaderna för de sociala konsekvenserna vara statliga och ej kommunala.
I samband med det nya förslaget till kommunal skatteutjämning yttrade sig Svenska Kommunförbundet 27/1 1995 i en remiss över statsbidragsbered- ningens betänkande Utjämning av kostnader och intäkter i kommuner och landsting (SOU 1994:144). En enig kommunförbundsstyrelse ställde sig då bakom huvudprinciperna i det då framlagda beredningsförslaget. Svenska Kommunförbundet ansåg att:
"Rollfördelningen mellan stat och kommun har blivit otydlig. Styrningen genom speciallagstiftning har ökat. Finansieringsprincipen har inte alltid respekterats."
Idag hotas det kommunala självstyret av resursbrist. Då statens bidrag till kommunerna ej går ut till specifikt öronmärkta åtgärder upplevs det som om staten sviker kommunerna när kostnaderna för socialbidrag skjuter i höjden till följd av den höga arbetslösheten. Kommunförbundet konstaterar: "Genom den kraftiga kostnadsökningen för socialbidragen under senare år, främst till följd av utvecklingen på arbetsmarknaden, kan man befara att den föreslagna lösningen utan justeringar inte kan hantera de kostnads- förändringar som uppstår." Längre fram i Kommunförbundets remiss skriver man: "En tänkbar lösning vore att staten tar hela kostnadsansvaret för social- bidrag och försörjningsstöd för flyktingar." Svenska Kommunförbundets förslag till lösning har mycket som talar för sig. Kommunernas möjligheter att planera sin ekonomi och sin budget omintetgörs idag av de sociala kostnadernas tendens att skena iväg i kristid. Genom att kommunernas skyldigheter är lagfästade finns det i realiteten inget kommunalt självstyre när det gäller de sociala frågorna. Principerna kring varför kommunerna är ansvariga för de uppgifter de blivit ålagda måste vara klara, enkla och möjliga att efterleva. Vi måste därför lämna den gamla föreställningen om att medborgarnas inflytande automatiskt växer i takt med den kommunala budgeten.
Enskilda kommuner har ansökt om att få genomföra pilotprojekt där försäkringskassan tar över ansvaret för utbetalandet av socialbidragen. Genom att föra över den allra största delen av socialbidragen till försäkrings- kassan skulle staten kunna ta ett samlat ansvar för medborgarnas ekonomiska trygghet. Då staten övertar ansvaret faller samtidigt de nuvarande orättvisorna mellan kommunerna bort. Dessa orättvisor består i att vissa kommuner har låg skattekraft och höga socialbidragskostnader.
Genom lagstiftning och förordningar på den nationella nivån garanteras medborgarna en lika behandling och jämförbara förutsättningar till ett rikt och meningsfullt liv. Men eftersom det idag ofta är den kommunala nivån som är skyldig att betala ut vad den nationella nivån beslutar uppstår ett legitimitetsproblem. Ett sätt att lösa detta är att staten tar det övergripande ansvaret och fullföljer det reformarbete vilket inleddes med 1997 års riksdagsbeslut om riksnorm. Ett förstatligande av socialbidragen, omfattande såväl administration som finansiering, bör prövas som ett sätt att åstad- komma ett effektivare, rättvisare och tryggare system.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande framtidens socialbidragssystem.
Stockholm den 27 oktober 1998
Lena Sandlin (s) Karl Gustav Abramsson (s)