Innehåll
1 Bakgrund 8
1.1 Historisk tillbakablick 8
1.2 Formella förutsättningar 8
2 Medlemskap eller utanförskap 9
2.1 För- och nackdelar med en valutaunion 9
2.1.1 Calmforsutredningen 9
2.1.2 Samhällsekonomiska effektivitetsvinster 10
2.1.3 Stabiliseringspolitiska effekter 11
2.2 Bättre inne än ute 12
2.2.1 Utanförskap ger effektivitetsförluster 12
2.2.2 Anpassningen till euron redan påbörjad 13
2.2.3 Kraven på finanspolitiken 13
2.2.4 Penning- och valutapolitisk självständighet? 14
2.2.5 Lönebildningen måste reformeras i vilket fall 15
2.2.6 Ekonomiska vinster vid ett svenskt deltagande 15
2.3 Sveriges inflytande i EU 16
2.3.1 Påverkan på ramverket för penningpolitiken 16
2.3.2 Inflytandet på andra områden minskar också 16
2.3.3 Utanförskapet isolerar och försvårar 16
3 Konvergenskriterierna 17
3.1 Allmänt 17
3.2 Den offentliga skuldkvoten 18
3.3 ERM och valutastabilitet 19
4 Propositionen 20
4.1 Regeringen anför inga sakskäl 20
4.2 Sifokrati 21
4.3 Dubbelspel 22
5 Den moderata ståndpunkten 23
6 Hemställan 25
Bakgrund
Historisk tillbakablick
Enligt portalparagrafen i EG-fördraget är organisationens övergripande mål "att främja en harmonisk utveckling av den ekonomiska aktiviteten, en kontinuerlig och balanserad expansion, en ökad stabilitet, en accelererande ökning av levnadsstandarden och närmare relationer mellan de stater som tillhör gemenskapen".
För att uppnå dessa mål skapade EG-länderna på 1960-talet en gemensam marknad i form av en tullunion. På 1970-talet drabbades såväl EG-ländernas ekonomier som EG-samarbetet av stagnation. Begreppet eurosclerosis myntades. Regeringarna insåg så småningom att något måste göras för att förbättra konkurrenskraften gentemot de mer dynamiska länderna i Nord- amerika och Asien. 1987 beslöts därför att skapa en inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor, vilken infördes 1993.
Även samarbetet i ekonomisk-politiska frågor, inklusive penning- och valutapolitik, syftar till att uppnå EG:s övergripande mål. Tankarna på en gemensam valuta har funnits med ända sedan EG:s start och intensifierades i och med att ramarna för den inre marknaden började ta form. Flertalet EG-länder menade att en inre marknad kräver en gemensam valuta. 1989 hade EG-kommissionens dåvarande ordförande Jacques Delors utarbetat ett förslag till en ekonomisk och monetär union (EMU), vilken skulle införas i tre etapper och som skulle kräva fördragsändringar.
Delors förslag följdes och förhandlingarna till ett nytt fördrag blev klart i den nederländska staden Maastricht i december 1991. Det s.k. Maastricht- fördraget trädde i kraft i november 1993 och därmed övergick även de europeiska gemenskaperna (EG) till den europeiska unionen (EU). Vi befinner oss för närvarande i EMU:s andra etapp. Den tredje och slutliga etappen inleds den 1 januari 1999, genom att en gemensam valuta- och penningpolitik införs.
Formella förutsättningar
Förhandlingarna om Sveriges inträde i EU bedrevs i nära samförstånd mellan den dåvarande borgerliga regeringen och den socialdemokratiska oppositionen. Det förelåg enighet om att Sverige inte skulle söka undantag från bestämmelserna om EMU av det slag som gällde för Storbritannien och Danmark. I den av Socialdemokraterna granskade propositionen om Sveriges medlemskap i EU framhölls: "... Sverige vill delta i den framväxande ekonomiska och monetära unionen" (prop. 1994/95, del 1, s. 47).
Efter det positiva beskedet i den rådgivande folkomröstningen i november 1994 inträdde Sverige i EU vid årsskiftet 1994/95. Anslutningsfördraget innebar att Sverige biträdde Maastrichtfördraget fullt ut.
Beträffande beslutsprocessen vid inträdet i EMU har Sverige klargjort att beslutet om övergången till det tredje steget skall fattas av riksdagen. Det har uttryckligen angetts att detta skall ske "i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med bestämmelserna i fördraget" (prop. 1994/95 del 1 bil 1 s. 4). Även andra blivande EMU-länder som Tyskland och Nederländerna har gjort liknande uttalanden. Det är naturligt att en så viktig förändring som byte av valuta bekräftas av ett lands högsta beslutande organ.
I den nu aktuella propositionen framhåller den socialdemokratiska reger- ingen att "de medlemsstater som vid urvalstillfället under våren 1998 av stats- och regeringscheferna bedöms uppfylla de nödvändiga villkoren har både en rätt och en skyldighet att delta i valutaunionen" (s. 9). Regeringen tillägger att endast Storbritannien och Danmark har rätt att ställa sig utanför.
Enligt regeringens egen utsago är således Sverige skyldigt att delta i EMU:s tredje fas, om vi uppfyller inträdesvillkoren. I årets budgetpro- position har regeringen redovisat sin bedömning att Sverige under 1997 kommer att uppfylla samtliga inträdeskrav - de s.k. konvergenskriterierna - utom möjligen det som avser växelkursstabilitet. Regeringen har emellertid själv avfärdat det växelkurskriterium i Maastrichtfördraget som föreskriver att den nationella valutan skall ha deltagit i den europeiska växelkurs- mekanismen (ERM) i två år utan justering av centralkursen. Den menar att den kraftiga utvidgningen av bandbredden i ERM efter valutakrisen 1993 har gjort detta kriterium irrelevant. Det bör observeras att det är det ekonomiska utfallet för 1997 som skall ligga till grund för urvalsbeslutet våren 1998.
Mot denna bakgrund framstår det som synnerligen anmärkningsvärt att regeringen föreslår att Sverige inte bör införa EU:s gemensamma valuta euron, då den tredje etappen av EMU inleds. Det är svårt att undvika slut- satsen att regeringen medvetet förordar att Sverige skall begå ett fördrags- brott.
Medlemskap eller utanförskap
För- och nackdelar med en valutaunion
Calmforsutredningen
Utredningen om Sverige och EMU (SOU 1996:158), den s.k. Calmforsutredningen, har analyserat valutaunionens ekonomiska konsekvenser utifrån två perspektiv: samhällsekonomisk effektivitet respektive stabiliseringspolitiska effekter.
Vad gäller den samhällsekonomiska effektiviteten anser utredningen att fördelarna med ett deltagande överväger nackdelarna såväl för deltagar- länderna i valutaunionen som helhet som för Sverige. Flertalet remiss- instanser anser dessutom att utredningen sannolikt underskattar de positiva effekterna.
Vad gäller de stabiliseringspolitiska effekterna är utredningen inte lika entydig. För de länder i Europa som har mest likartad ekonomi och ekonomisk politik antas fördelarna överväga nackdelarna, medan för Sveriges del nackdelarna bedöms överväga fördelarna. Flertalet remiss- instanser, liksom regeringen i propositionen, anser dock att utredningen överdriver de stabiliseringspolitiska riskerna för Sveriges del.
Samhällsekonomiska effektivitetsvinster
Med en gemensam valuta minskar transaktionskostnaderna för valutaväxlingar, valutasäkringar och för företagens administration i flera valutor. Det är särskilt viktigt för de mindre företagen, vars resurser och finansiella kunskaper ofta är begränsade. Kommissionen har uppskattat att de resursbesparingar som kan göras motsvarar en årlig vinst på 0,17-0,27 procent av BNP för EU-länderna som helhet.
I en valutaunion försvinner de nominella växelkursfluktuationerna mellan deltagarländerna. Däremot kan konkurrensförhållandena fortfarande för- ändras, bl.a. om länderna har olika inflationstakt (reell växelkursförändring). Förändringar av konkurrensförhållanden är dock inte lika snabba och oför- utsägbara. Avsaknad av nominella växelkursfluktuationer ökar därför förutsebarheten för de företag som har merparten av sin handel och sina investeringar inom unionen. Det kan antas få en positiv effekt för handel och investeringar.
Med en gemensam valuta underlättas prisjämförelser mellan länderna. Det leder till ökad konkurrens och lägre priser för konsumenterna. Det blir helt enkelt svårare för företag i ett land i valutaunionen att ta ut högre priser än företag som säljer samma varor i ett annat deltagarland.
Att växelkurssvängningarna försvinner mellan deltagarländerna kommer sannolikt även att underlätta en avreglering av jordbrukspolitiken i EU. Historiskt sett har försvagningar av konkurrentländernas valutor anförts som skäl att införa olika protektionistiska hinder. En avreglering av jordbruks- politiken i EU skulle leda till såväl besparingar i EU:s budget som lägre livsmedelspriser och därmed vara en stor effektivitetsvinst för samhälls- ekonomin.
En gemensam valuta kräver en gemensam penningpolitik, vilken i EMU kommer att bedrivas av den europeiska centralbanken (ECB). ECB har genom Maastrichtfördraget fått det övergripande målet att värna pris- stabiliteten i valutaunionen samt dessutom fått ett stort oberoende att bedriva en penningpolitik som leder till låg inflation. Snabb prisstegring är en stor samhällsekonomisk förlust, eftersom den snedvrider företagens och hushåll- ens investeringsbeslut. Stabila priser är på motsvarande sätt en stor samhällsekonomisk vinst.
En varaktigt låg inflationstakt leder till varaktigt låga räntor, eftersom långivarna inte behöver försäkra sig mot att avkastningen skall urholkas av oväntad inflation eller växelkursförsvagningar orsakade av en sådan inflation. Varaktigt låga räntor är avgörande för företagens förmåga och vilja att investera och därmed för den långsiktiga tillväxten i ekonomin. I valutaunionen kommer marknadsräntorna att konvergera till i stort sett samma nivå. Det betyder att räntorna sannolikt kommer att sjunka i de länder som i dagsläget har högre räntor än genomsnittet och eventuellt stiga något i de länder som har lägst räntor för närvarande. Sammantaget kan dock räntorna väntas bli lägre i valutaunionen än vad de är i kandidatländerna i genomsnitt i dag.
Stabiliseringspolitiska effekter
En möjlig negativ stabiliseringspolitisk effekt av en valutaunion är att deltagarländerna avhänder sig möjligheten att bedriva en självständig penning- och valutapolitik. Hur stor nackdelen är beror på risken för att ett deltagarland skall drabbas av en ekonomisk störning som är landspecifik (asymmetrisk störning). För länder med likheter i näringsstruktur och handelsmönster är sannolikheten stor att konjunkturförloppet blir likartat och att en ekonomisk störning drabbar samtliga länder på ett likartat sätt (symme- triska störningar). Sådana länder utgör ett optimalt valutaområde. Vid en konjunkturnedgång eller en negativ störning av annat slag kan den gemensamma centralbanken då lätta på penningpolitiken (sänka styrräntan) och låta den gemensamma valutan försvagas gentemot omkringliggande valutor.
För ett land med en avvikande näringsstruktur eller ekonomisk politik är risken större att drabbas av en landspecifik störning. I valutaunionen kan då varken penning- eller valutapolitiken användas för att lindra störningen. Den negativa stabiliseringspolitiska effekten för ett sådant land av att delta i valutaunionen beror dels på i vilken mån penning- och valutapolitiken de facto skulle kunna användas för att stabilisera ekonomin vid ett utanförskap, dels i vilken mån andra anpassningsmekanismer finns tillgängliga för politiken eller fungerar spontant. Dessa andra anpassningsmekanismer är framför allt justeringar av löner, arbetsgivaravgifter och priser, arbetskrafts- rörlighet och finanspolitik.
Vid en landspecifik störning i form av en lägre internationell efterfrågan på varor som landet exporterar mycket av har regeringen möjlighet att lätta på finanspolitiken för att öka den inhemska efterfrågan. Dessutom kan den sänka arbetsgivaravgifterna för att öka konkurrenskraften gentemot utlandet. Arbetsgivarna har dessutom möjlighet att sänka priserna och löntagarna att acceptera lägre löner för att öka företagens konkurrenskraft. Därtill kan en uppgång i arbetslösheten lindras om arbetskraften är rörlig, såväl geografiskt som yrkesmässigt. Således behöver arbetstagarna inte flytta till ett annat land i valutaunionen men däremot till en annan stad eller acceptera en annan form av arbete eller vara beredda att gå ned i lön. En sådan flexibilitet på arbetsmarknaden är emellertid nödvändig även i nationella valutaområden för att hålla nere arbetslösheten.
Länderna i norra Kontinentaleuropa har en relativt likartad ekonomisk struktur och har dessutom länge fört en likartad penning- och valutapolitik. För dessa länder är risken att drabbas av en asymmetrisk störning inte särskilt stor och därmed heller inte behovet av att bedriva en avvikande penning- eller valutapolitik. Behovet av arbetskraftsrörlighet och nominella lönejusteringar ökar heller inte som en följd just av valutaunionen men är likväl stort mot bakgrund av de höga arbetslöshetstalen.
För länder mer i Europas periferi är den potentiella negativa stabiliserings- politiska effekten större vid ett deltagande i valutaunionen. Risken att drabbas av en asymmetrisk störning är mer påtaglig, därför att den ekonomiska strukturen avviker mer. För Sveriges del kan det exemplifieras med en större råvarubaserad industrisektor.
Inte heller i de perifera europeiska länderna är arbetskraftens rörlighet eller villighet att acceptera nominella justeringar av lönerna (nedåt) särskilt stor. Möjligheten att justera arbetskraftskostnaderna via arbetsgivaravgifter eller andra löneskatter är i stället desto större. Såväl Danmark som Sverige har också genomfört s.k. interna devalveringar genom att sänka arbetsgivar- avgifterna och i stället höja andra skatter, som inte belastar exportsektorn, i syfte att förbättra konkurrenskraften.
Den negativa stabiliseringspolitiska effekten för de perifera länderna av att delta i valutaunionen begränsas emellertid även av de kringskurna möjligheterna att bedriva en avvikande penning- och valutapolitik vid ett utanförskap. Sverige är ett av de länder som har uppvisat sämst förmåga att bedriva en stabilitetsorienterad ekonomisk politik, och en avvikande penning- och valutapolitik skulle därför knappast accepteras av de finansiella marknaderna.
I EMU är finanspolitiken fortfarande framför allt en nationell angelägenhet. Enligt Maastrichtfördraget får emellertid den konsoliderade offentliga sektorns finanser inte uppvisa större underskott än tre procent av BNP och den konsoliderade bruttoskulden inte vara större än 60 procent av BNP. Dessa regler gäller även vid ett utanförskap från själva valutaunionen. Möjligheten att använda finanspolitiken för att lindra anpassningen vid en ekonomisk störning är därmed begränsad.
Det finns även en positiv stabiliseringspolitisk effekt av ett deltagande i valutaunionen. Deltagandet kan nämligen förväntas få en disciplinerande effekt på regering och parlament och även på arbetsmarknadens parter. Vetskapen om att det inte går att devalvera sig ur framtida kostnadskriser kan väntas leda till en mer långsiktig och återhållsam finanspolitik respektive lönebildning. Calmforsutredningen har inte tagit upp denna positiva stabiliseringspolitiska effekt av ett deltagande i valutaunionen i samman- vägningen av för- och nackdelar. Den bör dock väga tungt. Redan i processen inför valutaunionens bildande har EU-länderna fört en mer likartad finanspolitik med inriktning på långsiktig stabilitet. Denna politik kan väntas fortsätta, när valutaunionen väl är ett faktum, inte minst därför att reglerna i Maastrichtfördraget och stabilitetspakten kräver det. Skulle däremot hela EMU-projektet gå om intet, är det inte osannolikt att budgetunderskotten i EU-länderna åter börjar öka.
Bättre inne än ute
Utanförskap ger effektivitetsförluster
Så länge Sverige står utanför valutaunionen går vi naturligtvis miste om de effektivitetsvinster som denna kan väntas generera. De mest omedelbara effekterna är att transaktionskostnaderna kommer att vara lika höga som tidigare, att växelkurssvängningar kommer att förekomma mot euron och att det kommer att föreligga en räntemarginal över euro-räntan. Den långsiktiga effekten av högre räntor är lägre privat konsumtion och investeringar.
Ett utanförskap kan även komma att medföra färre utländska investeringar i Sverige och fler svenska investeringar i utlandet. Resultatet blir lägre till- växt och färre nya arbetstillfällen än vid ett deltagande. NUTEK kalkylerar i en färsk rapport med att BNP kommer att vara 9 miljarder kronor lägre år 2005, om Sverige bibehåller en flytande växelkurs än om vi inför euron den 1 januari 1999. Det är framför allt den kunskapsintensiva industrin och tjänstesektorn som förlorar på ett utanförskap, dvs. den del av ekonomin som har särskilt stor potential att skapa nya arbetstillfällen. Anledningen är att den privata konsumtionen och efterfrågan på tjänster kan väntas bli lägre och kunskapsöverföringen via utländska företagsinvesteringar mindre vid ett utanförskap. Den dollarbaserade råvaruindustrin beräknas i NUTEK:s analys däremot vinna på att Sverige bibehåller en flytande växelkurs, därför att kronan då förutsätts försvagas. En hög aktivitet i denna del av industrin kan emellertid inte väntas leda till särskilt många nya arbeten.
Anpassningen till euron redan påbörjad
Näringslivet och särskilt den finansiella sektorn förbereder sig sedan länge för en övergång till euron. Stockholms fondbörs kommer exempelvis att börja handla i euro från den 1 januari 1999, oavsett om Sverige går med i valutaunionen eller ej. Från företagshåll har även uttryckts önskemål om att få ange aktiekapitalet i euro och att använda euron som redovisningsvaluta från 1999. För näringslivet, och särskilt då den finansiella sektorn, medför övergången till euro en engångskostnad. Delar av denna engångskostnad är emellertid redan tagen. Ju mer utdraget beslutet att gå med blir, desto större blir övergångskostnaden.
Även vissa hushåll har påbörjat sin anpassning till en gemensam valuta och kan väntas fortsätta göra det vid ett eventuellt svenskt utanförskap. Många hushåll har redan sparkonton utomlands och när euron införs i Europa är det sannolikt att flera svenska invånare kommer att vara intresserade av att spara i euro, ta försäkringar i euro och till och med få sin lön utbetald i euro, även om Sverige formellt inte ingår i valutaunionen.
Kraven på finanspolitiken
Vad gäller den ekonomiska politiken kommer kraven på Sverige snarare att vara större vid ett utanförskap än om vi deltar i valutaunionen. Formellt är finanspolitiken kringskuren av samma regler. Den offentliga sektorns underskott får inte överstiga 3 procent av BNP och bruttoskulden inte 60 procent av BNP. Sanktionsmöjligheterna är emellertid större vid ett deltagande, om vi bryter mot reglerna. Då kan vi enligt stabilitetspakten få betala böter på upp till 0,5 procent av BNP.
De informella kraven från de finansiella marknaderna kan dock väntas bli hårdare vid ett utanförskap. Anledningen är att dessa inte glömt den svenska stabiliseringspolitikens tidigare misslyckanden. Med några få undantag hade Sverige underskott i statsbudgeten varje år under 1970- och 1980-talen. Den expansiva finanspolitiken ledde till återkommande perioder av överhettning, inflation, kostnadskris och påföljande devalvering. Vid varje oväntad uppgång i inflationen och devalvering av växelkursen urholkades långivarnas avkastning. För att kompensera för sådana inflations- och valutarisker krävde de en riskpremie i form av högre ränta. De finansiella marknaderna verkar för närvarande räkna med att finanspolitiken kommer att vara tämligen stram några år framöver och därmed inte bidra till att driva upp inflationen och försvaga kronkursen. Därför är riskpremien för att låna ut till svenska staten inte så hög just nu. Vid minsta avvikelse från den nuvarande strama finanspolitiska hållningen kan finansiärerna av den svenska statsskulden emellertid väntas kräva högre räntor. Toleransen för avvikelser kommer att vara lägre vid ett utanförskap, framför allt därför att långivarna då kan befara att regeringen ämnar återgå till den tidigare överhettnings- och devalverings- politiken, som innebär en ökad valutarisk för långivarna. Acceptansen även för en kortsiktig avvikelse kan väntas vara mindre vid ett utanförskap även därför att regering och riksdag då inte hotas av eventuella sanktioner vid ett alltför stort underskott. De finansiella marknaderna uppfattar sannolikt en sådan sanktionsmöjlighet som en försäkran mot en lössläppt finanspolitik.
Penning- och valutapolitisk självständighet?
Valutapolitiken skall under alla omständigheter enligt Maastrichtfördraget behandlas som en fråga av gemensamt intresse, och även den penningpolitiska självständigheten är i realiteten kringskuren vid ett utanförskap. Vid ett bortfall i efterfrågan för den del av exportsektorn som är specifik för Sverige kommer Riksbanken sannolikt att kunna sänka styrräntan och låta kronkursen försvagas något. Det är denna möjlighet som Calmforsutredningen fäster så stor vikt vid att den förordar att Sverige skall vänta med ett deltagande i valutaunionen. En sådan sänkning av styrräntan har emellertid en begränsad effekt på arbetslösheten, eftersom den del av exportsektorn som är specifik för Sverige, exempelvis den råvarubaserade industrin, inte är särskilt arbetskraftsintensiv.
Så fort de finansiella marknaderna befarar att en sådan penningpolitik kan komma att driva upp inflationen, kommer de dessutom att kräva högre räntor med följden att aktiviteten åter dämpas. Vid en större försvagning av växelkursen kan övriga EU-länder dessutom komma att protestera, eftersom det försämrar deras konkurrenskraft. Den penning- och valutapolitiska själv- ständigheten är med andra ord begränsad även vid ett utanförskap.
Vid en historisk tillbakablick visar det sig dessutom att efterfrågan har svängt på ungefär samma sätt för svensk export som för övrig europeisk export. Därmed är behovet av en självständig penningpolitik av denna anledning tämligen litet, vilket även betonas i flera remissvar på Calmfors- utredningens betänkande. Däremot har Sverige haft flera ekonomiska störningar orsakade av en destabiliserande och, från resten av Europa, avvikande finanspolitik. Det tydligaste exemplen är överbryggningspolitiken under 1970-talet och den expansiva finanspolitik som bedrevs i slutet av 1980-talet vilka båda lade grunden för en kostnadskris och påföljande devalvering. Möjligheterna för penningpolitiken att avhjälpa inhemskt orsakade kostnadskriser via en mer expansiv penningpolitik och försvagning av kronan är försvinnande små även vid ett utanförskap.
Ett svenskt utanförskap skulle således inte ge oss större ekonomisk-politisk handlingsfrihet. Med dagens internationaliserade finansmarknader finns det inget utrymme för ett litet land i Europas utkant att inom den ekonomiska politiken göra som man vill. Ett läge där Sverige kan anses uppfylla villkoren för deltagande i valutaunionen, men ändå ställer sig vid sidan av, blir på sätt och vis svårare att hantera än om vi inte skulle ha kunnat kvalificera oss. Misstanken uppstår genast att vi håller öppet för att återgå till gamla tiders inflations- och devalveringspolitik. Det leder till misstro beträffande Sveriges vilja och beslutsamhet att hålla nere inflationen, som ställer än större krav på en stram finanspolitik och strukturella reformer, samtidigt som förutsättningarna för sådana blir sämre med den högre räntenivå och den mer svängiga valuta som följer.
Lönebildningen måste reformeras i vilket fall
Vad gäller lönebildningen krävs en förändring såväl vid ett deltagande som vid ett utanförskap från valutaunionen för att få ned arbetslösheten. Låga nominella löneökningar är en förutsättning för att minska arbetslösheten. Det räcker emellertid inte. Det måste dessutom till en ökad flexibilitet i lönesättningen mellan företag som expanderar och företag som krymper samt mellan individer beroende på utbildning och kompetens. Detta förutsätter en mer individuell lönebildning.
Calmforsutredningen tar upp ett antal andra institutionella förändringar, som kan bidra till en bättre fungerande lönebildning:
"Sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen, t.ex. genom att arbetslöshetsunderstödet successivt trappas ned beroende på hur länge man varit arbetslös, kan också verka i riktning mot större återhållsamhet i lönebildningen. Detsamma gäller en bortre parentes för hur länge man kan lyfta arbetslöshetsersättning eller ha AMS-sysselsättning. Kortare uppsägningstid, mindre bindande turordningsregler vid friställningar och kortare period under vilken man har rätt till återanställning bör också öka de anställdas intresse av att beakta arbetsmarknadsläget i sina lönekrav. Begränsningar av konflikträtten eller andra åtgärder som stärker arbetsgivarnas förhandlingsposition kan likaså leda till större återhållsamhet i lönebildningen och därmed bidra till sysselsättning."
(SOU 1996:158 s. 221)
Ekonomiska vinster vid ett svenskt deltagande
Sammanfattningsvis skulle Sverige vid ett deltagande i valutaunionen få del av effektivitetsvinsterna för samhällsekonomin men avhända sig den penning- och valutapolitiska självständigheten. Engångskostnaderna för näringslivet att anpassa sig till euron är sannolikt ungefär lika stora om vi går med som om vi står utanför. Kraven på finanspolitisk återhållsamhet och strukturella reformer, bl.a. på arbetsmarknaden, blir snarast större vid ett utanförskap. Mot bakgrund av att utrymmet för en självständig penning- och valutapolitik är mycket mindre än frestelsen för regering och riksdag att utnyttja det gör vi bedömningen att de rent samhällsekonomiska vinsterna är större av att delta i valutaunionen än att stå utanför.
Sveriges inflytande i EU
Påverkan på ramverket för penningpolitiken
Sveriges inflytande i EU, över politiken i allmänhet och över utformningen av penningpolitiken i synnerhet, påverkas i hög grad av om vi kommer med i valutaunionen eller ej.
Hur besluten skall fattas i penningpolitiska frågor regleras dels av Maastrichtfördraget, dels av de beslut som fattats av europeiska rådet sedan dess. Även vid ett utanförskap kommer Riksbanken att ingå i det europeiska centralbankssystemet (ECBS) och i den europeiska centralbankens (ECB) allmänna råd. Det allmänna rådet spelar bl.a. en viss roll när det gäller EU-medlemmars inträde i valutaunionen. Det har dock inget inflytande över penningpolitiken. Denna beslutas helt av ECB-rådet, i vilket den svenska riksbankschefen inte kommer att få delta, och av ECB:s direktion, dit Sverige inte får vara med och utse ledamöter.
Det är uppenbart att ett land som inte deltar i valutaunionen inte kan vara med om att fatta beslut om utformningen av dess löpande penningpolitik. Om Sverige står utanför, blir vi också utanför inflytandet över hur ramverket för penningpolitiken skall se ut. Det gäller exempelvis hur prisstabilitets- målet skall utformas och genom vilka instrument penningpolitiken skall verkställas, frågor som är viktiga för hur effektivt penningpolitiken skall kunna bedrivas i Sverige, när vi väl kommer med i valutaunionen.
Inflytandet på andra områden minskar också
Även inflytandet på andra politikområden kommer att påverkas negativt av ett svenskt utanförskap. Det kommer att te sig obegripligt för andra EU-länder som, likt t.ex. vårt grannland Finland, är angelägna att kvalificera sig för deltagande från starten. De betraktar vår hållning som motsträvig och feg. Att inta en avvaktande attityd och överlåta åt andra att ta påfrestningar och risker i startskedet försämrar med nödvändighet inte bara Sveriges anseende i ekonomiska sammanhang utan även vårt inflytande på det europeiska samarbetet i stort. När regeringen dessutom vill ställa kronan utanför den reformerade växelkursmekanismen (ERM2) och fortsätta att ha en helt flytande valuta, försvagar detta naturligtvis ytterligare vår ställning i EU.
Calmforsutredningen lade relativt stor vikt vid det minskade inflytande över EU-beslut i allmänhet som utanförskap medför för Sverige. Den betonade att kostnaden blir högre, ju fler länder som kommer med från starten. Sedan utredningens betänkande presenterades för ett år sedan har utsikterna för ett stort antal deltagarländer ökat. T.o.m. Storbritannien, som har ett formellt undantag från Maastrichtfördraget, ser nu mer positivt på ett deltagande.
Utanförskapet isolerar och försvårar
För oss moderater framstår - i sammanfattning - utanförskapet som en väg till självvald isolering. Effekterna kommer att bli allvarliga för dem som inte har särskilda möjligheter att hävda sig. Små företag och medborgare i gemen får betala mest om Sverige väljer att vända ryggen åt EMU-samarbetet.
? Utanförskapet innebär att Sveriges möjligheter att påverka hela EU-samarbetets utveckling reduceras. Det begränsade inflytandet kommer inte att stanna vid det ekonomiska och monetära området utan gälla mycket mer. ? ? Företag kommer att drabbas av extra kostnader när de tvingas att arbeta med dubbla valutor. För de små och medelstora företag som skall svara för den största delen av jobbtillväxten i framtiden innebär detta att en särskilt tung sten läggs på börda. ? ? Osäkerheten om Sveriges penning- och valutapolitiska avsikter kommer att förstärkas. Det innebär att företags intresse för att etablera sig i vårt land kommer att sjunka. När investeringar går Sverige förbi blir jobben färre och välståndet lägre. ? ? Utanförskapet leder till högre räntor. Det slår negativt mot företagens investeringar och mot enskilda människors ekonomi. Högre räntor gör det dyrare att bo, både i egen villa och i hyrd lägenhet. ? ? Det kommer att kosta mer för enskilda människor att resa till andra länder. Svenska kronor måste växlas till euro. I andra riktningen försvåras turismen genom att euro måste växlas till kronor och kronor till euro. ? Om Sverige väljer att stå utanför det ekonomiska och monetära samarbetet kommer således den förnyelse av det svenska samhället som nu borde sättas i centrum för det politiska arbetet att göras mycket svårare.
Konvergenskriterierna
Allmänt
Enligt EG-fördraget skall valutaunionen bildas av de medlemsländer som uppfyller de nödvändiga villkoren för införande av en gemensam valuta. Ett formellt villkor är att den nationella centralbanken har en oberoende ställning. Övriga kriterier är:
? En hög grad av prisstabilitet. Inflationstakten får inte överstiga genomsnittet i de tre medlemsländer som har lägst inflationstakt med mer än 1,5 procentenheter. ? ? En hållbar finansiell ställning för den offentliga sektorn. Det får inte föreligga ett beslut om att medlemslandet har ett "alltför stort" underskott enligt det s.k. underskottsförfarandet. De referensvärden som gäller är 3 procent för underskottet och 60 procent för bruttoskulden i förhållande till BNP. ? ? Ett deltagande i den europeiska växelkursmekanismens (ERM) normala fluktuationsband under minst två år utan att ha devalverat på eget initiativ i förhållande till någon annan medlemsstats valuta. ? ? En långfristig ränta som inte med mer än 2 procentenheter överstiger genomsnittet i de länder som uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet. ? Kravet att den nationella centralbanken skall vara oberoende gäller för samtliga EU-länder vid starten av tredje etappen den 1 januari 1999, dvs. även för de länder som inte deltar i valutaunionen. De kriterier som avser prisstabilitet, låga räntor och stabil växelkurs gäller endast före inträdet i valutaunionen och syftar till att visa att kandidatländerna klarar sig utan penning- och finanspolitiken som anpassningsinstrument. Kriterierna avseende offentliga finanser kommer att kvarstå även för länder som deltar i valutaunionen.
Konvergenskriterierna har redan visat sig vara mycket effektiva. Pris- stegringen och räntenivån har sänkts kraftigt även i notoriska inflations- och högränteländer. Den konsolidering av de offentliga finanserna som europeiska regeringar talade om på 1980-talet men som de inte förmådde genomföra trots en gynnsam konjunktur har visat sig genomförbar under 1990-talets mindre gynnsamma konjunkturförhållanden. Denna utveckling hade sannolikt inte varit möjlig utan det yttre tryck som konvergens- kriterierna har utövat.
Urvalet av deltagarländer till EMU:s tredje fas kommer att ske i april/maj 1998 och med utfallssiffror för 1997 som grund. Sverige kommer att upp- fylla kravet angående en oberoende centralbank förutsatt att femparti- uppgörelsen om Riksbankens ställning genomförs. Vårt land ser även ut att klara prisstabilitets- och räntekriterierna utan problem. Sverige har inte längre ett "alltför stort" underskott i de offentliga finanserna enligt under- skottsförfarandet, men eftersom bruttoskulden kan antas uppgå till omkring 77 procent 1997, blir vi på denna punkt, liksom beträffande växel- kurskriteriet, beroende av övriga medlemsländers välvilliga prövning.
Den offentliga skuldkvoten
I strikt mening uppfyller inte Sverige kravet att bruttoskulden i den konsoliderade offentliga sektorn inte får överstiga 60 procent av BNP. Den väntas 1997 uppgå till ca 77 procent. Men det finns blivande deltagarländer som har ännu större skuldkvoter - Belgien är värst med ca 130 procent.
En större skuldkvot än 60 procent anses dock kunna godtas under förutsättning att utvecklingen snabbt är på väg åt rätt håll. Irland var det första land som fick godkänt vid underskottsprövningen med en så hög skuldkvot som drygt 80 procent, därför att kvoten hade sjunkit med flera procentenheter årligen under en följd av år och föreföll kunna göra det även fortsättningsvis. Frågan är om den minskningstakt som Sverige uppvisat under senare år kan anses vara tillräcklig. Som framgår av 0 har nedgången sedan 1994 begränsats till några få procentenheter.
Tabell 0.A
Sveriges konsoliderade bruttoskuld 1994-1997 (% av BNP) 1994 1995 1996 1997 79,3 78,2 77,8 77,1 Källa: Budgetpropositionen 1997/98
Regeringen förutser nu att den konsoliderade bruttoskulden skall sjunka i snabbare takt för att år 2000 vara 67 procent. Med det moderata budgetalternativet och vid samma reala tillväxt och inflation som regeringen antar skulle skuldkvoten enligt våra beräkningar minska till ca 66 procent samma år. Under förutsättning att de offentliga finanserna är i balans beror utvecklingen av skuldkvoten efter år 2000 på hur snabb tillväxten blir. Vid rimliga tillväxtantaganden kan skuldkvoten väntas vara nere vid 60 procent några år in på 2000-talet. Påskyndas privatiseringen av statsägda företag och andra tillgångar, går processen snabbare. Målet bör vara att skuldkvoten är nere vid 60 procent av BNP senast år 2002.
ERM och valutastabilitet
Regeringen har länge hävdat att förutsättningarna för tolkningen av växelkurskriteriet har ändrats i och med att den normala bandbredden i ERM utvidgades kraftigt 1993 från ursprungliga ±2,25 procent. Den tvingas emellertid nu i propositionen till följande medgivande: "Det förefaller dock som om kommissionen och flertalet medlemsstater har uppfattningen att deltagande i ERM (eller ERM2) är nödvändigt före inträde i valutaunionen."
Kravet på två års medlemskap i ERM syftar inte bara till att etablera valutastabilitet före övergången till EMU:s tredje fas. Det ger också blivande deltagarländer möjlighet att visa att de klarar att iaktta den disciplin som ett valutasamarbete förutsätter. Senaste tidpunkt för inträde i ERM för att med någon trovärdighet kunna hävda att tvåårskravet uppfyllts var hösten 1997, då Finland och Italien tog steget. Riksbanken, som ännu formellt har beslutsrätten i denna fråga, har länge förordat en anslutning, men regeringen har motsatt sig detta.
Även om man skulle pröva en friare tolkning av växelkurskriteriet, är det svårt att göra gällande att Sverige under senare år i praktiken förmått demonstrera valutastabilitet. Som framgår av 0 har kronans svängningar i förhållande till ecu-index varit stora.
Diagram 0.A
Utvecklingen av ecu-index
Källa: Riksbanken
Medan fler potentiella deltagarländer än Sverige överskrider den föreskrivna bruttoskuldkvoten, är Sverige ensamt bland dem som kan ifrågakomma och som inte har medgetts undantag om att inte kunna hävda att växelkurskriteriet är uppfyllt.
Propositionen
Regeringen anför inga sakskäl
Regeringen föreslår i propositionen att Sverige inte bör införa EU:s gemensamma valuta euron, då den tredje etappen av EMU inleds den 1 januari 1999. Sverige anges dock böra hålla dörren öppen för ett senare svenskt deltagande i valutaunionen. Om regeringen senare finner att Sverige bör delta, skall frågan underställas svenska folket för prövning.
Det verkligt anmärkningsvärda med detta förslag är att regeringen inte anför något som helst sakskäl för sin ståndpunkt. Ställningstagandet motiveras endast med att folkligt stöd för inträde i valutaunionen saknas, vilket kan avläsas i opinionsmätningar.
Den närmast till hands liggande ursäkten för att inte delta från starten skulle kunna vara att hänvisa till att Sverige inte varit anslutet till ERM i två år före övergången till EMU:s tredje fas. En sådan argumentationslinje omöjliggörs dock av att regeringen envist förfäktat att växelkurskriteriet inte längre är aktuellt.
Ändå förefaller det som om regeringen kan komma att åberopa detta förhållande gentemot övriga EU-länder. Omedelbart efter det att regeringen i propositionen har förklarat att ERM-deltagande är irrelevant, följer denna slutkläm:
"Om riksdagen godkänner regeringens förslag och antar som sin mening att Sverige inte bör införa Europeiska unionens gemensamma valuta euron då den tredje etappen av EMU inleds, så kommer regeringen, företrädd av finansministern och statsministern att agera i överensstämmelse med denna uppfattning då EU:s ministerråd våren 1998 gör sin prövning enligt artikel 109j.4."
(s. 69)
Den artikel 109j.4 i Maastrichtfördraget som regeringen hänvisar till föreskriver att "rådet ... genom beslut med kvalificerad majoritet ... skall bekräfta vilka medlemsstater som uppfyller de nödvändiga villkoren för införande av en enda valuta".
Betyder detta att regeringens företrädare nästa vår avser att rösta för att Sverige inte kan delta i valutaunionen, därför att vårt land inte uppfyller ett villkor som de gjort allt för att övertyga sina kollegor i EU:s övriga medlemsländer är irrelevant?
Regeringen lutar sig i propositionen mycket mot Calmforsutredningen, som förordade att Sverige skulle vänta med att inträda i valutaunionen. Den tvingas dock medge att remissopinionen varit betydligt mer positiv till ett deltagande redan från starten. Calmforsutredningens främsta motiv för att avvakta med inträde var att strukturfelen i den svenska ekonomin först måste avhjälpas. Denna ståndpunkt avvisas dock med harm av regeringen, som förklarar att "svensk ekonomi har nått en tillräcklig grad av styrka och varaktig stabilitet för att kunna delta i valutaunionen" (s. 68).
Men när regeringen avfärdar detta stabiliseringspolitiska argument för dröjsmål, kvarstår endast Calmforsutredningens slutsatser att de samhälls- ekonomiska vinsterna och Sveriges politiska inflytande i EU talar för snabbt inträde. Regeringen säger sig dela utredningens bedömningar. Särskilt anmärkningsvärt är medgivandet att "Sveriges inflytande skulle bli större om Sverige ingick i den krets länder som fördjupar integrationen genom att införa en gemensam valuta" (s. 69).
Sifokrati
Regeringens enda i propositionen redovisade motiv för sin avvisande ståndpunkt är alltså hänvisningen till folkmeningen sådan den kommer till uttryck i opinionsmätningar. Detta är renodlad SIFO-politik. Det har länge varnats för tendenser till "sifokrati", där politiska beslut fattas beroende av utfallet i opinionsundersökningar. Socialdemokraterna bekänner sig nu öppet till en sådan uppläggning.
Detta är särskilt anmärkningsvärt som det inte ges något besked om hur regeringen förhåller sig till denna som negativ avlästa folkmening. Är regeringen också negativt inställd, är den av motsatt uppfattning eller har den till äventyrs inte någon åsikt alls? Det är närmast det sistnämnda intrycket som propositionen förmedlar. Men det är i så fall en smått otrolig slutsats. Regeringen skulle alltså inte ha någon bestämd linje i en för landet så väsentlig fråga som Sveriges tillhörighet till EU:s valutaunion!
Nu är väl förklaringen att skilda uppfattningar är företrädda bland statsråden. Ministrar med uppgifter på visst avstånd från valutapolitiken har framträtt som motståndare till EMU. Men vi vet fortfarande inte om stats- ministern eller ens finansministern anser att en svensk anslutning till euron är bra eller dålig för Sverige. Nu avser tydligen den socialdemokratiska regeringen att slå sig till ro och avvakta att en partikongress någon gång i framtiden finner att opinionen på något sätt har mognat, så att frågan kan föras till avgörande i allmänt val eller folkomröstning.
En viktig förklaring till att den svenska EMU-opinionen är skeptisk är naturligtvis att statsministern och finansministern beskriver frågan som så svår att inte ens de med den expertis de förfogar över kan komma fram till en bestämd mening. Regeringen har ju inte gjort någonting för att leda och forma den opinion som den nu förklarar måste följas. Situationen blir särskilt anmärkningsvärd mot bakgrund av att det i propositionen inte redovisas något sakskäl mot ett svenskt deltagande i valutaunionen. Regeringen borde då rimligen anstränga sig för att skingra folkets obefogade oro. I stället böjer sig statsministern passivt för den reaktion han avstått från att försöka påverka. Detta är om något brist på ledarskap och ansvarstagande för landets framtid!
Dubbelspel
När den socialdemokratiska partistyrelsens ställningstagande till EMU presenterades på försommaren, angavs som skäl vid sidan av bristen på folkligt stöd även bedömningen att EMU-projektet var "skakigt". Ledande socialdemokrater har i andra sammanhang förklarat att EMU är farligt, odemokratiskt och ägnat att framtvinga en gemensam finans- och skattepolitik.
När nu sådana argument saknas i propositionen, kunde förklaringen vara att den ekonomiska konvergensen har fortskridit och att en stabilitetspakt har slutits. Därutöver har regeringskonferensen slutförts med Amsterdam- fördraget utan att EU tillförts ökad behörighet i finanspolitiska frågor och utan att något medlemsland ifrågasatt den nationella vetorätten i skattefrågor. Vidare har flera praktiska aspekter av processen fram till valutaunionens start och av dess funktionssätt klarnat. När nu flertalet EU-länder kan väntas gå med från starten, har dessutom priset stigit för att ställa sig vid sidan av.
Men kort tid efter propositionens avgivande visar det sig att ledande socialdemokraters farhågor inte har skingrats. Såväl statsministern som finansministern har i en tidningsintervju resp. vid en konferens fällt uttal- anden som visar att de har invändningar i väsentliga avseenden. Trots innehållet i det nyligen träffade Amsterdamfördraget handlar det för bådas del bl.a. om risken för att finans- och skattepolitiken kan utvecklas i över- statlig riktning. Över huvud taget är betänkligheterna och reservationerna av den karaktären att de har närmast evig aktualitet.
På frågan från intervjuaren i Veckans Affärer varför regeringen inte har skrivit om denna oro i propositionen svarar statsministern:
"Av det enkla skälet att vi inte tycker att vi ska skriva andra länder på näsan hur EMU-projektet kan utvecklas. De hävdar ju från andra delar av Europa att så behöver det inte alls bli. Stabilitetspakten kan fånga upp detta. Och då säger jag, ja, njae, undrar det. Men vi får väl se då vad som händer. Men att i en proposition skriva in den hållningen vore ju att i praktiken skapa en konflikt med andra länder i Europa. Och föregripa den sökande hållning vi vill ha."
Veckans Affärer 43/1997, s. 62
Regeringens propositioner till riksdagen är tydligen avsedda för utlandet, medan politiken redovisas för svenskar i tidningsintervjuer och vid konferenser. Ändå har statsministern sagt att regeringens politiska förslag först skall redovisas i riksdagen. Det finns egentligen inget annat sätt att beskriva uppträdandet i detta sammanhang än som ett medvetet dubbelspel.
Den moderata ståndpunkten
Den moderata linjen är att Sverige skall delta fullt ut i det europeiska valutasamarbetet. En gemensam marknad förutsätter enligt vår mening en gemensam valuta. Fördelarna med en anslutning till euron överväger klart de krav på anpassning som skulle bli följden.
Sverige bör dessutom sträva efter att komma med i valutaunionen redan vid starten. En första förutsättning för detta är då en skyndsam anslutning till ERM. Genom Socialdemokraternas hittills demonstrerade motstånd i detta avseende kommer emellertid inte en sådan anknytning att ske i tid för att vi skall kunna hävda att vi uppfyllt växelkurskriteriet. Sverige kan därför formellt inte göra anspråk på att få delta i valutaunionen från första början. Men vi kan begära dispens från kravet på valutastabilitet, och det bör Sverige enligt vår mening göra.
Om en anslutning till valutaunionen redan från starten inte visar sig möjlig, bör Sverige sikta till ett inträde så snart som möjligt därefter. Naturligtvis är det önskvärt att ett sådant beslut kan tas med bred uppslutning. Socialdemokraterna har angett att om ett deltagande skulle bli aktuellt efter den 1 januari 1999, skall frågan underställas folket för prövning. Enligt deras mening bör detta i första hand ske i ett allmänt val, men ett extraval eller en folkomröstning kan inte helt uteslutas.
Med hänsyn till den splittring som präglar socialdemokraterna i denna fråga är det svårt att se när tiden kan bli mogen för att låta den avgöras i ett riksdagsval, oavsett om detta är ordinarie eller extra. Antingen befinner sig vid ett sådant tillfälle Socialdemokraterna i regeringsställning och vill så förbli, eller så är de i opposition och har då som huvudmål att erövra regeringsmakten. I båda fallen torde de tveka att komplicera bilden med att låta valutgången vara styrande även för EMU-frågans lösning.
Vi moderater kommer givetvis att driva Sveriges euro-anslutning inför 1998 års val. Socialdemokraterna har emellertid förklarat att ställnings- tagandet måste ske senare. Från moderat håll har vi erinrat om att det därpå följande allmänna valet avser Europaparlamentet och äger rum i juni 1999. Vid detta tillfälle står inte regeringsmakten på spel. Under förutsättning att partierna tar klar ställning i EMU-frågan kan då ett tydligt valutfall göras utslagsgivande. Om alternativet folkomröstning väljs, kan en ja-majoritet betyda skyndsamt inträde, medan en nej-övervikt innebär att frågan skjuts på framtiden.
Fördelen med att avgöra frågan i anslutning till valet till Europa- parlamentet är att Sverige då bör hinna inträda i valutaunionen före första halvåret 2001, då vårt land för första gången skall utöva ordförandeskapet i EU. Det är mycket svårt att föreställa sig att Sverige på ett fullgott sätt skall kunna fullgöra denna uppgift, om vi är förhindrade att delta, när de så viktiga frågorna som rör valutaunionen skall behandlas. Med en sådan tidtabell skulle vi också vara med fullt ut i valutasamarbetet i god tid innan euron introduceras i form av sedlar och mynt i början av 2002.
Företrädare för regeringen har reagerat på denna tanke med ord som "för tidigt" och "bisarrt". Vi beklagar att de än så länge avvisar den erbjudna hjälpen att ta sig ur en situation som varje ansvarskännande regering borde undvika att försätta sig i. Men om vägen till fullt deltagande i EMU därmed förefaller stängd för överskådlig tid, försvinner därför inte frågan om Sveriges förhållande till euron. Den kan införas i vårt land på andra vägar än via ett svenskt deltagande i det europeiska centralbankssystemet.
En möjlighet är att kronan ansluts till ERM och därvid ges en fast relation - eller en minimal bandbredd - till euron. Det förefaller att bli den metod som väljs av Danmark, som redan är med i ERM och har deklarerat sin avsikt att inträda i ERM2. Kronan blir då i praktiken en euro i annan form.
Ytterligare en möjlighet är att euron genom en ändring av 5 § i Riksbankslagen ges ställning av lagligt betalningsmedel i Sverige. Det kan ske så att euron används antingen vid sidan av eller i stället för kronan. Detta är en väg som t.ex. Estland kan tänkas välja, innan landet har blivit medlem i EU. Estland har ju redan via en sedelfond knutit sin valuta till D-marken.
Både en fast knytning av kronan till euron och eurons införande som lagligt betalningsmedel i Sverige har karaktären av nödlösningar. Vi skulle exempelvis sakna inflytande på penningpolitiken inom valutaunionen. Men ett arrangemang av detta slag skulle från valutaunionens start kunna utgöra ett övergångsstadium i avvaktan på ett fullt deltagande i EU:s valutasam- arbete, vilket för oss moderater kvarstår som det huvudmål som bör uppnås så snart som möjligt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen - med avslag på de riktlinjer avseende den ekonomiska politiken och EMU som regeringen förordar - godkänner vad i motionen anförts om att Sverige bör införa Europeiska unionens gemensamma valuta euron då den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) inleds.
Stockholm den 24 oktober 1997
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m) Gullan Lindblad (m) Anders Björck (m) Beatrice Ask (m) Knut Billing (m) Birger Hagård (m) Gun Hellsvik (m) Bo Lundgren (m) Inger René (m) Karl-Gösta Svenson (m) Per Unckel (m) Per Westerberg (m)