med anledning av prop. 1998/99:100 1999 års ekonomiska vårproposition
Inledning
Regeringen har till riksdagen överlämnat proposition
1998/99:100, 1999 års ekonomiska vårproposition. I såväl
finansministerns anmälan av densamma i kammaren som i
andra sammanhang har denna utmålats som ett
tillväxtinriktat dokument. På avgörande punkter saknas dock
förslag som förmår ge svenskt näringsliv bättre
förutsättningar för tillväxt.
Problemen är många, och välkända. Dock är det viktigt att understryka att
den tilltagande utflyttning av svenska företag som skett den senaste tiden inte
kan ses som en beskrivning av hela problembilden. Sannolikt hade en
företagsutflyttning ändå skett, givet de villkor som råder på en mycket
konkurrensutsatt internationell marknad med ytterligt snäva marginaler.
Stora svenska exportindustriföretag inriktade på försäljning mot
världsmarknaden drabbas också av problem som inte härrör från de svenska
ekonomisk-politiska förhållandena. Att söka strategiska samarbetspartner är i
det perspektivet något naturligt, och det kan innebära en utflyttning av hela
eller delar av företaget till länder där verksamheten är billigare eller har
bättre förutsättningar av andra skäl.
Frågan är dels om omfattningen och takten i företagsutflyttningen varit
högre än den skulle varit under andra förhållanden och dels vilka företag som
ska ersätta de utflyttade i den svenska industristrukturen.
Många små och medelstora företag inom såväl tillverkningsindustri som
tjänstesektor är beroende av ett större företag som huvudsaklig kund. På kort
sikt påverkas kanske inte deras situation om det större företaget genom
sammanslagning eller utflyttning flyttar huvudkontoret utomlands. På längre
sikt drabbar det dock småföretagarna hårt när affärskulturen förändras,
besluten fattas på långt avstånd från produktionsorten och när under-
leverantörer tvingas att snabbt ställa om till nya rutiner.
Detta är problemet med företagsutflyttningen. Och av detta framgår att
man för att sträva efter en långsiktig förbättring måste sträva efter att öka
den
svenska företagstillväxten så att nya tillväxtföretag tillkommer.
Tillväxtfrågornas
förskjutning
Under 1970- och 80-talen handlade tillväxt framför allt om
en kvantitativ ökning av produktionen av varor och tjänster,
med därpå följande avtagande marginalkostnad och ökande
vinstutrymme som, företagsvis och nationellt, kunde
omsättas i bl.a. forskning och utveckling. En hög FoU-andel
och en hög investeringskvot nationellt ansågs liktydigt med
goda förutsättningar för fortsatt tillväxt.
Med den tilltagande betydelsen av små och medelstora företag har detta
dock kommit att delvis förskjutas. Stora delar av sådan verksamhet som
tidigare kunde bedrivas företagsinternt, och ses som en overheadkostnad för
produktionen i allmänhet, har nu externaliserats och ombesörjs av små
konsultfirmor. Genom att många små företag sysselsätter sig med att lösa
uppgifter åt större företag, i konkurrens med varandra, åstadkoms sannolikt
en effektivare prispress för dessa tjänster än för de företagsinterna
verksamheterna. Samtidigt är den tidigare kostnaden möjlig att mäta som ett
producerat värde.
Minskad lagerhållning, kortare serieproduktionstider och ökad anpassning
av produkterna efter individuella önskemål medför också att sättet att mäta
tillväxt i ökad volym förändrats. Är ett företag som ökar försäljnings-
intäkterna med 10 procent genom volymökning jämförbart med ett företag
som säljer samma antal modeller, med vissa förfiningar, till 10 procent högre
pris?
Nya typer av företag bildas. Soloföretagare, som aldrig har planer på att
anställa någon, arbetar i nätverk där tillväxt är en fråga om högre beläggning,
bredare nätverk och större möjligheter att arbeta med självförverkligande
projekt.
Småföretagens problem
Under de senaste decennierna har näringspolitiken i hög grad
varit inriktad mot stora företag. För småföretagen krävs det
dock helt andra åtgärder för att de skall kunna verka och
växa.
Om det som rör innehållet i proposition 1998/99:100 specifikt kan anföras
följande:
Företagens riskkapitalförsörjning
Företag behöver kapital för att finansiera sin verksamhet.
Detta kan komma till företaget huvudsakligen på ettdera av
två sätt: genom insatser från aktiva ägare, eller genom
upplåning från externa finansiärer.
Tillgången på riskkapital för mindre företag är inte god i Sverige. Det
hänger samman med att de avkastningskrav som banker och låneinstitut
ställer endast sällan är förenliga med de små ekonomiska marginaler som
framför allt nystartade småföretag har. Alternativet med en helt
privatfinansierad företagstillväxt är för många svårt att åstadkomma med
dagens regelsystem.
Till viss del är därför initialt anskaffningen av riskkapital till ett företag
kopplad till möjligheterna att senare ta ut vinsten för att returnera
riskkapitalet till en extern finansiär. Detta motverkas bland annat genom
reglerna om dubbelbeskattning av vinstutdelning i aktiebolag. (Bolagsskatt
och aktieutdelningskatt.)
För en ägare som investerat en stor del eget kapital är det på samma sätt
avgörande att detta kan tas ut ur företaget för att kunna t.ex. omsättas i en
pension, investeras i nytt företagande eller kanske tas ut för att lösa lån
eller
borgensförbindelser som ingåtts då företaget startades. Detta är idag svårt att
göra utan stora kapitalförluster på grund av stoppreglerna, de s.k. 3:12-
reglerna, och reavinstbeskattningen.
Också möjligheten att utnyttja en inom företaget uppkommen vinst för
nyinvestering bör underlättas genom att utrymmet för vinstreservationer
utökas.
Förutom det regeringen i propositionen anmäler, föreslår vi att regeringen
skyndsamt återkommer till riksdagen med förslag om att:
? Avskaffa den dubbla beskattningen av vinstutdelning, i samtliga typer av
aktiebolag.
?
? Se över reavinstbeskattningen i syfte att bättre tillgodose kraven på
småföretags riskkapitalförsörjning.
?
? Utöka möjligheten att reservera vinstmedel för återinvestering, i enlighet
med det förslag som lämnats av Småföretagsdelegationen.
?
Vidare bör riksdagen för regeringen ge till känna att
utredningen av de s.k. 3:12-reglerna och reglerna om arvs-
och gåvoskatt vid generationsskiften i företag är av yttersta
vikt. Den utredning som i propositionen aviseras bör arbeta
skyndsamt och målet bör vara att återkomma med förslag till
riksdagen redan till höstbudgeten.
Stimulanser för att förbättra
riskkapitalförsörjningen ytterligare
Många länder har trots bättre riskkapitaltillgång och -
beskattning än Sverige, ändå upplevt svårigheter att få ett
tillräckligt flöde av kapital för att försörja nyföretagandet.
Med tanke på det i internationellt perspektiv relativt låga
privata sparandet i Sverige, bör det därför övervägas om inte
ytterligare stimulansåtgärder bör genomföras i syfte att öka
tillgången på riskkapital.
Detta kan göras genom att ge skattereduktioner på sparande som sker
antingen direkt i ett onoterat företag, eller via fonder.
En annan modell som också bör övervägas, separat eller parallellt, är att
reavinstskatten vid försäljning av aktier kan skjutas upp för del av vinsten
som återinvesteras i annat onoterat företag.
Därför föreslås regeringen att utreda stimulanser till riskkapitalför-
sörjningen enligt vad ovan anförts.
Förmögenhetsbeskattning av
arbetande kapital
Att beskatta ett passivt innehav av aktier i ett börsnoterat
företag förefaller rimligt med hänsyn till de utgångspunkter
som finns i skattelagstiftningen. Det är dock viktigt att
förmögenhetsbeskattningen inte förhindrar en sund
riskkapitalförsörjning.
Kapital som är bundet i rörelsen bör, så som principen är annorstädes,
beskattas enbart då det realiseras. I dag existerar undantag från förmögen-
hetsbeskattningen för onoterade aktiebolag och för vissa börsbolag. Detta
skapar gränsdragningsproblem. Samtidigt vore det värdefullt med en
utvärdering av effekterna för andra företagsformer än aktiebolagen. Här
föreslås regeringen tillsätta en utredning som skyndsamt kan återkomma med
förslag på hur alla former av arbetande kapital i näringsrörelser kan undantas
från förmögenhetsbeskattning.
Konkurrens mellan offentliga och
privata aktörer
Det har blivit vanligare att offentliga och privata aktörer
konkurrerar på samma marknader. Det beror dels på att
staten, landstingen och kommunerna idag oftare än förr
köper varor och tjänster av privata företag, dels på att de
offentliga aktörerna i allt högre grad själva agerar på
marknader som tidigare var förbehållna det privata
näringslivet. Detta har gett upphov till konkurrensproblem.
Det är viktigt att all konkurrens sker på lika villkor. De
offentliga aktörerna har dock konkurrensfördelar framför de
privata, främst tillgången till skattemedel. Detta snedvrider
konkurrensen och leder till att våra resurser inte används på
bästa sätt och till att privata företag slås ut pga osund
konkurrens.
Problemen med snedvriden konkurrens har blivit väl belagda under senare
år. Så har till exempel Konkurrensverket i en nyligen presenterad rapport
(Småföretag - Förslag för ökad tillväxt, 1997:3) behandlat frågan. Små-
företagsdelegationen har i ett betänkande (SOU 1998:94, Förslagskatalog)
belyst problemen och krävt lagändringar för att reglerna för kommunal
näringsverksamhet ska bli tydligare och lättare att upprätthålla. Även den s k
Underprissättningsutredningen har utrett frågan och lagt förslag som ska
skydda konkurrensen (SOU 1995:105, Konkurrens i balans).
Men trots att problemen sedan lång tid är väl kända har inga effektiva
lagstiftningsåtgärder kommit till stånd. Visserligen inrättades i slutet av 1997
Rådet för konkurrens på lika villkor mellan privat och offentlig sektor (N
1997:08). Men bland annat mot bakgrund av att rådet saknar sanktions-
möjligheter finns det föga hopp om att rådet ska råda bot på konkurrens-
problemen. Särskilt allvarliga är de svårigheter som uppstår när kommuner,
ofta i strid med kommunallagen, går ut på öppna marknaden och säljer varor
och tjänster. Det är otillfredsställande att kommunallagens regler om
landstings och kommuners rätt att driva näringsverksamhet så ofta överträds.
På denna punkt bör förändringar i lagstiftningen snarast komma till stånd.
För det första bör såldes området för offentlig näringsverksamhet
förtydligas och snävas in. Den enda rimliga utgångspunkten är att
kommersiella uppdrag är främmande för det offentliga. Endast i mycket
speciella fall - färre än idag - bör sådana tillåtas. Detta bör komma till
uttryck i kommunallagen och annan lagstiftning om offentlig verksamhet.
Bland annat bör det bli aktuellt att se över kommuners och landstings
rättigheter att i anslutning till anläggningar, exempelvis simhallar och
sjukhus, driva verksamheter som annars skulle falla utanför deras kompetens.
Det talas ofta om att anknytning till en sådan anläggning bör ge en vidgad
rätt att driva vissa verksamheter, exempelvis ett gym eller ett kafé, för att
tillgodose allmänhetens behov. Men det finns i regel privata aktörer som på
orten kan erbjuda sådana tjänster eller varor.
För det andra bör det införas regler som garanterar konkurrens på lika
villkor på marknader där offentliga och privata aktörer tävlar om att få utföra
uppdragen, till exempel inom vården och omsorgen. Ett lagförslag till en
sådan modell har presenterats av Underprissättningsutredningen. Det
innehåller krav på att offentliga aktörer ska redovisa sådan verksamhet
avskild från annan verksamhet, att priset ska baseras på en kostnadskalkyl
och att prissättningen inte får vara otillbörlig från allmän synpunkt. Vi anser
att lika konkurrens förutsätter en modell med åtminstone dessa moment.
Vidare bör det bli lättare att överklaga beslut fattade av kommuner eller
landsting. Möjligheten att klaga på en verksamhet bör finnas så länge den
bedrivs och inte bara gälla frågan om den drivs inom kompetensen utan även
frågan om den snedvrider konkurrensen eller inte.
Dessutom måste kommunallagen tillföras sanktioner som skapar respekt
både för lagens gränser och för domstolarnas beslut. Här finns olika
möjligheter. En variant vore att låta otillåten offentlig näringsverksamhet
som snedvrider konkurrensen utlösa en sanktion i form av en avgift efter
mönster från konkurrenslagen. Ett annat alternativ vore att rikta ett vite mot
ansvariga förtroendevalda eller tjänstemän vid domstols- eller lagtrots.
Den offentliga upphandlingen
För vårt land och för övriga länder inom EU har det stor
betydelse hur staten, landstingen, kommunerna och deras
bolag upphandlar varor och tjänster. Värdet av den offentliga
upphandlingen inom EU beräknas uppgå till 6 200 miljarder
svenska kronor. Medborgarna inom EU har ett berättigat
krav på att dessa medel används på bästa sätt, att
myndigheterna handlar där de får bäst valuta för pengarna.
Företagen inom unionen har å sin sida rimliga krav på att
myndigheterna handlar av de företag som erbjuder mest för
pengarna och som alltså är mest effektiva. För att förverkliga
dessa mål har vi infört lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling.
Det finns emellertid flera tecken på att den offentliga upphandlingen inte
fungerar väl. Bland annat har Riksdagens revisorer undersökt området och
funnit flera brister, vilka redovisades i ett förslag till riksdagen
(1997/98:RR10). Finansutskottet har med anledning av detta föreslagit att
reglerna för den offentliga upphandlingen bör ses över och att övergripande
riktlinjer för området bör tas fram. I samband därmed är det väsentligt att
betona varför den offentlig upphandlingen bör grunda sig på affärsmässighet
och likabehandling.
För det första poängteras nyttan av ett effektivare näringsliv. I en
marknadsekonomi är det helt i sin ordning att de bästa företagen utökar sina
marknadsandelar, medan de mindre bra minskar sina. Därför ska staten,
landstingen och kommunerna också handla av de bästa företagen. Det är
konkurrensen som sållar fram de bra företagen, de som kan producera de
bästa varorna och tjänsterna, som kan förnya sina produkter och sitt sätt att
arbeta och som kan anställa fler personer. Men det ska vara konkurrens på
lika villkor. Offentliga enheter ska inte få fördelar framför de privata
företagen. Stora företag ska inte gynnas framför små.
För det andra framhålls betydelsen av en effektivare offentlig sektor. Om
staten, landstingen och kommunerna köper de bästa varorna och tjänsterna,
så blir också deras verksamhet bättre. De som är uppdragsgivare till den
offentliga verksamheten, skattebetalarna, har ett rimligt krav på att deras
medel används på bästa sätt. Men att använda medlen på bästa sätt innebär
inte att bara se till priset, ofta är kvalitet och andra faktorer lika viktiga.
Det
är helheten som avgör vilket anbud som är bäst. Det är också viktigt att
upphandlarna är mera noga med att ange vad som upphandlas och att detta
också verkligen levereras.
Därför är det väsentligt att införa regler som garanterar en offentlig
upphandling efter dessa principer. Det bör finnas sanktioner, till exempel en
konkurrensskadeavgift, som drabbar en upphandlande enhet som uppenbart
bryter mot reglerna. Det bör vidare finnas en rätt inte bara för leverantörer
utan också för näringslivsorganisationer och för en övervakande myndighet
att föra talan mot en upphandlande enhet. Slutligen bör det finnas krav på att
tydligt redovisa hur olika anbud har värderats vid en anbudstävling.
Övriga åtgärder för att
underlätta företagstillväxten
Flera åtgärder utöver de som omedelbart berörs i proposition
1998/99:100 är av vikt för att förbättra företagarklimatet i
Sverige. Med anledning av regeringens uttalade ambition att
skapa en tillväxtinriktad politik kan det därför vara
försvarligt att påpeka även sådant som inte i egentlig mening
hör till den ekonomiska politikens område.
Enklare regler för att erhålla F-
skattsedel
Ett grundläggande villkor för att bedriva näringsverksamhet
är att man erhållit F-skattsedel från skattemyndigheten. Idag
kräver detta att man för skattemyndigheten redovisar
kalkyler, tilltänkta kunder etc. För många nystartade företag
är detta svårt att uppge i detalj - utan att för den skull bero
på en oklok affärsidé.
Syftet med uppgifterna är bland annat att kunna granska inkomna
ansökningar för att hålla efter fusk och ett otillbörligt utnyttjande av
reglerna
för näringsverksamhet. Denna granskning kunde dock i högre grad inriktas
på en efterhandskontroll för att inte skapa onödiga hinder för närings-
verksamhetens igångsättande. Regeringen förslås därför vidta erforderliga
åtgärder för att åstadkomma detta.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avskaffande av dubbelbeskattningen på aktieutdelningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av reavinstbeskattningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utökade möjligheter för vinstreservation i mindre företag,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av ett skyndsamt utredande av 3:12-reglerna och reglerna
för arvs- och gåvoskatt vid generationsskiften i företag,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stimulanser till sparande som ger riskkapital,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder mot offentlig konkurrens med privat näringsverksamhet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förenklade företagardeklarationer,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om enklare regler för erhållande av F-skattsedel.
Stockholm den 29 april 1999
Kenth Skårvik (fp)
Inga Berggren (m)
Inger Strömbom (kd)
Marianne Andersson (c)