Som det ser ut nu kommer EMU, den ekonomiska och
monetära unionen, att starta som planerat den 1 januari 1999.
Medlemsländerna låser då sina växelkurser och den
gemensamma centralbanken får ansvar för penningpolitiken.
Att skapa valutaunionen är ett av de största ekonomisk-
politiska besluten som någonsin fattats i Europa. Alla
konsekvenser går inte att förutsäga, men de blir omvälvande.
Allt talar för att EMU på sikt kommer att tvinga fram en överstatlig
ekonomisk politik och en stor federal budget som överför resurser till
områden som drabbats av ekonomiska kriser och arbetslöshet. En sådan
överstatlighet kan omöjligen komma att accepteras om inte också det
demokratiska ansvarsutkrävandet görs överstatligt. Vänsterpartiet är stark
motståndare till den typ av federalistisk förbundsstat med svag demokratisk
förankring som då skulle växa fram.
Ett av EMU-anhängarnas främsta argument för den gemensamma valutan
är att den främjar stabilitet och bidrar till Europas fredliga integrering. Med
euron skall Europas mörka historia aldrig kunna upprepas. Om sambandet
mellan en gemensam valuta och en fredlig och konfliktfri utveckling vore så
självklart, skulle naturligtvis många av EMU-motståndarnas argument i det
perspektivet förblekna. Men en gemensam valuta i sig själv kan näppeligen
skapa allt detta goda - de flesta konflikter i dag sker ju inom länder med
egen valuta. EMU försvårar också integrationen med Östeuropa.
EMU är ett politiskt elitprojekt, i första hand skapat i förhandlingar mellan
politiska ledare i Frankrike och Tyskland. I bakgrunden utövade de euro-
peiska storföretagen i lobbyorganisationen "Round Table" stort inflytande
över innehållet i projektet. EMU är således inte framsprunget ur naturliga
ekonomiska förutsättningar i en naturlig process med folkligt stöd och
demokratisk förankring. De omfattande strejk- och demonstrationsvågor som
i EMU-konvergenspolitikens spår dragit genom Västeuropa de senaste åren
är ett tecken på det. Risken för bestående hög arbetslöshet, ökade sociala
klyftor och vidgade skillnader mellan länder och regioner är betydande.
Maktansamlingen hos centralbanken, oåtkomlig för politiska opinioner, är
ett närmast övertydligt exempel på hur ekonomiska och politiska eliter i dag
alltmer ser demokratin som ett problem, även i Sverige. Kraven på
effektivitet och handlingskraft anses allt oftare som viktigare än att besluten
fattas demokratiskt.
Med en alltmer arrogant och socialt okänslig politisk och ekonomisk elit
skapas en grogrund för att obehagliga nationalistiska strömningar ytterligare
kan stärka sitt inflytande. Redan nu finns flera exempel på hur anti-
demokratiska och rasistiska krafter har vunnit terräng genom att spela på
människors frustration över arbetslöshet, sociala problem och den allt större
förtroendeklyftan till makthavare och politiker.
Vänsterpartiet menar att beslutet om Sverige skall vara med i EMU är så
historiskt att det måste bygga på en folkomröstning. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna. Vi ser helst att folkomröstningen äger
rum i samband med valet till EU-parlamentet 1999. Även detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Beslutet om EMU bör föregås av en bred informationskampanj till hela
svenska folket med dels att opartiskt beskriva fakta, dels där anhängarna och
motståndarna till svenskt EMU-medlemskap ges lika förutsättningar att nå ut
med sina värderingar. De båda broschyrer som sammanställts inom
Finansdepartementet innehåller värderingar som framstår som partiska till
förmån för anhängarna av EMU. Det visar hur viktigt det är att båda sidor får
möjlighet att påverka det informationsmaterial som delas ut. Även detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet är anhängare av ett utvecklat mellanstatligt samarbete för att
bekämpa arbetslösheten. Vi behöver överenskommelser om sänkta räntor,
om att gemensamt driva en mer expansiv nationell finanspolitik samt om att
penningpolitiken skall underordnas den samlade ekonomiska politiken. I de
olika staterna skall då budgetmål - av den typ som präglar stabilitetspakten
eller av den typ som finns i nu liggande budgetproposition - vara under-
ordnade sysselsättningsmål. Även detta vill vi att riksdagen ger regeringen
till känna.
Centralbankens ställning
En av grundtankarna bakom EMU är det ekonomer kallat
"normpolitik" - dvs. att folkvalda inte skall försöka styra
ekonomin, de skall endast sätta upp enkla och fasta
spelregler - "normer" - för marknadens aktörer.
Penningpolitiken ses som en teknisk fråga som står över
politiska prioriteringar och intressen. Överordnat mål är att
bekämpa inflationen. Den gemensamma centralbanken -
ECB - får mycket stora befogenheter och kan agera nästan
helt utan inflytande från demokratisk påverkan.
EMU:s normpolitik innebär att nationella parlament, regeringar och övriga
EU-organ är förbjudna att försöka påverka bankens ledamöter i deras arbete.
Likaså är bankmännen förbjudna "att begära eller ta emot instruktioner" från
parlament, regeringar och övriga EU-organ, de har endast att följa
instruktionerna i fördraget. Huvudmålet är att uppnå prisstabilitet, inte låg
arbetslöshet eller ökad tillväxt. Även bankmännens långa mandatperiod och
det faktum att de inte kan utses för en ny period är ägnat att förstärka
oberoendet till politikerna. Det går heller inte att avsätta någon av
bankmännen som inte har politikernas förtroende. Ett misstroende mot en
ECB-ledamot kan endast komma från centralbanken själv. I en expertbilaga
till EMU-utredningen, som leddes av professor Lars Calmfors, beskriver
statsvetaren Jörgen Hermansson ECB-konstruktionen som "rigoröst
utformad i syfte att hålla de folkvalda politikerna permanent utanför det
penningpolitiska beslutsfattandet".
Bankmännen har också getts rätt att stifta lagar inom bankens behörig-
hetsområde. Lagarna, förordningar som de kallas, gäller omedelbart i
medlemsländerna och går före nationella lagar om de står i konflikt med
varandra. I en demokrati stiftar de folkvalda lagarna. Det är en av
demokratins grundprinciper. Om medborgarna inte är nöjda med de lagar
som majoriteten i parlamentet stiftar, kan de i nästa val rösta fram en ny
majoritet som antar nya lagar. Medborgarna väljer lagstiftare och utkräver
sedan ansvar. Inom EMU finns det ingen möjlighet för medborgarna att
ställa bankmännen till svars. Centralbanken kan också på eget initiativ yttra
sig om sådant som den uppfattar skulle kunna hota prisstabilitetsmålet. Det
kan gälla de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och de
offentliga finanserna men även arbetsmarknadens funktionssätt. Det senare
kan exempelvis röra lönebildningen, arbetsrätten och fackföreningarnas
ställning.
Tanken bakom en centralbank frikopplad från demokratin är att politiker
ofta anses vara för "mjuka" och ta för stor hänsyn till väljaropinioner. Med
en oberoende centralbank blir det svårare för en regering att stimulera
ekonomin för att pressa tillbaka arbetslösheten. För att mer permanent kunna
garantera normpolitiken och uppnå prisstabilitetsmålet är det därför
nödvändigt att begränsa demokratins domäner. Den här ordningen kommer
sannolikt att vara en källa till konflikter inom valutaunionen. Regeringar kan,
speciellt inför ett val, i lägen med hög eller stigande arbetslöshet, frestas
att
gå utöver de tillåtna stabilitetsnormerna för att stimulera ekonomin.
Även om centralbanken skall företräda unionen i sin helhet, visar historien
att olika valutasamarbeten har dominerats av ett eller ett par starka länder i
centrum. Storbritannien var ledande under den klassiska guldmyntfoten,
USA dominerade i Bretton Woods-systemet och ERM, EU:s växelkurs-
samarbete, har i huvudsak lytt under tyska Bundesbank. Därför är det troligt
att ECB inte kommer att ta någon större hänsyn till befolkningsmässigt små
och geografiskt perifera länder. Skulle exempelvis Sverige och Finland vara i
behov av sänkta räntor för att stimulera ekonomin, medan Tyskland och
Frankrike skulle behöva en stramare politik med höjda räntor, är det troligt
att de senare ländernas intressen i första hand kommer att tillgodoses. Det här
visar vilka svårigheter som kan uppstå med valutaunionen. Olika länder
kommer vid en och samma tidpunkt att vara i behov av olika politik, men det
kommer bara att finnas en politik som skall gälla för samtliga länder.
EMU-konstruktionen och dess ekonomisk-politiska inriktning är mycket
svår att förändra eftersom det krävs att fördraget ändras - alla länder måste
vara överens. Hittills har inte ett enda land på ett seriöst sätt framfört att
man
vill förändra EMU.
Samtliga riksdagspartier, förutom Vänsterpartiet och Miljöpartiet, har
röstat för en grundlagsändring för att EMU-anpassa riksbanken. Ett första
beslut togs våren 1998, det andra beslutet är avsett att tas i höst. Riksbanken
blir - om beslutet tas - politiskt oberoende och får inte ta råd och
instruktioner från riksdag och regering. Den kommer att styras av en
tjänstemannadirektion med sex medlemmar, som inom sig utser riksbanks-
chef. Mandatperioden är sex år. Direktionen utses av riksbanksfullmäktige.
Till skillnad mot tidigare fullmäktige, som deltagit i utformningen av
penningpolitiken, kommer det nya fullmäktige endast att ha en
kontrollerande funktion. Det kommer att vara näst intill omöjligt att avsätta
riksbankschefen; exempelvis kan förändrade politiska styrkeförhållanden i
riksdagen aldrig vara en grund för att tillsätta en ny riksbankschef. Precis
som EMU-banken kommer huvudmålet för riksbanken vara att uppnå
prisstabilitet. Det innebär att om arbetslösheten skulle sjunka och inflationen
stiga en aning är det riksbankens skyldighet att höja räntan för att pressa ned
inflationen även till priset av att arbetslösheten ökar igen - utan att
politikerna kan komma med några invändningar.
Det är positivt att Sveriges statsminister och ett antal andra politiker i EU
krävt sänkta räntor för att motverka en hotande stagnation i världsekonomin.
Vi förutsätter att kravet också gäller den svenska räntan. Vi kan bara hoppas
att ECB och de nationella centralbankerna i EU-länderna struntar i sina
instruktioner och lyssnar på de berättigade kraven. Den logiska konse-
kvensen av kraven borde nu vara att fempartiöverenskommelsen om riks-
bankens ställning inte genomförs genom ett andra riksdagsbeslut och att
Sverige med all kraft driver kravet på ändrade grundprinciper för den
ekonomiska politiken i EU.
Konvergenskraven
För att länderna skall ha rätt att medverka i EMU har ett
antal villkor satts upp. Det handlar om att länderna måste ha
låg inflation, låg ränta, stabil växelkurs, lågt
budgetunderskott och begränsad statsskuld. Däremot saknas
andra viktiga ekonomiska mått, exempelvis tillväxt och låg
arbetslöshet. Konvergenskraven har inneburit försämringar i
välfärdssystemen i flertalet av EU-länderna och har bidragit
till den massarbetslöshet som råder i Västeuropa i dag.
Många ekonomer har ifrågasatt om konvergenskraven
verkligen är relevanta för att bilda en valutaunion.
Exempelvis har Paul Krugman, en välkänd amerikansk
ekonom, menat att konvergenskraven är meningslösa för att
bedöma om ett land är lämpligt att ingå i valutaunionen eller
ej.
När planerna på EMU formulerades i Maastrichtfördraget i början på
1990-talet, var det efter en lång tid av högerdominans i det ekonomisk-
politiska tänkandet i västvärlden. Den mer vänsterinriktade stimulans-
politiken à la Keynes var så gott som helt ute som tänkbar praktisk politik.
Därför var det mer eller mindre självklart att bygga vidare på de nyliberala
och de så kallade monetaristiska doktrinerna när man skapade regelverket för
valutaunionen. Regeringarna måste "disciplineras" att benhårt hålla sig till
åtstramningsperspektivet i den ekonomiska politiken och fackföreningar och
"välfärdsberoende" medborgare måste tuktas till återhållsamhet. Denna
politik sammanföll med Tysklands, av historiska skäl, mycket starka
inriktning på låg inflation. Helmut Kohl skulle aldrig ha gått med på att
överge D-marken om inte prisstabilitetsmålet blivit den övergripande
ledstjärnan vid utformandet av den ekonomiska politiken inom EMU.
Stabilitetspakten, som träder i kraft när den sista fasen av EMU inleds,
innebär en förlängning av konvergenskraven med skillnaden att stabilitets-
paktens budgetdisciplin är tuffare än konvergenskraven. Målet är att länderna
skall ha en budget nära balans eller helst med överskott. För att målet skall
uppnås finns en varnings- och sanktionskedja med, som man hoppas,
"tillräckligt avskräckande verkan" för att budgetunderskottet aldrig skall
överstiga 3 procent av BNP. Om så ändå sker i ett land, och underskottet inte
korrigeras, kan landet i slutändan tvingas betala dryga böter till EU. Som
högst kan böterna uppgå till 0,5 procent av BNP, för Sveriges del skulle det
röra sig om cirka nio miljarder kronor. Stabilitetspakten gäller för samtliga
EU-länder förutom att länder som står utanför euron inte kan bötfällas.
Att kvinnor i Sverige under lång tid har haft en hög förvärvsfrekvens beror
inte i första hand på vår ambitiösa jämställdhetslagstiftning. En sådan finns i
de flesta industriländer. Det som har varit avgörande för svenska kvinnors
unika ställning är att där fanns ett utrymme för en växande offentlig sektor
samt den politik som satte sysselsättningen främst och som bedrevs i Sverige
efter andra världskriget och fram till 1990-talets början. Den offentliga
sektorn - bl.a. barnomsorgen och äldrevården - har varit en förutsättning för
kvinnors förvärvsarbete och samtidigt deras viktigaste arbetsmarknad. I EU
är den ekonomiska politiken inte inriktad på full sysselsättning. Den
åtstramningspolitik som ligger till grund för EMU är en bidragande orsak till
att många kvinnor har förlorat sina jobb i den offentliga sektorn. Inom EU är
man genomgående mer positiv till att länderna skär i utgifterna än att de
bibehåller en hög skattenivå. På ett finansministermöte sommaren 1996
rekommenderades regeringen att skära i utgifterna "så att den offentliga
sektorn och dess känslighet för makroekonomiska svängningar minskas"
samt att försöka se till att "skattetrycket på hushåll och företag begränsas så
mycket som möjligt". Rekommendationen är helt i linje med innehållet i
stabilitetspakten.
Vänsterpartiet anser i likhet med den danske forskaren Torben M
Andersens yttrande i en expertbilaga till EMU-utredningen, att med de strikta
budgetkraven finns det "en risk att välfärdsstaten måste minska i
omfattning". Det beror på att även vid en mindre ekonomisk nedgång kan
budgetunderskottet lätt överskrida den tillåtna nivån. Utgifterna för den
offentliga sektorn består vid en nedgång i allt väsentligt och ökar för vissa
poster samtidigt som skatteinkomsterna faller. Andersen menar att om
paktens krav skall uppnås måste den offentliga sektorn reformeras genom att
beskattning och utgifter görs mindre konjunkturkänsliga. Det finns flera
delar i EU:s ekonomiska politik som är ett hot mot den offentliga sektorn och
kvinnornas möjligheter att arbeta. Den unikt höga förvärvsfrekvensen för
kvinnor i Sverige kan, om det vill sig riktigt illa, visa sig ha varit endast en
historisk parentes.
Optimalt valutaområde?
Ekonomer brukar hävda att ett s.k. optimalt valutaområde är
en förutsättning för att en gemensam valuta skall fungera
bra. Det innebär att länderna måste vara likartade i
ekonomiskt hänseende. Näringsstrukturen och den
ekonomiska utvecklingsgraden får inte skilja sig för mycket
åt. Låg- och högkonjunkturerna måste sammanfalla i stor
utsträckning. Handeln inom området måste vara hög i
förhållande till handeln med länder utanför. Flexibla löner,
framför allt nedåt, och att arbetskraften är beredd att flytta
till andra delar av valutaområdet vid ekonomiska nedgångar,
räknas också som viktiga förutsättningar för att en
gemensam valuta skall fungera. Anledningen till att dessa
villkor bör vara uppfyllda är att länder som går upp i en
gemensam valuta förlorar viktiga ekonomisk-politiska medel
för att hantera mer länderspecifika kriser. Ett av de viktigaste
är att möjligheten att anpassa växelkursen försvinner. EU är
inte ett speciellt bra område för en gemensam valuta.
Skillnaderna mellan olika delar är antagligen allt för stora för
att det skall fungera utan allvarliga störningar.
EMU-anhängare brukar peka på USA som ett exempel på att en valuta kan
fungera i ett stort område. Men skillnaden mellan USA och EU är betydande.
USA och dollarn har funnits under mycket lång tid. Språket, kulturen och
medierna är till stor del gemensamma. Denna grund, och flera andra faktorer,
gör att det är vanligt att flytta från en del av USA till en annan om en region
drabbas av hög arbetslöshet. Lönerna är betydligt mer flexibla än vad de är
inom EU. Många arbetar för mycket låg lön i så kallade hamburg-
arvändarjobb. Man har också ett federalt system för överföring av resurser
till drabbade områden. Risken att EMU kommer att fungera sämre är
betydande eftersom flera av de faktorer som är viktiga för att en gemensam
valuta skall fungera saknas i Europa.
Under flera århundraden har kronan pendlat mellan arrangemang med fast
kurs och rörlig kurs. Under "normala" tider har riksbanken haft ambitionen
att hålla en fast växelkurs, men olika ekonomiska kriser och yttre händelser
har gjort att det varit nödvändigt att gå över till rörlig kurs. Är det då
troligt
med en framtid utan kriser? Nej, även framtiden kommer att innebära nya
och oväntade störningar, det är bara omöjligt att säga när de kommer och på
vilket sätt de kommer. Som historien visar kan man se på möjligheten att
anpassa växelkursen som ett slags "nödfallsförsäkring". Vid ett EMU-
medlemskap finns inte längre denna försäkring. Då måste kriser bemötas på
annat sätt, vilket kan vara avsevärt svårare. Det var möjligheten att gå över
till rörlig kurs som räddade Sverige hösten 1992 från att hamna i en ännu
mycket värre situation än vad vi redan befann oss i.
Går Sverige in i EMU måste anpassningen ske på annat sätt än med hjälp
av växelkursen. I huvudsak finns fyra möjligheter. Löneflexibilitet, arbets-
kraftsomflyttning, sänkta arbetsgivaravgifter eller ett överstatligt stödsystem.
Flexibla löner innebär i praktiken direkta lönesänkningar eller att lönerna
åtminstone stiger långsammare än i viktiga konkurrentländer. En annan
möjlighet är att arbetskraften flyttar till andra delar av valutaområdet vid
svåra kriser. Inom nationalstaterna är det vanligt att arbetslösa flyttar till
andra delar av landet om de erbjuds jobb. Men att flytta till ett annat land är
något helt annat. Inom EU flyttar i dagsläget ungefär 0,1 procent av
arbetskraften årligen till andra länder. Kanske kommer siffran att öka något
framöver, men det är inte troligt att arbetskraftsomflyttning kommer att vara
någon lösning på arbetslöshetskriser inom EMU. Av språkliga, sociala och
kulturella skäl vill man stanna kvar där man är född och uppvuxen.
En tredje möjlighet att avvärja en kris är att genomföra en så kallad intern
devalvering genom sänkta arbetsgivaravgifter i kombination med höjd moms
eller andra köpkraftsindragande åtgärder. En annan möjlighet vore att bygga
upp ett överstatligt stödsystem som överför resurser till drabbade områden.
En sådan lösning förutsätter att åtminstone delar av finans- och skatte-
politiken överförs till EU-nivå och/eller att de rikare länderna skulle behöva
bidra med betydligt mer till den gemensamma budgeten än vad de gör i dag.
Det troliga är att man försöker kombinera de här möjligheterna. Men det är
svårt att tro att det kan fungera speciellt bra.
Händelserna hösten 1992 är ett exempel på hur en växelkursanpassning
kan fungera. Våren året innan hade kronan knutits till ecun (EU:s teoretiska
räkne- och redovisningsvaluta). När EU:s växelkurssamarbete, ERM,
kollapsade under 1992-1993 drogs även kronan med i fallet. De höga räntor
som krävdes för att försvara kronans värde mot spekulanternas attacker slog
ut tiotusentals företag. I slutskedet var riksbanken så desperat att den höjde
räntan till ofattbara 500 procent. Budgetunderskottet och statsskulden ökade
kraftigt. Exporten gick allt sämre på grund av den övervärderade kronan. När
kronan efter mycket prestige och svindlande kostnader släpptes fri i
november 1992, var det den åtgärd som innebar att raset i sysselsättningen
stannade av, att exporten började blomstra och att investeringarna åter sköt
fart. I dag erkänner till och med de ivrigaste anhängarna av kronans koppling
till ecun att återgången till en rörlig växelkurs var nödvändig för att hindra
ekonomin från att hamna i en djup och långvarig depression. Det som hände
1992 visar hur riskabelt det kan vara att låsa växelkursen för gott, att inte
kunna använda nödutgången vid en svår kris.
Erfarenheter från andra valutaunioner visar att en gemensam valuta
svårligen fungerar utan stora omfördelningar av resurser från ekonomiskt
gynnade till ekonomiskt missgynnade delar av valutaområdet. I USA,
Kanada och Tyskland, alla förbundsstater, omfördelas en betydande del av
nationalinkomsten genom federal regionalpolitik samt genom federala skatte-
och bidragssystem. Mycket litet talar för att EU:s medlemsländer skall kunna
enas om så stora omfördelningar mellan olika medlemsstater och ännu
svårare lär det bli om ansökarländerna i Östeuropa kommer med. Om detta
skall fungera utan extrema spänningar mellan olika delar av unionen
förutsätter det därför att betydande delar av skatte- och finanspolitiken kan
bedrivas inom en gemensam budget.
Ett alternativ till EMU -
Europasamarbete för
sysselsättning
En uthållig tillväxt förutsätter en finanspolitisk beredskap för
att möta kommande konjunktursvängningar, både på
nationell och mellanstatlig nivå. Det finns goda
förutsättningar för ett mellanstatligt samarbete i Europa i
syfte att skapa fler jobb och en socialt progressiv politik.
Reglerna för den monetära unionen utgör däremot ett hinder
för tillväxt och försvårar möjligheterna till ett samarbete för
nya arbetstillfällen i Europa. Konvergenspolitiken har
tvingat fram en ensidig inflationsbekämpning och en
omotiverad finanspolitisk åtstramning i EU:s
medlemsländer. Låg inflation och stabila offentliga finanser
är viktiga ingredienser i en stark ekonomi. Men
inflationsbekämpning som skapas genom nedmonterade
offentliga trygghetssystem är ingen garanti för
makroekonomisk stabilitet.
Den svenska ekonomiska politiken har på senare år i stor utsträckning
präglats av konvergenskraven. Prisstabilitet och stram budgetpolitik har i
praktiken - om än ej i retoriken - överordnats en politik för full syssel-
sättning. Finanspolitiken har inriktats på att under de närmaste åren generera
stora budgetöverskott som i sin tur skall användas för att snabbt amortera
statsskulden. I själva verket har den svenska finanspolitiken varit mer stram
än vad som motiveras av EMU. Sverige uppfyller redan kraven för
medlemskap i EMU. Framöver måste den ekonomiska politiken i stället
inriktas på att skapa förutsättningar för full sysselsättning. Ett ökat
finanspolitiskt utrymme måste utnyttjas till att stimulera sysselsättning och
tillväxt.
En samordnad finanspolitisk expansion motsvarande en procent av BNP
skulle ge betydande tillväxt- och sysselsättningseffekter. Fördelen med ett
mellanstatligt samarbete är att vi undviker de stora läckage som annars
drabbar mindre och utrikeshandelsberoende länder som strävar efter att
motverka arbetslösheten med en mer expansiv finanspolitik. Utrikeshandeln
motsvarar mindre än 10 procent av BNP inom EU:s femton medlemsländer.
Följaktligen skulle en finanspolitisk expansion kunna uppnå mycket hög
effektivitetsgrad. Den sammanlagda bruttonationalprodukten i EU:s femton
medlemsländer uppgår till ca 65 000 miljarder svenska kronor. Sveriges
andel av EU:s BNP är ca 3 procent.
Tillväxttalen har varit låga i flertalet länder under senare år och legat långt
under 1950- och 1960-talens höga nivåer. Både investeringar och
konsumtion har minskat. Ett grundläggande problem ur tillväxtsynpunkt är
att en trendmässigt mindre andel av BNP anslås till investeringar. Andelen
har minskat med 3 procentenheter sedan 1960-talet. Minskade investeringar
går på sikt ut över sysselsättning och välfärd. Under åren 1992 till 1996 var
den genomsnittliga årliga tillväxten i EU-länderna 1,4 procent, vilket är helt
otillräckligt om sysselsättningen skall kunna hävdas.
Vilka resultat skulle kunna uppnås om EU-länderna genomförde en
samordnad finanspolitisk expansion för att motverka arbetslösheten? Det går
att grovt säga något om utfallet med hjälp av den s.k. Heimdal-modellen som
utvecklats vid Arbejderbevægelsens Erhvervsråd i Köpenhamn.
Beräkningarna utgår från en finanspolitisk expansion motsvarande 1 procent
av BNP i EU:s tio största medlemsländer och visar ett mycket positivt utfall.
Den ackumulerade effekten på BNP skulle vara 5,8 procent efter tre år, vilket
motsvarar en genomsnittlig årlig tillväxtökning med ca 1,8 procent.
Sysselsättningen i Sverige skulle öka med 3,5 procent eller knappt 150 000
personer. Prisnivån skulle stiga med knappt 1 procent per år. Den negativa
effekten på budgetsaldot skulle enbart bli 0,7 procent av BNP. Bytesbalansen
skulle också försvagas med 1,1 procent. Alla dessa beräkningar är gjorda
under antagande om fortsatt rörlig växelkurs och ett ökat arbetskraftsutbud.
Som ett resultat av denna relativt begränsade finanspolitiska expansion
skulle närmare 5 miljoner arbetstillfällen kunna skapas i Europa under en
treårsperiod. Genom att resursutnyttjandet förbättras ökar det ekonomiska
utrymmet för insatser mot fattigdom och social utslagning. Politiken skulle
kunna leda till en ny och positiv anda i ekonomin med fördelaktiga
återverkningar på såväl investeringar som konsumtion.
Vi menar att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att snarast möjligt
utarbeta förslag till hur ett mellanstatligt finanspolitiskt samarbete för att
öka
sysselsättningen och motverka arbetslösheten skulle kunna genomföras. Med
den politiska tyngdpunktsförskjutning vänsterut som skett i flera EU-länder
på senare tid borde det finnas goda utsikter till att ett sådant förslag kommer
att bemötas positivt. Det finns inte heller någon brist på angelägna
investeringsområden.
Mer långsiktigt förutsätter ett utvecklat mellanstatligt samarbete för att
bekämpa arbetslösheten att stabilitetspakten och EMU:s principer revideras. I
första hand skall de nya principerna öka möjligheterna att komma överens
om att gemensamt driva en mer expansiv nationell finanspolitik och att
penningpolitiken underordnas den samlade ekonomiska politiken. I de olika
staterna skall då budgetmål - av den typ som präglar stabilitetspakten eller
av den typ som finns i nu liggande budgetproposition - vara underordnade
sysselsättningsmål. Vi föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen
detta till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om att ett svenskt medlemskap i EMU skall
avgöras i en folkomröstning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att folkomröstningen skall genomföras i samband med valet till
EU-parlamentet 1999,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om opartiskhet och möjligheter att komma till tals inför
ställningstagandet till EMU,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett mellanstatligt samarbete för ökad sysselsättning och om ett
överordnat sysselsättningsmål.
Stockholm den 24 oktober 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Siv Holma (v)
Johan Lönnroth (v)