Vid mitten av 1990-talet hade spekulationsekonomin slitit
alla band med den verkliga ekonomin. Enligt beräkningar
från FN:s utvecklingskonferens UNCTAD motsvarade
handelns behov av utländsk valuta bara 1,5 % av de ca 1 000
miljarder USD som varje dag byter ägare över hela världen.
Resten, det vill säga 98,5 % av all valutahandel, hade större
eller mindre inslag av spekulation och jakt på snabba och
tillfälliga värdeökningar.
Det är inte första gången i vår moderna historia som avreglerade mark-
nader lett till ljusårs avstånd mellan försiktig, ansvarstagande ekonomisk
politik, å ena sidan, och kasinolika spekulativa vågor, å den andra. Vid
mitten av 1970-talet fanns den s.k. euromarknaden, där tillgodohavanden i
utländsk valuta - huvudsakligen USD - på bankfilialer i Västeuropa kunde
lånas ut utan begränsning. Det var på denna marknad som de s.k.
petrodollarna placerades efter OPEC:s höjning av oljepriset 1973-1974.
Följden blev en spiral av utlåning, framför allt till länder i tredje världen,
vilket bäddade för den skuldkris som kom ett knappt årtionde senare.
Två kännetecken hos avreglerade marknader har visat sig särskilt
besvärande. För det första följer de flesta aktörer varandra, som lämlar
springer alla i hälarna på varandra. Det gör att utslagen på börs- och
valutakurser blir överdrivna. När det väl går uppåt eller neråt, går det längre
än mer nyktra bedömningar skulle ge. För det andra har snabbhet och
kortsiktighet blivit de dominerande principerna medan långsiktiga satsningar
får allt svårare att hävda sig.
I dag har 1970-talets undantag - den avreglerade eurodollarmarknaden -
blivit regel, inom länder såväl som internationellt. Underblåst av allt
snabbare och billigare elektroniska kommunikationer, ger avregleringarna
upphov till den ena spekulativa bubblan efter den andra. Denna utveckling
har inte varit ödesbestämd, utan har fötts ur det nyliberala ekonomisk-
politiska tänkande som dominerat Nordamerika och Västeuropa alltsedan
1980-talets början. Detta tänkande kallas i litteraturen ofta för "Washington
consensus", samsynen i Washington, eftersom såväl USA:s regering som
Världsbanken och Internationella valutafonden huserar där.
En region har klarat sig utan denna samsyn, Ostasien. Det är ingen
tillfällighet att det är just denna del av världen som utan konkurrens kunnat
koras till världsmästare i ekonomisk tillväxt under de senaste årtiondena.
Detta har dock skett till priset av maffialiknande ägandeformer, brott mot
mänskliga rättigheter och ett auktoritärt, odemokratiskt styrelseskick, som
det inte finns någon som helst anledning att idyllisera. I längden har dessa
förhållanden medverkat till de politiska upplopp och oroligheter som ingår i
den bild vi har av tigerekonomiernas ekonomiska kollaps. Sedan den
ekonomiska kollapsen i slutet av 1997 har även Ostasien fått smaka på
samma marknadsnaiva politik som resten av världen lidit under.
Krisen i Ostasien sammanföll med en avreglering av ekonomierna, en
utveckling som underblåstes av Internationella valutafonden IMF, av i-
ländernas samarbetsorganisation OECD och av västmakterna i allmänhet.
Företagen tilläts låna utomlands samtidigt som statlig styrning, samordning
och kontroll av bankerna upphörde. Det brukar också hävdas i litteraturen att
det var ett krav inom OECD för att acceptera Sydkorea som medlem att
landets ekonomi "öppnades", dvs. avreglerades.
Avregleringen handlar i grunden om att flytta fram positionerna för dem
som äger kapital på de globala marknaderna. Idag, efter de ekonomiska
sammanbrotten, kan utländska investerare lägga under sig ostasiatiska
banker, företag och naturtillgånger till underpriser efter devalveringar som
IMF tvingat fram. Samma sak sker på börserna över hela världen, där de
snabba kursfallen utnyttjas av penningstinna placerare som nu kommer över
aktier till extrapris.
I dag hörs från många håll förslag på att återreglera marknaderna, att kasta
lite grus i ett alltför smidigt fungerande spekulationsmaskineri. USA-
ekonomen James Tobins förslag om en transaktionsskatt på valutahandel har
blivit en vanlig tanke, även bland ekonomer. En sådan skatt är välkommen
och den svenska regeringen bör driva frågan om en internationell
transaktionsskatt överallt där detta är möjligt. Men det globala ekonomiska
systemet behöver också ses över i sina grunder mot bakgrund av de senaste
femton årens erfarenheter, från skuldkrisen i tredje världen via maffia-
ekonomins utbredning i vissa övergångsekonomier i Östeuropa, Mexikos
finansiella sammanbrott 1995 till 1997 och 1998 års ekonomiska och
politiska kollapser i Ostasien.
Regeringen bör därför ta initiativ till en internationell diskussion om vilka
institutioner och regelverk som behövs för att inte 1980- och 1990-talens
spekulationskaruseller skall upprepas. Här bör tonvikten ligga på att upprätta
sociala marknadsekonomier som premierar stabilitet, ekologisk uthållighet
och en utjämning av ekologiska, sociala och ekonomiska klyftor mellan
länder. FN är det bästa forumet för sådana diskussioner.
Regeringen bör också få i uppdrag att arbeta för att FN:s Center för Trans-
nationella Företag, UNCTC, återfår en prioriterad ställning i det inter-
nationella samarbetet. Regeringen bör arbeta för att den uppförandekod för
transnationella företag som UNCTC utarbetat inarbetas i relevanta inter-
nationella avtal och regelverk. Detta skulle stödja de länder och medborgare
som arbetar för ökad demokrati och minska de transnationella företagens
möjligheter att agera utan sociala och ekologiska hänsyn.
Världsbankens och Internationella valutafondens mandat bör begränsas till
de områden som de från början var avsedda för. Regeringen bör driva
skuldsatta och fattiga länders intressen av särbehandling när det gäller
fastställande av regelverk för handel med varor och tjänster i Världshandels-
organisationen WTO.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen tar initiativ till en internationell diskussion om
vilka institutioner och regelverk som behövs för att inte 1980- och 1990-
talens spekulationskaruseller skall upprepas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen tar initiativ till att omstrukturera Världsbanken och
Internationella valutafonden och förändra deras mandat till att gälla de
områden som de från början var avsedda för,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att i Världshandelsorganisationen WTO driva skuldsatta och
fattiga länders intressen av särbehandling när det gäller fastställande av
regelverk för handel med varor och tjänster,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen tar initiativ till att FN:s kommission för
multinationella företag, UNCTC, återfår en prioriterad ställning i det
internationella samarbetet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen i internationella forum skall driva frågan om en
internationell transaktionsskatt (Tobinskatt).
Stockholm den 20 oktober 1998
Eva Zetterberg (v)
Willy Söderdahl (v)
Stig Sandström (v)
Lars Ohly (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Berit Jóhannesson (v)
Murad Artin (v)