Ekonomiska kriser och globalisering
Vid mitten av 1990-talet hade spekulationsekonomin slitit alla band med den verkliga ekonomin. Enligt beräkningar från FN:s utvecklingskonferens UNCTAD motsvarade handelns behov av utländsk valuta bara 1,5 % av de ca 1 000 miljarder USD som varje dag byter ägare över hela världen. Resten, det vill säga 98,5 % av all valutahandel, hade större eller mindre inslag av spekulation och jakt på snabba och tillfälliga värdeökningar.
Det är inte första gången i vår moderna historia som avreglerade mark- nader lett till ljusårs avstånd mellan försiktig, ansvarstagande ekonomisk politik, å ena sidan, och kasinolika spekulativa vågor, å den andra. Vid mitten av 1970-talet fanns den s.k. euromarknaden, där tillgodohavanden i utländsk valuta - huvudsakligen USD - på bankfilialer i Västeuropa kunde lånas ut utan begränsning. Det var på denna marknad som de s.k. petrodollarna placerades efter OPEC:s höjning av oljepriset 1973-1974. Följden blev en spiral av utlåning, framför allt till länder i tredje världen, vilket bäddade för den skuldkris som kom ett knappt årtionde senare.
Två kännetecken hos avreglerade marknader har visat sig särskilt besvärande. För det första följer de flesta aktörer varandra, som lämlar springer alla i hälarna på varandra. Det gör att utslagen på börs- och valutakurser blir överdrivna. När det väl går uppåt eller neråt, går det längre än mer nyktra bedömningar skulle ge. För det andra har snabbhet och kortsiktighet blivit de dominerande principerna medan långsiktiga satsningar får allt svårare att hävda sig.
I dag har 1970-talets undantag - den avreglerade eurodollarmarknaden - blivit regel, inom länder såväl som internationellt. Underblåst av allt snabbare och billigare elektroniska kommunikationer, ger avregleringarna upphov till den ena spekulativa bubblan efter den andra. Denna utveckling har inte varit ödesbestämd, utan har fötts ur det nyliberala ekonomisk- politiska tänkande som dominerat Nordamerika och Västeuropa alltsedan 1980-talets början. Detta tänkande kallas i litteraturen ofta för "Washington consensus", samsynen i Washington, eftersom såväl USA:s regering som Världsbanken och Internationella valutafonden huserar där.
En region har klarat sig utan denna samsyn, Ostasien. Det är ingen tillfällighet att det är just denna del av världen som utan konkurrens kunnat koras till världsmästare i ekonomisk tillväxt under de senaste årtiondena. Detta har dock skett till priset av maffialiknande ägandeformer, brott mot mänskliga rättigheter och ett auktoritärt, odemokratiskt styrelseskick, som det inte finns någon som helst anledning att idyllisera. I längden har dessa förhållanden medverkat till de politiska upplopp och oroligheter som ingår i den bild vi har av tigerekonomiernas ekonomiska kollaps. Sedan den ekonomiska kollapsen i slutet av 1997 har även Ostasien fått smaka på samma marknadsnaiva politik som resten av världen lidit under.
Krisen i Ostasien sammanföll med en avreglering av ekonomierna, en utveckling som underblåstes av Internationella valutafonden IMF, av i- ländernas samarbetsorganisation OECD och av västmakterna i allmänhet. Företagen tilläts låna utomlands samtidigt som statlig styrning, samordning och kontroll av bankerna upphörde. Det brukar också hävdas i litteraturen att det var ett krav inom OECD för att acceptera Sydkorea som medlem att landets ekonomi "öppnades", dvs. avreglerades.
Avregleringen handlar i grunden om att flytta fram positionerna för dem som äger kapital på de globala marknaderna. Idag, efter de ekonomiska sammanbrotten, kan utländska investerare lägga under sig ostasiatiska banker, företag och naturtillgånger till underpriser efter devalveringar som IMF tvingat fram. Samma sak sker på börserna över hela världen, där de snabba kursfallen utnyttjas av penningstinna placerare som nu kommer över aktier till extrapris.
I dag hörs från många håll förslag på att återreglera marknaderna, att kasta lite grus i ett alltför smidigt fungerande spekulationsmaskineri. USA- ekonomen James Tobins förslag om en transaktionsskatt på valutahandel har blivit en vanlig tanke, även bland ekonomer. En sådan skatt är välkommen och den svenska regeringen bör driva frågan om en internationell transaktionsskatt överallt där detta är möjligt. Men det globala ekonomiska systemet behöver också ses över i sina grunder mot bakgrund av de senaste femton årens erfarenheter, från skuldkrisen i tredje världen via maffia- ekonomins utbredning i vissa övergångsekonomier i Östeuropa, Mexikos finansiella sammanbrott 1995 till 1997 och 1998 års ekonomiska och politiska kollapser i Ostasien.
Regeringen bör därför ta initiativ till en internationell diskussion om vilka institutioner och regelverk som behövs för att inte 1980- och 1990-talens spekulationskaruseller skall upprepas. Här bör tonvikten ligga på att upprätta sociala marknadsekonomier som premierar stabilitet, ekologisk uthållighet och en utjämning av ekologiska, sociala och ekonomiska klyftor mellan länder. FN är det bästa forumet för sådana diskussioner.
Regeringen bör också få i uppdrag att arbeta för att FN:s Center för Trans- nationella Företag, UNCTC, återfår en prioriterad ställning i det inter- nationella samarbetet. Regeringen bör arbeta för att den uppförandekod för transnationella företag som UNCTC utarbetat inarbetas i relevanta inter- nationella avtal och regelverk. Detta skulle stödja de länder och medborgare som arbetar för ökad demokrati och minska de transnationella företagens möjligheter att agera utan sociala och ekologiska hänsyn.
Världsbankens och Internationella valutafondens mandat bör begränsas till de områden som de från början var avsedda för. Regeringen bör driva skuldsatta och fattiga länders intressen av särbehandling när det gäller fastställande av regelverk för handel med varor och tjänster i Världshandels- organisationen WTO.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen tar initiativ till en internationell diskussion om vilka institutioner och regelverk som behövs för att inte 1980- och 1990- talens spekulationskaruseller skall upprepas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen tar initiativ till att omstrukturera Världsbanken och Internationella valutafonden och förändra deras mandat till att gälla de områden som de från början var avsedda för,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i Världshandelsorganisationen WTO driva skuldsatta och fattiga länders intressen av särbehandling när det gäller fastställande av regelverk för handel med varor och tjänster,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen tar initiativ till att FN:s kommission för multinationella företag, UNCTC, återfår en prioriterad ställning i det internationella samarbetet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen i internationella forum skall driva frågan om en internationell transaktionsskatt (Tobinskatt).
Stockholm den 20 oktober 1998
Eva Zetterberg (v)
Willy Söderdahl (v) Stig Sandström (v) Lars Ohly (v) Maggi Mikaelsson (v) Berit Jóhannesson (v) Murad Artin (v)