Moderata samlingspartiet vill skapa en grund för en förnyelse av det
svenska samhället baserad på enskilda människors initiativkraft och
företagande i syfte att värna och utveckla medborgarnas frihet och
välfärd. En politik för företagande ger fler jobb och ökat välstånd. Ett
tydligt ställningstagande för ett deltagande i den gemensamma valutan
öppnar nya möjligheter för svenskt näringsliv. En inriktning på de viktiga
offentliga uppgifterna ger utrymme för skattesänkningar som ökar
tillväxtkraften och hushållens sociala trygghet.
Behovet av en tillväxtpolitik för att utveckla välstånd och trygghet har
kommit att bli alltmer uppenbart. Efter valet har även regeringens egna
bedömningar kommit att bli mindre optimistiska än före valet. Den oro för
den internationella ekonomin som regeringen före valet inte ville vidkännas
påverkar nu bedömningen av de kommande årens ekonomiska utveckling.
Trots detta väjer regeringen för den ekonomiska verklighet som präglar
Sverige efter fyra år med socialdemokratisk politik. Under dessa år har
jobben trots en god konjunktur inte blivit fler. Höjda skatter och "åter-
ställare" bröt den starka tillväxt och den goda sysselsättningsutveckling som
kännetecknade 1994 och 1995. Sysselsättningen minskade från våren 1996.
Vid utgången av denna mandatperiod är antalet sysselsatta färre än under
regeringens första år vid makten.
Det innebär att den samlade arbetslösheten ligger kvar på de nivåer som
gällt under den gångna mandatperioden. Summeras den öppna arbetslöshe-
ten, antalet personer i åtgärder samt arbetslösa som deltar i kunskapslyftet
har antalet arbetslösa inte blivit färre under en period då sysselsättningen
borde ha stigit kraftigt och arbetslösheten i motsvarande mån skulle ha
minskat.
Innevarande år har kännetecknats av en starkare tillväxt till följd av en
bättre konjunktur. Trots detta har emellertid sysselsättningsläget under detta
år bara förbättrats i ringa grad. Socialdemokraternas misslyckande med
jobben skapar därför en riskfylld situation för svensk ekonomi. De offentliga
utgifterna har ökat mer än vad de under inledningen av perioden minskade.
De ökade statsintäkterna har inte åstadkommits genom att Sverige fått fler
skattebetalare utan genom ökade skatter. De offentliga finansernas känslighet
kvarstår därför.
De sociala och ekonomiska problemen med massarbetslösheten kvarstår
likaså, trots att de gångna åren borde kunnat ge utrymme för nytt företagande
och framväxten av nya jobb i stor skala. Det finns därför en uppenbar risk för
att sysselsättningen vid en svagare konjunktur inte bara faller utan också når
nya bottennivåer och att arbetslösheten som en följd av detta slår ännu
hårdare mot samhället än tidigare. Detta är ett hot mot såväl de enskilda
medborgarnas välstånd och trygghet som mot de offentliga finansernas
stabilitet.
De strukturreformer som borde ha vidtagits för att ge Sverige en stark
tillväxtkraft, ett bra företagandeklimat och goda förutsättningar för nya jobb
har lyst med sin frånvaro. Tvärtom har strukturproblemen i flera avseenden
förstärkts under de senaste åren. Skatterna på företagande och investeringar
har skärpts, krånglet har ökat och arbetsmarknaden reglerats hårdare.
Regeringen har valt att förankra sin politik hos partier som mer eller
mindre uttalat vill föra en antitillväxtpolitik, som uttalat avvisar Europasam-
arbetet, som vill öka de offentliga utgifterna och höja skatter och som mot-
sätter sig de strukturreformer som är nödvändiga. Det hotar människornas
välfärd.
De utmaningar som Sverige nu står inför understryker att det behövs en
politik som lägger grunden för stabilt hög tillväxt och en kraftig ökning av
arbetstillfällen i nya och i gamla företag. Det är bara genom en sådan
tillväxtpolitik som grunden för välstånd och trygghet säkras.
I framtidens Sverige kan välståndet växa snabbare därför att vi är fler som
arbetar och därför att många vågar ta steget att starta eget. Här kan alla
arbeta
- inte för att någon annan avstår sin plats, utan för att hindren för nya
arbeten
rivs.
I förnyelsens Sverige ligger tryggheten i att förändringen accepteras och i
varje människas tro på sin egen förmåga. Den grundläggande tryggheten
skall växa ur dynamiken. I ett bättre Sverige kan vi alla lita på en offentlig
sektor som är stark för att den är begränsad och som är den sista och
osvikliga tryggheten när inget annat finns och som klarar skola, vård och
omsorg för att den prioriterar dessa verksamheter före andra.
1.2 Den ekonomiska utvecklingen
Den finansiella krisen i Sydostasien och Japan har visat sig bli djupare
och få betydligt större följdverkningar för omvärlden än vad flertalet
bedömare trodde så sent som i våras. Vid sidan av de rena
handelseffekterna - i form av en dämpad importefterfrågan från
krisländerna - riskerar problemen i de råvaruproducerande länderna att
sprida sig till OECD-länderna via de finansiella marknaderna.
Regeringen tar tämligen lätt på dessa risker. I sitt huvudalternativ räknar
den med en årlig BNP-tillväxt på över 2 procent i OECD-länderna 1998-
2001. Vårt huvudscenario är en något långsammare BNP-tillväxt i
OECD-länderna. Dessutom ser vi en risk för en betydligt långsammare
återhämtning i de krisdrabbade länderna än i regeringens sidoalternativ
exempelvis som en följd av en kreditåtstramning i OECD-länderna.
Den internationella utvecklingen och bristen på strukturreformer gör att
den svenska tillväxttakten sannolikt blir lägre än i regeringens kalkyler för
hela perioden 1999-2001 med den politik som redovisas i budget-
propositionen. Särskilt utvecklingen nästa år riskerar att bli svag då vi står
dåligt rustade för en mer omfattande kris. Med de strukturreformer vi före-
slår i denna motion skulle tillväxtförutsättningarna vara bättre. Det tar dock
tid för strukturella förändringar att få effekt varför svensk ekonomi nästa år
även med moderat politik skulle präglas av den internationella avmattningen.
Därefter skulle tillväxten och sysselsättningen få möjlighet att ta fart,
successivt understödd av en bättre internationell konjunktur och bättre
inhemska strukturella förutsättningar.
1.3 Budgetpropositionen
Budgeten saknar nästan helt åtgärder som stärker det svenska
företagandet och därmed de långsiktiga förutsättningarna för tillväxt och
nya riktiga jobb. De offentliga utgifterna höjs. De skattesänkningar som
genomförs är begränsade, tillfälliga och utformade så att de skärper i
stället för mildrar marginaleffekterna. De måste också ses mot bakgrund
av de senaste fyra årens kraftiga skattehöjningar.
Hanteringen av den nya budgetprocessen lämnar mycket övrigt att önska.
Tillfälliga skatteökningar används för att finansiera permanenta utgiftsök-
ningar. Regeringen fortsätter dessutom att dölja kostnaderna för den förtida
avvecklingen av kärnkraften. Med en seriös redovisning av dessa skulle
utgiftstaket brytas igenom.
Det nya sysselsättningsmålet är förvisso bättre än det tidigare arbetslös-
hetsmålet men är inte oproblematiskt. Det ligger nära till hands att misstänka
att regeringen kommer försöka uppnå målet genom arbetsdelning och en
expansion av den offentliga sektorn.
Krånglet fortsätter för företagen. Regeringen avvisar Riksskatteverkets för-
slag om utökade möjligheter att få F-skattsedel. Lindringar i fåmansbolags-
beskattningen skjuts på framtiden trots att den av regeringen tillsatta utred-
ningen redan kommit med förslag till ändringar. Småföretagardelegationens
71 förslag till förenklingar nämns inte ens. Det största krånglet uppkommer
dock genom att svenska företag efter årsskiftet kommer att stå utanför valuta-
unionen.
1.4 Företagande och arbete
Det är en huvuduppgift att rekonstruera skapandets och tillväxtens
grundläggande förutsättningar. I den öppna internationella konkurrensen
ligger en stor utmaning. För att kunna ta tillvara globaliseringens
möjligheter måste Sverige kunna tävla med de mest konkurrenskraftiga
nationerna i fråga om villkoren för företagande och investeringar. Det är
bara så arbetslösheten kan avvecklas som samhällsproblem.
Ett mer dynamiskt företagande och fler riktiga arbeten förutsätter insatser
över breda områden, i första hand skatterna, arbetsmarknaden, Europapoliti-
ken, energiförsörjningen och kunskapsutvecklingen. På samtliga dessa områ-
den lyser offensiva regeringsförslag helt med sin frånvaro.
Det krävs en omläggning av politiken på dessa områden i syfte att göra
Sverige mer utvecklingskraftigt och jobben fler. De åtgärder som föreslås
syftar till att främja nyföretagande, företagsetableringar och företagstillväxt.
1.5 Att kunna leva på sin lön - en social skattepolitik
En politik som syftar till att skapa förutsättningar för att de flesta skall
kunna leva på sin lön måste stå på två ben. Det ena är en kraftfull
skattesänkningspolitik som syftar till att växla lägre skatter mot minskat
behov av bidrag och offentliga subventioner. På sikt måste målet vara att
den som är i behov av bidrag och offentligt stöd inte skall betala skatt
och att den som betalar skatt inte skall behöva bidrag.
Det andra benet är reformer på bl.a. skatteområdet som syftar till att stärka
tillväxtkraften i ekonomin så att den höga arbetslösheten kan pressas tillbaka
och antalet människor som av andra skäl blivit helt beroende av det
offentliga för sin försörjning minska.
Mot den bakgrunden lägger vi för de kommande tre åren fram konkreta
förslag om skattesänkningar på främst arbete, boende och familjer. Dessa
förslag innebär att målet för marginalskattereformen - 30 procents inkomst-
skatt för de flesta och 50 procents högsta marginalskatt - åter nås.
Skattesänkningarna utformas så att problemet med den s.k. fattigdoms-
fällan beaktas. De höga marginalskatterna innebär att många hushåll som
också betalar daghemsavgifter som ökar i takt med inkomstökningar och
erhåller bostadsbidrag som minskar i takt med inkomstökningar får samman-
tagna marginaleffekter på uppemot 80 procent. Det innebär att de låses in i
en situation där de i realiteten inte av egen kraft kan förbättra sin ekonomiska
situation. De fastnar i fattigdomsfällan. Skattesänkningarna måste därför
syfta till såväl lägre skatt i kronor räknat som lägre marginalskatt vilket ger
lägre marginaleffekter.
1.6 En välfärdsreform
Medborgarna i Sverige kan och vill ta allt större personligt ansvar.
Självständigheten, den värdemässiga mångfalden och den individuella
frimodigheten ger många människor nya möjligheter. Det innebär
samtidigt att krav kan ställas på ett större personligt ansvarstagande.
Den välfärdsreform vi vill genomföra syftar till att medborgarna skall bli
mindre beroende av det offentliga och mer kunna förlita sig på det egna
arbetet, den egna kompetensen, det egna sparandet och de egna sociala
nätverken.
Samtidigt som de allra flesta har goda möjligheter att ta ett stort ansvar för
sin egen trygghet, finns det andra som har stort och permanent behov av
gemensam hjälp. De människor som för lång tid och utan egen förskyllan
inte kan försörja sig själva skall kunna räkna med hjälp i så generella former
som möjligt. Vår norm är att staten här skall vara generös. Den humanitära
plikten är stark.
En stor välfärdsreform, som inkluderar skatterna, socialförsäkringarna,
socialtjänsten och sjukvården, är nödvändig. Vi tror att den kommer att
bygga på en kombination av offentliga och privata försäkringar och enskilt
sparande. Försäkring passar vid situationer som är ovanliga eller omöjliga att
förutse.
På kort sikt är det uppenbart att de resurser som finns i den offentliga
sektorn i dess helhet och i den kommunala sektorn är fullt tillräckliga för att
utföra kärnuppgifterna väl. Det som krävs är politiker som förmår prioritera
och se till att de resurser som finns utnyttjas effektivt.
På längre sikt är det sannolikt att den demografiska utvecklingen gör det
nödvändigt med större resurser till sjukvård och äldreomsorg. Om inte ännu
större skattebördor skall läggas på de förvärvsarbetande i framtiden, måste
sysselsättningen öka rejält från dagens rekordlåga nivå.
1.7 En politik för självständiga och starka kommuner
Genom avregleringar och konkurrensutsättning i förening med tydlig
prioritering av kärnuppgifterna finns goda möjligheter för kommunerna
att fortsätta ett förändringsarbete. Det krävs långsiktiga reformer för att
åtgärda systemfel i den offentliga sektorn.
- Det lokala skatteunderlaget är kommunernas viktigaste inkomstkälla.
Alltså måste det föras en politik som leder till att fler företag startas, att
de små vågar anställa och att de stora inte flyttar utomlands.
- Dagens grundlagsstridiga och tillväxtfientliga utjämningssystem måste
förändras i grunden. Kommuner och landsting med för sina uppgifter
otillräcklig egen skattekraft skall erhålla statsbidrag, enligt ett system
som stimulerar till förbättrad egen skattekraft.
- Om kommunerna kunde bedriva sin verksamhet friare och mer anpassat
till de lokala förutsättningarna samtidigt som de handlade upp produk-
tionen i konkurrens skulle medborgarna få mer för varje skattekrona och
utrymme för fler skattesänkningar skapas.
- Konkurrensutsättning ger bättre kvalitet och valuta för pengarna. Kund-
val ger mer makt direkt till medborgarna.
- En kraftfull prioritering av vård och omsorg inom ramen för den kom-
munala ekonomin för att säkra kvalitet och service.
- Vårdgaranti ger patienten en ovillkorlig rätt till vård när den behövs.
- Skolpeng för alla garanterar familjens rätt att välja skola, säkrar skolans
resurser och gör alla skolor mer självständiga.
1.8 Det moderata budgetalternativet
I budgetpolitiken omsätts den politiska viljeinriktning vi angivit till
konkreta förslag. De överordnade målen för vårt budgetalternativ är:
- Att skapa förutsättningar för så många nya arbetstillfällen i företagen att
arbetslösheten avskaffas som samhällsproblem. Det förutsätter och leder
till en högre tillväxt och därmed bättre välståndsutveckling.
- Att växla lägre skatter på arbetsinkomster mot mindre bidrag och
subventioner så att det blir möjligt att kunna leva på sin lön och bygga
upp ett eget sparande.
- Att återskapa förtroendet för att stat och kommun klarar sina grundläg-
gande åtaganden genom en prioritering av kärnuppgifterna inom ramen
för de omfattande resurser som tas i anspråk av den offentliga sektorn.
Ett mål för finanspolitiken bör enligt vår uppfattning vara att uppnå
balans i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln. Till skillnad från
om målet sätts till ett permanent offentligt överskott kan därmed
tillväxten bli snabbare och ekonomin som helhet expandera, samtidigt
som den offentliga skulden som andel av ekonomin krymper. Eftersom
tillväxten kan beräknas bli högre än genomsnittligt över
konjunkturcykeln under kalkylperioden, bör det finansiella sparandet
vara positivt dessa år. Vårt budgetalternativ innebär ett finansiellt
sparande som överstiger regeringens mål. Det uppgår till 22 miljarder
kronor 1999, drygt 44 miljarder kronor 2000 och över 52 miljarder
kronor 2001.
Vi föreslår besparingar i de offentliga utgifterna som uppgår till drygt
30 miljarder kronor 1999, närmare 57 miljarder kronor 2000 och drygt
66 miljarder kronor 2001. Detta ger utrymme för skattesänkningar, givet det
större finansiella sparande vi eftersträvar, som uppgår till drygt 30 miljarder
kronor 1999, närmare 61 miljarder kronor 2000 och 86 miljarder kronor
2001.
Vid en svagare ekonomisk utveckling än i regeringens kalkyl får en
justering göras av utgifts- och skatteförslagen. Det finansiella sparandet
måste utvecklas så att vårt mål, att statsskulden skall ha sjunkit till 60 pro-
cent av BNP senast år 2002, uppfylls. Det kan vidare inte uteslutas, med de
stora strukturella problem som kvarstår i den svenska ekonomin, att
överhettningstendenser visar sig i slutet av kalkylperioden. Detta kommer i
så fall att påverka utformningen av finanspolitiken.
2 Medborgarnas Sverige
Den socialdemokratiska samhällsmodell som präglat Sverige under lång
tid har urholkat välfärden i egentlig mening. Genom ett missbruk av
begreppet välfärd har en ständig expansion av den politiska sektorn
legitimerats. I politikernas Sverige har de enskilda medborgarnas
självständighet och fria val trängts tillbaka i motsvarande mån.
I vänsterretoriken är välfärd synonymt med offentlig verksamhet och
offentliga bidrag och subventioner. Välfärd är emellertid något betydligt
vidare - en kombination av välstånd och trygghet. Offentliga insatser är en
del av välfärden, men inte det hela.
Under de tre senaste decennierna har den svenska välståndutvecklingen
varit sämre än i flertalet jämförbara länder. Sverige har nu halkat ner i den
s.k. välståndsligan från en topposition 1970 till en placering efter flertalet
övriga västeuropeiska länder.
Tryggheten har två dimensioner. I den personliga tryggheten ligger bland
annat att ha ett arbete och att kunna försörja sig på sin arbetsinkomst. I den
gemensamma tryggheten ligger förvissningen om att när den egna förmågan
inte räcker till finns det ett oavvisligt gemensamt ansvar.
Den personliga tryggheten har urholkats genom brist på arbetstillfällen och
genom att många som har arbete inte kan försörja sig på sin arbetsinkomst.
Den gemensamma tryggheten uppvisar många sprickor. Trots världens
högsta skatter förmår inte det politiska systemet fullfölja sina löften när det
gäller grundläggande gemensamma uppgifter som vård, omsorg, skola och
rättstrygghet.
Tillåts vänstermodellen fortsätta att prägla utvecklingen i Sverige kommer
framtiden att innebära fortsatt sjunkande välstånd relativt andra länder, fort-
satt höga skatter som hindrar nya arbeten och ökar bidragsberoendet samt
fortsatt urholkad kvalitet när det gäller de gemensamma kärnuppgifterna.
Inget säger emellertid att Sverige inte skulle kunna vara ett av världens
bästa länder att leva i. Om det skall bli så, beror på oss själva. Det handlar
om att våga förnya Sverige, inte till ett annat Sverige utan till ett bättre
Sverige - med en annan fördelning av ansvar, kunskap och möjligheter än
idag. Valet är politiskt och det står mellan förnyelse och stagnation. Skall vi
bygga framtiden på historiens erfarenheter, eller skall vi försöka återskapa
historien?
Sverige kan vara ett samhälle där varje enskild människas drömmar och
möjlighet att växa tas tillvara. I skolan och i barndomen, på universitetet och
i ungdomen, på arbetet och i vuxenlivet.
I framtidens Sverige kan välståndet växa snabbare, därför att vi är fler som
arbetar och därför att många vågar ta steget att starta eget. Här kan alla
arbeta
- inte för att någon annan avstår sin plats, utan för att hindren för nya
arbeten
rivs.
I förnyelsens Sverige ligger tryggheten i att förändringen accepteras och i
varje människas tro på sin egen förmåga. Den grundläggande tryggheten
skall växa ur dynamiken.
I ett bättre Sverige kan vi alla lita på en offentlig sektor som är stark för
att
den är begränsad och som är den sista och osvikliga tryggheten när inget
annat finns och som klarar skola, vård och omsorg för att den prioriterar
dessa verksamheter före andra.
Det är i medborgarnas Sverige som vi kan skapa förutsättningar för i
morgon genom att idag fatta de riktiga besluten. Förnyelsen av Sverige är ett
uppdrag att under de kommande åren använda politiken som en frigörande
kraft i det svenska samhället. På samma sätt som förra seklets liberala
revolution skapade förutsättningar för en ekonomisk, social och kulturell
utveckling som Sverige aldrig tidigare hade upplevt, bör uppdraget i vår tid
vara att riva ner de hinder, skrån och privilegier som idag står i vägen för
människornas växt- och skaparkraft.
Det politiska förnyelseuppdraget måste inge hopp om att Sverige kan
bättre men också ta människors oro inför framtiden på allvar. Det måste ta
hänsyn till att många fruktar förändringen och att de som predikar reaktionen
kommer att kunna spela på ett brett register av oro och farhågor. Annars
växer den förnyelsens paradox som ligger i att viljan till förnyelse tenderar
att sjunka ju starkare behovet av förnyelse blir. Ju smalare marginalerna blir,
desto mer hotfull blir förändringen.
Förnyelsearbetet måste därför bygga på en uttalad viljeriktning, ett tydligt
ledarskap och ett pedagogiskt förklaringsarbete. Man skall våga lita på att
medborgarnas Sverige är bättre än politikernas Sverige som misslyckats - att
förnyelsen innehåller ett löfte också för dem. Man skall våga lita på att vi
under färden kan resa tillräckligt säkert - det måste stå alldeles klart att
ingen
kommer att lämnas kvar.
3 Den ekonomiska utvecklingen
3.1 Den internationella finanskrisen
Den finansiella krisen i Sydostasien och Japan har visat sig bli djupare
och få betydligt större följdverkningar för omvärlden än vad flertalet
bedömare trodde så sent som i våras. Japan, Thailand, Malaysia,
Indonesien, Filippinerna och Sydkorea kommer sannolikt att uppvisa
sjunkande BNP i år och eventuellt även nästa år. Det innebär en kraftig
dämpning av importefterfrågan från dessa länder. Trots mycket
konkurrenskraftiga valutor har heller inte deras export satt fart ännu. I ett
ljust scenario kan det dock ske en svag exportledd återhämtning nästa år i
denna region. IMF har reviderat ned den globala BNP-tillväxten från 3
till 2 procent i år och till 2,5 procent nästa år. WTO har på liknande sätt
halverat tillväxten för världshandeln i sin prognos.
Fallande råvarupriser har lett till att även råvaruproducerande länder i
Afrika och Sydamerika samt Ryssland har fått problem, eftersom krympande
importintäkter har dämpat efterfrågan i dessa länder. För exempelvis USA
som har stor export till Sydamerika kommer det att medföra en försvagning
av exporttillväxten.
EU-länderna kan väntas bli mindre starkt berörda av den internationella
krisen. Exporttillväxten påverkas naturligtvis negativt, vilket har föranlett
EU-kommissionen att revidera ned tillväxten i EU från 3,0 procent till
2,4 procent 1999. En mindre åtstramande finanspolitik - efter flera år av
budgetkonsolidering i syfte att uppfylla Maastrichtvillkoren - medför dock
att den privata konsumtionen kan väntas utvecklas relativt gynnsamt. Även
penningpolitiken kan väntas underbygga en stark inhemsk efterfrågan.
Vid sidan av de rena handelseffekterna riskerar problemen i de råvarupro-
ducerande länderna att sprida sig till OECD-länderna via de finansiella mark-
naderna. Ryssland har redan deklarerat att betalningarna på utlandsskulden
skjuts på framtiden, vilket skapat stora problem för framför allt tyska banker
som har en stor utlåning i Ryssland. En liknande utveckling i exempelvis
Brasilien skulle skapa problem för bankerna i såväl USA som Europa, vilket
i förlängningen riskerar att leda till en kreditåtstramning i OECD-länderna.
Bankerna får svårt att uppfylla kapitaltäckningskraven och måste därför
strama åt kreditgivningen, vilket i sin tur skapar problem för framför allt de
små företagen. Även riskkapitalförsörjningen försvåras av att investerarnas
vilja att ta risker har minskat och att de flyttat sina pengar från aktier till
räntebärande papper i företrädesvis stora stabila länder. Den amerikanska
centralbanken Federal Reserve verkar ha sett detta som en uppenbar risk med
följden att man på kort tid sänkt styrräntan två gånger med sammanlagt en
halv procentenhet. Detta har lättat på trycket och är en viktig anledning till
den senaste återhämtningen på de globala aktiebörserna. Viljan att anpassa
penningpolitiken vid ökad finansiell oro är sannolikt inte lika stor i
EU-länderna som i USA, eftersom EU-länderna förbereder övergången till
en gemensam valuta med åtföljande behov av att skapa trovärdighet för
viljan att alltid sätta inflationsbekämpningen främst.
3.2 Den internationella tillväxten dämpas
Regeringen tar tämligen lätt på dessa risker. I huvudscenariot räknar den
med en årlig BNP-tillväxt på över 2 procent i OECD-länderna 1998-
2001. Japan förutses uppnå positiv tillväxt redan nästa år, den
amerikanska ekonomin "mjuklanda" i en tillväxt på runt 2,25 procent
under prognosperioden och EU-länderna uppnå en tillväxt på 2,75
procent de närmaste åren. I ett sidoalternativ räknar regeringen med att
återhämtningen i de asiatiska ekonomierna sker först år 2000 i stället för
1999 som i huvudscenariot. Det får spridningseffekter till övriga världen,
men när uppgången väl sker är den desto starkare.
Vårt huvudscenario är en något långsammare världshandelstillväxt och
därmed även en lägre BNP-tillväxt i OECD-länderna än enligt regeringens
prognos för perioden 1999-2001. Dessutom ser vi en risk för en betydligt
långsammare återhämtning i de krisdrabbade länderna än i regeringens sido-
alternativ, exempelvis som en följd av en kreditåtstramning i OECD-län-
derna.
Vår syn på den internationella ekonomin påverkar naturligtvis även vår
bedömning av utsikterna för svensk ekonomi.
3.3 Svagare tillväxt i Sverige
I budgetpropositionen gör regeringen bedömningen att tillväxten skall bli
3 procent i år och nästa år för att därefter stiga till 3,2 procent 2000 och
sedan sjunka till 2,6 procent 2001. Det innebär en marginell nedjustering
av tillväxtprognosen från vårpropositionen med 0,1 respektive
0,2 procentenheter 1999 och 2000. I ett sidoalternativ redovisar
regeringen effekterna av en tillväxt på 1,8 procent 1999. Den bedömning
man då gör är att tillväxten följande år blir högre än i basalternativet.
Även detta alternativ är orealistiskt. Redan i den moderata partimotionen
med anledning av vårpropositionen varnade vi för en sämre utveckling
än i regeringens prognos och mot bakgrund av den internationella
utvecklingen sedan dess anser vi oss ha ännu större fog för denna varning
nu. Våra farhågor delas av andra konjunkturbedömare.
Den internationella utvecklingen och bristen på strukturreformer gör att
tillväxttakten sannolikt blir lägre än i regeringens kalkyler för hela perioden
1999-2001 med den politik som redovisas i budgetpropositionen. Särskilt
utvecklingen nästa år riskerar att bli mycket svag, då vi står dåligt rustade
för
en mer omfattande finansiell kris.
Med de omfattande strukturreformer vi föreslår i denna motion skulle till-
växtförutsättningarna vara bättre. Det tar dock tid för strukturella föränd-
ringar att få effekt, varför svensk ekonomi nästa år även med moderat politik
skulle präglas av den internationella avmattningen. Därefter skulle tillväxten
och sysselsättningen få möjlighet att ta fart, successivt understödd av en
bättre internationell konjunktur och bättre inhemska strukturella förutsätt-
ningar.
3.4 Export och investeringar tar stryk
En långsammare världshandelstillväxt än tidigare förutsett innebär även
en sämre marknadstillväxt för svensk export. Med den förstärkning av
kronkursen under prognosperioden på ungefär 5 procent från dagsläget
som regeringen räknar med kommer den svenska exporten knappast att
kunna öka i den takt som regeringen förutspår, dvs. med närmare
6 procent nästa år och något mer i genomsnitt de två åren därefter. I
synnerhet prognosen för 1999 är överdrivet optimistisk. Orderingången
till exportindustrin har fallit tillbaka under året och ingenting i
omvärldsbilden tyder på en snabb ökning det närmaste året. Den
nuvarande låga kronkursen räcker knappast heller för att motverka en
sämre exportefterfrågan, eftersom det är svårt att ta marknadsandelar i en
vikande konjunktur. Till det kommer att kapacitetsutnyttjandet i vissa
sektorer är så högt att det inte går att ta tillvara effekten av kronans
minskade värde.
Den positiva effekten av en svag krona är sannolikt betydligt mindre än
den negativa effekten av utanförskapet från valutaunionen för exportsektorn.
En långsammare exporttillväxt påverkar även underleverantörer och tjänste-
företag som utför tjänster åt exportsektorn, exempelvis banker, datakonsult-
bolag, advokatbyråer.
Naturligtvis påverkas även företagsinvesteringarna negativt. I regeringens
prognos skall investeringarna bidra med mellan en tredjedel och hälften av
tillväxten de närmaste tre åren trots att investeringarna bara utgör knappt
14 procent av BNP. Det är i och för sig normalt med större svängningar i
investeringarna än i övriga komponenter i försörjningsbalansen och
kapacitetsutnyttjandet är förvisso högt i nuläget, men det finns andra faktorer
som talar mot en så snabb investeringstillväxt. En faktor, avmattningen i
exportefterfrågan, har redan nämnts. En annan är att företagen kan få
problem att finansiera sina investeringar i nuvarande stämningsläge med en
aversion mot riskfyllda placeringar.
Även regeringens prognos om en dramatisk uppgång i bostadsbyggandet
från och med nästa år känns som någonting som sagts förut, men ännu inte
inträffat. I tabell 3.1 redovisas regeringens prognoser för bostadsbyggandet i
de fem till riksdagen senast lämnade prognoserna. Prognosmissarna har blivit
allvarligare för såväl 1997 som 1998 ju närmare årets utgång man kommit.
Det finns inget som tyder på att situationen för 1999 blir annorlunda.
I jämförelse med branschens egna bedömningar är regeringens prognoser
också mycket ljusa. Byggentreprenörernas konjunkturrapport från den
1 oktober 1998 anger att den procentuella ökningen för 1999 kommer att
bli 10 procent. Det är mindre än hälften av vad regeringen tror.
Uppgången i bostadsbyggandet kommer sannolikt att bli relativt snabb
nästa år, men det sker från en mycket låg nivå. 1997 var byggandet så
lågt att ingen motsvarighet finns i statistiken.
3.5 En snabb privat konsumtionstillväxt knappast trolig utan
skattesänkningar
Det som återstår som motor för tillväxten blir då den privata
konsumtionen. Det blir dock inte fallet med den politik som regeringen
planerar för. I vårpropositionen bedömde regeringen att de offentliga
finanserna skulle utvecklas så starkt att det utöver målet om ett finansiellt
sparande på 1 procent av BNP 1999, 1,5 procent 2000 och 2,0 procent
2001 skulle finnas ett utrymme för överföring till hushållssektorn på
16,5 miljarder kronor 2000 och 32,5 miljarder kronor 2001. I bilagan om
svensk ekonomi antogs överföringen ske genom skattesänkningar med
följden att hushållens disponibla inkomst antogs öka i snabb takt.
Nu räknar regeringen med ett större överskott 1999 än i våras vilket man
avser att använda till en tillfällig skattesänkning för låg- och medelinkomst-
tagare detta år. Det bedöms leda till en snabbare utveckling av den disponibla
inkomsten och den privata konsumtionen än vad som antogs i vårproposi-
tionen.
För år 2000 har dock regeringen sedan i våras höjt målet för det offentliga
finansiella sparandet från 1,5 procent till 2 procent av BNP, och även det
överskott som förutses uppstå utöver 2 procent av BNP - 6,8 miljarder
kronor år 2000 och 27,6 miljarder kronor år 2001 - antyds nu skola användas
till amorteringar på statsskulden i stället för till permanenta skattesänkningar
för hushållen. Därmed blir utvecklingen av den disponibla inkomsten
betydligt sämre än i vårpropositionen. För att ändå kunna uppvisa en snabb
ökning av den privata konsumtionen - och därmed av sysselsättningen - blir
regeringen tvungen att kalkylera med att den andel av den disponibla
inkomsten som hushållen använder till sparande i stort sett skall utraderas.
Tabell 3.2
Hushållens konsumtion m.m. i regeringens prognos (procentuell
utveckling)
Tabell 2: (1998 1999 2000 2001 )
Det är inte troligt att hushållen helt slutar spara som en motvikt till ett
extremt högt offentligt sparande. Den finansiella oron och krympta
förmögenheter kommer - tillsammans med upptäckten att
sysselsättningsutvecklingen inte blir så snabb som regeringen lovat -
snarare att leda till att hushållssparandet ökar. Regeringens tankar på att
höja det offentliga sparandet utöver de angivna målen skulle, om de
förverkligas, leda till lägre privat konsumtion, vilket i sin tur skulle
försämra skatteintäkterna och därmed försvaga de offentliga finanserna.
Det kalkylerade överskottet kan därmed knappast uppstå med
regeringens politik.
Ett annat scenario är att en svagare internationell konjunktur medför en
sämre utveckling i de offentliga finanserna redan nästa år. Därmed uppstår
inte ett så stort utrymme - utöver regeringens tvåprocentsmål - att använda
till överföringar till hushållssektorn. Även i detta scenario är det troligt att
den privata konsumtionen utvecklas sämre än i regeringens kalkyl.
3.6 Sysselsättningsprognosen - en glädjekalkyl
Regeringen gör i budgetpropositionen bedömningen att sysselsättningen
skall öka med 175 000 personer mellan 1998 och 2001. Mot bakgrund av
den bedömning vi gör av den reala ekonomin och framför allt av den
privata konsumtionen med regeringens politik är detta inte realistiskt.
Det gäller också regeringens bedömning av den öppna arbetslösheten,
vilken förutspås sjunka till 4 procent av arbetskraften år 2001, dvs. ett år
senare än det mål som ställts upp.
Den politik som förts under den gångna mandatperioden har lett till att
sysselsättningsutvecklingen varit negativ utom under det senaste året. Trots
en god konjunktur har emellertid återhämtningen varit mycket blygsam. Det
innebär stora risker för en ännu svagare sysselsättning när konjunkturen
viker nedåt.
Förutom genom en ovanligt snabb sysselsättningstillväxt skall arbetslös-
hetsmålet uppnås genom en ovanligt långsam ökning av arbetsutbudet, vilket
inte är troligt då goda förutsättningar att få jobb brukar leda till att fler
söker
sig ut på arbetsmarknaden. Dessutom förutsätts att antalet platser i
kunskapslyftet ökar som planerat och att samtliga platser fylls av människor
som är öppet arbetslösa. Ändå säger regeringen själv att det kommer att bli
svårare att rekrytera såväl lärare som elever till kunskapslyftet.
Tabell 3.3
Sysselsättning och arbetslöshet i regeringens prognos
Tabell 3: (1998
tusental 1999 2000 2001 )
*ökning i tusental, # % av arbetskraften
Därtill förutsätter regeringen att den försämring av matchningen mellan
lediga jobb och arbetslösa som regeringens själv noterat (den s.k.
Beveridgekurvan har förskjutits åt höger) inte skall visa sig varaktig.
Slutligen räknar den med att lönebildningen skall fungera bättre framöver
och att löneglidningen därmed skall stanna vid 0,5 procent per år - en
historiskt låg nivå - trots sjunkande arbetslöshet.
En sysselsättnings- och arbetslöshetsutveckling enligt regeringens kalkyler
skulle - mot bakgrund av att regeringen ingenting gjort för att förbättra
lönebildningen och arbetsmarknadens funktionssätt - sannolikt leda till
flaskhalsar och ökad löneglidning. I ett sådant scenario skulle Riksbanken
behöva höja styrräntan - vilket inte ingår i regeringens prognos - för att mota
ett ökat inflationstryck. Följden skulle bli att efterfrågan och
sysselsättnings-
utvecklingen skulle dämpas. Nu är det dock inte troligt att efterfrågan,
sysselsättningen och arbetslösheten utvecklas så gynnsamt som i regeringens
prognoser och därmed heller inte att det uppstår något inflationstryck och
behov för Riksbanken att höja styrräntan.
4 Budgetpropositionen
4.1 Inledning
Budgetpropositionen återspeglar att Sveriges socialdemokrater är de mest
omoderna inom EU. Det förstärks av en parlamentarisk förankring hos
Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som i än högre grad präglas av det
förgångna.
Budgeten saknar nästan helt åtgärder som stärker det svenska företagandet
och därmed de långsiktiga förutsättningarna för tillväxt och nya riktiga jobb.
De offentliga utgifterna höjs. De skattesänkningar som genomförs är
begränsade och dessutom tillfälliga - och måste ses mot bakgrund av de
senaste fyra årens kraftiga skattehöjningar. LO:s veto över liberaliseringar på
arbetsmarknaden bekräftas. Regeringen fortsätter dessutom att dölja
kostnaderna för den förtida avvecklingen av kärnkraften. Med en seriös
redovisning av dessa skulle man slå igenom utgiftstaken.
Trots att regeringen reviderat ned tillväxtantagandena framstår den
fortfarande som utomordentligt optimistisk i sina bedömningar. Så gott som
ingen utanför Regeringskansliet delar regeringens uppfattning att dess politik
ger den ekonomiska tillväxt eller den utveckling på arbetsmarknaden som
förespeglas. Av fem ekonomiska bedömningar som presenterades under
valrörelsen underkände samtliga regeringens möjligheter att nå de egna
arbetslöshetsmålen. Budgetpropositionen innehåller inget nytt argument för
att regeringens uppfattning skulle vara riktig.
Inte ens i sidoalternativet vågar regeringen beskriva hur utvecklingen
faktiskt kan komma att se ut om den internationella finansiella krisen för-
djupas och förlängs. Beredskapen för en mer dämpad internationell
konjunkturutveckling är därmed närmast obefintlig.
Att regeringen saknar en beredskap för en vikande internationell konjunk-
tur är oroväckande, att man saknar en långsiktig strukturellt orienterad
tillväxtpolitik är direkt farligt för vår framtid som ett arbetande välfärds-
samhälle.
Regeringens parlamentariska bas gör det mycket osannolikt att vi i dessa
delar kommer att se någon ljusning under kommande år. Sveriges ekono-
miska politik formas nu i det tillväxt- och Europafientliga kraftfältet i
Sveriges riksdag. När behovet av strukturella reformer och en tydlig
Europapolitik är som störst, är det parlamentariska sällskapet som sämst.
Sverige står inför mycket stora utmaningar. En framtidspolitik måste på
allvar bryta med de föreställningar om företagande, Europa, skatter och den
offentliga sektorn som dominerar dagens regeringspolitik - och som alldeles
uppenbart förstärks i en negativ riktning när Vänsterpartiet och Miljöpartiet
får ett inflytande över politiken.
4.2 Kraftigt höjda utgifter - begränsade och tillfälliga
skattesänkningar
Saneringen av de offentliga finanserna genomfördes i inledningen av
förra mandatperioden delvis genom utgiftsminskningar men till
övervägande delen genom skattehöjningar. De beslut regeringen fattat
därefter och de löften den avgivit för framtiden äter upp de
utgiftsminskningar som genomförts genom nya utgiftsökningar. Kvar
står skattehöjningarna.
1999 års budgetproposition utgör inget undantag. Nya utgiftsåtaganden
föreslås, exempelvis i form av höjda barnbidrag och mer pengar till de kom-
munpolitiker som redan visat att de inte förmår ge valuta för de omfattande
resurser de idag disponerar. Hushållens skatter sänks bara tillfälligt 1999.
Tabell 4.1 visar de sammanlagda "satsningar" som regeringen har föreslagit i
vårpropositionen och budgetpropositionen. Medan utgiftsåtagandena ökar
över tiden minskar i stället skattesänkningarna.
Tabell 4.1
Fördelning av regeringens satsningar (miljarder kronor)
Tabell 4: (1999 2000 2001 )
Fördelningen av regeringens "satsningar" befäster de strukturella
problemen i svensk ekonomi med höga skatter, bidragsberoende, en
alltför stor offentlig sektor och de mest konjunkturkänsliga offentliga
finanserna bland OECD-länderna. Den går också helt emot
rekommendationerna - från Internationella valutafonden i juni och
EU-kommissionen i oktober - till den svenska regeringen att sänka
skatten på arbete för att främja sysselsättningen.
4.3 Slapp hantering av den nya budgetprocessen
Tanken bakom utgiftstaket i den nya budgetprocessen var just att
förhindra regeringar och riksdagar från att fatta beslut om ständigt nya
utgiftsåtaganden utan att finansiera dessa genom nedskärningar på annat
håll. Ändå är det precis det regeringen gjort alltsedan den nya
budgetprocessen infördes våren 1996. Man har använt sig av den
ansenliga budgeteringsmarginalen, som man införde med motiveringen
att en sådan behövdes i fall de ekonomiska förutsättningarna och därmed
även de offentliga utgifterna skulle utvecklas annorlunda än i kalkylerna.
Budgeteringsmarginalen är inte finansierad men regeringen har utnyttjat
en oväntat hög tillväxt av skatteintäkterna till att täcka de nya
utgiftsåtagandena. Problemet kvarstår dock att finansiera de nya
utgifterna när konjunkturen vänder nedåt, vilket den ofelbart gör förr
eller senare. Med tanke på hur socialdemokratiska regeringar tidigare
agerat i sådana situationer är det sannolikt att man då kommer att höja
skatterna igen.
Tabell 4.2 visar hur stor del av budgeteringsmarginalen som regeringen
hittills ianspråktagit. 1998 finns knappast något kvar av marginalen och
heller inte för 1999 och 2000. 2001 års marginal föreslogs först i våras och
därför har regeringen ännu inte hunnit förbruka så stor del av den.
Den kvarvarande budgeteringsmarginalen är exempelvis inte tillräckligt
stor för att täcka kostnaderna för avvecklingen av en reaktor i Barsebäck.
När regeringen väl väljer att redovisa dessa kommer utgiftstaket att
sprängas såvida man inte finansierar kostnaderna genom
utgiftsminskningar på annat håll.
4.4 Skattesänkningar höjer marginaleffekterna
Regeringen föreslår i budgetpropositionen en tillfällig skattereduktion för
låg- och medelinkomsttagare 1999. Problemet med den föreslagna
skattesänkningen är att den är tillfällig, för liten och framför allt felaktigt
konstruerad. Enligt förslaget skall skattereduktionen uppgå till
1 320 kronor för dem med inkomster upp till 135 000 kronor. För
inkomster därutöver minskas reduktionen med 12 kronor för varje
intjänad tusenlapp, för att helt försvinna vid en inkomst på 245 000
kronor, dvs. vid brytpunkten för att betala statlig skatt.
Denna avtrappning av skattereduktionen medför (på liknande sätt som
avtrappningen av det nuvarande grundavdraget) att marginalskatten höjs för
inkomstskiktet mellan 135 000 kronor och 245 000 kronor, dvs. där man ofta
befinner sig om man överväger att gå upp från deltid till heltid. Regeringens
vallöfte om enhetstaxa med statligt tak ("maxtaxa") i barnomsorgen som
bl.a. hade till syfte att minska marginaleffekterna för barnfamiljer har alltså
bytts ut mot en skattesänkning som höjer marginaleffekterna för alla i ett
brett inkomstskikt. För Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som vill sänka
arbetstiden, passar det sannolikt utmärkt. Det kommer att löna sig mindre i
framtiden att arbeta heltid om förslaget blir verklighet. Men för en nation
med tillväxtproblem och redan svaga incitament att arbeta är det ännu ett
steg i fel riktning.
4.5 Skattesänkningen som blir en höjning
Fastighetsskattefrågan illustrerar tydligt att regeringens politik saknar
förankring i en långsiktig målsättning. De strategiska överväganden som
varje regering bör och måste göra har helt hamnat på undantag av
taktiska skäl. Före valet styrdes regeringen av opinionen och nu efter
valet styrs regeringspolitiken av krav från Miljöpartiet och
Vänsterpartiet. Fastighetsskatten har nu sänkts i flera omgångar och
uppräkningstalen frystes under valrörelsen av statsministern utan att
finansministern var konsulterad. Alla förslag har därtill varit
ofinansierade. Regeringen har varit nödd och tvungen att genomföra
förändringarna, eftersom den höga fastighetsskatten fått orimliga och
oacceptabla sociala effekter. Regeringen saknar dock förmågan och
viljan att reformera fastighetsskatten och sänka skatteuttaget rejält.
Den tillfälliga frysningen av taxeringsvärdena skjuter bara behovet av ett
slutligt avgörande på framtiden. För villaägare och hyresgäster kvarstår
dryga utgifter för en redan hög fastighetsskatt. Hotet om att skatten kommer
att bli ännu högre har heller inte försvunnit. Effekterna av en frysning är inte
entydigt positiv, även om det kan uppfattas så. För t.ex. en egnahemsägare i
en avflyttningsort där marknadspriserna sjunker innebär en frysning att
fastighetsskatten de facto blir högre. Bilden av regeringsmakten förbättras
knappast heller av att man skyller sänkningen till 1,5 procent i maj 1998 på
oppositionsledaren, samtidigt som man uttalar att fastighetsskatten efter
förändringen bedöms ligga på en långsiktigt hållbar nivå, bara för att i
oktober 1998 återkomma till riksdagen om ett förslag att tillfälligt sätta ned
fastighetsskatten till 1,3 procent för flerfamiljsfastigheter. Regeringsmaktens
förfall kan knappast illustreras tydligare.
4.6 Det nya sysselsättningsmålet problematiskt
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att målet att arbetslösheten
skall halveras till sekelskiftet, som nu framstår som ouppnåeligt, skall
kompletteras med ett sysselsättningsmål, enligt vilket andelen sysselsatta
av befolkningen mellan 20 och 64 år skall öka från 74 procent år 1997
till 80 procent år 2004.
Ett sysselsättningsmål är i och för sig bättre än ett arbetslöshetsmål, vilket
regeringen framför allt försökt uppnå genom att flytta folk från öppen
arbetslöshet in i arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller ut ur arbetskraften.
Det nya målet är dock inte problemfritt. Benämningen sysselsättning antyder
att människor till varje pris skall sysselsättas i förvärvsarbete, oavsett om
det
är fråga om meningsfulla och produktiva jobb. Målet säger heller ingenting
om var sysselsättningen skall ske och i vilken utsträckning. Göran Persson
har uttalat att 3 av 4 ungdomar i framtiden kommer att behöva anställas i den
offentliga sektorn. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill "dela på jobben"
genom en generell förkortning av arbetstiden till sex timmar per dag. Mot
denna bakgrund ligger det nära till hands att misstänka att regeringen avser
att uppnå sysselsättningsmålet genom en massiv expansion av den offentliga
sektorn utöver vad som är nödvändigt för att lösa kärnuppgifterna och genom
en generell arbetstidsförkortning.
Enligt vårt synsätt är målet att Sverige skall ha en snabb och uthållig
tillväxt som höjer levnadsstandarden. Det sker genom ökad produktivitet och
genom att antalet arbetade timmar ökar. Det är genom att den offentliga
sektorn öppnas för konkurrens från den privata som produktiviteten kan öka,
och det är genom möjligheten till individuella anställningsavtal som det
totala antalet arbetade timmar kan öka. En sådan förändring skulle även öka
människors frihet att välja var och hur mycket de skall arbeta, en minst sagt
viktig komponent i strävan att höja människors levnadsstandard.
4.7 Krånglet fortsätter för företagarna
Regeringen säger sig vilja driva arbetet med att förenkla skattereglerna
för företagen vidare. I själva verket har regeringen de senaste åren ökat
krånglet, bl.a. genom den begränsade lättnaden av dubbelbeskattningen
för småföretag och de nya reglerna för skattekonto. Regeringen lägger
heller inte fram några förslag till skattesänkningar eller förenklingar för
företagen utan hänvisar till den pågående Förenklingsutredningen, som
kommer med förslag senare i år samt till Stoppregelutredningen, som
redan kommit med ett betänkande (SOU 1998:116). Utredningen föreslår
att de s.k. stoppreglerna för fåmansbolag slopas, vilket skulle kosta
statskassan högst 40 miljoner kronor. Regeringen hade därmed kunnat
föreslå att stoppreglerna slopas redan i budgetpropositionen om bara
viljan funnits.
Småföretagsdelegationens 71 förslag till förenklingar som skulle begränsa
krånglet och uppgiftsskyldigheterna för företagen nämns överhuvudtaget inte
av regeringen, sannolikt därför att Socialdemokraterna är det riksdagsparti
som motsatt sig flest av småföretagardelegationens förslag.
Däremot avvisar regeringen ett förslag till förenkling och bättre förutsätt-
ningar för nyföretagande. Den hävdar att det inte finns något behov av att
utvidga begreppet näringsverksamhet, och därmed underlättas inte möjlighe-
ten att få F-skattsedel, vilket en arbetsgrupp inom Riksskatteverket föreslagit.
4.8 Ett snabbt införande av euron har försvårats
Om två månader går elva EU-medlemsländer över till en gemensam
valuta. Sverige finns som bekant inte med bland dessa elva, eftersom den
svenska regeringen skjutit avgörandet om ett svenskt deltagande i
valutaunionen på en obestämd framtid. Hade Sverige ställt upp från
starten, skulle vi sannolikt ha sluppit se den senaste tidens kraftiga
depreciering av kronan och ökning av räntemarginalen gentemot
euroländernas valutor, till men för både företag och hushåll.
Regeringen har försvårat situationen för Sverige genom sitt agerande. Den
avstod från att bilda opinion före valet för ett svenskt införande av euron, och
i och med valutgången har regeringens ställning kraftigt försvagats till
förmån för ett starkt EU-kritiskt vänsterparti. Först när detta skett tycker
regeringen att det är dags att börja "folkbilda" om valutaunionen.
Det är av stor vikt att regeringen nu så snabbt som möjligt tar ställning till
ett svenskt deltagande i valutaunionen. Det måste senast ske innan Sverige
blir ordförande i EU - som vi är första halvåret 2001 - om vi då skall ha
någon möjlighet att agera med någon som helst trovärdighet.
5 En politik för ökat välstånd och större trygghet
5.1 Mål för den ekonomiska politiken
De övergripande målen för den ekonomiska politiken skall vara att skapa
förutsättningar för snabb tillväxt, en kraftig ökning av antalet nya
arbetstillfällen, en god reallöneutveckling och minskat bidragsberoende.
Dagens ekonomiska problem är strukturella och kan därför inte lösas utan
omfattande strukturförändringar. Det krävs en i bred bemärkelse ny
ekonomisk politik, som leder till stabilitet, ökar friheten, stärker
incitamenten
till arbete och förkovran och som främjar privat ägande, fri företagsamhet
och konkurrens.
Jämvikt i de offentliga finanserna och ett stabilt penningvärde är grund-
läggande för företags och privatpersoners möjligheter att planera sin framtid.
Vår målsättning är att de offentliga finanserna skall vara i balans över kon-
junkturcykeln och att det stabila penningvärdet skall säkras genom en
oberoende riksbank med prisstabilitet som mål samt ett deltagande i EMU.
Stabila offentliga finanser kräver inte en stor offentlig sektor, tvärtom.
Storleken på vår offentliga sektor har gjort den till en koloss på lerfötter -
konjunkturkänslig och destabiliserande för ekonomin i övrigt.
Den politiska sektorns inflytande måste minska, så att utrymme skapas för
privat verksamhet och individuellt ansvar. Överflyttning av kommunal
verksamhet till den privata sektorn, avregleringar och skattesänkningar för
företagande är förutsättningar för att vi skall få ökad konkurrens, fler och
växande företag och därmed fler nya arbetstillfällen. Genom skattesänk-
ningar med tyngdpunkt på låg- och medelinkomsttagare minskar bidrags-
beroendet. Individens frihet och ansvar att forma sitt eget liv ökar.
5.2 En finanspolitik för stabilitet och tillväxt
5.2.1 Stabil finanspolitik ger goda tillväxtförutsättningar
Att den svenska tillväxten halkat efter den i övriga OECD-länder beror
framför allt på att ett högt skattetryck och olika regleringar minskat
effektiviteten i ekonomin. Att vi haft ett instabilt makroekonomiskt
klimat har också varit negativt för tillväxten på längre sikt. I början av
1970-talet inleddes en trendmässig ökning av budgetunderskottet.
Tillfälliga förbättringar till följd av låga lönekostnadsökningar i mitten av
1970-talet och överhettningen i slutet av 1980-talet dolde problemen.
Inflationen och räntorna var högre och svängde mer i Sverige än i
omvärlden och kronan devalverades med jämna mellanrum. Den
makroekonomiska instabiliteten försämrade planeringsförutsättningarna
för hushåll och företag.
Diagram 5.1
Statens budgetsaldo
Källa: Ekonomifakta
Jämfört med 1970- och 1980-talen samt början av 1990-talet präglas
svensk ekonomi för närvarande av någorlunda finansiell stabilitet, med
undantag för växelkursen som svängt kraftigt sedan kronan släpptes fri i
november 1992. Underskottet i de offentliga finanserna ser ut att
elimineras i år, och inflationen och räntorna har gått ned. Stabiliteten är
dock bedräglig, eftersom viktiga orsaker till de tidigare obalanserna
fortfarande finns kvar. Sverige kommer 1998, enligt OECD, fortfarande
att vara det industriland som har högst offentliga utgifter och skatter som
andel av BNP.
Därmed lär vi även fortsättningsvis ha de mest konjunkturkänsliga
offentliga finanserna i OECD. Det innebär att när konjunkturen tar fart,
förbättras de offentliga finanserna automatiskt utan att några nya politiska
beslut behöver fattas. Det beror dels på att höga skattesatser ger en kraftig
ökning av skatteintäkterna när sysselsättning och konsumtion stiger, dels på
att offentliga utgifter för arbetslöshetsförsäkring och socialbidrag sjunker
nästan lika snabbt.
I varje högkonjunktur har socialdemokratiska regeringar tagit tillfället i akt
att använda de ökade skatteintäkterna till att ytterligare höja de offentliga
utgifterna. Så sker även i denna budgetproposition. Problemet är att goda
konjunkturer inte varar för evigt. När konjunkturavmattningen kommer, är
det svårt och inte ens önskvärt att minska de offentliga utgifterna eller att
höja skatterna, eftersom detta förvärrar nedgången. Det kan dock bli
nödvändigt, då de finansiella marknaderna inte kan förväntas finansiera det
höga underskottet annat än till höga räntor. Regering och riksdag kan då
tvingas att skära i utgifter och höja skatter under lågkonjunkturen.
Finanspolitiken blir destabiliserande i stället för stabiliserande.
De utgiftsökningar som regeringen nu föreslår försämrar den makroekono-
miska stabiliteten genom att år med en förväntad god tillväxt inte används
för att få ned omslutningen på de offentliga finanserna och därmed deras
konjunkturkänslighet.
5.2.2 Bättre balans mellan privat och offentlig sektor
Nästa år då de offentliga finanserna antas vara i balans räknar regeringen
med att den offentliga sektorns utgifter uppgår till närmare 61 procent av
den samlade produktionen. Hälften av detta, exklusive räntebetalningar,
är kostnader för de tjänster som produceras av den offentliga sektorn
samt investeringar och den andra hälften transfereringar till framför allt
hushåll. De offentliga inkomsterna väntas uppgå till närmare 62 procent,
varav närmare 54 procentenheter är skatter. Den privatfinansierade
sektorn förutses således omfatta endast knappt 40 procent av BNP. Även
om de offentliga finanserna kommer att vara i balans år 1998, kan inte
samhällsekonomin sägas vara det med en så liten privat sektor.
Inom EU utgör den offentliga sektorn i genomsnitt ungefär hälften av
ekonomin och inom OECD-området ca 40 procent. I många av dessa länder
är välfärden i egentlig mening lika stor som - och i flera fall större än - i
Sverige.
Medborgarna i vårt land är starkt beroende av den politiska sektorn såväl
när det gäller vård, omsorg och utbildning som för sina disponibla inkomster.
Den helt övervägande delen av vård och omsorg, liksom av utbildning,
produceras inom offentligt finansierade och offentligt styrda monopol. 1996
utgjorde transfereringar från den offentliga sektorn drygt 40 procent av
hushållens disponibla inkomster.
Det innebär att när stat och kommun inte förmår infria utställda löften till
medborgarna finns få alternativ. De allra flesta kan heller inte välja dem som
ändå finns, eller som skulle kunna växa fram, eftersom skatterna tar i anspråk
så stor del av de inarbetade inkomsterna. Genom att den offentliga sektorn
lägger beslag på så stor del av de totala resurserna blir också den privata
sektorns förmåga att erbjuda de nya arbetstillfällen som kan få ned
arbetslösheten otillräcklig.
Offentliga monopol, omfattande transfereringar och inskränkt valfrihet
leder förutom till minskad frihet för medborgarna också till felaktig
fördelning och sämre utnyttjande av de totala ekonomiska resurserna.
Trögheten i stora, icke konkurrensutsatta offentliga system ger dålig
effektivitet. Tillväxtkraften i ekonomin försvagas. De nya jobben blir färre.
För år 2001 bedömer regeringen, trots en prognosticerad stabil tillväxt
fram till dess på omkring 3 procent, att den offentliga sektorns utgifter
fortfarande uppgår till närmare 57 procent av BNP. Skatternas andel
beräknas uppgå till 53 procent och övriga inkomster till 7 procent av BNP.
Den privatfinansierade sektorns andel kommer således fortfarande att utgöra
endast 43 procent av BNP.
På medellång sikt bör de offentliga utgifterna åtminstone tas ned mot
50 procent av BNP, vilket medför att skattetrycket kan sänkas till
genomsnittlig europeisk nivå. Det uppkomna utrymmet bör till övervägande
del användas för att successivt sänka skatten för låg- och medelinkomst-
tagare. Våra förslag i denna motion innebär att utgifternas andel av BNP
sjunker till drygt 53,6 procent av BNP och skattetrycket till knappt
49 procent av BNP år 2001.
5.2.3 Statsfinansiell balans över konjunkturcykeln
Vi har tidigare föreslagit att regering och riksdag bör ha som norm i
budgetarbetet att de offentliga finanserna skall vara i balans över
konjunkturcykeln. Eftersom vi räknar med att en stor del av den
förbättring av de statliga finanserna som regeringen kalkylerar med är
konjunkturellt betingad, kan inte hela förbättringen användas för
överföringar till den privata sektorn, vare sig i form av utgiftsökningar
eller skattesänkningar. I vårt budgetalternativ beräknar vi därför ett
finansiellt sparande på drygt 22 miljarder kronor 1999, drygt
44 miljarder kronor 2000 och över 52 miljarder kronor 2001. Därmed
minskar även risken för att finanspolitiken skall förstärka efterfrågan
ytterligare under år av god tillväxt.
Våra förslag innebär dessutom att konjunkturkänsligheten i de offentliga
finanserna minskar. Bl.a. föreslår vi sänkta ersättningsnivåer i sjuk- och
arbetslöshetsförsäkringarna och sänkta skattesatser på en rad områden, vilket
medför att de offentliga finanserna inte kommer att försvagas lika mycket i
en konjunkturnedgång, men heller inte förstärkas lika mycket i en
konjunkturuppgång.
5.2.4 Minskad statsskuld som andel av BNP
Att de offentliga finanserna är i balans över konjunkturcykeln innebär
även att den offentliga bruttoskulden är oförändrad i nominella termer
och att den därför minskar i förhållande till BNP när denna växer. I
nuvarande konjunkturläge och med målet att de offentliga finanserna
skall vara i balans över konjunkturcykeln bör vi under några år ha
överskott i budgeten för att därefter kunna tillåta oss underskott i nästa
lågkonjunktur. Till det kommer nödvändigheten att snabbt bringa ned
skuldkvoten till en lägre nivå efter den skuldökning som blev en följd av
1980-talets spekulationsekonomi. Statsskulden kommer därför att
nettoamorteras de närmaste åren.
Vårt är mål är att skuldkvoten skall ha sjunkit till 60 procent av BNP
senast 2002 och till 50 procent av BNP under den därpå följande mandat-
perioden. Det verkar nu som att vårt mål kommer att uppfyllas med råge. Det
minskar skattebördan för framtida generationer och innebär dessutom att vi
uppfyller Maastrichtvillkoret angående den offentliga skuldens storlek.
Enligt regeringens prognos kommer den offentliga sektorns konsoliderade
bruttoskuld att uppgå till 1 319 miljarder kronor vid utgången av 1998, vilket
motsvarar 72,8 procent av BNP. Med regeringens tillväxtantagande och
budgetalternativ kommer skuldkvoten att minska till 59,1 procent av BNP
år 2001 . Samma tillväxtantagande och det moderata budgetalternativet -
innebärande ett högre finansiellt sparande än enligt regeringens mål och
snabbare privatiseringar - medför att skuldkvoten detta år blir 58,5 procent.
Vid en oförändrad skuld i nominella termer och olika tillväxtantaganden
kommer därefter, som framgår av tabell 5.1, skuldkvoten att ha sjunkit till
50 procent av BNP några år in på 2000-talet.
Tabell 5.1
Skuldkvotens utveckling efter sekelskiftet
Vårt budgetalternativ 1999-2001 och därefter budgetbalans
5.2.5 Tabell 6: (2001 2002 2003 2004 2005 2006 )
5.2.6 Minskat offentligt sparande ger utrymme för privat sparande
Balans i stället för överskott i de offentliga finanserna över
konjunkturcykeln betyder inte ett lägre totalt sparande i ekonomin. Vår
politik innebär lägre skatter på arbete. Det betyder att medborgarna får
pengar över till att spara själva, när skatten är betald. Vår politik innebär
även lägre skatter på sparande, varför det kommer att bli mer attraktivt
att spara, såväl på banken och i privata pensionsförsäkringar som i aktier.
Individen har dessutom möjlighet att välja risknivå och därmed potentiell
avkastning på sina investeringar, exempelvis aktier i början av arbetslivet
och banksparande när pensionen närmar sig.
Privat sparande ger individen både möjlighet till bättre avkastning och
större trygghet än offentligt sparande, vilket ju visat sig inte räcka till för
de
utfästelser staten gjort exempelvis i form av pensionsåtaganden. Det är
dessutom det privata sparandet och risktagandet som måste utgöra basen för
näringslivets riskkapitalförsörjning och därmed för investeringarna och
tillväxten i ekonomin.
5.2.7 Stram budgetprocess
Vid arbetet med 1997 års budget använde regering och riksdag för första
gången den nya budgetprocess som riksdagen fattade beslut om i juni
1994. Det övergripande syftet är att genom en ändrad beslutsgång i
riksdag och regering bidra till en återhållsam utveckling av de offentliga
utgifterna och till en statsbudget i balans. För riksdagens del innebär den
nya budgetprocessen att möjligheten för utskotten att driva igenom
ofinaniserade utgiftsökningar minskar. För regeringen innebär den ökade
krav på uppföljning av budgetutfallet och på att finansiera gjorda
överskridanden. Samtidigt minskar regeringens möjligheter till
ofinansierade utgiftsåtaganden.
Medan budgethanteringen i riksdagen följer de nya principerna, brister
regeringens hantering i flera avseenden. Regeringen har blivit allt mindre
regeltrogen i sin hantering av prognosmissar och budgetöverskridanden.
Anledningen är att pressen att följa de nya reglerna blir mindre, när skatte-
intäkterna utvecklas gynnsamt och budgetunderskottet trots nya utgifts-
ökningar blir mindre än väntat. Detta är dock ett mycket kortsiktigt synsätt.
Staten tar ju på sig nya utgiftsåtaganden, som skall finansieras även i en tid
när aktiviteten går ned i ekonomin och skatteintäkterna viker.
Vi anser att principerna i den nya budgetprocessen skall följas strikt, vilket
innebär att budgetöverskridanden skall finansieras genom motsvarande
utgiftsneddragningar inom två år och helst inom samma utgiftsområde. Nya
utgiftsåtaganden under pågående budgetår skall finansieras genom
minskningar av andra utgifter samma år.
5.3 En politik för pris- och växelkursstabilitet
5.3.1 Strukturfelen gör låg arbetslöshet oförenlig med låg inflation
Under 1996 sjönk inflationen och inflationsförväntningarna kraftigt,
varför Riksbanken successivt kunde sänka sin styrränta från 8,91 procent
i januari till 4,10 procent i december. Under 1997 steg inflationen åter
något, vilket föranledde Riksbanken att höja styrräntan med en kvarts
procentenhet i december. Då inflationen åter började sjunka våren 1998,
framför allt som en följd av Asienkrisens nedpressande effekt på
importpriser och räntor, sänkte Riksbanken åter styrräntan till 4,1 procent
i juni.
I budgetpropositionen gör regeringen antagandet att den låga inflationen
och inflationsförväntningarna skall bibehållas och att Riksbanken mot denna
bakgrund skall hålla styrräntan oförändrad på 4,1 procent under resten av
mandatperioden. Samtidigt kalkylerar man med en snabb tillväxt och
nedgång i den öppna arbetslösheten från 6,6 procent 1998 till 4,0 procent
2001. Regeringens huvudargument för att penningpolitiken skall kunna
hållas oförändrad under kalkylperioden trots minskande arbetslöshet är att
lönebildningen kommer att fungera bättre framöver, framför allt till följd av
lägre löneglidning. Dessutom antar man att kronan kommer att förstärkas
med ungefär 5 procent från nuvarande nivå, vilket skulle verka dämpande på
aktiviteten i den inhemska ekonomin och dessutom leda till lägre import-
priser.
Vi anser det inte realistiskt att styrräntan skall kunna hållas oförändrad
med regeringens antaganden och regeringens politik. Att löneglidningen är
låg nu beror framför allt på att vi har stor öppen arbetslöshet och låg
inflation, delvis p.g.a. fallande råvarupriser. Mot bakgrund av att regeringen
inte gjort någonting för att avreglera arbetsmarknaden och lönebildningen är
det sannolikt att en nedgång i arbetslösheten skulle leda till ökad
löneglidning. Då vi med regeringens politik sannolikt kommer att stå utanför
valutaunionen under hela prognosperioden är det dessutom mindre troligt att
kronan kommer att förstärkas enligt regeringens kalkyl. Därmed kommer
inte kronkursen att verka dämpande på aktiviteten i ekonomin.
Det är trots allt inte osannolikt att Riksbanken kan hålla styrräntan
oförändrad under kalkylperioden, men det kommer i så fall att bero på att
tillväxten och sysselsättningsökningen blir lägre än i regeringens prognos.
För att åstadkomma hög tillväxt, låg arbetslöshet och låg inflation
samtidigt krävs att de strukturella reformer vi föreslår i denna motion
genomförs. Arbetsmarknaden och lönebildningen måste reformeras. Det
måste löna sig bättre ekonomiskt för människor att utbilda sig, flytta, byta
yrke eller bransch i syfte att få ett bra arbete. Lönebildningen måste också bli
mer individuell och flexibel så att de företag som befinner sig i expansiva
branscher kan erbjuda högre lön utan att det leder till kompensationskrav på
andra håll i ekonomin. Dessutom måste offentliga verksamheter och även
privata marknader - som för närvarande är skyddade eller reglerade -
utsättas för större konkurrens i syfte att höja produktiviteten och sänka
kostnaderna. Endast genom en sådan politik kommer hög och uthållig
tillväxt, låg arbetslöshet och stabila priser att kunna uppnås samtidigt.
5.3.2 Snabbast möjliga införande av euron
Det senaste året har kronan svängt kraftigt och de senaste månaderna
försvagats betydligt. Räntemarginalen gentemot D-marken har dessutom
ökat. Utvecklingen visar att inte ens länder med låg inflation och lågt
budgetunderskott är skonade från spekulationer och starka svängningar i
växelkursen. De EU-länder som uppfyller kraven och deklarerat att de
avser att delta i valutaunionen från starten har dock klarat sig bättre,
exempelvis Finland. Sverige skulle ha varit betydligt bättre rustat att stå
emot effekterna av den internationella finansiella oron, om vi hösten
1997 hade beslutat att vara med i det tredje steget i EMU från starten.
Diagram 5.2
Kronans kurs mot ecun 1994-01-03-1996-10-26
Källa: Riksbanken
Det är naturligtvis problematiskt för särskilt de små företagen att inte
kunna förutsäga växelkursens utveckling. Lösningen är att gå med i
valutaunionen så snart som möjligt. Regeringen drev emellertid i
riksdagen förra hösten igenom att Sverige inte skall vara med i
valutaunionen från starten den 1 januari 1999. För att kunna uppvisa ett
officiellt skäl för att få stå utanför gentemot övriga medlemsländer valde
den svenska regeringen att inte låta Sverige delta i den europeiska
växelkursmekanismen (ERM), vilket är ett av de s.k.
Maastrichtvillkoren.
Vi vill att Sverige skall gå med i valutaunionen så snart som möjligt. För
att det skall möjliggöras måste regeringen se till att Sverige i likhet med
Danmark går med i ERM2.
5.4 Företagande och arbete
Regeringen fortsätter att hävda att målet om en halverad öppen
arbetslöshet till år 2000 kommer att infrias. Målet kompletteras nu också
med nya mål för sysselsättning och sociala ersättningar. Så gott som
ingen utanför Regeringskansliet delar dock regeringens optimism.
Budgetpropositionen saknar nästan helt konkreta åtgärder i syfte att
stärka det svenska företagandet och därmed de långsiktiga
förutsättningarna för tillväxt och nya, riktiga jobb. Inga förslag läggs
heller för att komma till rätta med de strukturella problemen i svensk
ekonomi och på svensk arbetsmarknad. Därmed saknar regeringen också
beredskap för att möta en vikande konjunktur.
För moderat vidkommande är det en huvuduppgift att rekonstruera
skapandets och tillväxtens grundläggande förutsättningar. I den öppna
internationella konkurrensen ligger en stor utmaning. För att kunna ta tillvara
globaliseringens möjligheter måste Sverige kunna tävla med de mest
konkurrenskraftiga nationerna i fråga om villkoren för företagande och
investeringar. Det är bara så arbetslösheten kan avvecklas som samhälls-
problem.
Ett mer dynamiskt företagande och fler riktiga arbeten kräver insatser över
breda områden, i första hand skatterna, arbetsmarknaden, Europapolitiken,
energiförsörjningen och kunskapsutvecklingen. På samtliga dessa områden
lyser offensiva regeringsförslag helt med sin frånvaro.
Moderaterna föreslår en omläggning av politiken på dessa områden i syfte
att göra Sverige mer utvecklingskraftigt och jobben fler. Åtgärderna syftar
till att främja nyföretagande, företagsetableringar och företagstillväxt.
- Lägre skatt på arbete och företagande är av central betydelse för jobben.
Inom inkomstbeskattningen bör det vara ett förstahandsmål att återgå till
de principer - 30 procent inkomstskatt på normala arbetsinkomster, ingen
skall betala mer än hälften av en inkomstökning i skatt - som låg till
grund för skattereformen. Kommunalskatterna måste pressas ner och
egenavgiftsuttaget kompenseras.
- Förmögenhetsskatten och dubbelbeskattningen av riskkapital i företagen
avvecklas i syfte att främja en sund riskkapitalförsörjning.
- I syfte att stimulera en kraftig ökning av jobben i den privata tjänste-
sektorn föreslås sänkta skatter på hemnära tjänster.
- Merparten av Småföretagsdelegationens 71 förslag genomförs. Det leder
också till att krångel och uppgiftsskyldighet för företagen begränsas
kraftigt och till att befintliga regler förenklas.
- Särskilda skattelättnader bör införas för fåmansföretagen, som i
dagsläget drabbas av rigida spärr- och stoppregler. Det måste också bli
lättare att etablera sig som företagare. Riksskatteverket har lagt förslag
om att göra det lättare att erhålla F-skattsedel. Regeringen mäktar inte
ens med att genomföra detta förslag medan Moderaterna anser att den
som vill skall kunna erhålla F-skattsedel.
- De nya bestämmelserna om skattekonto och momsuppbörd bör ändras.
För att reglerna skall vara enkla och överskådliga, samt för att inte
försämra likviditeten i näringslivet, bör alla företag betala skatter den 12 i
andra månaden efter uppbördsmånaden. För att öka rättssäkerheten bör
förfallodagsbegreppet ändras. Det skall räcka att företaget har betalat
skatterna på förfallodagen. Nuvarande regler, som innebär att betalningen
skall vara myndigheterna tillhanda på förfallodagen, bör därför ändras.
- Effektivitet och utvecklingskraft gynnas av goda och rättvisa
konkurrensvillkor. Sådana kan aldrig uppnås mellan privata och
offentliga företag. Särskilt kommunal näringsverksamhet i bolagsform
utgör ett allt större problem. De kommunala bolagen bör därför säljas
eller avvecklas. Kommunal verksamhet i förvaltningsform, som inte
utgör myndighetsutövning, bör utsättas för konkurrens.
- Alla samhällets resurser måste tas till vara. Fungerande anläggningar för
energiproduktion skall utnyttjas så länge de är lönsamma och uppfyller
samhällets olika krav. En förtida avveckling av svensk kärnkraft skulle
innebära en kapitalförstöring utan motstycke i modern tid. Avvecklings-
lagen måste slopas för att skapa klarhet om de långsiktiga förutsätt-
ningarna för att investera i industriell verksamhet i Sverige.
- Den enskildes ställning på arbetsmarknaden måste stärkas och de
arbetsrättsliga lagstiftningen anpassas till morgondagens arbetsmarknad.
Staten måste ta sitt ansvar för att lägga fast de grundläggande regelverken
på arbetsmarknaden. Det är inte en uppgift för arbetsmarknadens parter.
- En ny arbetsrättslig lagstiftning måste ge arbetstagarna trygghet men
samtidigt främja arbetsmarknadens utveckling och anpassning till nya
förutsättningar.
- Arbetsmarknadspolitiken skall skydda vid arbetslöshet och underlätta
återinträde på arbetsmarknaden. Arbetslöshetsförsäkringen skall vara en
omställningsförsäkring och måste därför tidsbegränsas. Arbetsmarknads-
åtgärderna bör vara färre och effektivare. Resurserna inriktas främst mot
en arbetsmarknadsutbildning fokuserad på specifika yrkesområden och
ett modernt lärlingsprogram i företagen för ungdomar.
- En långsiktigt sund utveckling av företagande och arbeten kräver
utbildning och forskning i världsklass. En väsentlig reformering av
utbildningsmöjligheterna är angelägen om kunskapssamhällets nya
villkor skall kunna mötas framgångsrikt. Investeringar i kunskap livet
igenom måste också vara lönsamt för den enskilde.
5.5 Att kunna leva på sin lön - en social skattepolitik
5.5.1 Skattepolitikens inriktning
De höga svenska skatterna gör dubbel skada. Medborgarnas beroende av
den politiska sektorns förmåga att klara sina åtaganden blir mycket stort.
Samtidigt försvagas valfriheten och den trygghet som ligger i att ha
kontroll över sin egen ekonomi. Därtill kommer att de höga skatterna
snedvrider ekonomins sätt att fungera, försvårar möjligheterna att skapa
förutsättningar för de nya jobb som så väl behövs och kväver
tillväxtkraften i ekonomin.
En av förklaringarna till det höga skatteuttaget är att det under de senaste
25 åren har skett en kraftig förskjutning från privata till offentliga
inkomstkällor i Sverige. Det är till en del resultatet av en medveten politisk
strävan och till en del resultatet av den negativa effekten för samhälls-
ekonomin av en sådan politik. Från 1970 har antalet personer som får sin för-
sörjning via den offentliga sektorn nästan fördubblats, samtidigt som de som
arbetar i den privata sektorn har blivit ungefär en halv miljon färre.
Beroendet av offentlig sektor har ökat mest vad gäller transfereringar. Detta
är givetvis en av förklaringarna till det orimligt höga skatteuttaget.
Tabell 5.2
Antalet personer i offentlig produktion, offentlig försäkring samt
sysselsatta i det privata näringslivet (1000-tal personer)
Tabell 7: (1970 1996 )
Källa: SAF
En politik som syftar till att skapa förutsättningar för att de flesta skall
kunna leva på sin lön måste stå på två ben. Det ena är en kraftfull
skattesänkningspolitik som syftar till att växla lägre skatter mot minskat
behov av bidrag och offentliga subventioner. Det långsiktiga målet måste
vara att den som är i behov av bidrag och offentligt stöd inte skall betala
skatt och att den som betalar skatt inte skall behöva bidrag.
Det andra benet är reformer på bl.a. skatteområdet som syftar till att stärka
tillväxtkraften i ekonomin så att den höga arbetslösheten kan pressas tillbaka
och antalet människor som av andra skäl blivit helt beroende av det
offentliga för sin försörjning minska.
Skattesänkningarna bör utformas så att problemet med den s.k. fattigdoms-
fällan beaktas. De höga marginalskatterna innebär att många hushåll som
också betalar daghemsavgifter som ökar i takt med inkomstökningar och
erhåller bostadsbidrag som minskar i takt med inkomstökningar får
sammantagna marginaleffekter på uppemot 80 procent. Det innebär att de
låses in i en situation där de i realiteten inte av egen kraft kan förbättra sin
ekonomiska situation. De fastnar i fattigdomsfällan. Skattesänkningarna
måste därför syfta till såväl lägre skatt i kronor räknat som lägre marginal-
skatt vilket ger lägre marginaleffekter.
5.5.2 En social skattepolitik
Huvuddelen av det skattesänkningsutrymme som kan skapas tas i
anspråk för att sänka skatten på arbete. Eftersom svensk ekonomi bl.a. på
grund av den rörliga växelkursen inte kännetecknas av något generellt
konkurrenskraftsproblem bör inte någon generell
arbetsgivaravgiftssänkning nu genomföras. I stället bör skatten på
hushållens arbetsinkomster sänkas med inriktning framför allt på låg- och
medelinkomsttagare. Det leder till att de som har arbete får behålla mer
av sina arbetsinkomster efter skatt och att de som saknar arbete får lättare
att inledningsvis ta ett arbete med lägre lön. Det kommer att löna sig
bättre att arbeta. Därutöver finns det anledning att göra en särskild insats
för barnfamiljerna. Det finns också anledning att minska
boendekostnaderna genom att successivt trappa ned fastighetsskatten.
Mot den bakgrunden lägger vi för de kommande tre åren fram konkreta
förslag om skattesänkningar på främst arbete, boende och familjer. Vad
beträffar sänkningen av skatten på arbetsinkomster innebär de konkreta för-
slag vi lägger att de mål på högst 30 procents genomsnittlig kommunalskatt
och högst 50 procents marginalskatt som låg till grund för skattereformen
uppnås. Till detta kommer en sänkning av skatten på bensin i kombination
med en minskning av det inte avdragsgilla utrymmet för resekostnader till
och från arbetet och en höjning av det avdragsgilla beloppet vid arbetsresor.
Dessutom förbättras förutsättningarna för eget pensionssparande genom att
utrymmet återställs till ett basbelopp.
- Kommunalskatten sänks med en krona år 2000 och med ytterligare en
krona 2001 genom att staten övertar motsvarande kostnader från
kommunerna. Genom förbättrat skatteunderlag och avregleringar som
möjliggör en effektivisering skapas utrymme för att flera kommuner skall
kunna sänka kommunalskatten ytterligare av egen kraft under den kom-
mande mandatperioden.
- Det allmänna grundavdraget och det särskilda grundavdraget för pensio-
närer höjs med 1 300 kronor fr.o.m. 1999.
- Det särskilda grundavdraget för förtidspensionärer återställs.
- Ett grundavdrag på 10 000 kronor per barn vid den kommunala
beskattningen införs från och med 1999. Avdraget gäller utöver dagens
barnbidrag. För de familjer vars inkomst inte är tillräckligt stor för att
man skall kunna tillgodogöra sig avdraget fullt ut skall en "negativ skatt"
utgå.
- Förhöjningen av den statliga skatten för vissa inkomster undanröjs så att
statlig skatt enbart tas ut med 20 procent från 1999.
- En särskild skattesänkning för förvärvsinkomster som kompenserar för
uttaget av egenavgifter införs stegvis under treårsperioden. För 1999
införs ett avdrag före beräkning av kommunal inkomstskatt med
7 procent av inkomsten. Denna andel trappas under kommande år upp.
2001 beräknas det utrymme som kan skapas motsvara nästan 12 procent.
- Fastighetsskatten på bostäder sänks till 1,3 procent av taxeringsvärdet
från och med 1999. Därefter sänks skatten år 2000 och 2001 med
ytterligare 0,1 procentenheter vartdera året. De orimliga regionala
skillnaderna vid fastighetsbeskattningen lindras genom att markvärdet
enbart tas upp till hälften vid beräkning av fastighetsskatt.
5.5.3 Effekter av skattesänkningsförslagen
Sammantaget föreslår vi skattesänkningar som 1999 uppgår till 30,5
miljarder kronor, 2000 till 60,8 miljarder kronor och 2001 till
86 miljarder kronor. Skattesänkningarna kommer huvudsakligen låg- och
medelinkomsttagare till del.
I tabell 5.3 redovisas effekterna av de skattesänkningar som direkt påver-
kar ekonomin för ett hushåll där mannen är industriarbetare och 1998 tjänar
17 000 kronor i månaden och kvinnan arbetar deltid som vårdbiträde med en
månadslön på 9 000 kronor. Familjen, som har två barn i skolåldern, bor i en
lägenhet byggd under 1970-talet med en boyta på 90 m².
Beräkningarna av effekterna av förvärvsavdrag, sänkt kommunalskatt och
höjt grundavdrag har utförts av Riksdagens budgetkontor.
Tabell 5.3
Skattesänkningar för en "normalfamilj" (kronor/år)
Tabell 8: (1999 2000 2001 )
Utöver detta tillkommer bl.a. högre avdrag för resor till och från arbetet,
sänkt skatt på hushållstjänster, sänkt skatt på pensionssparande, avdrag
för barnomsorgskostnader och sänkt energiskatt.
Samtidigt finansieras skattesänkningarna delvis av besparingar som ökar
kostnaderna för hushållen. Det gäller främst en ny läkemedelsförsäkring, från
år 2000 högre egenavgift till arbetslöshetsförsäkringen som uppgår till
ca 2 procent av den försäkrade inkomsten och är avdragsgill, en överföring
av kostnaderna för trafikolycksfall till trafikförsäkringen, vilket motsvarar ca
75-80 kronor i ökade kostnader räknat per månad och en ytterligare karens-
dag i sjukförsäkringen (med oförändrat högkostnadsskydd). Dessutom
bibehålls den tidigare ersättningsnivån på 75 procent i socialförsäkringarna.
Eftersom utbetalningar från socialförsäkringarna är skattepliktiga, omfattas
de av de skattesänkningar vi föreslår. Förvärvsavdraget, som gäller pensions-
grundande inkomst, och sänkt kommunal utdebitering gäller alla inkomster.
De ökade kostnader för hushållen som följer av besparingarna täcks emel-
lertid mer än väl av skattesänkningarna. Besparingarna omfattar nämligen till
stor del sådant som inte påverkar hushållsekonomin som minskat
företagsstöd, sänkt partistöd och slopat presstöd, lägre kostnader för energi-
åtgärder eftersom kärnkraften inte förtidsavvecklas, mindre kostnader till
följd av en effektivare arbetsmarknadspolitik.
5.6 Det gemensamma ansvaret
5.6.1 Urholkad välfärd
Välfärd har i Sverige kommit att bli synonymt med offentlig verksamhet
och offentliga bidrag och subventioner. Välfärd måste i stället definieras
med utgångspunkt i den enskilde medborgaren. Sedan urminnes tider har
människan strävat efter välstånd och trygghet. Dessa två begrepp ger en
rimlig definition av välfärd i egentlig mening. I begreppet trygghet ligger
den personliga trygghet som följer av att ha ett arbete, att kunna försörja
sig på sin arbetsinkomst och att kunna spara för framtiden. Till det
kommer vad som kan kallas gemensam trygghet när den egna förmågan
till följd av sjukdom, arbetslöshet, handikapp m.m. inte räcker till.
Grunden för välfärd är den egna utvecklingen, det egna arbetet och det
egna sparandet. Det kompletteras sedan av ett samhällsbygge där samverkan
mellan individerna möjliggör inte bara fungerande yttre försvar och
rättstrygghet utan också ett socialt ansvar som ger trygghet när den egna
förmågan inte räcker till.
Den politik Socialdemokraterna fört har lett till att välfärden urholkats.
Välståndet har gröpts ur relativt andra länder och den personliga tryggheten
har minskat. För många familjer har de ekonomiska marginalerna snävats in
så kraftigt att inkomsterna efter skatt inte längre räcker till. I fjol behövde
fler än 750 000 människor socialbidrag. Trots de höga skatterna växer köerna
inom sjukvården, trots de höga skatterna finns stora brister inom
äldreomsorgen och trots de höga skatterna förmår inte skolan leva upp till de
höga krav som elever och föräldrar har rätt att ställa.
Medborgarna i Sverige kan och vill ta allt större personligt ansvar.
Självständigheten, den värdemässiga mångfalden och den individuella
frimodigheten ger många människor nya möjligheter. Det innebär samtidigt
att krav kan ställas på ett större personligt ansvarstagande. Men detta får inte
skymma det gemensamma ansvar vi har för människor som av sociala skäl
eller åldersskäl inte själva förmår ta ett sådant ansvar. Den välfärdspolitik vi
förordar sätter också dessa människors möjligheter till en värdig tillvaro i
centrum.
5.6.2 En välfärdsreform
Den reform vi vill genomföra syftar till att medborgarna skall bli mindre
beroende av det offentliga och mer kunna förlita sig på det egna arbetet,
den egna kompetensen, det egna sparandet och de egna sociala
nätverken.
De principer en sådan välfärdsreform måste bygga på är generella och
därmed lätta att överblicka och förstå. Vår reformstrategi har några viktiga
utgångspunkter:
- Vår moral säger att staten bär ett yttersta ansvar för att medborgarna inte
far illa. Staten har också en moralisk förpliktelse gentemot alla
medborgare att försäkra sig om att de som behöver statens stöd blir så få
som möjligt.
- Det kommer alltid att finnas ett antal människor som behöver en
omfattande omsorg. De skall behandlas annorlunda än den stora
majoriteten som både kan och vill försörja sig själva över livscykeln.
- Staten har ett grundläggande ansvar för människor som föds med eller
drabbas av allvarliga handikapp eller sjukdomar eller annat som gör att
de får ett permanent behov av gemensam försörjning och för människor
som av andra skäl inte kan försörja sig själva.
- De sociala trygghetsanordningarna skall baseras på ett rimligt mått av
utjämning. Ingen skall själv behöva bära de fulla konsekvenserna av att
bli sjuk, eller att få lägre arbetsförmåga.
- Idag äger tre fjärdedelar av alla individrelaterade transfereringar rum
inom livscykeln för varje enskild person. Bara en fjärdedel av alla
inkomstöverföringar sker mellan olika människor.
- Sverige behöver ett större individuellt sparande och högre tillväxt. Det
vill vi främja. Möjligheterna att flytta ansvaret för kostnaderna till andra,
och själv inkassera förmånerna, skall minimeras.
Samtidigt som de allra flesta har goda möjligheter att ta ett stort ansvar
för sin egen trygghet, finns det andra som har stort och permanent behov
av gemensam hjälp. De människor som för lång tid och utan egen
förskyllan inte kan försörja sig själva skall kunna räkna med hjälp i så
generella former som möjligt. Vår norm är att staten här skall vara
generös. Den humanitära plikten är stark.
En stor välfärdsreform, som inkluderar skatterna, socialförsäkringarna,
socialtjänsten och sjukvården, är nödvändig. Vi tror att den kommer att
bygga på en kombination av offentliga och privata försäkringar och enskilt
sparande. Försäkring passar vid situationer som är ovanliga eller omöjliga att
förutse.
5.6.3 De närmaste åren
På kort sikt är det uppenbart att de resurser som finns i den offentliga
sektorn i dess helhet och i den kommunala sektorn är fullt tillräckliga för
att utföra kärnuppgifterna väl. Det som krävs är politiker som förmår
prioritera och se till att de resurser som finns utnyttjas effektivt.
På längre sikt är det sannolikt att den demografiska utvecklingen gör det
nödvändigt med större resurser till sjukvård och äldreomsorg. Om inte ännu
större skattebördor skall läggas på de förvärvsarbetande i framtiden, måste
sysselsättningen öka rejält från dagens rekordlåga nivå.
Följande åtgärder bör genomföras med utgångspunkt i de övergripande
prioriteringar vi angivit:
- Åtgärder föreslås för en kvalitetspräglad och värdig äldreomsorg, där
den medicinska kompetensen stärks och personalens kompetens
utvecklas och tas tillvara.
- En ovillkorlig vårdgaranti införs i avvaktan på en genomgripande
reform av hälso- och sjukvården. Den innebär att en patient skall ha rätt
till behandling inom tre månader från det undersökningstillfälle då
behovet konstaterades. Alla skall erbjudas besök hos husläkare eller
motsvarande inom en vecka. Besök hos specialist skall erbjudas inom en
månad.
- Rätten till assistansersättning för handikappade återställs. Stödet till
handikappade räknas upp med ca 2 miljarder kronor.
- Inkomstprövningen av änkepensioner upphör.
- Förutsättningarna för skolan reformeras för att stärka undervisningens
kvalitet.
- Föräldrarnas valfrihet ökar samtidigt som barnomsorgen kan bli bättre
och effektivare genom vårdnadsbidrag, som kombineras med avdragsrätt
för barnomsorgskostnader.
- Inom statens budget omprioriteras så att rättsväsendet tillförs sådana
resurser att rättstryggheten stärks. Samtidigt skärps kraven på polisens
resursutnyttjande.
5.7 Kommunsektorn kan bättre
5.7.1 Kri(s) i kommunsektorn?
Socialdemokraterna hade under förra mandatperioden inte bara
regeringsansvaret i landet utan också dessutom makten i cirka 200 av
landets 288 kommuner. Landstingen styrdes med ett undantag av
Socialdemokraterna. Ansvaret för de brister som kom att
uppmärksammas inom kommunala kärnverksamheter ligger således på
Socialdemokraterna, som inte har förmått prioritera inom ramen för de
stora resurser som finns i den kommunala sektorn. Man har heller inte
lyckats utnyttja resurserna tillräckligt effektivt. Ett tydligt exempel är
Solna kommun som skakades av två vårdskandaler samtidigt som skatten
höjts kraftigt. Bristen på ledarskap har inneburit att personalens
kompetens inte tagits till vara. Följden har blivit att de svenska
medborgarna betalar världens högsta skatter men inte får världens bästa
välfärd.
Aktuella undersökningar av kommunal verksamhet visar tydligt att det inte
finns något rakt samband mellan en verksamhets kostnader och kvalitet.
Tvärtom finns alltför många exempel på att ökade anslag leder till att
skattebetalarna får sämre valuta för pengarna genom lägre produktivitet.
Regeringens politik ter sig sorgligt kortsynt när man ger sken av att
problemen kan lösas genom ytterligare statsbidrag i stället för genom tillväxt
av skatteunderlaget, genom reformer och genom en prioritering av de
viktigaste verksamheterna.
Genom att staten ständigt ändrar kommunernas förutsättningar försvåras
en långsiktig kommunal politik. I förlängningen skymtar åtgärder där kom-
muner som inte ägnat sig åt vidlyftiga projekt straffas. Regeringens politik
hindrar den nödvändiga förändringen av gamla strukturer i kommunsektorn
som hotar eller tränger ut den primära verksamheten och förhindrar nöd-
vändig omprioritering.
Regeringens metod att undvika kraven på förnyelse motverkar dessutom
den utveckling som är nödvändig för en god och stabil kommunal ekonomi,
nämligen en tillväxt i skattebasen genom fler och nya jobb.
1999 beräknas den samlade kommunsektorns inkomster uppgå till nästan
463 miljarder kronor. Av detta är 67 procent - 311 miljarder kronor - skatte-
inkomster, 20 procent statsbidrag och 13 procent övriga inkomster. Grunden
för den kommunala ekonomin är således skatteintäkterna, det vill säga den
andel av medborgarnas inkomster man tar i anspråk. Det bästa sättet att
stärka kommunernas ekonomi och skapa utrymme för god service och lägre
skatter är därför att se till att skattebetalarna blir fler. Om bara sysselsätt-
ningen ökar så att arbetsinkomsterna ökar med en procent årligen i tre år
förbättras skatteintäkterna med cirka 10 miljarder kronor.
Detta visar att kommunernas ekonomiska problem främst löses genom en
politik som leder till att fler jobb växer fram i företagen och att kunskaps-
innehållet - och därmed lönebetalningsförmågan och arbetsinkomsterna -
ökar. En sådan utveckling underlättar finansieringen av kärnuppgifterna sam-
tidigt som utrymmet för skattesänkningar ökar.
Oförmågan att prioritera och kontrollera resursanvändningen i kom-
munerna är i många fall uppenbar. Det gäller utgifter som knappt kan anses
motivera kommunal verksamhet, det gäller förmågan att prioritera skolan
samt vården och omsorgen men också kommunal affärsverksamhet och
kommunala bolag som ger upphov till förluster som är mycket stora.
5.7.2 Kommunalt självstyre
Det inomkommunala utjämningssystemet ger mycket märkliga effekter
för enskilda kommuner. Det är den höga arbetslösheten som urholkar
kommunsektorns fasta skattebas, men ändå blir kommunens intäkter i de
flesta fall högre när andelen arbetslösa är hög. Strukturkostnadstillskottet
växer nämligen med arbetslösheten, som i sin tur betalas med statliga
arbetslöshetsersättningar. Först när utflyttning sker påverkas kommunens
ekonomi negativt. Situationen leder till att kommunerna inte har
incitament att medverka till en ekonomisk tillväxt genom att nya jobb
skapas. Däremot har de tydliga incitament att förhindra utflyttning till
andra kommuner med jobb. Med färre invånare blir bördan på
återstående skattebetalare större.
Det utjämningssystem som finns idag har sålunda direkt skadliga effekter
för samhällsekonomin. Kommuner med hög förvärvsfrekvens straffas.
Kommuner där nya jobb skapas straffas. Kommuner som kommer in i en
negativ utvecklingsspiral får inte högre intäkter även om kommunen
ansträngde sig och vände sin utveckling. Det är inte mer bidrag som löser
dessa problem utan strukturella reformer som leder till att fler människor i
hela landet arbetar och betalar skatt.
Den kommunala politiken i sig, och inte minst utformningen av skatte-
utjämningssystemet, kan motverka ökad sysselsättning. Låg kommunalskatt
ger högre sysselsättningsgrad och samtidigt gäller naturligtvis det omvända.
Att öka antalet sysselsatta i riktiga jobb borde vara ett prioriterat politiskt
mål. Socialdemokraternas ovilja mot sänkta skatter är dock kompakt.
Därmed blir också sysselsättningsutvecklingen negativ, vilket urholkar grun-
den för den kommunala ekonomin.
Regeringens politik leder nu till en fortgående sammanpressning av
skatteuttaget i landets kommuner. Det faktum att bl.a. Täby, den kommun i
landet som har lägst skatt, nu måste höja skatten för att kunna betala
avgifterna till det inomkommunala utjämningssystemet innebär att det
kommunala självstyret och den kommunala beskattningsrätten i allt högre
grad framstår som en till intet förpliktigande formulering i grundlagen. I
kombination med regeringens allt högre statsbidrag, med ett därpå följande
kommunalt beroende av statligt beslutade intäkter, omöjliggörs i princip
konkurrens mellan olika kommuner. Det är Moderata samlingspartiets
uppfattning att den kommunala självstyrelsen måste respekteras och att kom-
munal konkurrens, bl.a. på skattesidan, snarare skall uppmuntras än
förhindras.
5.7.3 Valuta för skattepengarna
Den kommunala sektorn har expanderat kraftigt sedan 1960-talet. Till
traditionellt kommunala uppgifter har fogats nya. 1960 arbetade drygt
270 000 människor i den kommunala sektorn. Antalet sysselsatta har
fyrdubblats och drygt 1 000 000 människor arbetar kommunalt idag.
Kommunsektorns utgifter motsvarar ungefär 25 procent av Sveriges
bruttonationalprodukt.
De faktiska möjligheterna för privata lösningar i tjänstesektorn urgröptes
successivt genom politiska beslut under en lång följd av år. Detta ledde till
offentliga monopol på flertalet områden som direkt berör enskilda
människors välfärd. Socialdemokraterna har länge hävdat att det är
omoraliskt att "tjäna pengar" på t.ex. omsorg av barn. Inställningar som
denna har förhindrat förverkligandet av nya idéer och verksamhetsformer.
Följdriktigt hade den kommunala sektorn en mycket låg eller rent av
negativ produktivitetsutveckling nästan alla år utom just under 1990-talets
första hälft. Då steg produktiviteten som en direkt följd av den borgerliga
regeringens valfrihetsrevolution och påbörjade avreglering. Endast genom att
utsätta även offentlig tjänstesektor för konkurrens kan en positiv
produktivitetsutveckling åstadkommas, dvs. mer fås ut av varje skattekrona.
Ledande företrädare för flera fackliga organisationer inom sjukvårds-
sektorn skrev i Dagens Nyheter den 26 november 1997 att de från olika
utgångspunkter "dragit slutsatsen att en helt annan och friare organisation
än den nuvarande har mycket stora välfärdsvinster att erbjuda - en bättre
fungerande vård till samma eller lägre kostnad". Men Socialdemokraterna
saknar viljan och förmågan att göra nödvändiga organisationsförändringar.
Priset för denna brist på ledarskap betalas av de människor som får hålla
tillgodo med sämre service i vård och omsorg och med en skola som inte ger
tillräckliga kunskaper.
Oförmågan att leda och utveckla verksamheten har lett till högre skatter.
Den negativa trenden förstärks när behoven ökat genom höjda politiska
ambitioner och demografiska förändringar. Låg produktivitet och svårigheter
att prioritera leder då till ökande kostnader. Nya uppgifter har därutöver
tillförts kommunerna, såväl genom beslut av statsmakten som genom en
frivillig kommunalt beslutad expansion. Många kommuner har på så sätt
kommit att bedriva verksamhet helt vid sidan om sina kärnuppgifter. På
marginalen går betydande summor till andra ändamål än de verksamheter en
kommun finns till för.
Kommunernas satsningar på verksamheter utanför kärnuppgifterna har ofta
inneburit effektivitetsförluster. Kommunala bostadsföretag har i vissa fall
vält hela den kommunala ekonomin. En konsekvens av detta är att medborg-
arna har fått en sämre service på de viktigaste kommunala serviceområdena.
5.7.4 En politik för självständiga och starka kommuner
Vi har tidigare föreslagit en översyn av de uppgifter kommunerna bör ha
ansvar för i syfte att åstadkomma en renodling till de egentliga
kärnuppgifterna. En sådan översyn bör göras bl.a. för att minska
kommunernas obligatoriska åtaganden. Vidare bör också tydligare
fastställas vilka uppgifter en kommun får ha. Det finns anledning att se
över kommunallagens bestämmelser i detta avseende. En mer distinkt
rollfördelning ger också förutsättningar för den privata tjänstesektorn att
växa och skapa nya jobb och säkerställer en bättre valfrihet för
medborgarna.
Det kommunala självstyret får inte gå före medborgarnas frihet att välja
och deras möjligheter att styra sina liv. Subsidiaritetsprincipen, dvs. att
beslut
skall fattas på lägsta effektiva nivå, måste gälla. Viktiga frågor, som t.ex.
val
av barnomsorgsform, skall avgöras av familjen vid köksbordet och inte
genom ett förvaltningsbeslut i en kommun. Den översyn som vi menar måste
genomföras skall också sätta tydliga gränser för vad en kommun skall kunna
få ägna sig åt med skattebetalarnas pengar.
Just nu är det viktigaste att kommunerna fortsätter ett förändringsarbete
som innebär att medborgarna kan få mer för varje skattekrona. Genom
avregleringar och konkurrensutsättning i förening med tydlig prioritering av
kärnuppgifterna finns goda möjligheter till detta. Det krävs långsiktiga
reformer för att åtgärda systemfel i den offentliga sektorn.
- Det lokala skatteunderlaget är kommunernas viktigaste inkomstkälla.
Alltså måste det föras en politik som leder till att fler företag startas, att
de små vågar anställa och att de stora inte flyttar utomlands. Endast så
kan fler människor få nya riktiga jobb och kommunerna därmed en
starkare skattebas.
- Om kommunerna kunde bedriva sin verksamhet friare och mer anpassat
till de lokala förutsättningarna samtidigt som de handlade upp
produktionen i konkurrens skulle medborgarna få mer för varje skatte-
krona och utrymme för fler skattesänkningar skapas.
- Konkurrensutsättning ger bättre kvalitet och valuta för pengarna.
Kundval ger mer makt direkt till medborgarna; det blir deras val som styr
verksamhetens inriktning och omfattning.
- En kraftfull prioritering till vård och omsorg för att inom ramen för den
kommunala ekonomin säkra kvalitet och service.
- Vårdgaranti ger patienten en ovillkorlig rätt till vård när den behövs.
- Skolpeng för alla garanterar familjens rätt att välja skola, säkrar skolans
resurser och gör alla skolor mer självständiga. Kvalitet blir konkurrens-
medlet; nya lösningar och metoder kommer att prövas och resultaten blir
bättre.
5.7.5 Utjämningssystemet
Grunden för relationen mellan stat och kommun måste vara att det som
uppburits i kommunalskatt alltid går till den kommun där skatten erlagts.
Då får den lokala beskattningsrätten också legitimitet i medborgarnas
ögon. Regeringens brott mot detta samband är ett grundskott mot den
kommunala självstyrelsens grundläggande princip.
Vi har i olika motioner till riksdagen beskrivit hur tillväxtfientligt dagens
utjämningssystem är. På senare tid har detta framkommit i även andra
sammanhang.
I en ESO-rapport (Ds 1998:15) har Stefan Fölster beskrivit en rad av oss
tidigare påvisade effekter, bl.a. att låg sysselssättningsgrad och hög arbets-
löshet ger en kommun större intäkter än om nya jobb skapas. Det är först när
en utflyttning från en kommun äger rum som negativa effekter på ekonomin
uppstår. Situationen leder till att kommunen inte har några incitament att
medverka till ekonomisk tillväxt. Däremot har den tydliga incitament att
förhindra utflyttning till andra kommuner med jobb. Sjunker arbetslösheten
relativt sett minskar bidraget till kommunen. Blir fler arbetslösa ökar
bidraget.
Till detta kommer att kommuner med en befolkning på sammantaget cirka
1,2 miljoner människor påverkas av rena Pomperipossaeffekter när den egna
skattekraften ökar. Om en invånare får arbetsinkomst kan kommunens
samlade intäkter minska. Vi har under ett antal år påvisat dessa orimliga
effekter.
Utjämningssystemet är i strid med grundlagen uppbyggt så att kommuner
och landsting inte får behålla intäkterna av den skatt som för medborgarna
anges som kommunalskatt. I stället tvingas de bidra till varandras kostnader
och svara för en långtgående inkomstutjämning. Ett mål som skulle uppnås
var att minska utdebiteringsskillnaderna, i första hand att kommuner med
höjda bidrag och hög skatt skulle sänka sin utdebitering. Det kan nu
konstateras att ingen effekt härvidlag har kunnat märkas. Kommunerna med
hög skatt har bibehållit denna.
Regeringen anförde i våras:
Något statistiskt säkerställt samband mellan förändringen i utjämningssy-
stemet och förändringen i årets resultat i kommunerna mellan de två åren kan
dock inte påvisas. I de flesta fall kan man därför anta att det är andra
faktorer
än utjämningssystemet som har haft större betydelse för förändringarna i
kommunernas resultat mellan åren 1995 och 1996.
Det är alltså uppenbart att de för många kommuner kraftigt höjda
bidragen inte använts till vare sig sänkt skatt eller förbättrat resultat.
Kvar står då att de berörda kommunerna höjt sin ofta relativt höga
kostnadsnivå ytterligare. Utjämningssystemets konstruktion har sålunda
både konserverat höga skatter i högskattekommuner och höjt
kostnadsnivån samtidigt som systemet motverkar ekonomisk tillväxt
genom att lägga ut negativa incitament på enskilda kommuner.
Dagens grundlagsstridiga utjämningssystem måste i grunden förändras i
enlighet vad vi de senaste åren föreslagit i motioner. Mot bakgrund av vad vi
anfört anser vi även att den kommitté som utvärderar fel i utjämningssyste-
met måste erhålla tilläggsdirektiv med uppgift att granska de effekter av
utjämningssystemet vi här berört. Kommuner och landsting med för sina
uppgifter otillräcklig egen skattekraft skall erhålla statsbidrag enligt ett
system som stimulerar till förbättrad egen skattekraft.
5.7.6 Effekter för kommunsektorn av våra förslag
Basen för kommunal ekonomi är skatteintäkterna. Tre fjärdedelar av
kommunernas inkomster utgörs av skatteintäkter. Löneinkomsterna
svarar för huvuddelen av skatteunderlaget, även om olika lönerelaterade
inkomster, t.ex. sjukpenning, också är beskattningsbara för kommunal
skatt. När det går bättre för svensk ekonomi och när fler får nya riktiga
jobb ökar kommunens skatteintäkter utan att skattesatsen behöver höjas.
Om den ekonomiska tillväxten är god skapas successivt ett utrymme för
skattesänkningar.
Den ekonomiska politik som Moderata samlingspartiet förordar skapar
förutsättningar för ett snabbare växande skatteunderlag. Genom en
avreglering av arbetsmarknaden, en bättre fungerande och mer flexibel
lönebildning och lägre skatt på investeringar och arbete skapas betydligt fler
arbetstillfällen i företagen runt om i Sverige. Det leder bl.a. till att
kommunernas kostnader för socialbidrag och arbetsmarknadsåtgärder kan
sjunka. Det finns ett mycket tydligt samband mellan skattenivå och sociala
kostnader. Detta kan bl.a. åskådliggöras av att om kommunalskatten höjs
förloras omedelbart ca 30 procent av höjningen i ökade kostnader, främst
socialbidrag. På motsvarande sätt minskar en kommuns kostnader när skatten
sänks.
Det är vidare viktigt att det sociala skyddssystem som bl.a. socialbidragen
utgör får utformas utifrån de lokala förutsättningarna. Det är inte rimligt att
riksnormer som prövas av domstolar skall förhindra att kommunerna får
bedöma sådana ärenden utifrån lokal kännedom och erfarenhet. Idag
förhindras många kommuner att på ett lokalt anpassat sätt utveckla sin
verksamhet på det sociala området. Den statliga regleringspolitiken förefaller
grunda sig på den felaktiga föreställningen att kommunerna inte skulle leva
upp till sitt sociala ansvar utan statliga rikslikare.
I tabell 5.4 redovisas hur en förbättring av skatteunderlag och produktivi-
tetsutveckling med en procent årligen från 1999 i kombination med mins-
kade kostnader skulle förbättra den kommunala ekonomin. Med tanke på att
den omläggning av politiken som vi föreslår inte skulle kunna träda i kraft
förrän kring årsskiftet har vi inte beräknat någon ökning av skatteunderlaget
för 1999 och enbart en produktivitetsförbättring på en halv procent.
Tabell 5.4
Kommunalekonomiska effekter av en bättre ekonomisk utveckling,
(miljarder kronor)
Tabell 9: (1999 2000 2001 )
Genom en kombination av att den kommunala verksamheten renodlas
och effektiviseras, av att tidigare tillskott till statsbidraget utnyttjas och
ekonomin utvecklas starkare skapas utrymme för att sänka den
kommunala utdebiteringen samtidigt som kvaliteten på kommunal
service säkras. I vissa kommuner kommer skattesänkningar att kunna
genomföras på kort sikt. Men i andra kommuner får det betraktas som en
bedrift att den kommunala servicen kan upprätthållas med nuvarande
skattesats, främst till följd av det grundlagsstridiga
skatteutjämningssystemet.
För att möjliggöra sänkt kommunalskatt i hela landet föreslår vi att staten
övertar kostnader som åvilar kommunerna. Vi föreslår i annat sammanhang
att en nationell skolpeng införs. Innebörden av förslaget är att staten övertar
finansieringsansvaret för grundskolan år 2000, då motsvarande 10 miljarder
kronor tillförs kommunsektorn. År 2001 tillförs 20 miljarder kronor.
Kommunerna svarar för mellanskillnaden intill det att staten genom fortsatta
besparingar kan finansiera grundskolan helt. Kommunerna avlastas därmed
kostnader för grundskolan som år 2000 motsvarar en sänkning av den
kommunala utdebiteringen med 1 krona och år 2001 ytterligare 1 krona.
I tabellen nedan redovisas med utgångspunkt i exemplet i tabell 5.4 på
kommunalekonomiska effekter av en tillväxt- och sysselsättningsorienterad
politik hur skattesänkningsutrymme kan skapas i kommunsektorn.
Tabell 5.5
Kommunalekonomiskt utrymme (miljarder kronor)
Tabell 10: (1999 2000 2001 )
Moderata samlingspartiet står bakom finansieringsprincipen. Det innebär
att kommunernas ekonomiska ställning inte skall förändras genom
statliga beslut. Ett antal förändringar i nuvarande avvägning av uppgifter
mellan stat och kommun föreslås i denna motion liksom skattesänkningar
som påverkar det kommunala skatteunderlaget. I alla dessa avseenden
kompenseras kommunerna fullt ut för minskat skatteunderlag eller ökade
kostnader. Full kompensation lämnas således för förslagen om
grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen, för den
särskilda skattesänkningen för arbetsinkomster vid den kommunala
beskattningen och för andra skatteförslag.
Regeringen föreslår att de 200 kronor som alla skattskyldiga med förvärvs-
inkomst betalar i fast statlig inkomstskatt för 1999 engångsvis skall tillföras
kommunsektorn. Detta skall kompensera kommunsektorn för de utgifter som
Arbetsdomstolens dom om det kommunala pensionsavtalet föranleder.
Moderata samlingspartiet godtar regeringens förslag.
Tabell 5.6
Förändring enligt finansieringsprincipen (miljarder kronor)
6
7 Tabell 11: (1999 2000 2001 )
8 Tillväxtens betydelse
8.1 Eftersläpning eller återhämtning
Med ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav i riksdag, kommuner
och landsting kommer Sveriges BNP-utveckling med all sannolikhet att
fortsätta att halka efter den genomsnittliga i EU och OECD. Mot
bakgrund av en tämligen god internationell utveckling efter 1999 och en
viss ledig kapacitet i den svenska ekonomin kan visserligen tillväxten bli
någorlunda hygglig den närmaste tiden. Att den vid ett fortsatt
socialdemokratiskt regeringsinnehav skulle bli så hög som 3 procent i
genomsnitt 1998-2001, som regeringen räknar med i
budgetpropositionen, är dock ett utslag av önsketänkande. En så hög
efterfrågetillväxt kräver en snabb kapacitetsuppbyggnad och en flexibel
ekonomi, vilket regeringen inte har någon politik för att åstadkomma. Att
sysselsättningen skulle öka med 1,5 procent i genomsnitt, totalt med
175 000 personer mellan 1998 och 2001, är av samma anledning också
en glädjekalkyl.
Med en socialdemokratisk regering förblir skatterna höga eller till och med
höjs ytterligare. De offentliga monopolen består och stelheterna i ekonomin
likaså. Med en socialdemokratisk regering kan vi därmed inte till fullo
utnyttja dragkraften från en konjunkturuppgång i omvärlden. Vi blir dess-
utom mycket sårbara inför nästa internationella konjunkturnedgång vad
gäller såväl samhällsekonomin i stort som statens finanser.
Sysselsättningsökningen blir lägre än vad den skulle kunna vara och - mot
bakgrund av att andelen äldre i befolkningen ökar - inte tillräckligt snabb för
att bryta trenden att allt färre försörjer allt fler. Svenska hushåll kommer att
få uppleva en långsammare välståndsutveckling än hushållen i övriga
Europa.
Denna utveckling är dock inte ödesbestämd. Det går att byta ut den social-
demokratiska politiken och i stället välja en tillväxtinriktad moderat politik.
I
stället för en fortsatt eftersläpning av välståndsutvecklingen skulle svenska
hushåll då få uppleva en successiv inhämtning av utvecklingen i övriga
Europa och OECD.
8.2 Moderat politik höjer potentiell tillväxt
Moderat politik skulle medföra en högre potentiell tillväxt i svensk
ekonomi.
Tabell 6.1
Potentiell tillväxt med moderat politik
Tabell 12: (Utbildningsnivå ( )
Lägre marginalskatter förbättrar incitamenten att utbilda sig. Det skulle
öka arbetsutbudet av kvalificerad arbetskraft på sikt och genom att
arbetskraftens kompetens höjs även öka produktivitetstillväxten.
Vetskapen om att man kan få en bättre ekonomisk standard om man
utbildar sig, och i synnerhet till någonting som är kommersiellt attraktivt,
är sannolikt den viktigaste faktorn för att förbättra tillväxten på lång sikt.
Lägre skatter på arbete i kombination med strängare kvalifikationskrav och
lägre ersättningsnivåer vid arbetslöshet ökar incitamenten att arbeta, vilket
skulle leda till en större ökning av arbetsutbudet.
En reformering av lönebildningen skulle medföra att lönerna kunde öka
mer i expansiva branscher och framgångsrika företag vilket skulle skapa
incitament för människor att arbeta just i dessa branscher och företag. En
reformering av arbetsrätten skulle underlätta för företagen att anställa
människor med den kompetens som behövs. Produktivitetstillväxten skulle
därmed bli snabbare.
Avregleringar och privatiseringar av offentliga monopol skulle också
medföra en snabbare produktivitetstillväxt. Dels har det visat sig billigare att
utföra uppgifter i privat regi än i offentlig utan att kvaliteten blir lidande.
Dels skulle en del av de uppgifter som den offentliga sektorn utför kunna
slopas helt.
En reformagenda enligt de moderata förslagen skulle ge Riksbanken signal
om att det går att förena en högre tillväxt med fortsatt låg inflation. Därmed
skulle Riksbanken kunna sänka den korta räntan med bibehållen låg
inflation. Även den långa räntan skulle sannolikt sjunka när de finansiella
aktörernas förtroende ökar av samma anledning. Tillsammans med ett beslut
om ett svenskt deltagande i EMU skulle det medföra lägre realräntor. Lägre
realräntor och skattesänkningar på företagande - i form av slopad dubbelbe-
skattning på aktier, lägre kapitalskatt och slopad förmögenhetsskatt - verkar
positivt på viljan att investera och högre investeringar höjer produkti-
vitetstillväxten.
Tidigare har regeringen räknat med att den potentiella tillväxten i svensk
ekonomi är 2 procent per år. Det är med nu gällande förutsättningar sannolikt
en överskattning. Med moderat politik skulle den potentiella tillväxten bli
högre än med en fortsatt socialdemokratisk politik, som en följd både av en
högre produktivitetstillväxt och en större ökning av arbetsutbudet. Dessutom
skulle outnyttjad kapacitet i ekonomin lättare kunna tas i anspråk utan att
inflationsdrivande flaskhalsar skulle uppstå varför skillnaden mellan faktisk
och potentiell tillväxt skulle kunna bli något större framöver än med
regeringens politik.
Om den potentiella tillväxten höjs med 0,5 procentenheter skulle BNP per
capita vara 5 800 kronor högre efter fem år. Vid en höjning på en procent-
enhet blir BNP per capita 11 600 kronor högre efter fem år.
Tabell 6.2
Högre BNP-nivå vid snabbare tillväxt
8.3
8.4 Tabell 13: (År 0 År 1 År 2 År 3 År 4 År 5 )
8.5 Hög produktivitet föder hög sysselsättning
Under 1970- och 1980-talen hade Sverige en efterfrågetillväxt som ledde
till en ökning av arbetsutbudet, eftersom det gick att få jobb.
Produktivitetstillväxten var emellertid mycket dålig. Under 1990-talet
har vi fått se motsatsen. Företagen har effektiviserat och rationaliserat
vilket lett till en snabb produktivitetstillväxt. Men många människor har
blivit arbetslösa.
På lång sikt råder det dock inget motsatsförhållande mellan produktivitet
och sysselsättning. Tvärtom förbättrar en hög produktivitetstillväxt
förutsättningarna för en långsiktig ökning av sysselsättningen. Då måste
stelheterna i ekonomin minska så att människor som blir friställda på grund
av effektiviseringar på en arbetsplats snabbt kan finna ett nytt jobb i ett
expanderande företag.
Som figur 6.1 visar är de positiva effekterna av produktivitetsförbättringar
fler och större än de negativa om de väl får tillfälle att verka.
Figur 6.1
Förhållande mellan produktivitet, produktion och sysselsättning
För att få igång en positiv spiral krävs en väl utbildad arbetskraft som
snabbt kan anpassa sig till nya arbetsuppgifter och ett entreprenörsklimat
som innebär att människor får ekonomisk avkastning för sin kreativitet,
kunskap och uthållighet. Det behövs arbetslagar och en lönebildning som
underlättar anpassningar i ett företags arbetsstyrka. Det krävs dessutom
skattesänkningar för låginkomsttagare så att dessa kan leva på den lön
som arbetsgivarna är beredda att betala. Det är en sådan politik vi
moderater föreslår.
Skulle sysselsättningsökningen bli en procent snabbare med vår politik,
innebär det en ökning med 40 000 personer varje år jämfört med den social-
demokratiska politiken. Enbart det gemensamma förslaget från Moderaterna,
Folkpartiet och Kristdemokraterna att sänka skatten på hushållstjänster
beräknas kunna leda till flera tiotusentals nya arbetstillfällen.
8.6 Ökat utbud växelverkar med ökad efterfrågan
Vilka skulle då effekterna av en ökad potentiell tillväxt bli för efterfrågan
om flexibiliteten i ekonomin ökade?
En högre produktivitetstillväxt ger utrymme för större reala löneökningar.
När skatten på arbete sänks och arbetslagarna reformeras skulle dessutom
sysselsättningen öka snabbare. Både högre reallöneökningar och högre
sysselsättning skulle bidra till en snabbare ökning av hushållens reala
disponibla inkomst. Lägre skatter och lägre transfereringar skulle däremot ta
ut varandras effekt på hushållens disponibla inkomst.
Tabell 6.3
Privat konsumtion med moderat politik
Tabell 14: (Sysselsättning ( )
En större andel av den disponibla inkomsten skulle sannolikt gå till
sparande med en moderat politik. Å ena sidan skulle lägre realräntor
verka återhållande på hushållens sparande. Å andra sidan skulle lägre
skatter på kapitalinkomster och förmögenheter öka incitamenten att
spara. Ett ökat inslag av privata försäkringslösningar liksom ett större
inslag av självrisk i de offentliga socialförsäkringssystemen skulle få
liknande effekt. En snabbare ökning av de disponibla inkomsterna och en
något högre sparkvot skulle medföra en något snabbare ökning av den
privata konsumtionen än i regeringens prognos.
Höjd produktivitet ökar exportföretagens konkurrenskraft vilket skulle öka
exporten. Potentialen att öka produktiviteten är dock sannolikt högre i andra
delar av ekonomin än i exportindustrin varför höjningen av exporttillväxten
skulle bli begränsad.
Som tidigare nämnts skulle lägre realräntor och lägre skatter leda till att
investeringsefterfrågan ökade.
Tabell 6.4
Försörjningsbalans med moderat politik
Tabell 15: (Privat konsumtion ( )
En snabbare ökning av såväl den privata konsumtionen som exporten
driver upp importefterfrågan. Å andra sidan skulle en ökad produktivitet i
ekonomin dämpa takten i importpenetrationen. Även effekten på
importen skulle bli tämligen blygsam och den sammantagna effekten av
snabbare export och import på handels- och bytesbalansen vara
marginell.
8.7 Effekter av högre sysselsättning för de offentliga
finanserna
Varje arbetslös som anställs i den privata sektorn medför ökade
skatteintäkter och minskade offentliga utgifter. I ett anförande har
statsminister Göran Persson redovisat beräkningar som innebär att en
procentenhets minskning av arbetslösheten till följd av ökad
sysselsättning i den privata sektorn skulle medföra en förbättring av de
offentliga finanserna med ca 10 miljarder kronor.
Beräkningar inom Riksbanken visar att en procentenhets minskning av
arbetslösheten - med samma förutsättningar - skulle höja BNP-nivån med en
procentenhet. Det innebär 1998 ca 17-18 miljarder kronor, vilket i sin tur
skulle förbättra de offentliga finanserna med 10-11 miljarder kronor.
En politik som innebär att den totala arbetslösheten faller med en procent-
enhet per år genom att sysselsättningen ökar med drygt en procent i den
privata sektorn skulle således förbättra de offentliga finanserna med
ca 10 miljarder kronor per år.
8.8 Högre tillväxt - större skattesänkningsutrymme
Den förbättring av de offentliga finanserna som kan väntas ske genom
högre tillväxt och sysselsättning bör tillfalla hushållen i form av
successiva skattesänkningar.
Efter fem år med en halv procentenhets högre tillväxt skulle Sveriges sam-
lade produktion vara ca 50 miljarder kronor större. Vid en hel procentenhets
högre tillväxt skulle BNP-nivån vara drygt 100 miljarder högre efter fem år.
Om inga skatter höjs skulle hälften av detta utrymme tillfalla medborgarna i
form av att arbetslösa erhåller lön i stället för bidrag och av att reallönerna
kan öka samt genom större avkastning på investeringar. Hälften skulle gå till
den offentliga sektorn. Även med hänsyn till reallöneökningar i denna sektor
återstår ett stort utrymme som kan återgå till hushållen i form av lägre
skatter.
En politik som leder till att arbetslösheten minskar med en procentenhet
per år genom nya arbeten i den privata sektorn skulle medföra att de
offentliga finanserna förbättras med ca 50 miljarder kronor efter fem år. Till
den del förbättringen är en effekt av att de som tidigare varit arbetslösa nu
får
lön är detta belopp en del av den tillväxteffekt som beräknats tidigare. Till
den del, cirka hälften, det är fråga om minskade offentliga kostnader för stöd
och åtgärder skapas ett större skattesänkningsutrymme.
Sammantaget visar beräkningarna i detta avsnitt att en starkt tillväxt-
orienterad ekonomisk politik kan ge möjlighet att successivt sänka skatte-
uttaget - utöver vad som föreslagits i det föregående - med mellan 50 och
75 miljarder kronor - dvs. mellan 12 000 och 16 000 kronor per hushåll i
genomsnitt efter fem år.
9 Den moderata budgetpolitiken
9.1 Utgångspunkter
I budgetpolitiken omsätts den politiska viljeinriktning vi angivit i tidigare
avsnitt till konkreta förslag. De överordnade målen för vårt
budgetalternativ är:
- Att skapa förutsättningar för så många nya arbetstillfällen i företagen att
arbetslösheten avskaffas som samhällsproblem. Det förutsätter och leder
till en högre tillväxt och därmed bättre välståndsutveckling.
- Att växla lägre skatter på arbetsinkomster mot mindre bidrag och
subventioner så att det blir möjligt att kunna leva på sin lön och bygga
upp ett eget sparande.
- Att återskapa förtroendet för att stat och kommun klarar sina grundläg-
gande åtaganden genom en prioritering av kärnuppgifterna inom ramen
för de omfattande resurser som tas i anspråk av den offentliga sektorn.
Trots världens högsta skatter förmår inte stat och kommun att klara sina
kärnuppgifter. Köerna inom sjukvården växer, skolan förmår inte leva
upp till de höga krav som elever och föräldrar har rätt att ställa och
förmågan att garantera rättstryggheten saknas. För många familjer har
marginalerna snävats in så kraftigt att arbetsinkomsterna inte längre
räcker till för familjens försörjning.
Huvudorsaken till denna utveckling är den felaktiga föreställningen att
välstånd kan skapas genom politiska beslut och att begreppet välfärd i
Sverige kommit att bli synonymt med offentlig verksamhet.
En avgörande förutsättning för den förnyelse av Sverige som är nödvändig
för att bryta utvecklingen är därför insikt om att välstånd bygger på enskilda
människors arbete, företagande, sparande och initiativkraft. Det krävs också
insikt om att medborgarnas trygghet i grunden bygger på rätten och möjlig-
heten att ta ansvar för sig själv och för sin familj. Denna måste kompletteras
med ett gemensamt ansvar för vård och omsorg och försörjning i svåra
skeden i livet.
Den nödvändiga förnyelsen av Sverige måste därför bygga på att förutsätt-
ningar kan skapas för en starkare tillväxtkraft, för en expansion av sysselsätt-
ningen och för att medborgarna får disponera en större del av sina
arbetsinkomster. Därmed skapas också en stabil grund för att stat och
kommun skall klara sina grundläggande åtaganden.
9.2 Balans på lägre nivå
En avgörande del av vår politik är väsentligt lägre skatter. Till en del är
det fråga om att skapa bättre förutsättningar för företagande och
kapitalbildning, men huvudsakligen rör det sig om sänkt skatt på
arbetsinkomster för framför allt låg- och medelinkomsttagare. För
perioden fram till år 2001 innebär våra förslag att utgifts- och
skattekvoten sjunker med ungefär 3 respektive 4 procentenheter.
Skattesänkningarna måste givetvis finansieras fullt ut.
Denna ambition innebär också att de offentliga finansernas känslighet för
konjunktursvängningar begränsas. Även om de förändringar i utgiftssy-
stemen som genomförts sedan början av 1990-talet kan ha minskat
känsligheten för konjunktursvängningar kvarstår enligt flera internationella
organisationer en alltför stor risk för framtida obalanser i de offentliga
finanserna. Mot den bakgrunden har såväl IMF som OECD rekommenderat
Sverige att föra just en sådan politik som vi förordar.
Enligt regeringens kalkyler kommer den offentliga sektorns finanser att
uppvisa växande överskott enligt tabell 7.1. Regeringen har tidigare angett
ett mål för det finansiella sparandet i den offentliga sektorn på 0,5 procent av
BNP 1999, 1,5 procent 2000 och 2,0 procent 2001. I budgetpropositionen
höjer man målet till 2,0 procent 2000 och går därmed oss moderater till
mötes, eftersom vi redan i våras förespråkade ett högre sparande år 2000. Det
kalkylerade överskottet för den offentliga sektorn är dock större än målet
varför det finns ett implicit utrymme för överföring till hushållssektorn i
regeringens kalkyler.
Tabell 7.1
Den offentliga sektorns finanser enligt regeringen (miljarder kronor,
löpande priser)
Tabell 16: (1999 2000 2001 )
Ett mål för finanspolitiken bör enligt vår uppfattning vara att uppnå
balans i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln. Till skillnad från
om målen sätts till ett permanent offentligt överskott kan därmed
tillväxten bli snabbare och ekonomin som helhet expandera, samtidigt
som den offentliga skulden som andel av ekonomin krymper. Eftersom
tillväxten kan beräknas bli högre än genomsnittligt över
konjunkturcykeln under kalkylperioden, bör det finansiella sparandet
vara positivt dessa år. Vårt budgetalternativ, som sammanfattas i tabell
7.2, innebär ett finansiellt sparande på drygt 22 miljarder kronor 1999,
drygt 44 miljarder kronor 2000 och över 52 miljarder kronor 2001.
Tabell 7.2
Den offentliga sektorns finanser enligt (m) (miljarder kronor,
löpande priser)
Tabell 17: ( 1999 2000 2001 )
* Avser bl.a. finansiering av Internetuppkoppling till samtliga landets grund-
och
gymnasieskolor
För att uppnå våra mål föreslår vi besparingar i de offentliga utgifterna
som uppgår till drygt 30 miljarder kronor 1999, närmare 57 miljarder
kronor 2000 och drygt 66 miljarder kronor 2001. Detta ger som framgår
av tabell 7.2 ett utrymme för skattesänkningar, givet det större finansiella
sparande vi eftersträvar, som uppgår till drygt 30 miljarder kronor 1999,
närmare 61 miljarder kronor 2000 och 86 miljarder kronor 2001.
Det bör emellertid påpekas att vid en svagare ekonomisk utveckling än i
regeringens kalkyl får en justering göras av utgifts- och skatteförslagen. Mot
bakgrund av vårt mål att de offentliga finanserna skall vara i balans över
konjunkturcykeln kan vi även acceptera att det finansiella sparandet blir
något lägre vid en lägre tillväxt. Vi kan dock inte tillåta att det finansiella
sparandet krymper så mycket att vårt mål, att statsskulden skall ha sjunkit till
60 procent av BNP senast år 2002, inte kan uppfyllas.
Det kan heller inte uteslutas, med de stora strukturella problem som kvar-
står i den svenska ekonomin, att överhettningstendenser visar sig i slutet av
kalkylperioden. Detta måste givetvis påverka utformningen av finans-
politiken.
9.3 Offentligt utgiftstak
Utgiftstaket för de offentliga utgifterna består dels av det statliga
utgiftstaket, som riksdagen fastställer, dels av beräknade kommunala
utgifter. Interna transaktioner mellan kommunsektorn och
ålderspensionssystemet dras av från beräkningen av det offentliga
utgiftstaket. Regeringen föreslår att utgiftstaket för offentlig sektor skall
beräknas till 1 050 miljoner kronor 1999 och till 1 075 samt
1 113 miljoner kronor för år 2000 och 2001.
De förslag vi lägger i denna motion påverkar i högre grad det offentliga
utgiftstaket än det statliga utgiftstaket. En orsak är att vi föreslår
införandet
av en nationell skolpeng i grundskolan vilket innebär att kommunala
kostnader övertas av staten. En annan orsak är att de skattesänkningar vi
föreslår i stor utsträckning påverkar de kommunala skatteinkomsterna varför
en skattereglering måste ske mellan staten och kommunsektorn.
Tabell 7.3
Utgiftstak för den offentliga sektorn 1999-2001 (miljarder kronor)
Tabell 18: ( 1999 2000 2001 )
Mot denna bakgrund föreslår vi att utgiftstaket för offentlig sektor
beräknas till 1 019 miljarder kronor 1999 och till 1 014 samt
1 029 miljarder kronor för 1999-2001. Vårt utgiftstak för den offentliga
sektorn är således 31 miljarder kronor lägre 1999, 61 miljarder kronor
lägre 2000 och 84 miljarder kronor lägre 2001 än regeringens utgiftstak.
För 2001 innebär detta att de offentliga utgifternas andel av BNP är
3,1 procentenheter lägre än i regeringens beräkningar.
9.4 Lägre skatt, mindre bidrag, prioriterade kärnuppgifter
I tabell 7.4 och tabell 7.5 beskrivs våra förslag till besparingar och
skattesänkningar. Det utrymme för skattesänkningar som skapats genom
de olika besparingarna har huvudsakligen utnyttjats för att finansiera de
skattesänkningar som redovisats i avsnitten 4.4 och 4.5. Vi föreslår också
omprioriteringar till förmån för de offentliga kärnuppgifterna.
Tabell 7.4
Besparingsförslag 1998-2000 (statsfinansiella effekter, miljarder
kronor, löpande priser)
Tabell 19: (1999 2000 2001 )
Sålunda har anslagen för rättstrygghet räknats upp liksom anslagen för
handikappade och vissa pensionärer som drabbats orättfärdigt av
regeringens besparingar. Vi föreslår åtgärder som leder till stärkt kvalitet
i såväl den grundläggande skolutbildningen som inom högskolans ram.
Det innebär även större forskningsanslag än vad regeringen förordar. Vi
föreslår inga besparingar som berör sjukvård, äldreomsorg eller
undervisningen i grundskola och gymnasium.
Våra förslag om minskade transfereringar till hushållssektorn och en större
egenfinansiering av den nya arbetslöshetsförsäkringen förutsätter att de
skattesänkningar vi föreslår genomförs. Genom skattesänkningarna skapas
utrymme för att täcka ökade kostnader endera löpande eller genom att
utrymme ges för att bygga upp en egen sparad buffert när skatterna blir
väsentligt lägre.
Tabell 7.5
Skattesänkningar 1998-2000 (effekter på de offentliga finanserna,
miljarder kronor, 1998 års priser)
9.5
9.6 Tabell 20: ( 1999 2000 2001 )
9.7 Skattesänkningarna och de offentliga finanserna
I tabell 7.6 redovisas effekterna av våra förslag till sänkta skatter för de
offentliga finanserna. Beräkningarna bygger på uppgifter från riksdagens
utredningstjänst. Justering har gjorts för det kassamässiga utfallet för
respektive budgetår.
Tabell 7.6
Skattesänkningar jämfört med regeringen 1999-2001,
miljarder kronor, 1999 års priser
9.8 Tabell 21: (1999 2000 2001 )
9.9 Utgiftstak och utgiftsramar
De utgiftsminskningar vi föreslår för de kommande tre budgetåren leder
till att det statliga utgiftstaket kan bestämmas till belopp som är i
motsvarande mån lägre. Vi avvisar dessutom budgeteringsmarginalen
eftersom den påverkar budgetdisciplinen negativt. Om de föreslagna
taken för statens utgifter behöver överskridas, får regeringen återkomma
till riksdagen med redovisning av varför det ökade resursbehovet uppstått
samt förslag till åtgärder för att uppfylla det ursprungligen fastställda
taket för de statliga utgifterna.
Mot denna bakgrund föreslår vi att det statliga utgiftstaket bestäms till
743 140 miljoner kronor 1999, 742 miljarder kronor 2000 och 761 miljarder
kronor år 2001. Det är en minskning med 9 860 miljoner kronor respektive
19 och 25 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag för de tre åren.
Tabell 7.7
Våra förslag till utgiftsramar och jämförelse med regeringens
förslag
Tabell 22: (1999 2000 2001 )
9.10 De moderata förslagen i detalj
Nedan presenteras Moderata samlingspartiets förslag till statsbudget i
detalj för varje utgiftsområde. Ett antal utgiftsområden berörs ej av
förändringar jämfört med regeringens förslag, varför de ej redovisas här.
Det gäller utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd,
utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m. samt utgiftsområde 27 Avgiften
till Europeiska gemenskapen.
För varje utgiftsområde anges de moderata förslagen i sammandrag. Först
redovisas regeringens förslag till ramar och därefter de av Moderata
samlingspartiet föreslagna förändringarna. Endast de anslag som berörs av
förändringar redovisas.
Utgiftsområde 1 Rikets styrelse
Tabell 23: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Helt avgörande för väljarnas tilltro till demokratin är att de politiska
partierna kan stå fria och leva upp till väljarnas förväntningar. Detta
förutsätter att partierna är lojala med den valmanskår som röstat fram
partierna och inte låter sig styras av särintressen eller görs beroende av
statligt stöd. För att stärka förtroendet för politiken bör partistödet
minskas och stegvis avvecklas. Enligt vårt förslag reduceras partistödet
till en tredjedel av det nuvarande fr.o.m. 1999.
Behovet av att reformera presstödet har länge framstått som uppenbart.
Enligt Moderata samlingspartiet bör presstödet avvecklas successivt, varvid
det första steget tas 1999. På sikt avskaffas presstödet fullt ut. När
Presstödsnämndens huvuduppgift bortfaller år 2000 kan även nämnden
avvecklas.
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning
Tabell 24: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Vissa besparingar görs genom vårt förslag att slå ihop Riksdagens
revisorer med Riksrevisionsverket och bilda ett nytt revisionsorgan
underställt riksdagen. Vidare bör besparingar kunna ske genom att delar
av Statskontoret läggs ned och övriga delar flyttas till den nya
Ekonomistyrningsenheten. Den ökade användningen av Internet för
distribution av statistik bör kunna innebära besparingar för flera
myndigheter framför allt SCB. Därtill anser vi att SCB kan använda sitt
stora anslagssparande för att täcka förberedelsekostnader för nästa folk-
och bostadsräkning och avvisar därför ett nytt anslag för detta ändamål
1999. Nämnden för offentlig upphandling bör kunna avvecklas och
kvalitetsutveckling och kompetensförsörjning handhas av befintliga
myndigheter, varför vi avvisar ett inrättande av en särskild myndighet för
detta ändamål. En neddragning av delar av Riksgäldskontorets
hushållsupplåning innebär slutligen att Riksgäldskontorets
förvaltningskostnader kan minskas.
Utgiftsområde 4 Rättsväsende
Tabell 25: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
En av statsmaktens viktigaste uppgifter är att skydda medborgarna mot
brott. De allvarliga konsekvenserna av senare års försvagning av
rättsväsendet bemöts i 1999 års budgetproposition med ökade resurser till
framför allt polisen. Moderata samlingspartiet välkomnar satsningen på
polisen men konstaterar samtidigt att övriga led i rättskedjan i princip blir
utan förstärkning. Till skillnad från regeringens förslag innebär det
moderata budgetalternativet en permanent förstärkning av rättsväsendet,
inte bara ett kortsiktigt tillskott. När polisen återfår de resurser som krävs
för att kunna minska brottsligheten och öka människors trygghet kommer
det verkliga resursbehovet för åklagarväsendet, domstolsväsendet och
kriminalvården att aktualiseras. Därför avsätter vi 1 118 miljoner kronor
mer till rättsväsendet än vad regeringen gör de kommande tre åren.
Parallellt härmed skärper vi kraven på effektivt resursutnyttjande,
resultatuppföljning och tydligt ledarskap inom rättsväsendet.
Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan
Tabell 26: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Globaliseringen ställer allt större krav på en modern och flexibel
utrikesförvaltning. Utrikesdepartementet är i behov av ständig förnyelse
och tillräckliga resurser. Vi förordar därför en förstärkning av bl.a. de
medel som ställs till ambassadernas förfogande för främjande av svenskt
näringsliv utomlands.
Den snabba globaliseringen fordrar också svensk diplomatisk närvaro i de
utomeuropeiska industriländerna. Det var ett misstag att avveckla ambas-
saden i Wellington. Framväxten av dynamiska ekonomier i främst Asien och
Latinamerika och förhoppningsvis snart södra Afrika ställer större krav på
kontaktytor och kompetens.
Ett kraftfullt och framgångsrikt agerande inom ramen för EU och särskilt
dess utvidgningsprocess och gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
liksom arbetet på en gemensam europeisk säkerhetsordning fordrar en
gedigen kompetens samt svensk diplomatisk närvaro i princip i hela Europa
och Medelhavsområdet. Detta är särskilt angeläget i Minsk med tanke på den
besvärande situationen för mänskliga rättigheter och demokrati i Vitryssland.
Utgiftsområde 6 Totalförsvar
Tabell 27: (Förslag i sammandrag (tusentals kronor) )
1996 års försvarsbeslut har havererat. Skillnaden mellan
Försvarsmaktens resurser, organisation och uppgifter är uppenbar och
måste åtgärdas så snart som möjligt. Enligt vår mening bör ett nytt
genomgripande försvarsbeslut fattas så snart som möjligt. Under åren
1999 och 2000 bör den inriktning som skall gälla för försvaret under det
närmaste decenniet kunna fastställas. Samtidigt bör de ekonomiska
ramarna för de närmaste åren kunna ges.
Det moderata förslaget till anslag för 1999 och utgiftsramar för 2000 och
2001 stämmer optiskt relativt väl överens med regeringens förslag, utöver
anslaget A 3 för 1999. För 1999 anser vi att nuvarande inriktning bör gälla i
väntan på ett nytt beslut. För att säkerställa detta krävs emellertid, i
enlighet
med tidigare riksdagsbeslut, att Försvarsmakten till fullo kompenseras för
effekterna av tillämpningen av anslagsförordningens tillämpning. Därför
anslår vi 2,2 miljarder kronor för detta ändamål budgetåret 1999. I utgiftsra-
marna för 2000 och 2001 förutsätts dessutom materielanslagen uppräknas
med den s.k. teknikfaktor på 1,5 procent som beslutades i såväl 1992 som
1996 års försvarsbeslut. Anslaget A 2 Fredsfrämjande truppinsatser överförs
till utgiftsområde 7 Internationellt bistånd.
För åren 2000 och 2001 finns i vårt budgetalternativ reserverade under
rubriken tillkommande utgiftsbehov på 2,8 respektive 3,5 miljarder kronor.
Dessa medel är avsedda för tillkommande behov med anledning av ett nytt
långsiktigt försvarsbeslut och kan sålunda komma att tas i anspråk för
verksamhet på utgiftsområdet.
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
Tabell 28: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Regeringens budgetförslag visar att ett utbetalningsmål för det svenska
biståndet är irrelevant som målbeskrivning. Trots att andelen som avsätts
för bistånd i termer av BNI är högre än i regeringens vårproposition blir
det i reala termer mindre. Insatser i tredje världen bör inriktas för att
utrota fattigdomen. Frihandel och fri företagsamhet är förutsättningar för
fattigdomsutrotningen i världen.
Militära och civila insatser inom FN:s och OSSE:s ram eller i NATO:s
styrka "SFOR" i Bosnien-Herzegovina är Sveriges bidrag till internationell
frihet och säkerhet. Inom utgiftsområde 7 bör det skapas en samlad post för
Sveriges fredsbevarande verksamhet.
Den s.k. Östersjömiljarden försvårar en samordnad strategi för stödinsats-
erna till Central- och Östeuropa. Den bör därför upplösas och medlen till-
föras det ordinarie Central- och Östeuropastödet.
Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar
Tabell 29: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Vi har aktualiserat frizoner i bl.a. Botkyrka. Sådana frizoner skulle kunna
innebära stimulanser till kommuner som är särskilt utsatta vad avser
arbetslöshet, bidragskostnader, segregation och därmed följande
problem. Inrättande av frizoner är inte problemfritt men förslaget bör
utredas och prövas. Vi avvisar regeringens förslag om särskilda medel
för utsatta bostadsområden och hänvisar till de förslag som presenteras i
motion 1998/99:A216 av Carl Bildt m.fl. (m).
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Tabell 30: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Läkemedelsförmånen tas över av staten och en frivillig
läkemedelsförsäkring införs. Den beräknas kosta 100 kronor per månad
och täcker alla läkemedel. För den som väljer att inte teckna försäkringen
träder ett högkostnadsskydd in vid 1 500 kronor. Det nuvarande
högkostnadsskyddet på 1 300 kronor för läkemedel och 900 kronor i
öppenvården förändras, bl.a. så att det kan sänkas med 100 kronor. Ett
avskaffande av receptregistret m.m. ger en besparing på 1 miljard kronor.
Vi avvisar regeringens förslag att minska anslaget till arbetet mot aids. Vi
höjer det statliga stödet till rekreationsanläggningar för funktionshindrade
med två miljoner kronor utöver vad regeringen föreslår.
Vi anslår 1,7 miljarder kronor mer än regeringen för kostnader för statlig
assistansersättning. Rätten till personlig assistent under skoltid och vid
vistelse på dagcenter återinförs. Schabloniseringen av assistansersättningen
slopas. Beslutet att flytta finansieringsansvaret för de 20 första assistans-
timmarna per vecka till kommunerna bör rivas upp. Vi återställer
handikappreformen till vad som gällde från början och rätten för personer
som fyllt 65 år att behålla sina personliga assistenter.
Vi inför ett särskilt bostadsstöd för funktionshindrade och anslår
100 miljoner kronor under ett nytt anslag. Situationen för de psykiskt
funktionshindrade uppmärksammas alltmer. I avvaktan på att regeringen
föreslår förbättringar av skyddet anslår vi 300 miljoner kronor för 1999 och
2000 i särskilda stimulansbidrag till kommunerna för att möjliggöra att även
de psykiskt sjuka får assistans.
Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Tabell 31: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Kompensationen i sjukpenningförsäkringen skall vara 75 procent.
Ytterligare en karensdag införs i sjukförsäkringen från den 1 januari
1999. Våra förslag om lägre skatter på arbetsinkomster gör det möjligt
för den enskilde att endera täcka inkomstbortfallet löpande eller spara till
en buffert. De sjukskrivningar som beror på trafikolyckor bekostas via
den obligatoriska trafikskadeförsäkringen. Premien skall vara densamma
oavsett vilket antal fordon man äger. I bl.a. Finland finns sedan många år
ett liknande system. Dessa förändringar leder till besparingar på ca
6 miljarder kronor.
Finansiell samverkan skall vara huvudregel vid rehabilitering och utgöra
en naturlig del av arbetet. Vi har också i vår budgetram för utgiftsområde 10
räknat med ekonomiska vinster av en konkret samordning. Kontrollen av
utnyttjandet av sjukpenningförsäkringen och för förtidspensionen bör
intensifieras för att ytterligare minska kostnaderna och öka legitimiteten för
socialförsäkringssystemen.
För att möjliggöra samverkan mellan socialförsäkringen, hälso- och
sjukvården, socialtjänsten och arbetsförmedlingen anslår vi 200 miljoner
kronor till Riksförsäkringsverket 1999 och 2000. Den ökade samverkan
väntas leda till att antalet nybeviljade förtidspensioner kan sjunka kraftigt.
Besparingen av denna åtgärd uppgår till närmare 7 miljarder kronor 2001.
Vi föreslår att arbetsskadeförsäkringen avskaffas och ersätts med en
obligatorisk arbetsskadeförsäkring helt utanför statsbudgeten som i större
utsträckning tar hänsyn till företagens skadeutfall.
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Tabell 32: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Änkepensionerna skall fr.o.m. den 1 januari 1999 återställas till den nivå
som gällde före den 1 april 1997. Omställningspenisionen förlängs från
nuvarande sex till tolv månader från den 1 januari 1999. Vi föreslår
dessutom att fritidsfastighet eller privat pensionssparande inte skall
räknas in vid beräkningen av bostadstillägget.
Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Tabell 33: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Kompensationen i föräldraförsäkringen skall vara 75 procent.
Havandeskapspenningen samordnas med sjukpenningförsäkringen från
den 1 januari 1998. Detta påverkar anslaget för sjukpenning. De
förändringar av beräkningen av SGI vi föreslår berör även
föräldraförsäkringen. Våra förslag till lägre skatter på arbetsinkomster
möjliggör ett högre sparande för tillfälliga inkomstbortfall. Detta ökar
tryggheten hos den enskilde.
I stället för regeringens barnbidragshöjning 2000 och 2001 föreslår vi ett
avdrag på 10 000 kronor per barn och år som införs redan den 1 januari
1999. Det ger barnfamiljerna förbättrat stöd per månad jämfört med
regeringens förslag för såväl 1999 som kommande år. Vi accepterar dock
höjningen av flerbarnstilläggen.
Vi föreslår att regeringen snarast tillsätter en utredning som skall
presentera förslag till ett reformerat underhållsstöd. Målet skall vara att
stärka föräldrarnas ansvar för de egna barnen, samtidigt som kostnaderna för
underhållsstödet minskar. Vårt förslag innebär en minskad kostnad med
400 miljoner kronor 2000 och lika mycket 2001.
Barnfamiljernas valfrihet ökar genom att avdragsrätten för styrkta
barnomsorgskostnader och ett vårdnadsbidrag återinförs. Omfattningen bör
även fortsättningsvis vara 24 000 kronor med viss uppräkning avseende åren
1995-1998.
Utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet
Tabell 34: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
En allmän arbetslöshetsförsäkring införs från och med den 1 januari
1999, vilket beräknas kosta drygt 400 miljoner kronor. Den skall
stimulera den enskilde till aktivt arbetssökande och underlätta en sundare
lönebildning. Vi föreslår därför en högre grad av egenfinansiering, som
balanseras av samtidiga skattesänkningar.
Vidare föreslås förändringar i syfte att också i realiteten göra arbetslöshets-
försäkringen till en omställningsförsäkring. Åtgärderna innefattar förändring
av arbetsvillkoret, justerad dagpenning, avindexering, en kompensationsnivå
på 75 % och successivt införande av en s.k. bortre parentes. Fullt genom-
förda (2001) beräknas förändringarna innebära en budgetförstärkning om ca
7 miljarder kronor.
Vi avvisar den tillfälliga avgångsersättningen.
För ökad tydlighet överför vi de medel under utgiftsområde 14, anslag A 2,
som är att hänföra till direkta transfereringar till enskilda till utgiftsområde
13. Överföringen uppgår till totalt 15,4 miljarder kronor för 1999.
Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv
Tabell 35: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Arbetsmarknadspolitikens främsta uppgift är att underlätta inträde på
arbetsmarknaden. Dagens oöverskådliga system av
arbetsmarknadspolitiska stödinsatser bör renodlas. Sålunda avskaffas
bl.a. ALU, OTA, API, rekryteringsstöd och resursarbete. I stället anvisas
medel för ett modernt lärlingsprogram i företagen för unga arbetslösa
samt en arbetsmarknadsutbildning fokuserad på tydliga
arbetsmarknadsbehov.
Vi föreslår som ovan påpekats att direkta transfereringar till enskilda
överförs till utgiftsområde 13.
Utgiftsområde 15 Studiestöd
Tabell 36: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Besparingen på vuxenstudiestödet är en konsekvens av att vi räknar med
färre platser inom det s.k. kunskapslyftet. De som påbörjat sina studier i
regeringens kunskapslyft måste få rimliga förutsättningar att fullfölja
sina studier. Vi anslår medel för 102 500 studieplatser inom ramen för
kunskapslyftet under 1999, vilket innebär en besparing på 1 239 miljoner
kronor under anslaget Vuxenstudiestöd m.m.
Vi anslår 1 miljon kronor mer än regeringen under anslaget A 4 i syfte att
förstärka bl.a. teckenspråksutbildningen för föräldrar och närstående
familjemedlemmar.
Vi anslår 1,5 miljoner kronor mer än regeringen under anslaget A 5 med
anledning av att antalet läshandikappade högskolestuderande ökade kraftigt
med 46 procent under 1997. Fler handikappade studenter kommer behöva
litteratur.
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
Tabell 37: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
En fortsatt offensiv satsning på kvalificerad forskning är nödvändig. Vi
anslår drygt 400 miljoner mer än regeringen, varav teknisk och
naturvetenskaplig forskning tillförs mer än hälften. Resurser till
europeisk forskningssamverkan anslås separat och inte på
myndighetsnivå.
Vi anslår 25 miljoner kronor mer än regeringen per år till Karlstads
universitet under den kommande treårsperioden. Vi vill ge en successiv
resursförstärkning avseende forskning och forskarutbildning till universiteten
i Växjö och Örebro med 10, 15 respektive 25 miljoner kronor mer än rege-
ringen per år under 1999, 2000 och 2001.
Vår politik för kvalitet och mångfald innebär andra prioriteringar.
Riksdagen bör inrätta ett fristående institut för utvärdering av skolornas
kvalitet. 229 miljoner kronor avsätts för detta ändamål och för en särskild
satsning på kvalitetsutvecklingen av grund- och gymnasieskolan.
Modern informationsteknik är ett redskap för att modernisera skolan. En
satsning på 3,5 miljarder görs 1999-2001 för att ge alla skolor tillgång till
den moderna tekniken och höja lärarnas IT-kompetens.
Rejäla insatser för att höja de vuxnas kompetens behövs. I vårt alternativ
bygger vi ut den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen till 17 200
platser under 1999.
Från år 2000 införs nationell skolpeng. Anslaget har därför räknats upp
med ett belopp som motsvarar kostnaden för grundskolan.
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
Tabell 38: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Statens uppgifter på kulturområdet renodlas. Kulturrådet minskas. En ny
fond för att mobilisera resurser till den nydanande kulturen inrättas. Efter
utbyggnaden av de regionala kulturinstitutionerna kan anslagen för
Riksteatern och Rikskonserter minskas.
De särskilda medel för bokinköp och läsfrämjande åtgärder som inrättades
förra året avvisas även i år. Bokinköp är en lokal fråga. Inköp av konst för
kommunernas räkning är ingen statlig angelägenhet.
Kulturmiljövården är en prioriterad statlig uppgift. Anslagen till kultur-
lokaler och Arbetets museum avvisas. Riksutställningars anslag minskas.
Forskningsmedel överförs till Humanistisk-samhällsvetenskapliga forsk-
ningsrådet, utgiftsområde 16. Anslagen till folkbildningen minskas. I stället
måste verksamheten förnyas inom ramen för befintliga resurser.
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
Tabell 39: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Genom avregleringar kan kostnaderna för Boverket skäras ned. En
sammanslagning av Boverket och Bostadskreditnämnden bör övervägas.
Räntebidragen minskas och bidrag till nyproduktion skall ej utgå. I
gengäld befrias dessa fastigheter från skatt.
Kostnaderna för bostadsbidrag sjunker när bidraget renodlas för att enbart
gå till barnfamiljer. Ökad kontroll väntas ge besparingar på 100 miljoner
kronor fr.o.m. 1999. På sikt skall bostadsbidraget samordnas med social-
politiken i övrigt. Länsstyrelsernas kostnader kommer att sjunka i takt med
att vår regional- och arbetsmarknadspolitik förändrar arbetsbelastningen ute i
landet. Vi avvisar också regeringens stöd till lokala investeringsprogram.
Regeringens kraftiga neddragning av byggforskningen framstår som
ogenomtänkt, inte minst eftersom konsekvenserna ej presenterats för
riksdagen. Vi föreslår att byggforskningen får 75 miljoner kronor mer än
regeringen anvisat för att trygga kunskapsförsörjningen i branschen och på
högskolorna.
Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling
Tabell 40: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
En framgångsrik regionalpolitik måste ta sin utgångspunkt i en genuin
förståelse för de villkor för tillväxt och företagande som nya ekonomiska
och tekniska förutsättningar skapar. Moderata samlingspartiet
förespråkar därför en övergång från kostsamma och ineffektiva bidrag
som snedvrider konkurrensen till generella förbättringar av de allmänna
villkoren för arbete och företagande.
Företagsstöd och andra bidrag i form av regionala utvecklingsbidrag,
sysselsättningsbidrag m.m. bör trappas ner de närmaste åren. 1999 bör
utgifterna under anslag A 1 minska med en dryg fjärdedel och 2001 med
något mer än hälften. Bemyndiganderamen för sådana förpliktelser minskas i
motsvarande omfattning.
Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård
Tabell 41: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Regeringens förslag innebär att nedrustningen av miljöforskningen
fortsätter. Moderata samlingspartiet finner detta oacceptabelt och föreslår
att Naturvårdsverket tillförs 80 miljoner kronor för att bibehålla och
bygga ut miljöforskningen.
Regeringens förslag innebär ett nytt försök att minska kalkningsanslaget.
1997 avvisade riksdagen samma förslag och beslutade att anslaget i
framtiden skulle vara på en högre nivå än vad regeringen nu föreslår.
Kalkningsverksamheten bör tillföras 20 miljoner kronor för att undvika en
ytterligare utslagning av vatten som hotas av försurning.
Från utgiftsområdet förs 122 miljoner kronor för år 1999 över till utgifts-
område 7 och används för motsvarande satsningar.
Utgiftsområde 21 Energi
Tabell 42: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Moderata samlingspartiet motsätter sig den förtida avvecklingen av
kärnkraften och de kostsamma subventioner till olika energiåtgärder som
är förknippade med avvecklingen. Resurserna bör koncentreras till
energiforskning och utvecklande av ny energiteknik. I övrigt bör
stödåtgärderna minskas till att omfatta informationsinsatser, utbildning
och stöd till insatser som minskar risken för klimatförändringar.
Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Tabell 43: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Ett högre anslag till Väghållning och statsbidrag innebär att vi kan satsa
resurser på bärigheten på det enskilda vägnätet samt genomföra insatser
för att höja den passiva säkerheten i vägnätet. Banverket bör klara sig
inom befintlig ram och besparingar genomförs på banhållningen främst
genom ökad konkurrensutsättning av produktion och underhåll av
banorna. Vi föreslår en återgång till det tidigare banavgiftssystemet för
att uppnå en bättre konkurrenssituation på området. Vi anser det inte
längre nödvändigt att finansiera olönsam järnvägstrafik. Vi sparar
10 miljoner kronor per år på att myndigheten Rikstrafiken inte
förverkligas.
Vi avvisar subventioner till en tredje färja vid högsäsong till Gotland och
avvecklar sjöfartsstödet. Regeringen föreslår liksom i våras en höjning av
bidraget till kostnader för sociala avgifter från 29 000 till 45 000 kronor.
Detta ligger till grund för att vår besparing inom sjönäringen ligger något
högre än första året. Vi avvisar ersättning till Posten AB för rikstäckande
betalningsservice. Vi betraktar det som en förtäckt statlig subvention till
Posten. Vi menar att SMHI i högre grad än idag kan avgiftsfinansiera sin
verksamhet. Vi föreslår inga besparingar till kommunala flygplatser men vi
vill ha en annan konstruktion på anslaget. Stödet skall gå till att köpa trafik,
inte till nya terminalanläggningar.
Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar
Tabell 44: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Den livsmedelspolitiska utredningen från 1997 visar att svensk
livsmedelsproduktion hotas av utslagning till följd av överbeskattning.
Moderata samlingspartiet är starkt kritiskt till regeringens budgetförslag
som helt saknar åtgärder som undanröjer detta hot.
När det gäller utgiftsområde 23, som till största delen omfattar
EU-finansierade jordbruksstöd som inte är påverkbara på kort sikt,
instämmer dock Moderata samlingspartiet i stort sett i den föreslagna
anslagsfördelningen.
Moderata samlingspartiet föreslår införande av fri handel med mjölkkvoter
samt enklare regler för EU:s miljöstöd, vilket minskar Jordbruksverkets
administrationskostnader. Skogsvårdsorganisationen bör tillföras ytterligare
5 miljoner kronor för rådgivnings- och informationsinsatser syftande till ett
mer miljöanpassat skogsbruk.
Utgiftsområde 24 Näringsliv
Tabell 45: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
Verksamheten med såddfinansiering som administreras av NUTEK bör
få ett tillskott på ytterligare 5 miljoner kronor. De tidigare genomförda
besparingarna på anslaget för teknisk forskning och utveckling, som
innebär att verksamheterna vid The Svedberg-laboratoriet i Uppsala,
Onsala rymdobservatorium, Manne Siegbahn-laboratoriet i Stockholm
samt MAX-laboratoriet i Lund hotas, bör avvisas. Konkurrensverket bör
få resursförstärkning, liksom stiftelsen Sveriges tekniska attachéer.
Regeringen har underskattat behovet av insatser på dessa områden.
150 miljoner kronor tas från detta utgiftsområde 1999 och 2000 och
används för motsvarande satsningar under utgiftsområde 7. År 2001 förs på
samma sätt 250 miljoner kronor till utgiftsområde 7.
Besparingar bör genomföras på anslagen för kooperativ utveckling,
omstrukturering av statliga företag och Konsumentverket.
Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner
Tabell 46: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) )
En avreglering av kommunsektorn inleddes under den borgerliga
regeringsperioden. Det finns fortfarande ett stort behov av fortsatta
avregleringar och förändrade ansvarsförhållanden mellan stat och
kommun, inte minst för att stärka den kommunala demokratin.
Avregleringar skapar vidare förutsättningar för kommunerna att effektivi-
sera sin verksamhet. Vi kommer återigen med förslag som vid ett genom-
förande skulle leda till att kommunerna kan använda sina resurser
effektivare. Genom ett avskaffande av barnomsorgslagen och en förändring
av socialtjänstlagen ges kommunerna betydligt bättre möjligheter att
effektivisera sin verksamhet.
Våra förslag till förändringar i sjukförsäkringen och familjepolitiken
innebär att kommunernas kostnader faller samtidigt som skatteunderlaget
ökar. Statsbidraget bör sänkas motsvarande den finansiella förbättring för
kommunerna som förslagen medför. I avsnitt 5.7 återfinns en mera omfatt-
ande redovisning av våra förslag med inriktning på kommunsektorn.
10 Hemställan
10 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner riktlinjerna för den ekonomiska
politiken i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mål för sysselsättningen,
3. att riksdagen med beaktande av ålderspensionsreformen och
det moderata förslaget om nationell skolpeng fastställer
utgiftstaket för staten, inklusive ålderspensionssystemet vid
sidan om statsbudgeten, till 743 miljarder kronor för år 1999,
742 miljarder kronor för år 2000 och 761 miljarder kronor för
år 2001 i enlighet med vad som anförts i motionen
(tabell 7.7),
4. att riksdagen beslutar att målet för budgetpolitiken skall vara
att bruttoskulden i den konsoliderade offentliga sektorn skall
minska till högst 60 % av BNP senast år 2002 och till högst
50 % senast 2006 i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga
utgifterna för åren 1999-2001 och fastställer utgiftstaket för
den offentliga sektorn till 1 019 miljarder kronor år 1999,
1 014 miljarder kronor år 2000 och 1 029 miljarder kronor år
2001 i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 7.3),
6. att riksdagen bemyndigar regeringen att under budgetåret
1999 ta upp lån i enlighet med lagen (1998:1387) om statens
upplåning med högst det belopp som motsvarar ett beräknat
lånebehov med de moderata utgifts- och skatteförslagen i
enlighet med vad som anförts i motionen (tabellerna 7.6 och
7.7),
7. att riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens
inkomster för budgetåret 1999 av förändrade skatte- och
avgiftsregler i enlighet med vad som anförts i motionen
(tabell 7.6),
8. att riksdagen beslutar om fördelning av utgifterna för
budgetåret 1999 på utgiftsområden, i enlighet med vad som
anförts i motionen (tabell 7.7),
9. att riksdagen godkänner beräkningen av förändringar av
anslagsbehållningar för budgetåret 1999, i enlighet med vad
som anförts i motionen (tabell 7.7),
10. att riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av
utgifterna på utgiftsområden för budgetåren 2000 och 2001
som riktlinjer för regeringens budgetarbete, i enlighet med
vad som anförts i motionen (tabell 7.7),
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avreglering och konkurrensutsättning av
kommunernas och landstingens verksamhet,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
grundlagsenligt utjämningssystem i enlighet med vad som
anförts i motionen,
13. att riksdagen hos regeringen begär vidgade direktiv för den
kommitté som utvärderar det kommunala utjämningssystemet
i enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun i syfte att
åstadkomma en långsiktigt hållbar lösning i enlighet med vad
som anförts i motionen,
15. att riksdagen godkänner beräkningen av utgifterna inom den
kommunala sektorn (utgiftsområde 25) i enlighet med vad
som anförts i motionen.
Stockholm den 27 oktober 1998
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)
Elanders Gotab, Stockholm 1999