Innehåll
1 Sammanfattning
1.1 Inledning
Moderata samlingspartiet vill skapa en grund för en förnyelse av det svenska samhället baserad på enskilda människors initiativkraft och företagande i syfte att värna och utveckla medborgarnas frihet och välfärd. En politik för företagande ger fler jobb och ökat välstånd. Ett tydligt ställningstagande för ett deltagande i den gemensamma valutan öppnar nya möjligheter för svenskt näringsliv. En inriktning på de viktiga offentliga uppgifterna ger utrymme för skattesänkningar som ökar tillväxtkraften och hushållens sociala trygghet.
Behovet av en tillväxtpolitik för att utveckla välstånd och trygghet har kommit att bli alltmer uppenbart. Efter valet har även regeringens egna bedömningar kommit att bli mindre optimistiska än före valet. Den oro för den internationella ekonomin som regeringen före valet inte ville vidkännas påverkar nu bedömningen av de kommande årens ekonomiska utveckling.
Trots detta väjer regeringen för den ekonomiska verklighet som präglar Sverige efter fyra år med socialdemokratisk politik. Under dessa år har jobben trots en god konjunktur inte blivit fler. Höjda skatter och "åter- ställare" bröt den starka tillväxt och den goda sysselsättningsutveckling som kännetecknade 1994 och 1995. Sysselsättningen minskade från våren 1996. Vid utgången av denna mandatperiod är antalet sysselsatta färre än under regeringens första år vid makten.
Det innebär att den samlade arbetslösheten ligger kvar på de nivåer som gällt under den gångna mandatperioden. Summeras den öppna arbetslöshe- ten, antalet personer i åtgärder samt arbetslösa som deltar i kunskapslyftet har antalet arbetslösa inte blivit färre under en period då sysselsättningen borde ha stigit kraftigt och arbetslösheten i motsvarande mån skulle ha minskat.
Innevarande år har kännetecknats av en starkare tillväxt till följd av en bättre konjunktur. Trots detta har emellertid sysselsättningsläget under detta år bara förbättrats i ringa grad. Socialdemokraternas misslyckande med jobben skapar därför en riskfylld situation för svensk ekonomi. De offentliga utgifterna har ökat mer än vad de under inledningen av perioden minskade. De ökade statsintäkterna har inte åstadkommits genom att Sverige fått fler skattebetalare utan genom ökade skatter. De offentliga finansernas känslighet kvarstår därför.
De sociala och ekonomiska problemen med massarbetslösheten kvarstår likaså, trots att de gångna åren borde kunnat ge utrymme för nytt företagande och framväxten av nya jobb i stor skala. Det finns därför en uppenbar risk för att sysselsättningen vid en svagare konjunktur inte bara faller utan också når nya bottennivåer och att arbetslösheten som en följd av detta slår ännu hårdare mot samhället än tidigare. Detta är ett hot mot såväl de enskilda medborgarnas välstånd och trygghet som mot de offentliga finansernas stabilitet.
De strukturreformer som borde ha vidtagits för att ge Sverige en stark tillväxtkraft, ett bra företagandeklimat och goda förutsättningar för nya jobb har lyst med sin frånvaro. Tvärtom har strukturproblemen i flera avseenden förstärkts under de senaste åren. Skatterna på företagande och investeringar har skärpts, krånglet har ökat och arbetsmarknaden reglerats hårdare.
Regeringen har valt att förankra sin politik hos partier som mer eller mindre uttalat vill föra en antitillväxtpolitik, som uttalat avvisar Europasam- arbetet, som vill öka de offentliga utgifterna och höja skatter och som mot- sätter sig de strukturreformer som är nödvändiga. Det hotar människornas välfärd.
De utmaningar som Sverige nu står inför understryker att det behövs en politik som lägger grunden för stabilt hög tillväxt och en kraftig ökning av arbetstillfällen i nya och i gamla företag. Det är bara genom en sådan tillväxtpolitik som grunden för välstånd och trygghet säkras.
I framtidens Sverige kan välståndet växa snabbare därför att vi är fler som arbetar och därför att många vågar ta steget att starta eget. Här kan alla arbeta - inte för att någon annan avstår sin plats, utan för att hindren för nya arbeten rivs.
I förnyelsens Sverige ligger tryggheten i att förändringen accepteras och i varje människas tro på sin egen förmåga. Den grundläggande tryggheten skall växa ur dynamiken. I ett bättre Sverige kan vi alla lita på en offentlig sektor som är stark för att den är begränsad och som är den sista och osvikliga tryggheten när inget annat finns och som klarar skola, vård och omsorg för att den prioriterar dessa verksamheter före andra.
1.2 Den ekonomiska utvecklingen
Den finansiella krisen i Sydostasien och Japan har visat sig bli djupare och få betydligt större följdverkningar för omvärlden än vad flertalet bedömare trodde så sent som i våras. Vid sidan av de rena handelseffekterna - i form av en dämpad importefterfrågan från krisländerna - riskerar problemen i de råvaruproducerande länderna att sprida sig till OECD-länderna via de finansiella marknaderna. Regeringen tar tämligen lätt på dessa risker. I sitt huvudalternativ räknar den med en årlig BNP-tillväxt på över 2 procent i OECD-länderna 1998- 2001. Vårt huvudscenario är en något långsammare BNP-tillväxt i OECD-länderna. Dessutom ser vi en risk för en betydligt långsammare återhämtning i de krisdrabbade länderna än i regeringens sidoalternativ exempelvis som en följd av en kreditåtstramning i OECD-länderna.
Den internationella utvecklingen och bristen på strukturreformer gör att den svenska tillväxttakten sannolikt blir lägre än i regeringens kalkyler för hela perioden 1999-2001 med den politik som redovisas i budget- propositionen. Särskilt utvecklingen nästa år riskerar att bli svag då vi står dåligt rustade för en mer omfattande kris. Med de strukturreformer vi före- slår i denna motion skulle tillväxtförutsättningarna vara bättre. Det tar dock tid för strukturella förändringar att få effekt varför svensk ekonomi nästa år även med moderat politik skulle präglas av den internationella avmattningen. Därefter skulle tillväxten och sysselsättningen få möjlighet att ta fart, successivt understödd av en bättre internationell konjunktur och bättre inhemska strukturella förutsättningar.
1.3 Budgetpropositionen
Budgeten saknar nästan helt åtgärder som stärker det svenska företagandet och därmed de långsiktiga förutsättningarna för tillväxt och nya riktiga jobb. De offentliga utgifterna höjs. De skattesänkningar som genomförs är begränsade, tillfälliga och utformade så att de skärper i stället för mildrar marginaleffekterna. De måste också ses mot bakgrund av de senaste fyra årens kraftiga skattehöjningar.
Hanteringen av den nya budgetprocessen lämnar mycket övrigt att önska. Tillfälliga skatteökningar används för att finansiera permanenta utgiftsök- ningar. Regeringen fortsätter dessutom att dölja kostnaderna för den förtida avvecklingen av kärnkraften. Med en seriös redovisning av dessa skulle utgiftstaket brytas igenom.
Det nya sysselsättningsmålet är förvisso bättre än det tidigare arbetslös- hetsmålet men är inte oproblematiskt. Det ligger nära till hands att misstänka att regeringen kommer försöka uppnå målet genom arbetsdelning och en expansion av den offentliga sektorn.
Krånglet fortsätter för företagen. Regeringen avvisar Riksskatteverkets för- slag om utökade möjligheter att få F-skattsedel. Lindringar i fåmansbolags- beskattningen skjuts på framtiden trots att den av regeringen tillsatta utred- ningen redan kommit med förslag till ändringar. Småföretagardelegationens 71 förslag till förenklingar nämns inte ens. Det största krånglet uppkommer dock genom att svenska företag efter årsskiftet kommer att stå utanför valuta- unionen.
1.4 Företagande och arbete
Det är en huvuduppgift att rekonstruera skapandets och tillväxtens grundläggande förutsättningar. I den öppna internationella konkurrensen ligger en stor utmaning. För att kunna ta tillvara globaliseringens möjligheter måste Sverige kunna tävla med de mest konkurrenskraftiga nationerna i fråga om villkoren för företagande och investeringar. Det är bara så arbetslösheten kan avvecklas som samhällsproblem.
Ett mer dynamiskt företagande och fler riktiga arbeten förutsätter insatser över breda områden, i första hand skatterna, arbetsmarknaden, Europapoliti- ken, energiförsörjningen och kunskapsutvecklingen. På samtliga dessa områ- den lyser offensiva regeringsförslag helt med sin frånvaro.
Det krävs en omläggning av politiken på dessa områden i syfte att göra Sverige mer utvecklingskraftigt och jobben fler. De åtgärder som föreslås syftar till att främja nyföretagande, företagsetableringar och företagstillväxt.
1.5 Att kunna leva på sin lön - en social skattepolitik
En politik som syftar till att skapa förutsättningar för att de flesta skall kunna leva på sin lön måste stå på två ben. Det ena är en kraftfull skattesänkningspolitik som syftar till att växla lägre skatter mot minskat behov av bidrag och offentliga subventioner. På sikt måste målet vara att den som är i behov av bidrag och offentligt stöd inte skall betala skatt och att den som betalar skatt inte skall behöva bidrag.
Det andra benet är reformer på bl.a. skatteområdet som syftar till att stärka tillväxtkraften i ekonomin så att den höga arbetslösheten kan pressas tillbaka och antalet människor som av andra skäl blivit helt beroende av det offentliga för sin försörjning minska.
Mot den bakgrunden lägger vi för de kommande tre åren fram konkreta förslag om skattesänkningar på främst arbete, boende och familjer. Dessa förslag innebär att målet för marginalskattereformen - 30 procents inkomst- skatt för de flesta och 50 procents högsta marginalskatt - åter nås.
Skattesänkningarna utformas så att problemet med den s.k. fattigdoms- fällan beaktas. De höga marginalskatterna innebär att många hushåll som också betalar daghemsavgifter som ökar i takt med inkomstökningar och erhåller bostadsbidrag som minskar i takt med inkomstökningar får samman- tagna marginaleffekter på uppemot 80 procent. Det innebär att de låses in i en situation där de i realiteten inte av egen kraft kan förbättra sin ekonomiska situation. De fastnar i fattigdomsfällan. Skattesänkningarna måste därför syfta till såväl lägre skatt i kronor räknat som lägre marginalskatt vilket ger lägre marginaleffekter.
1.6 En välfärdsreform
Medborgarna i Sverige kan och vill ta allt större personligt ansvar. Självständigheten, den värdemässiga mångfalden och den individuella frimodigheten ger många människor nya möjligheter. Det innebär samtidigt att krav kan ställas på ett större personligt ansvarstagande.
Den välfärdsreform vi vill genomföra syftar till att medborgarna skall bli mindre beroende av det offentliga och mer kunna förlita sig på det egna arbetet, den egna kompetensen, det egna sparandet och de egna sociala nätverken.
Samtidigt som de allra flesta har goda möjligheter att ta ett stort ansvar för sin egen trygghet, finns det andra som har stort och permanent behov av gemensam hjälp. De människor som för lång tid och utan egen förskyllan inte kan försörja sig själva skall kunna räkna med hjälp i så generella former som möjligt. Vår norm är att staten här skall vara generös. Den humanitära plikten är stark.
En stor välfärdsreform, som inkluderar skatterna, socialförsäkringarna, socialtjänsten och sjukvården, är nödvändig. Vi tror att den kommer att bygga på en kombination av offentliga och privata försäkringar och enskilt sparande. Försäkring passar vid situationer som är ovanliga eller omöjliga att förutse.
På kort sikt är det uppenbart att de resurser som finns i den offentliga sektorn i dess helhet och i den kommunala sektorn är fullt tillräckliga för att utföra kärnuppgifterna väl. Det som krävs är politiker som förmår prioritera och se till att de resurser som finns utnyttjas effektivt.
På längre sikt är det sannolikt att den demografiska utvecklingen gör det nödvändigt med större resurser till sjukvård och äldreomsorg. Om inte ännu större skattebördor skall läggas på de förvärvsarbetande i framtiden, måste sysselsättningen öka rejält från dagens rekordlåga nivå.
1.7 En politik för självständiga och starka kommuner
Genom avregleringar och konkurrensutsättning i förening med tydlig prioritering av kärnuppgifterna finns goda möjligheter för kommunerna att fortsätta ett förändringsarbete. Det krävs långsiktiga reformer för att åtgärda systemfel i den offentliga sektorn.
- Det lokala skatteunderlaget är kommunernas viktigaste inkomstkälla. Alltså måste det föras en politik som leder till att fler företag startas, att de små vågar anställa och att de stora inte flyttar utomlands.
- Dagens grundlagsstridiga och tillväxtfientliga utjämningssystem måste förändras i grunden. Kommuner och landsting med för sina uppgifter otillräcklig egen skattekraft skall erhålla statsbidrag, enligt ett system som stimulerar till förbättrad egen skattekraft.
- Om kommunerna kunde bedriva sin verksamhet friare och mer anpassat till de lokala förutsättningarna samtidigt som de handlade upp produk- tionen i konkurrens skulle medborgarna få mer för varje skattekrona och utrymme för fler skattesänkningar skapas.
- Konkurrensutsättning ger bättre kvalitet och valuta för pengarna. Kund- val ger mer makt direkt till medborgarna.
- En kraftfull prioritering av vård och omsorg inom ramen för den kom- munala ekonomin för att säkra kvalitet och service.
- Vårdgaranti ger patienten en ovillkorlig rätt till vård när den behövs.
- Skolpeng för alla garanterar familjens rätt att välja skola, säkrar skolans resurser och gör alla skolor mer självständiga.
1.8 Det moderata budgetalternativet
I budgetpolitiken omsätts den politiska viljeinriktning vi angivit till konkreta förslag. De överordnade målen för vårt budgetalternativ är:
- Att skapa förutsättningar för så många nya arbetstillfällen i företagen att arbetslösheten avskaffas som samhällsproblem. Det förutsätter och leder till en högre tillväxt och därmed bättre välståndsutveckling.
- Att växla lägre skatter på arbetsinkomster mot mindre bidrag och subventioner så att det blir möjligt att kunna leva på sin lön och bygga upp ett eget sparande.
- Att återskapa förtroendet för att stat och kommun klarar sina grundläg- gande åtaganden genom en prioritering av kärnuppgifterna inom ramen för de omfattande resurser som tas i anspråk av den offentliga sektorn.
Ett mål för finanspolitiken bör enligt vår uppfattning vara att uppnå balans i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln. Till skillnad från om målet sätts till ett permanent offentligt överskott kan därmed tillväxten bli snabbare och ekonomin som helhet expandera, samtidigt som den offentliga skulden som andel av ekonomin krymper. Eftersom tillväxten kan beräknas bli högre än genomsnittligt över konjunkturcykeln under kalkylperioden, bör det finansiella sparandet vara positivt dessa år. Vårt budgetalternativ innebär ett finansiellt sparande som överstiger regeringens mål. Det uppgår till 22 miljarder kronor 1999, drygt 44 miljarder kronor 2000 och över 52 miljarder kronor 2001.
Vi föreslår besparingar i de offentliga utgifterna som uppgår till drygt 30 miljarder kronor 1999, närmare 57 miljarder kronor 2000 och drygt 66 miljarder kronor 2001. Detta ger utrymme för skattesänkningar, givet det större finansiella sparande vi eftersträvar, som uppgår till drygt 30 miljarder kronor 1999, närmare 61 miljarder kronor 2000 och 86 miljarder kronor 2001.
Vid en svagare ekonomisk utveckling än i regeringens kalkyl får en justering göras av utgifts- och skatteförslagen. Det finansiella sparandet måste utvecklas så att vårt mål, att statsskulden skall ha sjunkit till 60 pro- cent av BNP senast år 2002, uppfylls. Det kan vidare inte uteslutas, med de stora strukturella problem som kvarstår i den svenska ekonomin, att överhettningstendenser visar sig i slutet av kalkylperioden. Detta kommer i så fall att påverka utformningen av finanspolitiken.
2 Medborgarnas Sverige
Den socialdemokratiska samhällsmodell som präglat Sverige under lång tid har urholkat välfärden i egentlig mening. Genom ett missbruk av begreppet välfärd har en ständig expansion av den politiska sektorn legitimerats. I politikernas Sverige har de enskilda medborgarnas självständighet och fria val trängts tillbaka i motsvarande mån.
I vänsterretoriken är välfärd synonymt med offentlig verksamhet och offentliga bidrag och subventioner. Välfärd är emellertid något betydligt vidare - en kombination av välstånd och trygghet. Offentliga insatser är en del av välfärden, men inte det hela.
Under de tre senaste decennierna har den svenska välståndutvecklingen varit sämre än i flertalet jämförbara länder. Sverige har nu halkat ner i den s.k. välståndsligan från en topposition 1970 till en placering efter flertalet övriga västeuropeiska länder.
Tryggheten har två dimensioner. I den personliga tryggheten ligger bland annat att ha ett arbete och att kunna försörja sig på sin arbetsinkomst. I den gemensamma tryggheten ligger förvissningen om att när den egna förmågan inte räcker till finns det ett oavvisligt gemensamt ansvar.
Den personliga tryggheten har urholkats genom brist på arbetstillfällen och genom att många som har arbete inte kan försörja sig på sin arbetsinkomst. Den gemensamma tryggheten uppvisar många sprickor. Trots världens högsta skatter förmår inte det politiska systemet fullfölja sina löften när det gäller grundläggande gemensamma uppgifter som vård, omsorg, skola och rättstrygghet.
Tillåts vänstermodellen fortsätta att prägla utvecklingen i Sverige kommer framtiden att innebära fortsatt sjunkande välstånd relativt andra länder, fort- satt höga skatter som hindrar nya arbeten och ökar bidragsberoendet samt fortsatt urholkad kvalitet när det gäller de gemensamma kärnuppgifterna.
Inget säger emellertid att Sverige inte skulle kunna vara ett av världens bästa länder att leva i. Om det skall bli så, beror på oss själva. Det handlar om att våga förnya Sverige, inte till ett annat Sverige utan till ett bättre Sverige - med en annan fördelning av ansvar, kunskap och möjligheter än idag. Valet är politiskt och det står mellan förnyelse och stagnation. Skall vi bygga framtiden på historiens erfarenheter, eller skall vi försöka återskapa historien?
Sverige kan vara ett samhälle där varje enskild människas drömmar och möjlighet att växa tas tillvara. I skolan och i barndomen, på universitetet och i ungdomen, på arbetet och i vuxenlivet.
I framtidens Sverige kan välståndet växa snabbare, därför att vi är fler som arbetar och därför att många vågar ta steget att starta eget. Här kan alla arbeta - inte för att någon annan avstår sin plats, utan för att hindren för nya arbeten rivs.
I förnyelsens Sverige ligger tryggheten i att förändringen accepteras och i varje människas tro på sin egen förmåga. Den grundläggande tryggheten skall växa ur dynamiken.
I ett bättre Sverige kan vi alla lita på en offentlig sektor som är stark för att den är begränsad och som är den sista och osvikliga tryggheten när inget annat finns och som klarar skola, vård och omsorg för att den prioriterar dessa verksamheter före andra.
Det är i medborgarnas Sverige som vi kan skapa förutsättningar för i morgon genom att idag fatta de riktiga besluten. Förnyelsen av Sverige är ett uppdrag att under de kommande åren använda politiken som en frigörande kraft i det svenska samhället. På samma sätt som förra seklets liberala revolution skapade förutsättningar för en ekonomisk, social och kulturell utveckling som Sverige aldrig tidigare hade upplevt, bör uppdraget i vår tid vara att riva ner de hinder, skrån och privilegier som idag står i vägen för människornas växt- och skaparkraft.
Det politiska förnyelseuppdraget måste inge hopp om att Sverige kan bättre men också ta människors oro inför framtiden på allvar. Det måste ta hänsyn till att många fruktar förändringen och att de som predikar reaktionen kommer att kunna spela på ett brett register av oro och farhågor. Annars växer den förnyelsens paradox som ligger i att viljan till förnyelse tenderar att sjunka ju starkare behovet av förnyelse blir. Ju smalare marginalerna blir, desto mer hotfull blir förändringen.
Förnyelsearbetet måste därför bygga på en uttalad viljeriktning, ett tydligt ledarskap och ett pedagogiskt förklaringsarbete. Man skall våga lita på att medborgarnas Sverige är bättre än politikernas Sverige som misslyckats - att förnyelsen innehåller ett löfte också för dem. Man skall våga lita på att vi under färden kan resa tillräckligt säkert - det måste stå alldeles klart att ingen kommer att lämnas kvar.
3 Den ekonomiska utvecklingen
3.1 Den internationella finanskrisen
Den finansiella krisen i Sydostasien och Japan har visat sig bli djupare och få betydligt större följdverkningar för omvärlden än vad flertalet bedömare trodde så sent som i våras. Japan, Thailand, Malaysia, Indonesien, Filippinerna och Sydkorea kommer sannolikt att uppvisa sjunkande BNP i år och eventuellt även nästa år. Det innebär en kraftig dämpning av importefterfrågan från dessa länder. Trots mycket konkurrenskraftiga valutor har heller inte deras export satt fart ännu. I ett ljust scenario kan det dock ske en svag exportledd återhämtning nästa år i denna region. IMF har reviderat ned den globala BNP-tillväxten från 3 till 2 procent i år och till 2,5 procent nästa år. WTO har på liknande sätt halverat tillväxten för världshandeln i sin prognos.
Fallande råvarupriser har lett till att även råvaruproducerande länder i Afrika och Sydamerika samt Ryssland har fått problem, eftersom krympande importintäkter har dämpat efterfrågan i dessa länder. För exempelvis USA som har stor export till Sydamerika kommer det att medföra en försvagning av exporttillväxten.
EU-länderna kan väntas bli mindre starkt berörda av den internationella krisen. Exporttillväxten påverkas naturligtvis negativt, vilket har föranlett EU-kommissionen att revidera ned tillväxten i EU från 3,0 procent till 2,4 procent 1999. En mindre åtstramande finanspolitik - efter flera år av budgetkonsolidering i syfte att uppfylla Maastrichtvillkoren - medför dock att den privata konsumtionen kan väntas utvecklas relativt gynnsamt. Även penningpolitiken kan väntas underbygga en stark inhemsk efterfrågan.
Vid sidan av de rena handelseffekterna riskerar problemen i de råvarupro- ducerande länderna att sprida sig till OECD-länderna via de finansiella mark- naderna. Ryssland har redan deklarerat att betalningarna på utlandsskulden skjuts på framtiden, vilket skapat stora problem för framför allt tyska banker som har en stor utlåning i Ryssland. En liknande utveckling i exempelvis Brasilien skulle skapa problem för bankerna i såväl USA som Europa, vilket i förlängningen riskerar att leda till en kreditåtstramning i OECD-länderna. Bankerna får svårt att uppfylla kapitaltäckningskraven och måste därför strama åt kreditgivningen, vilket i sin tur skapar problem för framför allt de små företagen. Även riskkapitalförsörjningen försvåras av att investerarnas vilja att ta risker har minskat och att de flyttat sina pengar från aktier till räntebärande papper i företrädesvis stora stabila länder. Den amerikanska centralbanken Federal Reserve verkar ha sett detta som en uppenbar risk med följden att man på kort tid sänkt styrräntan två gånger med sammanlagt en halv procentenhet. Detta har lättat på trycket och är en viktig anledning till den senaste återhämtningen på de globala aktiebörserna. Viljan att anpassa penningpolitiken vid ökad finansiell oro är sannolikt inte lika stor i EU-länderna som i USA, eftersom EU-länderna förbereder övergången till en gemensam valuta med åtföljande behov av att skapa trovärdighet för viljan att alltid sätta inflationsbekämpningen främst.
3.2 Den internationella tillväxten dämpas
Regeringen tar tämligen lätt på dessa risker. I huvudscenariot räknar den med en årlig BNP-tillväxt på över 2 procent i OECD-länderna 1998- 2001. Japan förutses uppnå positiv tillväxt redan nästa år, den amerikanska ekonomin "mjuklanda" i en tillväxt på runt 2,25 procent under prognosperioden och EU-länderna uppnå en tillväxt på 2,75 procent de närmaste åren. I ett sidoalternativ räknar regeringen med att återhämtningen i de asiatiska ekonomierna sker först år 2000 i stället för 1999 som i huvudscenariot. Det får spridningseffekter till övriga världen, men när uppgången väl sker är den desto starkare.
Vårt huvudscenario är en något långsammare världshandelstillväxt och därmed även en lägre BNP-tillväxt i OECD-länderna än enligt regeringens prognos för perioden 1999-2001. Dessutom ser vi en risk för en betydligt långsammare återhämtning i de krisdrabbade länderna än i regeringens sido- alternativ, exempelvis som en följd av en kreditåtstramning i OECD-län- derna.
Vår syn på den internationella ekonomin påverkar naturligtvis även vår bedömning av utsikterna för svensk ekonomi.
3.3 Svagare tillväxt i Sverige
I budgetpropositionen gör regeringen bedömningen att tillväxten skall bli 3 procent i år och nästa år för att därefter stiga till 3,2 procent 2000 och sedan sjunka till 2,6 procent 2001. Det innebär en marginell nedjustering av tillväxtprognosen från vårpropositionen med 0,1 respektive 0,2 procentenheter 1999 och 2000. I ett sidoalternativ redovisar regeringen effekterna av en tillväxt på 1,8 procent 1999. Den bedömning man då gör är att tillväxten följande år blir högre än i basalternativet. Även detta alternativ är orealistiskt. Redan i den moderata partimotionen med anledning av vårpropositionen varnade vi för en sämre utveckling än i regeringens prognos och mot bakgrund av den internationella utvecklingen sedan dess anser vi oss ha ännu större fog för denna varning nu. Våra farhågor delas av andra konjunkturbedömare.
Den internationella utvecklingen och bristen på strukturreformer gör att tillväxttakten sannolikt blir lägre än i regeringens kalkyler för hela perioden 1999-2001 med den politik som redovisas i budgetpropositionen. Särskilt utvecklingen nästa år riskerar att bli mycket svag, då vi står dåligt rustade för en mer omfattande finansiell kris.
Med de omfattande strukturreformer vi föreslår i denna motion skulle till- växtförutsättningarna vara bättre. Det tar dock tid för strukturella föränd- ringar att få effekt, varför svensk ekonomi nästa år även med moderat politik skulle präglas av den internationella avmattningen. Därefter skulle tillväxten och sysselsättningen få möjlighet att ta fart, successivt understödd av en bättre internationell konjunktur och bättre inhemska strukturella förutsätt- ningar.
3.4 Export och investeringar tar stryk
En långsammare världshandelstillväxt än tidigare förutsett innebär även en sämre marknadstillväxt för svensk export. Med den förstärkning av kronkursen under prognosperioden på ungefär 5 procent från dagsläget som regeringen räknar med kommer den svenska exporten knappast att kunna öka i den takt som regeringen förutspår, dvs. med närmare 6 procent nästa år och något mer i genomsnitt de två åren därefter. I synnerhet prognosen för 1999 är överdrivet optimistisk. Orderingången till exportindustrin har fallit tillbaka under året och ingenting i omvärldsbilden tyder på en snabb ökning det närmaste året. Den nuvarande låga kronkursen räcker knappast heller för att motverka en sämre exportefterfrågan, eftersom det är svårt att ta marknadsandelar i en vikande konjunktur. Till det kommer att kapacitetsutnyttjandet i vissa sektorer är så högt att det inte går att ta tillvara effekten av kronans minskade värde.
Den positiva effekten av en svag krona är sannolikt betydligt mindre än den negativa effekten av utanförskapet från valutaunionen för exportsektorn. En långsammare exporttillväxt påverkar även underleverantörer och tjänste- företag som utför tjänster åt exportsektorn, exempelvis banker, datakonsult- bolag, advokatbyråer.
Naturligtvis påverkas även företagsinvesteringarna negativt. I regeringens prognos skall investeringarna bidra med mellan en tredjedel och hälften av tillväxten de närmaste tre åren trots att investeringarna bara utgör knappt 14 procent av BNP. Det är i och för sig normalt med större svängningar i investeringarna än i övriga komponenter i försörjningsbalansen och kapacitetsutnyttjandet är förvisso högt i nuläget, men det finns andra faktorer som talar mot en så snabb investeringstillväxt. En faktor, avmattningen i exportefterfrågan, har redan nämnts. En annan är att företagen kan få problem att finansiera sina investeringar i nuvarande stämningsläge med en aversion mot riskfyllda placeringar.
Även regeringens prognos om en dramatisk uppgång i bostadsbyggandet från och med nästa år känns som någonting som sagts förut, men ännu inte inträffat. I tabell 3.1 redovisas regeringens prognoser för bostadsbyggandet i de fem till riksdagen senast lämnade prognoserna. Prognosmissarna har blivit allvarligare för såväl 1997 som 1998 ju närmare årets utgång man kommit. Det finns inget som tyder på att situationen för 1999 blir annorlunda.
Tabell 3.1
Byggnadsverksamhet: Bostäder (årlig procentuell förändring)
Tabell 1: (1997 1998 1999 )
I jämförelse med branschens egna bedömningar är regeringens prognoser också mycket ljusa. Byggentreprenörernas konjunkturrapport från den 1 oktober 1998 anger att den procentuella ökningen för 1999 kommer att bli 10 procent. Det är mindre än hälften av vad regeringen tror. Uppgången i bostadsbyggandet kommer sannolikt att bli relativt snabb nästa år, men det sker från en mycket låg nivå. 1997 var byggandet så lågt att ingen motsvarighet finns i statistiken.
3.5 En snabb privat konsumtionstillväxt knappast trolig utan skattesänkningar
Det som återstår som motor för tillväxten blir då den privata konsumtionen. Det blir dock inte fallet med den politik som regeringen planerar för. I vårpropositionen bedömde regeringen att de offentliga finanserna skulle utvecklas så starkt att det utöver målet om ett finansiellt sparande på 1 procent av BNP 1999, 1,5 procent 2000 och 2,0 procent 2001 skulle finnas ett utrymme för överföring till hushållssektorn på 16,5 miljarder kronor 2000 och 32,5 miljarder kronor 2001. I bilagan om svensk ekonomi antogs överföringen ske genom skattesänkningar med följden att hushållens disponibla inkomst antogs öka i snabb takt.
Nu räknar regeringen med ett större överskott 1999 än i våras vilket man avser att använda till en tillfällig skattesänkning för låg- och medelinkomst- tagare detta år. Det bedöms leda till en snabbare utveckling av den disponibla inkomsten och den privata konsumtionen än vad som antogs i vårproposi- tionen.
För år 2000 har dock regeringen sedan i våras höjt målet för det offentliga finansiella sparandet från 1,5 procent till 2 procent av BNP, och även det överskott som förutses uppstå utöver 2 procent av BNP - 6,8 miljarder kronor år 2000 och 27,6 miljarder kronor år 2001 - antyds nu skola användas till amorteringar på statsskulden i stället för till permanenta skattesänkningar för hushållen. Därmed blir utvecklingen av den disponibla inkomsten betydligt sämre än i vårpropositionen. För att ändå kunna uppvisa en snabb ökning av den privata konsumtionen - och därmed av sysselsättningen - blir regeringen tvungen att kalkylera med att den andel av den disponibla inkomsten som hushållen använder till sparande i stort sett skall utraderas.
Tabell 3.2
Hushållens konsumtion m.m. i regeringens prognos (procentuell utveckling)
Tabell 2: (1998 1999 2000 2001 )
Det är inte troligt att hushållen helt slutar spara som en motvikt till ett extremt högt offentligt sparande. Den finansiella oron och krympta förmögenheter kommer - tillsammans med upptäckten att sysselsättningsutvecklingen inte blir så snabb som regeringen lovat - snarare att leda till att hushållssparandet ökar. Regeringens tankar på att höja det offentliga sparandet utöver de angivna målen skulle, om de förverkligas, leda till lägre privat konsumtion, vilket i sin tur skulle försämra skatteintäkterna och därmed försvaga de offentliga finanserna. Det kalkylerade överskottet kan därmed knappast uppstå med regeringens politik.
Ett annat scenario är att en svagare internationell konjunktur medför en sämre utveckling i de offentliga finanserna redan nästa år. Därmed uppstår inte ett så stort utrymme - utöver regeringens tvåprocentsmål - att använda till överföringar till hushållssektorn. Även i detta scenario är det troligt att den privata konsumtionen utvecklas sämre än i regeringens kalkyl.
3.6 Sysselsättningsprognosen - en glädjekalkyl
Regeringen gör i budgetpropositionen bedömningen att sysselsättningen skall öka med 175 000 personer mellan 1998 och 2001. Mot bakgrund av den bedömning vi gör av den reala ekonomin och framför allt av den privata konsumtionen med regeringens politik är detta inte realistiskt. Det gäller också regeringens bedömning av den öppna arbetslösheten, vilken förutspås sjunka till 4 procent av arbetskraften år 2001, dvs. ett år senare än det mål som ställts upp.
Den politik som förts under den gångna mandatperioden har lett till att sysselsättningsutvecklingen varit negativ utom under det senaste året. Trots en god konjunktur har emellertid återhämtningen varit mycket blygsam. Det innebär stora risker för en ännu svagare sysselsättning när konjunkturen viker nedåt.
Förutom genom en ovanligt snabb sysselsättningstillväxt skall arbetslös- hetsmålet uppnås genom en ovanligt långsam ökning av arbetsutbudet, vilket inte är troligt då goda förutsättningar att få jobb brukar leda till att fler söker sig ut på arbetsmarknaden. Dessutom förutsätts att antalet platser i kunskapslyftet ökar som planerat och att samtliga platser fylls av människor som är öppet arbetslösa. Ändå säger regeringen själv att det kommer att bli svårare att rekrytera såväl lärare som elever till kunskapslyftet.
Tabell 3.3
Sysselsättning och arbetslöshet i regeringens prognos
Tabell 3: (1998 tusental 1999 2000 2001 )
*ökning i tusental, # % av arbetskraften
Därtill förutsätter regeringen att den försämring av matchningen mellan lediga jobb och arbetslösa som regeringens själv noterat (den s.k. Beveridgekurvan har förskjutits åt höger) inte skall visa sig varaktig. Slutligen räknar den med att lönebildningen skall fungera bättre framöver och att löneglidningen därmed skall stanna vid 0,5 procent per år - en historiskt låg nivå - trots sjunkande arbetslöshet.
En sysselsättnings- och arbetslöshetsutveckling enligt regeringens kalkyler skulle - mot bakgrund av att regeringen ingenting gjort för att förbättra lönebildningen och arbetsmarknadens funktionssätt - sannolikt leda till flaskhalsar och ökad löneglidning. I ett sådant scenario skulle Riksbanken behöva höja styrräntan - vilket inte ingår i regeringens prognos - för att mota ett ökat inflationstryck. Följden skulle bli att efterfrågan och sysselsättnings- utvecklingen skulle dämpas. Nu är det dock inte troligt att efterfrågan, sysselsättningen och arbetslösheten utvecklas så gynnsamt som i regeringens prognoser och därmed heller inte att det uppstår något inflationstryck och behov för Riksbanken att höja styrräntan.
4 Budgetpropositionen
4.1 Inledning
Budgetpropositionen återspeglar att Sveriges socialdemokrater är de mest omoderna inom EU. Det förstärks av en parlamentarisk förankring hos Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som i än högre grad präglas av det förgångna.
Budgeten saknar nästan helt åtgärder som stärker det svenska företagandet och därmed de långsiktiga förutsättningarna för tillväxt och nya riktiga jobb. De offentliga utgifterna höjs. De skattesänkningar som genomförs är begränsade och dessutom tillfälliga - och måste ses mot bakgrund av de senaste fyra årens kraftiga skattehöjningar. LO:s veto över liberaliseringar på arbetsmarknaden bekräftas. Regeringen fortsätter dessutom att dölja kostnaderna för den förtida avvecklingen av kärnkraften. Med en seriös redovisning av dessa skulle man slå igenom utgiftstaken.
Trots att regeringen reviderat ned tillväxtantagandena framstår den fortfarande som utomordentligt optimistisk i sina bedömningar. Så gott som ingen utanför Regeringskansliet delar regeringens uppfattning att dess politik ger den ekonomiska tillväxt eller den utveckling på arbetsmarknaden som förespeglas. Av fem ekonomiska bedömningar som presenterades under valrörelsen underkände samtliga regeringens möjligheter att nå de egna arbetslöshetsmålen. Budgetpropositionen innehåller inget nytt argument för att regeringens uppfattning skulle vara riktig.
Inte ens i sidoalternativet vågar regeringen beskriva hur utvecklingen faktiskt kan komma att se ut om den internationella finansiella krisen för- djupas och förlängs. Beredskapen för en mer dämpad internationell konjunkturutveckling är därmed närmast obefintlig.
Att regeringen saknar en beredskap för en vikande internationell konjunk- tur är oroväckande, att man saknar en långsiktig strukturellt orienterad tillväxtpolitik är direkt farligt för vår framtid som ett arbetande välfärds- samhälle.
Regeringens parlamentariska bas gör det mycket osannolikt att vi i dessa delar kommer att se någon ljusning under kommande år. Sveriges ekono- miska politik formas nu i det tillväxt- och Europafientliga kraftfältet i Sveriges riksdag. När behovet av strukturella reformer och en tydlig Europapolitik är som störst, är det parlamentariska sällskapet som sämst.
Sverige står inför mycket stora utmaningar. En framtidspolitik måste på allvar bryta med de föreställningar om företagande, Europa, skatter och den offentliga sektorn som dominerar dagens regeringspolitik - och som alldeles uppenbart förstärks i en negativ riktning när Vänsterpartiet och Miljöpartiet får ett inflytande över politiken.
4.2 Kraftigt höjda utgifter - begränsade och tillfälliga skattesänkningar
Saneringen av de offentliga finanserna genomfördes i inledningen av förra mandatperioden delvis genom utgiftsminskningar men till övervägande delen genom skattehöjningar. De beslut regeringen fattat därefter och de löften den avgivit för framtiden äter upp de utgiftsminskningar som genomförts genom nya utgiftsökningar. Kvar står skattehöjningarna.
1999 års budgetproposition utgör inget undantag. Nya utgiftsåtaganden föreslås, exempelvis i form av höjda barnbidrag och mer pengar till de kom- munpolitiker som redan visat att de inte förmår ge valuta för de omfattande resurser de idag disponerar. Hushållens skatter sänks bara tillfälligt 1999. Tabell 4.1 visar de sammanlagda "satsningar" som regeringen har föreslagit i vårpropositionen och budgetpropositionen. Medan utgiftsåtagandena ökar över tiden minskar i stället skattesänkningarna.
Tabell 4.1
Fördelning av regeringens satsningar (miljarder kronor)
Tabell 4: (1999 2000 2001 )
Fördelningen av regeringens "satsningar" befäster de strukturella problemen i svensk ekonomi med höga skatter, bidragsberoende, en alltför stor offentlig sektor och de mest konjunkturkänsliga offentliga finanserna bland OECD-länderna. Den går också helt emot rekommendationerna - från Internationella valutafonden i juni och EU-kommissionen i oktober - till den svenska regeringen att sänka skatten på arbete för att främja sysselsättningen.
4.3 Slapp hantering av den nya budgetprocessen
Tanken bakom utgiftstaket i den nya budgetprocessen var just att förhindra regeringar och riksdagar från att fatta beslut om ständigt nya utgiftsåtaganden utan att finansiera dessa genom nedskärningar på annat håll. Ändå är det precis det regeringen gjort alltsedan den nya budgetprocessen infördes våren 1996. Man har använt sig av den ansenliga budgeteringsmarginalen, som man införde med motiveringen att en sådan behövdes i fall de ekonomiska förutsättningarna och därmed även de offentliga utgifterna skulle utvecklas annorlunda än i kalkylerna. Budgeteringsmarginalen är inte finansierad men regeringen har utnyttjat en oväntat hög tillväxt av skatteintäkterna till att täcka de nya utgiftsåtagandena. Problemet kvarstår dock att finansiera de nya utgifterna när konjunkturen vänder nedåt, vilket den ofelbart gör förr eller senare. Med tanke på hur socialdemokratiska regeringar tidigare agerat i sådana situationer är det sannolikt att man då kommer att höja skatterna igen.
Tabell 4.2 visar hur stor del av budgeteringsmarginalen som regeringen hittills ianspråktagit. 1998 finns knappast något kvar av marginalen och heller inte för 1999 och 2000. 2001 års marginal föreslogs först i våras och därför har regeringen ännu inte hunnit förbruka så stor del av den.
Tabell 4.2
Budgeteringsmarginalen (miljarder kronor)
Tabell 5: (Ursprunglig Kvarvarande Ianspråktagen )
Den kvarvarande budgeteringsmarginalen är exempelvis inte tillräckligt stor för att täcka kostnaderna för avvecklingen av en reaktor i Barsebäck. När regeringen väl väljer att redovisa dessa kommer utgiftstaket att sprängas såvida man inte finansierar kostnaderna genom utgiftsminskningar på annat håll.
4.4 Skattesänkningar höjer marginaleffekterna
Regeringen föreslår i budgetpropositionen en tillfällig skattereduktion för låg- och medelinkomsttagare 1999. Problemet med den föreslagna skattesänkningen är att den är tillfällig, för liten och framför allt felaktigt konstruerad. Enligt förslaget skall skattereduktionen uppgå till 1 320 kronor för dem med inkomster upp till 135 000 kronor. För inkomster därutöver minskas reduktionen med 12 kronor för varje intjänad tusenlapp, för att helt försvinna vid en inkomst på 245 000 kronor, dvs. vid brytpunkten för att betala statlig skatt.
Denna avtrappning av skattereduktionen medför (på liknande sätt som avtrappningen av det nuvarande grundavdraget) att marginalskatten höjs för inkomstskiktet mellan 135 000 kronor och 245 000 kronor, dvs. där man ofta befinner sig om man överväger att gå upp från deltid till heltid. Regeringens vallöfte om enhetstaxa med statligt tak ("maxtaxa") i barnomsorgen som bl.a. hade till syfte att minska marginaleffekterna för barnfamiljer har alltså bytts ut mot en skattesänkning som höjer marginaleffekterna för alla i ett brett inkomstskikt. För Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som vill sänka arbetstiden, passar det sannolikt utmärkt. Det kommer att löna sig mindre i framtiden att arbeta heltid om förslaget blir verklighet. Men för en nation med tillväxtproblem och redan svaga incitament att arbeta är det ännu ett steg i fel riktning.
4.5 Skattesänkningen som blir en höjning
Fastighetsskattefrågan illustrerar tydligt att regeringens politik saknar förankring i en långsiktig målsättning. De strategiska överväganden som varje regering bör och måste göra har helt hamnat på undantag av taktiska skäl. Före valet styrdes regeringen av opinionen och nu efter valet styrs regeringspolitiken av krav från Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Fastighetsskatten har nu sänkts i flera omgångar och uppräkningstalen frystes under valrörelsen av statsministern utan att finansministern var konsulterad. Alla förslag har därtill varit ofinansierade. Regeringen har varit nödd och tvungen att genomföra förändringarna, eftersom den höga fastighetsskatten fått orimliga och oacceptabla sociala effekter. Regeringen saknar dock förmågan och viljan att reformera fastighetsskatten och sänka skatteuttaget rejält.
Den tillfälliga frysningen av taxeringsvärdena skjuter bara behovet av ett slutligt avgörande på framtiden. För villaägare och hyresgäster kvarstår dryga utgifter för en redan hög fastighetsskatt. Hotet om att skatten kommer att bli ännu högre har heller inte försvunnit. Effekterna av en frysning är inte entydigt positiv, även om det kan uppfattas så. För t.ex. en egnahemsägare i en avflyttningsort där marknadspriserna sjunker innebär en frysning att fastighetsskatten de facto blir högre. Bilden av regeringsmakten förbättras knappast heller av att man skyller sänkningen till 1,5 procent i maj 1998 på oppositionsledaren, samtidigt som man uttalar att fastighetsskatten efter förändringen bedöms ligga på en långsiktigt hållbar nivå, bara för att i oktober 1998 återkomma till riksdagen om ett förslag att tillfälligt sätta ned fastighetsskatten till 1,3 procent för flerfamiljsfastigheter. Regeringsmaktens förfall kan knappast illustreras tydligare.
4.6 Det nya sysselsättningsmålet problematiskt
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att målet att arbetslösheten skall halveras till sekelskiftet, som nu framstår som ouppnåeligt, skall kompletteras med ett sysselsättningsmål, enligt vilket andelen sysselsatta av befolkningen mellan 20 och 64 år skall öka från 74 procent år 1997 till 80 procent år 2004.
Ett sysselsättningsmål är i och för sig bättre än ett arbetslöshetsmål, vilket regeringen framför allt försökt uppnå genom att flytta folk från öppen arbetslöshet in i arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller ut ur arbetskraften. Det nya målet är dock inte problemfritt. Benämningen sysselsättning antyder att människor till varje pris skall sysselsättas i förvärvsarbete, oavsett om det är fråga om meningsfulla och produktiva jobb. Målet säger heller ingenting om var sysselsättningen skall ske och i vilken utsträckning. Göran Persson har uttalat att 3 av 4 ungdomar i framtiden kommer att behöva anställas i den offentliga sektorn. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill "dela på jobben" genom en generell förkortning av arbetstiden till sex timmar per dag. Mot denna bakgrund ligger det nära till hands att misstänka att regeringen avser att uppnå sysselsättningsmålet genom en massiv expansion av den offentliga sektorn utöver vad som är nödvändigt för att lösa kärnuppgifterna och genom en generell arbetstidsförkortning.
Enligt vårt synsätt är målet att Sverige skall ha en snabb och uthållig tillväxt som höjer levnadsstandarden. Det sker genom ökad produktivitet och genom att antalet arbetade timmar ökar. Det är genom att den offentliga sektorn öppnas för konkurrens från den privata som produktiviteten kan öka, och det är genom möjligheten till individuella anställningsavtal som det totala antalet arbetade timmar kan öka. En sådan förändring skulle även öka människors frihet att välja var och hur mycket de skall arbeta, en minst sagt viktig komponent i strävan att höja människors levnadsstandard.
4.7 Krånglet fortsätter för företagarna
Regeringen säger sig vilja driva arbetet med att förenkla skattereglerna för företagen vidare. I själva verket har regeringen de senaste åren ökat krånglet, bl.a. genom den begränsade lättnaden av dubbelbeskattningen för småföretag och de nya reglerna för skattekonto. Regeringen lägger heller inte fram några förslag till skattesänkningar eller förenklingar för företagen utan hänvisar till den pågående Förenklingsutredningen, som kommer med förslag senare i år samt till Stoppregelutredningen, som redan kommit med ett betänkande (SOU 1998:116). Utredningen föreslår att de s.k. stoppreglerna för fåmansbolag slopas, vilket skulle kosta statskassan högst 40 miljoner kronor. Regeringen hade därmed kunnat föreslå att stoppreglerna slopas redan i budgetpropositionen om bara viljan funnits.
Småföretagsdelegationens 71 förslag till förenklingar som skulle begränsa krånglet och uppgiftsskyldigheterna för företagen nämns överhuvudtaget inte av regeringen, sannolikt därför att Socialdemokraterna är det riksdagsparti som motsatt sig flest av småföretagardelegationens förslag.
Däremot avvisar regeringen ett förslag till förenkling och bättre förutsätt- ningar för nyföretagande. Den hävdar att det inte finns något behov av att utvidga begreppet näringsverksamhet, och därmed underlättas inte möjlighe- ten att få F-skattsedel, vilket en arbetsgrupp inom Riksskatteverket föreslagit.
4.8 Ett snabbt införande av euron har försvårats
Om två månader går elva EU-medlemsländer över till en gemensam valuta. Sverige finns som bekant inte med bland dessa elva, eftersom den svenska regeringen skjutit avgörandet om ett svenskt deltagande i valutaunionen på en obestämd framtid. Hade Sverige ställt upp från starten, skulle vi sannolikt ha sluppit se den senaste tidens kraftiga depreciering av kronan och ökning av räntemarginalen gentemot euroländernas valutor, till men för både företag och hushåll.
Regeringen har försvårat situationen för Sverige genom sitt agerande. Den avstod från att bilda opinion före valet för ett svenskt införande av euron, och i och med valutgången har regeringens ställning kraftigt försvagats till förmån för ett starkt EU-kritiskt vänsterparti. Först när detta skett tycker regeringen att det är dags att börja "folkbilda" om valutaunionen.
Det är av stor vikt att regeringen nu så snabbt som möjligt tar ställning till ett svenskt deltagande i valutaunionen. Det måste senast ske innan Sverige blir ordförande i EU - som vi är första halvåret 2001 - om vi då skall ha någon möjlighet att agera med någon som helst trovärdighet.
5 En politik för ökat välstånd och större trygghet
5.1 Mål för den ekonomiska politiken
De övergripande målen för den ekonomiska politiken skall vara att skapa förutsättningar för snabb tillväxt, en kraftig ökning av antalet nya arbetstillfällen, en god reallöneutveckling och minskat bidragsberoende. Dagens ekonomiska problem är strukturella och kan därför inte lösas utan omfattande strukturförändringar. Det krävs en i bred bemärkelse ny ekonomisk politik, som leder till stabilitet, ökar friheten, stärker incitamenten till arbete och förkovran och som främjar privat ägande, fri företagsamhet och konkurrens. Jämvikt i de offentliga finanserna och ett stabilt penningvärde är grund- läggande för företags och privatpersoners möjligheter att planera sin framtid. Vår målsättning är att de offentliga finanserna skall vara i balans över kon- junkturcykeln och att det stabila penningvärdet skall säkras genom en oberoende riksbank med prisstabilitet som mål samt ett deltagande i EMU. Stabila offentliga finanser kräver inte en stor offentlig sektor, tvärtom. Storleken på vår offentliga sektor har gjort den till en koloss på lerfötter - konjunkturkänslig och destabiliserande för ekonomin i övrigt. Den politiska sektorns inflytande måste minska, så att utrymme skapas för privat verksamhet och individuellt ansvar. Överflyttning av kommunal verksamhet till den privata sektorn, avregleringar och skattesänkningar för företagande är förutsättningar för att vi skall få ökad konkurrens, fler och växande företag och därmed fler nya arbetstillfällen. Genom skattesänk- ningar med tyngdpunkt på låg- och medelinkomsttagare minskar bidrags- beroendet. Individens frihet och ansvar att forma sitt eget liv ökar. 5.2 En finanspolitik för stabilitet och tillväxt 5.2.1 Stabil finanspolitik ger goda tillväxtförutsättningar Att den svenska tillväxten halkat efter den i övriga OECD-länder beror framför allt på att ett högt skattetryck och olika regleringar minskat effektiviteten i ekonomin. Att vi haft ett instabilt makroekonomiskt klimat har också varit negativt för tillväxten på längre sikt. I början av 1970-talet inleddes en trendmässig ökning av budgetunderskottet. Tillfälliga förbättringar till följd av låga lönekostnadsökningar i mitten av 1970-talet och överhettningen i slutet av 1980-talet dolde problemen. Inflationen och räntorna var högre och svängde mer i Sverige än i omvärlden och kronan devalverades med jämna mellanrum. Den makroekonomiska instabiliteten försämrade planeringsförutsättningarna för hushåll och företag.
Diagram 5.1 Statens budgetsaldo
Källa: Ekonomifakta Jämfört med 1970- och 1980-talen samt början av 1990-talet präglas svensk ekonomi för närvarande av någorlunda finansiell stabilitet, med undantag för växelkursen som svängt kraftigt sedan kronan släpptes fri i november 1992. Underskottet i de offentliga finanserna ser ut att elimineras i år, och inflationen och räntorna har gått ned. Stabiliteten är dock bedräglig, eftersom viktiga orsaker till de tidigare obalanserna fortfarande finns kvar. Sverige kommer 1998, enligt OECD, fortfarande att vara det industriland som har högst offentliga utgifter och skatter som andel av BNP. Därmed lär vi även fortsättningsvis ha de mest konjunkturkänsliga offentliga finanserna i OECD. Det innebär att när konjunkturen tar fart, förbättras de offentliga finanserna automatiskt utan att några nya politiska beslut behöver fattas. Det beror dels på att höga skattesatser ger en kraftig ökning av skatteintäkterna när sysselsättning och konsumtion stiger, dels på att offentliga utgifter för arbetslöshetsförsäkring och socialbidrag sjunker nästan lika snabbt. I varje högkonjunktur har socialdemokratiska regeringar tagit tillfället i akt att använda de ökade skatteintäkterna till att ytterligare höja de offentliga utgifterna. Så sker även i denna budgetproposition. Problemet är att goda konjunkturer inte varar för evigt. När konjunkturavmattningen kommer, är det svårt och inte ens önskvärt att minska de offentliga utgifterna eller att höja skatterna, eftersom detta förvärrar nedgången. Det kan dock bli nödvändigt, då de finansiella marknaderna inte kan förväntas finansiera det höga underskottet annat än till höga räntor. Regering och riksdag kan då tvingas att skära i utgifter och höja skatter under lågkonjunkturen. Finanspolitiken blir destabiliserande i stället för stabiliserande. De utgiftsökningar som regeringen nu föreslår försämrar den makroekono- miska stabiliteten genom att år med en förväntad god tillväxt inte används för att få ned omslutningen på de offentliga finanserna och därmed deras konjunkturkänslighet. 5.2.2 Bättre balans mellan privat och offentlig sektor Nästa år då de offentliga finanserna antas vara i balans räknar regeringen med att den offentliga sektorns utgifter uppgår till närmare 61 procent av den samlade produktionen. Hälften av detta, exklusive räntebetalningar, är kostnader för de tjänster som produceras av den offentliga sektorn samt investeringar och den andra hälften transfereringar till framför allt hushåll. De offentliga inkomsterna väntas uppgå till närmare 62 procent, varav närmare 54 procentenheter är skatter. Den privatfinansierade sektorn förutses således omfatta endast knappt 40 procent av BNP. Även om de offentliga finanserna kommer att vara i balans år 1998, kan inte samhällsekonomin sägas vara det med en så liten privat sektor. Inom EU utgör den offentliga sektorn i genomsnitt ungefär hälften av ekonomin och inom OECD-området ca 40 procent. I många av dessa länder är välfärden i egentlig mening lika stor som - och i flera fall större än - i Sverige. Medborgarna i vårt land är starkt beroende av den politiska sektorn såväl när det gäller vård, omsorg och utbildning som för sina disponibla inkomster. Den helt övervägande delen av vård och omsorg, liksom av utbildning, produceras inom offentligt finansierade och offentligt styrda monopol. 1996 utgjorde transfereringar från den offentliga sektorn drygt 40 procent av hushållens disponibla inkomster. Det innebär att när stat och kommun inte förmår infria utställda löften till medborgarna finns få alternativ. De allra flesta kan heller inte välja dem som ändå finns, eller som skulle kunna växa fram, eftersom skatterna tar i anspråk så stor del av de inarbetade inkomsterna. Genom att den offentliga sektorn lägger beslag på så stor del av de totala resurserna blir också den privata sektorns förmåga att erbjuda de nya arbetstillfällen som kan få ned arbetslösheten otillräcklig. Offentliga monopol, omfattande transfereringar och inskränkt valfrihet leder förutom till minskad frihet för medborgarna också till felaktig fördelning och sämre utnyttjande av de totala ekonomiska resurserna. Trögheten i stora, icke konkurrensutsatta offentliga system ger dålig effektivitet. Tillväxtkraften i ekonomin försvagas. De nya jobben blir färre. För år 2001 bedömer regeringen, trots en prognosticerad stabil tillväxt fram till dess på omkring 3 procent, att den offentliga sektorns utgifter fortfarande uppgår till närmare 57 procent av BNP. Skatternas andel beräknas uppgå till 53 procent och övriga inkomster till 7 procent av BNP. Den privatfinansierade sektorns andel kommer således fortfarande att utgöra endast 43 procent av BNP. På medellång sikt bör de offentliga utgifterna åtminstone tas ned mot 50 procent av BNP, vilket medför att skattetrycket kan sänkas till genomsnittlig europeisk nivå. Det uppkomna utrymmet bör till övervägande del användas för att successivt sänka skatten för låg- och medelinkomst- tagare. Våra förslag i denna motion innebär att utgifternas andel av BNP sjunker till drygt 53,6 procent av BNP och skattetrycket till knappt 49 procent av BNP år 2001. 5.2.3 Statsfinansiell balans över konjunkturcykeln Vi har tidigare föreslagit att regering och riksdag bör ha som norm i budgetarbetet att de offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln. Eftersom vi räknar med att en stor del av den förbättring av de statliga finanserna som regeringen kalkylerar med är konjunkturellt betingad, kan inte hela förbättringen användas för överföringar till den privata sektorn, vare sig i form av utgiftsökningar eller skattesänkningar. I vårt budgetalternativ beräknar vi därför ett finansiellt sparande på drygt 22 miljarder kronor 1999, drygt 44 miljarder kronor 2000 och över 52 miljarder kronor 2001. Därmed minskar även risken för att finanspolitiken skall förstärka efterfrågan ytterligare under år av god tillväxt. Våra förslag innebär dessutom att konjunkturkänsligheten i de offentliga finanserna minskar. Bl.a. föreslår vi sänkta ersättningsnivåer i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna och sänkta skattesatser på en rad områden, vilket medför att de offentliga finanserna inte kommer att försvagas lika mycket i en konjunkturnedgång, men heller inte förstärkas lika mycket i en konjunkturuppgång. 5.2.4 Minskad statsskuld som andel av BNP Att de offentliga finanserna är i balans över konjunkturcykeln innebär även att den offentliga bruttoskulden är oförändrad i nominella termer och att den därför minskar i förhållande till BNP när denna växer. I nuvarande konjunkturläge och med målet att de offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln bör vi under några år ha överskott i budgeten för att därefter kunna tillåta oss underskott i nästa lågkonjunktur. Till det kommer nödvändigheten att snabbt bringa ned skuldkvoten till en lägre nivå efter den skuldökning som blev en följd av 1980-talets spekulationsekonomi. Statsskulden kommer därför att nettoamorteras de närmaste åren. Vårt är mål är att skuldkvoten skall ha sjunkit till 60 procent av BNP senast 2002 och till 50 procent av BNP under den därpå följande mandat- perioden. Det verkar nu som att vårt mål kommer att uppfyllas med råge. Det minskar skattebördan för framtida generationer och innebär dessutom att vi uppfyller Maastrichtvillkoret angående den offentliga skuldens storlek. Enligt regeringens prognos kommer den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld att uppgå till 1 319 miljarder kronor vid utgången av 1998, vilket motsvarar 72,8 procent av BNP. Med regeringens tillväxtantagande och budgetalternativ kommer skuldkvoten att minska till 59,1 procent av BNP år 2001 . Samma tillväxtantagande och det moderata budgetalternativet - innebärande ett högre finansiellt sparande än enligt regeringens mål och snabbare privatiseringar - medför att skuldkvoten detta år blir 58,5 procent. Vid en oförändrad skuld i nominella termer och olika tillväxtantaganden kommer därefter, som framgår av tabell 5.1, skuldkvoten att ha sjunkit till 50 procent av BNP några år in på 2000-talet. Tabell 5.1 Skuldkvotens utveckling efter sekelskiftet Vårt budgetalternativ 1999-2001 och därefter budgetbalans
5.2.5 Tabell 6: (2001 2002 2003 2004 2005 2006 ) 5.2.6 Minskat offentligt sparande ger utrymme för privat sparande Balans i stället för överskott i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln betyder inte ett lägre totalt sparande i ekonomin. Vår politik innebär lägre skatter på arbete. Det betyder att medborgarna får pengar över till att spara själva, när skatten är betald. Vår politik innebär även lägre skatter på sparande, varför det kommer att bli mer attraktivt att spara, såväl på banken och i privata pensionsförsäkringar som i aktier. Individen har dessutom möjlighet att välja risknivå och därmed potentiell avkastning på sina investeringar, exempelvis aktier i början av arbetslivet och banksparande när pensionen närmar sig. Privat sparande ger individen både möjlighet till bättre avkastning och större trygghet än offentligt sparande, vilket ju visat sig inte räcka till för de utfästelser staten gjort exempelvis i form av pensionsåtaganden. Det är dessutom det privata sparandet och risktagandet som måste utgöra basen för näringslivets riskkapitalförsörjning och därmed för investeringarna och tillväxten i ekonomin. 5.2.7 Stram budgetprocess Vid arbetet med 1997 års budget använde regering och riksdag för första gången den nya budgetprocess som riksdagen fattade beslut om i juni 1994. Det övergripande syftet är att genom en ändrad beslutsgång i riksdag och regering bidra till en återhållsam utveckling av de offentliga utgifterna och till en statsbudget i balans. För riksdagens del innebär den nya budgetprocessen att möjligheten för utskotten att driva igenom ofinaniserade utgiftsökningar minskar. För regeringen innebär den ökade krav på uppföljning av budgetutfallet och på att finansiera gjorda överskridanden. Samtidigt minskar regeringens möjligheter till ofinansierade utgiftsåtaganden. Medan budgethanteringen i riksdagen följer de nya principerna, brister regeringens hantering i flera avseenden. Regeringen har blivit allt mindre regeltrogen i sin hantering av prognosmissar och budgetöverskridanden. Anledningen är att pressen att följa de nya reglerna blir mindre, när skatte- intäkterna utvecklas gynnsamt och budgetunderskottet trots nya utgifts- ökningar blir mindre än väntat. Detta är dock ett mycket kortsiktigt synsätt. Staten tar ju på sig nya utgiftsåtaganden, som skall finansieras även i en tid när aktiviteten går ned i ekonomin och skatteintäkterna viker. Vi anser att principerna i den nya budgetprocessen skall följas strikt, vilket innebär att budgetöverskridanden skall finansieras genom motsvarande utgiftsneddragningar inom två år och helst inom samma utgiftsområde. Nya utgiftsåtaganden under pågående budgetår skall finansieras genom minskningar av andra utgifter samma år. 5.3 En politik för pris- och växelkursstabilitet 5.3.1 Strukturfelen gör låg arbetslöshet oförenlig med låg inflation Under 1996 sjönk inflationen och inflationsförväntningarna kraftigt, varför Riksbanken successivt kunde sänka sin styrränta från 8,91 procent i januari till 4,10 procent i december. Under 1997 steg inflationen åter något, vilket föranledde Riksbanken att höja styrräntan med en kvarts procentenhet i december. Då inflationen åter började sjunka våren 1998, framför allt som en följd av Asienkrisens nedpressande effekt på importpriser och räntor, sänkte Riksbanken åter styrräntan till 4,1 procent i juni. I budgetpropositionen gör regeringen antagandet att den låga inflationen och inflationsförväntningarna skall bibehållas och att Riksbanken mot denna bakgrund skall hålla styrräntan oförändrad på 4,1 procent under resten av mandatperioden. Samtidigt kalkylerar man med en snabb tillväxt och nedgång i den öppna arbetslösheten från 6,6 procent 1998 till 4,0 procent 2001. Regeringens huvudargument för att penningpolitiken skall kunna hållas oförändrad under kalkylperioden trots minskande arbetslöshet är att lönebildningen kommer att fungera bättre framöver, framför allt till följd av lägre löneglidning. Dessutom antar man att kronan kommer att förstärkas med ungefär 5 procent från nuvarande nivå, vilket skulle verka dämpande på aktiviteten i den inhemska ekonomin och dessutom leda till lägre import- priser. Vi anser det inte realistiskt att styrräntan skall kunna hållas oförändrad med regeringens antaganden och regeringens politik. Att löneglidningen är låg nu beror framför allt på att vi har stor öppen arbetslöshet och låg inflation, delvis p.g.a. fallande råvarupriser. Mot bakgrund av att regeringen inte gjort någonting för att avreglera arbetsmarknaden och lönebildningen är det sannolikt att en nedgång i arbetslösheten skulle leda till ökad löneglidning. Då vi med regeringens politik sannolikt kommer att stå utanför valutaunionen under hela prognosperioden är det dessutom mindre troligt att kronan kommer att förstärkas enligt regeringens kalkyl. Därmed kommer inte kronkursen att verka dämpande på aktiviteten i ekonomin. Det är trots allt inte osannolikt att Riksbanken kan hålla styrräntan oförändrad under kalkylperioden, men det kommer i så fall att bero på att tillväxten och sysselsättningsökningen blir lägre än i regeringens prognos. För att åstadkomma hög tillväxt, låg arbetslöshet och låg inflation samtidigt krävs att de strukturella reformer vi föreslår i denna motion genomförs. Arbetsmarknaden och lönebildningen måste reformeras. Det måste löna sig bättre ekonomiskt för människor att utbilda sig, flytta, byta yrke eller bransch i syfte att få ett bra arbete. Lönebildningen måste också bli mer individuell och flexibel så att de företag som befinner sig i expansiva branscher kan erbjuda högre lön utan att det leder till kompensationskrav på andra håll i ekonomin. Dessutom måste offentliga verksamheter och även privata marknader - som för närvarande är skyddade eller reglerade - utsättas för större konkurrens i syfte att höja produktiviteten och sänka kostnaderna. Endast genom en sådan politik kommer hög och uthållig tillväxt, låg arbetslöshet och stabila priser att kunna uppnås samtidigt. 5.3.2 Snabbast möjliga införande av euron Det senaste året har kronan svängt kraftigt och de senaste månaderna försvagats betydligt. Räntemarginalen gentemot D-marken har dessutom ökat. Utvecklingen visar att inte ens länder med låg inflation och lågt budgetunderskott är skonade från spekulationer och starka svängningar i växelkursen. De EU-länder som uppfyller kraven och deklarerat att de avser att delta i valutaunionen från starten har dock klarat sig bättre, exempelvis Finland. Sverige skulle ha varit betydligt bättre rustat att stå emot effekterna av den internationella finansiella oron, om vi hösten 1997 hade beslutat att vara med i det tredje steget i EMU från starten. Diagram 5.2 Kronans kurs mot ecun 1994-01-03-1996-10-26
Källa: Riksbanken Det är naturligtvis problematiskt för särskilt de små företagen att inte kunna förutsäga växelkursens utveckling. Lösningen är att gå med i valutaunionen så snart som möjligt. Regeringen drev emellertid i riksdagen förra hösten igenom att Sverige inte skall vara med i valutaunionen från starten den 1 januari 1999. För att kunna uppvisa ett officiellt skäl för att få stå utanför gentemot övriga medlemsländer valde den svenska regeringen att inte låta Sverige delta i den europeiska växelkursmekanismen (ERM), vilket är ett av de s.k. Maastrichtvillkoren. Vi vill att Sverige skall gå med i valutaunionen så snart som möjligt. För att det skall möjliggöras måste regeringen se till att Sverige i likhet med Danmark går med i ERM2. 5.4 Företagande och arbete Regeringen fortsätter att hävda att målet om en halverad öppen arbetslöshet till år 2000 kommer att infrias. Målet kompletteras nu också med nya mål för sysselsättning och sociala ersättningar. Så gott som ingen utanför Regeringskansliet delar dock regeringens optimism. Budgetpropositionen saknar nästan helt konkreta åtgärder i syfte att stärka det svenska företagandet och därmed de långsiktiga förutsättningarna för tillväxt och nya, riktiga jobb. Inga förslag läggs heller för att komma till rätta med de strukturella problemen i svensk ekonomi och på svensk arbetsmarknad. Därmed saknar regeringen också beredskap för att möta en vikande konjunktur. För moderat vidkommande är det en huvuduppgift att rekonstruera skapandets och tillväxtens grundläggande förutsättningar. I den öppna internationella konkurrensen ligger en stor utmaning. För att kunna ta tillvara globaliseringens möjligheter måste Sverige kunna tävla med de mest konkurrenskraftiga nationerna i fråga om villkoren för företagande och investeringar. Det är bara så arbetslösheten kan avvecklas som samhälls- problem. Ett mer dynamiskt företagande och fler riktiga arbeten kräver insatser över breda områden, i första hand skatterna, arbetsmarknaden, Europapolitiken, energiförsörjningen och kunskapsutvecklingen. På samtliga dessa områden lyser offensiva regeringsförslag helt med sin frånvaro. Moderaterna föreslår en omläggning av politiken på dessa områden i syfte att göra Sverige mer utvecklingskraftigt och jobben fler. Åtgärderna syftar till att främja nyföretagande, företagsetableringar och företagstillväxt. - Lägre skatt på arbete och företagande är av central betydelse för jobben. Inom inkomstbeskattningen bör det vara ett förstahandsmål att återgå till de principer - 30 procent inkomstskatt på normala arbetsinkomster, ingen skall betala mer än hälften av en inkomstökning i skatt - som låg till grund för skattereformen. Kommunalskatterna måste pressas ner och egenavgiftsuttaget kompenseras. - Förmögenhetsskatten och dubbelbeskattningen av riskkapital i företagen avvecklas i syfte att främja en sund riskkapitalförsörjning. - I syfte att stimulera en kraftig ökning av jobben i den privata tjänste- sektorn föreslås sänkta skatter på hemnära tjänster. - Merparten av Småföretagsdelegationens 71 förslag genomförs. Det leder också till att krångel och uppgiftsskyldighet för företagen begränsas kraftigt och till att befintliga regler förenklas. - Särskilda skattelättnader bör införas för fåmansföretagen, som i dagsläget drabbas av rigida spärr- och stoppregler. Det måste också bli lättare att etablera sig som företagare. Riksskatteverket har lagt förslag om att göra det lättare att erhålla F-skattsedel. Regeringen mäktar inte ens med att genomföra detta förslag medan Moderaterna anser att den som vill skall kunna erhålla F-skattsedel. - De nya bestämmelserna om skattekonto och momsuppbörd bör ändras. För att reglerna skall vara enkla och överskådliga, samt för att inte försämra likviditeten i näringslivet, bör alla företag betala skatter den 12 i andra månaden efter uppbördsmånaden. För att öka rättssäkerheten bör förfallodagsbegreppet ändras. Det skall räcka att företaget har betalat skatterna på förfallodagen. Nuvarande regler, som innebär att betalningen skall vara myndigheterna tillhanda på förfallodagen, bör därför ändras. - Effektivitet och utvecklingskraft gynnas av goda och rättvisa konkurrensvillkor. Sådana kan aldrig uppnås mellan privata och offentliga företag. Särskilt kommunal näringsverksamhet i bolagsform utgör ett allt större problem. De kommunala bolagen bör därför säljas eller avvecklas. Kommunal verksamhet i förvaltningsform, som inte utgör myndighetsutövning, bör utsättas för konkurrens. - Alla samhällets resurser måste tas till vara. Fungerande anläggningar för energiproduktion skall utnyttjas så länge de är lönsamma och uppfyller samhällets olika krav. En förtida avveckling av svensk kärnkraft skulle innebära en kapitalförstöring utan motstycke i modern tid. Avvecklings- lagen måste slopas för att skapa klarhet om de långsiktiga förutsätt- ningarna för att investera i industriell verksamhet i Sverige. - Den enskildes ställning på arbetsmarknaden måste stärkas och de arbetsrättsliga lagstiftningen anpassas till morgondagens arbetsmarknad. Staten måste ta sitt ansvar för att lägga fast de grundläggande regelverken på arbetsmarknaden. Det är inte en uppgift för arbetsmarknadens parter. - En ny arbetsrättslig lagstiftning måste ge arbetstagarna trygghet men samtidigt främja arbetsmarknadens utveckling och anpassning till nya förutsättningar. - Arbetsmarknadspolitiken skall skydda vid arbetslöshet och underlätta återinträde på arbetsmarknaden. Arbetslöshetsförsäkringen skall vara en omställningsförsäkring och måste därför tidsbegränsas. Arbetsmarknads- åtgärderna bör vara färre och effektivare. Resurserna inriktas främst mot en arbetsmarknadsutbildning fokuserad på specifika yrkesområden och ett modernt lärlingsprogram i företagen för ungdomar. - En långsiktigt sund utveckling av företagande och arbeten kräver utbildning och forskning i världsklass. En väsentlig reformering av utbildningsmöjligheterna är angelägen om kunskapssamhällets nya villkor skall kunna mötas framgångsrikt. Investeringar i kunskap livet igenom måste också vara lönsamt för den enskilde. 5.5 Att kunna leva på sin lön - en social skattepolitik 5.5.1 Skattepolitikens inriktning De höga svenska skatterna gör dubbel skada. Medborgarnas beroende av den politiska sektorns förmåga att klara sina åtaganden blir mycket stort. Samtidigt försvagas valfriheten och den trygghet som ligger i att ha kontroll över sin egen ekonomi. Därtill kommer att de höga skatterna snedvrider ekonomins sätt att fungera, försvårar möjligheterna att skapa förutsättningar för de nya jobb som så väl behövs och kväver tillväxtkraften i ekonomin. En av förklaringarna till det höga skatteuttaget är att det under de senaste 25 åren har skett en kraftig förskjutning från privata till offentliga inkomstkällor i Sverige. Det är till en del resultatet av en medveten politisk strävan och till en del resultatet av den negativa effekten för samhälls- ekonomin av en sådan politik. Från 1970 har antalet personer som får sin för- sörjning via den offentliga sektorn nästan fördubblats, samtidigt som de som arbetar i den privata sektorn har blivit ungefär en halv miljon färre. Beroendet av offentlig sektor har ökat mest vad gäller transfereringar. Detta är givetvis en av förklaringarna till det orimligt höga skatteuttaget. Tabell 5.2 Antalet personer i offentlig produktion, offentlig försäkring samt sysselsatta i det privata näringslivet (1000-tal personer)
Tabell 7: (1970 1996 ) Källa: SAF En politik som syftar till att skapa förutsättningar för att de flesta skall kunna leva på sin lön måste stå på två ben. Det ena är en kraftfull skattesänkningspolitik som syftar till att växla lägre skatter mot minskat behov av bidrag och offentliga subventioner. Det långsiktiga målet måste vara att den som är i behov av bidrag och offentligt stöd inte skall betala skatt och att den som betalar skatt inte skall behöva bidrag. Det andra benet är reformer på bl.a. skatteområdet som syftar till att stärka tillväxtkraften i ekonomin så att den höga arbetslösheten kan pressas tillbaka och antalet människor som av andra skäl blivit helt beroende av det offentliga för sin försörjning minska. Skattesänkningarna bör utformas så att problemet med den s.k. fattigdoms- fällan beaktas. De höga marginalskatterna innebär att många hushåll som också betalar daghemsavgifter som ökar i takt med inkomstökningar och erhåller bostadsbidrag som minskar i takt med inkomstökningar får sammantagna marginaleffekter på uppemot 80 procent. Det innebär att de låses in i en situation där de i realiteten inte av egen kraft kan förbättra sin ekonomiska situation. De fastnar i fattigdomsfällan. Skattesänkningarna måste därför syfta till såväl lägre skatt i kronor räknat som lägre marginal- skatt vilket ger lägre marginaleffekter. 5.5.2 En social skattepolitik Huvuddelen av det skattesänkningsutrymme som kan skapas tas i anspråk för att sänka skatten på arbete. Eftersom svensk ekonomi bl.a. på grund av den rörliga växelkursen inte kännetecknas av något generellt konkurrenskraftsproblem bör inte någon generell arbetsgivaravgiftssänkning nu genomföras. I stället bör skatten på hushållens arbetsinkomster sänkas med inriktning framför allt på låg- och medelinkomsttagare. Det leder till att de som har arbete får behålla mer av sina arbetsinkomster efter skatt och att de som saknar arbete får lättare att inledningsvis ta ett arbete med lägre lön. Det kommer att löna sig bättre att arbeta. Därutöver finns det anledning att göra en särskild insats för barnfamiljerna. Det finns också anledning att minska boendekostnaderna genom att successivt trappa ned fastighetsskatten. Mot den bakgrunden lägger vi för de kommande tre åren fram konkreta förslag om skattesänkningar på främst arbete, boende och familjer. Vad beträffar sänkningen av skatten på arbetsinkomster innebär de konkreta för- slag vi lägger att de mål på högst 30 procents genomsnittlig kommunalskatt och högst 50 procents marginalskatt som låg till grund för skattereformen uppnås. Till detta kommer en sänkning av skatten på bensin i kombination med en minskning av det inte avdragsgilla utrymmet för resekostnader till och från arbetet och en höjning av det avdragsgilla beloppet vid arbetsresor. Dessutom förbättras förutsättningarna för eget pensionssparande genom att utrymmet återställs till ett basbelopp. - Kommunalskatten sänks med en krona år 2000 och med ytterligare en krona 2001 genom att staten övertar motsvarande kostnader från kommunerna. Genom förbättrat skatteunderlag och avregleringar som möjliggör en effektivisering skapas utrymme för att flera kommuner skall kunna sänka kommunalskatten ytterligare av egen kraft under den kom- mande mandatperioden. - Det allmänna grundavdraget och det särskilda grundavdraget för pensio- närer höjs med 1 300 kronor fr.o.m. 1999. - Det särskilda grundavdraget för förtidspensionärer återställs. - Ett grundavdrag på 10 000 kronor per barn vid den kommunala beskattningen införs från och med 1999. Avdraget gäller utöver dagens barnbidrag. För de familjer vars inkomst inte är tillräckligt stor för att man skall kunna tillgodogöra sig avdraget fullt ut skall en "negativ skatt" utgå. - Förhöjningen av den statliga skatten för vissa inkomster undanröjs så att statlig skatt enbart tas ut med 20 procent från 1999. - En särskild skattesänkning för förvärvsinkomster som kompenserar för uttaget av egenavgifter införs stegvis under treårsperioden. För 1999 införs ett avdrag före beräkning av kommunal inkomstskatt med 7 procent av inkomsten. Denna andel trappas under kommande år upp. 2001 beräknas det utrymme som kan skapas motsvara nästan 12 procent. - Fastighetsskatten på bostäder sänks till 1,3 procent av taxeringsvärdet från och med 1999. Därefter sänks skatten år 2000 och 2001 med ytterligare 0,1 procentenheter vartdera året. De orimliga regionala skillnaderna vid fastighetsbeskattningen lindras genom att markvärdet enbart tas upp till hälften vid beräkning av fastighetsskatt. 5.5.3 Effekter av skattesänkningsförslagen Sammantaget föreslår vi skattesänkningar som 1999 uppgår till 30,5 miljarder kronor, 2000 till 60,8 miljarder kronor och 2001 till 86 miljarder kronor. Skattesänkningarna kommer huvudsakligen låg- och medelinkomsttagare till del. I tabell 5.3 redovisas effekterna av de skattesänkningar som direkt påver- kar ekonomin för ett hushåll där mannen är industriarbetare och 1998 tjänar 17 000 kronor i månaden och kvinnan arbetar deltid som vårdbiträde med en månadslön på 9 000 kronor. Familjen, som har två barn i skolåldern, bor i en lägenhet byggd under 1970-talet med en boyta på 90 m². Beräkningarna av effekterna av förvärvsavdrag, sänkt kommunalskatt och höjt grundavdrag har utförts av Riksdagens budgetkontor. Tabell 5.3 Skattesänkningar för en "normalfamilj" (kronor/år)
Tabell 8: (1999 2000 2001 ) Utöver detta tillkommer bl.a. högre avdrag för resor till och från arbetet, sänkt skatt på hushållstjänster, sänkt skatt på pensionssparande, avdrag för barnomsorgskostnader och sänkt energiskatt. Samtidigt finansieras skattesänkningarna delvis av besparingar som ökar kostnaderna för hushållen. Det gäller främst en ny läkemedelsförsäkring, från år 2000 högre egenavgift till arbetslöshetsförsäkringen som uppgår till ca 2 procent av den försäkrade inkomsten och är avdragsgill, en överföring av kostnaderna för trafikolycksfall till trafikförsäkringen, vilket motsvarar ca 75-80 kronor i ökade kostnader räknat per månad och en ytterligare karens- dag i sjukförsäkringen (med oförändrat högkostnadsskydd). Dessutom bibehålls den tidigare ersättningsnivån på 75 procent i socialförsäkringarna. Eftersom utbetalningar från socialförsäkringarna är skattepliktiga, omfattas de av de skattesänkningar vi föreslår. Förvärvsavdraget, som gäller pensions- grundande inkomst, och sänkt kommunal utdebitering gäller alla inkomster. De ökade kostnader för hushållen som följer av besparingarna täcks emel- lertid mer än väl av skattesänkningarna. Besparingarna omfattar nämligen till stor del sådant som inte påverkar hushållsekonomin som minskat företagsstöd, sänkt partistöd och slopat presstöd, lägre kostnader för energi- åtgärder eftersom kärnkraften inte förtidsavvecklas, mindre kostnader till följd av en effektivare arbetsmarknadspolitik. 5.6 Det gemensamma ansvaret 5.6.1 Urholkad välfärd Välfärd har i Sverige kommit att bli synonymt med offentlig verksamhet och offentliga bidrag och subventioner. Välfärd måste i stället definieras med utgångspunkt i den enskilde medborgaren. Sedan urminnes tider har människan strävat efter välstånd och trygghet. Dessa två begrepp ger en rimlig definition av välfärd i egentlig mening. I begreppet trygghet ligger den personliga trygghet som följer av att ha ett arbete, att kunna försörja sig på sin arbetsinkomst och att kunna spara för framtiden. Till det kommer vad som kan kallas gemensam trygghet när den egna förmågan till följd av sjukdom, arbetslöshet, handikapp m.m. inte räcker till. Grunden för välfärd är den egna utvecklingen, det egna arbetet och det egna sparandet. Det kompletteras sedan av ett samhällsbygge där samverkan mellan individerna möjliggör inte bara fungerande yttre försvar och rättstrygghet utan också ett socialt ansvar som ger trygghet när den egna förmågan inte räcker till. Den politik Socialdemokraterna fört har lett till att välfärden urholkats. Välståndet har gröpts ur relativt andra länder och den personliga tryggheten har minskat. För många familjer har de ekonomiska marginalerna snävats in så kraftigt att inkomsterna efter skatt inte längre räcker till. I fjol behövde fler än 750 000 människor socialbidrag. Trots de höga skatterna växer köerna inom sjukvården, trots de höga skatterna finns stora brister inom äldreomsorgen och trots de höga skatterna förmår inte skolan leva upp till de höga krav som elever och föräldrar har rätt att ställa. Medborgarna i Sverige kan och vill ta allt större personligt ansvar. Självständigheten, den värdemässiga mångfalden och den individuella frimodigheten ger många människor nya möjligheter. Det innebär samtidigt att krav kan ställas på ett större personligt ansvarstagande. Men detta får inte skymma det gemensamma ansvar vi har för människor som av sociala skäl eller åldersskäl inte själva förmår ta ett sådant ansvar. Den välfärdspolitik vi förordar sätter också dessa människors möjligheter till en värdig tillvaro i centrum.
5.6.2 En välfärdsreform Den reform vi vill genomföra syftar till att medborgarna skall bli mindre beroende av det offentliga och mer kunna förlita sig på det egna arbetet, den egna kompetensen, det egna sparandet och de egna sociala nätverken. De principer en sådan välfärdsreform måste bygga på är generella och därmed lätta att överblicka och förstå. Vår reformstrategi har några viktiga utgångspunkter: - Vår moral säger att staten bär ett yttersta ansvar för att medborgarna inte far illa. Staten har också en moralisk förpliktelse gentemot alla medborgare att försäkra sig om att de som behöver statens stöd blir så få som möjligt. - Det kommer alltid att finnas ett antal människor som behöver en omfattande omsorg. De skall behandlas annorlunda än den stora majoriteten som både kan och vill försörja sig själva över livscykeln. - Staten har ett grundläggande ansvar för människor som föds med eller drabbas av allvarliga handikapp eller sjukdomar eller annat som gör att de får ett permanent behov av gemensam försörjning och för människor som av andra skäl inte kan försörja sig själva. - De sociala trygghetsanordningarna skall baseras på ett rimligt mått av utjämning. Ingen skall själv behöva bära de fulla konsekvenserna av att bli sjuk, eller att få lägre arbetsförmåga. - Idag äger tre fjärdedelar av alla individrelaterade transfereringar rum inom livscykeln för varje enskild person. Bara en fjärdedel av alla inkomstöverföringar sker mellan olika människor. - Sverige behöver ett större individuellt sparande och högre tillväxt. Det vill vi främja. Möjligheterna att flytta ansvaret för kostnaderna till andra, och själv inkassera förmånerna, skall minimeras. Samtidigt som de allra flesta har goda möjligheter att ta ett stort ansvar för sin egen trygghet, finns det andra som har stort och permanent behov av gemensam hjälp. De människor som för lång tid och utan egen förskyllan inte kan försörja sig själva skall kunna räkna med hjälp i så generella former som möjligt. Vår norm är att staten här skall vara generös. Den humanitära plikten är stark. En stor välfärdsreform, som inkluderar skatterna, socialförsäkringarna, socialtjänsten och sjukvården, är nödvändig. Vi tror att den kommer att bygga på en kombination av offentliga och privata försäkringar och enskilt sparande. Försäkring passar vid situationer som är ovanliga eller omöjliga att förutse. 5.6.3 De närmaste åren På kort sikt är det uppenbart att de resurser som finns i den offentliga sektorn i dess helhet och i den kommunala sektorn är fullt tillräckliga för att utföra kärnuppgifterna väl. Det som krävs är politiker som förmår prioritera och se till att de resurser som finns utnyttjas effektivt. På längre sikt är det sannolikt att den demografiska utvecklingen gör det nödvändigt med större resurser till sjukvård och äldreomsorg. Om inte ännu större skattebördor skall läggas på de förvärvsarbetande i framtiden, måste sysselsättningen öka rejält från dagens rekordlåga nivå. Följande åtgärder bör genomföras med utgångspunkt i de övergripande prioriteringar vi angivit: - Åtgärder föreslås för en kvalitetspräglad och värdig äldreomsorg, där den medicinska kompetensen stärks och personalens kompetens utvecklas och tas tillvara. - En ovillkorlig vårdgaranti införs i avvaktan på en genomgripande reform av hälso- och sjukvården. Den innebär att en patient skall ha rätt till behandling inom tre månader från det undersökningstillfälle då behovet konstaterades. Alla skall erbjudas besök hos husläkare eller motsvarande inom en vecka. Besök hos specialist skall erbjudas inom en månad. - Rätten till assistansersättning för handikappade återställs. Stödet till handikappade räknas upp med ca 2 miljarder kronor. - Inkomstprövningen av änkepensioner upphör. - Förutsättningarna för skolan reformeras för att stärka undervisningens kvalitet. - Föräldrarnas valfrihet ökar samtidigt som barnomsorgen kan bli bättre och effektivare genom vårdnadsbidrag, som kombineras med avdragsrätt för barnomsorgskostnader. - Inom statens budget omprioriteras så att rättsväsendet tillförs sådana resurser att rättstryggheten stärks. Samtidigt skärps kraven på polisens resursutnyttjande. 5.7 Kommunsektorn kan bättre 5.7.1 Kri(s) i kommunsektorn? Socialdemokraterna hade under förra mandatperioden inte bara regeringsansvaret i landet utan också dessutom makten i cirka 200 av landets 288 kommuner. Landstingen styrdes med ett undantag av Socialdemokraterna. Ansvaret för de brister som kom att uppmärksammas inom kommunala kärnverksamheter ligger således på Socialdemokraterna, som inte har förmått prioritera inom ramen för de stora resurser som finns i den kommunala sektorn. Man har heller inte lyckats utnyttja resurserna tillräckligt effektivt. Ett tydligt exempel är Solna kommun som skakades av två vårdskandaler samtidigt som skatten höjts kraftigt. Bristen på ledarskap har inneburit att personalens kompetens inte tagits till vara. Följden har blivit att de svenska medborgarna betalar världens högsta skatter men inte får världens bästa välfärd. Aktuella undersökningar av kommunal verksamhet visar tydligt att det inte finns något rakt samband mellan en verksamhets kostnader och kvalitet. Tvärtom finns alltför många exempel på att ökade anslag leder till att skattebetalarna får sämre valuta för pengarna genom lägre produktivitet. Regeringens politik ter sig sorgligt kortsynt när man ger sken av att problemen kan lösas genom ytterligare statsbidrag i stället för genom tillväxt av skatteunderlaget, genom reformer och genom en prioritering av de viktigaste verksamheterna. Genom att staten ständigt ändrar kommunernas förutsättningar försvåras en långsiktig kommunal politik. I förlängningen skymtar åtgärder där kom- muner som inte ägnat sig åt vidlyftiga projekt straffas. Regeringens politik hindrar den nödvändiga förändringen av gamla strukturer i kommunsektorn som hotar eller tränger ut den primära verksamheten och förhindrar nöd- vändig omprioritering. Regeringens metod att undvika kraven på förnyelse motverkar dessutom den utveckling som är nödvändig för en god och stabil kommunal ekonomi, nämligen en tillväxt i skattebasen genom fler och nya jobb. 1999 beräknas den samlade kommunsektorns inkomster uppgå till nästan 463 miljarder kronor. Av detta är 67 procent - 311 miljarder kronor - skatte- inkomster, 20 procent statsbidrag och 13 procent övriga inkomster. Grunden för den kommunala ekonomin är således skatteintäkterna, det vill säga den andel av medborgarnas inkomster man tar i anspråk. Det bästa sättet att stärka kommunernas ekonomi och skapa utrymme för god service och lägre skatter är därför att se till att skattebetalarna blir fler. Om bara sysselsätt- ningen ökar så att arbetsinkomsterna ökar med en procent årligen i tre år förbättras skatteintäkterna med cirka 10 miljarder kronor. Detta visar att kommunernas ekonomiska problem främst löses genom en politik som leder till att fler jobb växer fram i företagen och att kunskaps- innehållet - och därmed lönebetalningsförmågan och arbetsinkomsterna - ökar. En sådan utveckling underlättar finansieringen av kärnuppgifterna sam- tidigt som utrymmet för skattesänkningar ökar. Oförmågan att prioritera och kontrollera resursanvändningen i kom- munerna är i många fall uppenbar. Det gäller utgifter som knappt kan anses motivera kommunal verksamhet, det gäller förmågan att prioritera skolan samt vården och omsorgen men också kommunal affärsverksamhet och kommunala bolag som ger upphov till förluster som är mycket stora. 5.7.2 Kommunalt självstyre Det inomkommunala utjämningssystemet ger mycket märkliga effekter för enskilda kommuner. Det är den höga arbetslösheten som urholkar kommunsektorns fasta skattebas, men ändå blir kommunens intäkter i de flesta fall högre när andelen arbetslösa är hög. Strukturkostnadstillskottet växer nämligen med arbetslösheten, som i sin tur betalas med statliga arbetslöshetsersättningar. Först när utflyttning sker påverkas kommunens ekonomi negativt. Situationen leder till att kommunerna inte har incitament att medverka till en ekonomisk tillväxt genom att nya jobb skapas. Däremot har de tydliga incitament att förhindra utflyttning till andra kommuner med jobb. Med färre invånare blir bördan på återstående skattebetalare större. Det utjämningssystem som finns idag har sålunda direkt skadliga effekter för samhällsekonomin. Kommuner med hög förvärvsfrekvens straffas. Kommuner där nya jobb skapas straffas. Kommuner som kommer in i en negativ utvecklingsspiral får inte högre intäkter även om kommunen ansträngde sig och vände sin utveckling. Det är inte mer bidrag som löser dessa problem utan strukturella reformer som leder till att fler människor i hela landet arbetar och betalar skatt. Den kommunala politiken i sig, och inte minst utformningen av skatte- utjämningssystemet, kan motverka ökad sysselsättning. Låg kommunalskatt ger högre sysselsättningsgrad och samtidigt gäller naturligtvis det omvända. Att öka antalet sysselsatta i riktiga jobb borde vara ett prioriterat politiskt mål. Socialdemokraternas ovilja mot sänkta skatter är dock kompakt. Därmed blir också sysselsättningsutvecklingen negativ, vilket urholkar grun- den för den kommunala ekonomin. Regeringens politik leder nu till en fortgående sammanpressning av skatteuttaget i landets kommuner. Det faktum att bl.a. Täby, den kommun i landet som har lägst skatt, nu måste höja skatten för att kunna betala avgifterna till det inomkommunala utjämningssystemet innebär att det kommunala självstyret och den kommunala beskattningsrätten i allt högre grad framstår som en till intet förpliktigande formulering i grundlagen. I kombination med regeringens allt högre statsbidrag, med ett därpå följande kommunalt beroende av statligt beslutade intäkter, omöjliggörs i princip konkurrens mellan olika kommuner. Det är Moderata samlingspartiets uppfattning att den kommunala självstyrelsen måste respekteras och att kom- munal konkurrens, bl.a. på skattesidan, snarare skall uppmuntras än förhindras. 5.7.3 Valuta för skattepengarna Den kommunala sektorn har expanderat kraftigt sedan 1960-talet. Till traditionellt kommunala uppgifter har fogats nya. 1960 arbetade drygt 270 000 människor i den kommunala sektorn. Antalet sysselsatta har fyrdubblats och drygt 1 000 000 människor arbetar kommunalt idag. Kommunsektorns utgifter motsvarar ungefär 25 procent av Sveriges bruttonationalprodukt. De faktiska möjligheterna för privata lösningar i tjänstesektorn urgröptes successivt genom politiska beslut under en lång följd av år. Detta ledde till offentliga monopol på flertalet områden som direkt berör enskilda människors välfärd. Socialdemokraterna har länge hävdat att det är omoraliskt att "tjäna pengar" på t.ex. omsorg av barn. Inställningar som denna har förhindrat förverkligandet av nya idéer och verksamhetsformer. Följdriktigt hade den kommunala sektorn en mycket låg eller rent av negativ produktivitetsutveckling nästan alla år utom just under 1990-talets första hälft. Då steg produktiviteten som en direkt följd av den borgerliga regeringens valfrihetsrevolution och påbörjade avreglering. Endast genom att utsätta även offentlig tjänstesektor för konkurrens kan en positiv produktivitetsutveckling åstadkommas, dvs. mer fås ut av varje skattekrona. Ledande företrädare för flera fackliga organisationer inom sjukvårds- sektorn skrev i Dagens Nyheter den 26 november 1997 att de från olika utgångspunkter "dragit slutsatsen att en helt annan och friare organisation än den nuvarande har mycket stora välfärdsvinster att erbjuda - en bättre fungerande vård till samma eller lägre kostnad". Men Socialdemokraterna saknar viljan och förmågan att göra nödvändiga organisationsförändringar. Priset för denna brist på ledarskap betalas av de människor som får hålla tillgodo med sämre service i vård och omsorg och med en skola som inte ger tillräckliga kunskaper. Oförmågan att leda och utveckla verksamheten har lett till högre skatter. Den negativa trenden förstärks när behoven ökat genom höjda politiska ambitioner och demografiska förändringar. Låg produktivitet och svårigheter att prioritera leder då till ökande kostnader. Nya uppgifter har därutöver tillförts kommunerna, såväl genom beslut av statsmakten som genom en frivillig kommunalt beslutad expansion. Många kommuner har på så sätt kommit att bedriva verksamhet helt vid sidan om sina kärnuppgifter. På marginalen går betydande summor till andra ändamål än de verksamheter en kommun finns till för. Kommunernas satsningar på verksamheter utanför kärnuppgifterna har ofta inneburit effektivitetsförluster. Kommunala bostadsföretag har i vissa fall vält hela den kommunala ekonomin. En konsekvens av detta är att medborg- arna har fått en sämre service på de viktigaste kommunala serviceområdena. 5.7.4 En politik för självständiga och starka kommuner Vi har tidigare föreslagit en översyn av de uppgifter kommunerna bör ha ansvar för i syfte att åstadkomma en renodling till de egentliga kärnuppgifterna. En sådan översyn bör göras bl.a. för att minska kommunernas obligatoriska åtaganden. Vidare bör också tydligare fastställas vilka uppgifter en kommun får ha. Det finns anledning att se över kommunallagens bestämmelser i detta avseende. En mer distinkt rollfördelning ger också förutsättningar för den privata tjänstesektorn att växa och skapa nya jobb och säkerställer en bättre valfrihet för medborgarna. Det kommunala självstyret får inte gå före medborgarnas frihet att välja och deras möjligheter att styra sina liv. Subsidiaritetsprincipen, dvs. att beslut skall fattas på lägsta effektiva nivå, måste gälla. Viktiga frågor, som t.ex. val av barnomsorgsform, skall avgöras av familjen vid köksbordet och inte genom ett förvaltningsbeslut i en kommun. Den översyn som vi menar måste genomföras skall också sätta tydliga gränser för vad en kommun skall kunna få ägna sig åt med skattebetalarnas pengar. Just nu är det viktigaste att kommunerna fortsätter ett förändringsarbete som innebär att medborgarna kan få mer för varje skattekrona. Genom avregleringar och konkurrensutsättning i förening med tydlig prioritering av kärnuppgifterna finns goda möjligheter till detta. Det krävs långsiktiga reformer för att åtgärda systemfel i den offentliga sektorn. - Det lokala skatteunderlaget är kommunernas viktigaste inkomstkälla. Alltså måste det föras en politik som leder till att fler företag startas, att de små vågar anställa och att de stora inte flyttar utomlands. Endast så kan fler människor få nya riktiga jobb och kommunerna därmed en starkare skattebas. - Om kommunerna kunde bedriva sin verksamhet friare och mer anpassat till de lokala förutsättningarna samtidigt som de handlade upp produktionen i konkurrens skulle medborgarna få mer för varje skatte- krona och utrymme för fler skattesänkningar skapas. - Konkurrensutsättning ger bättre kvalitet och valuta för pengarna. Kundval ger mer makt direkt till medborgarna; det blir deras val som styr verksamhetens inriktning och omfattning. - En kraftfull prioritering till vård och omsorg för att inom ramen för den kommunala ekonomin säkra kvalitet och service. - Vårdgaranti ger patienten en ovillkorlig rätt till vård när den behövs. - Skolpeng för alla garanterar familjens rätt att välja skola, säkrar skolans resurser och gör alla skolor mer självständiga. Kvalitet blir konkurrens- medlet; nya lösningar och metoder kommer att prövas och resultaten blir bättre. 5.7.5 Utjämningssystemet Grunden för relationen mellan stat och kommun måste vara att det som uppburits i kommunalskatt alltid går till den kommun där skatten erlagts. Då får den lokala beskattningsrätten också legitimitet i medborgarnas ögon. Regeringens brott mot detta samband är ett grundskott mot den kommunala självstyrelsens grundläggande princip. Vi har i olika motioner till riksdagen beskrivit hur tillväxtfientligt dagens utjämningssystem är. På senare tid har detta framkommit i även andra sammanhang. I en ESO-rapport (Ds 1998:15) har Stefan Fölster beskrivit en rad av oss tidigare påvisade effekter, bl.a. att låg sysselssättningsgrad och hög arbets- löshet ger en kommun större intäkter än om nya jobb skapas. Det är först när en utflyttning från en kommun äger rum som negativa effekter på ekonomin uppstår. Situationen leder till att kommunen inte har några incitament att medverka till ekonomisk tillväxt. Däremot har den tydliga incitament att förhindra utflyttning till andra kommuner med jobb. Sjunker arbetslösheten relativt sett minskar bidraget till kommunen. Blir fler arbetslösa ökar bidraget. Till detta kommer att kommuner med en befolkning på sammantaget cirka 1,2 miljoner människor påverkas av rena Pomperipossaeffekter när den egna skattekraften ökar. Om en invånare får arbetsinkomst kan kommunens samlade intäkter minska. Vi har under ett antal år påvisat dessa orimliga effekter. Utjämningssystemet är i strid med grundlagen uppbyggt så att kommuner och landsting inte får behålla intäkterna av den skatt som för medborgarna anges som kommunalskatt. I stället tvingas de bidra till varandras kostnader och svara för en långtgående inkomstutjämning. Ett mål som skulle uppnås var att minska utdebiteringsskillnaderna, i första hand att kommuner med höjda bidrag och hög skatt skulle sänka sin utdebitering. Det kan nu konstateras att ingen effekt härvidlag har kunnat märkas. Kommunerna med hög skatt har bibehållit denna. Regeringen anförde i våras: Något statistiskt säkerställt samband mellan förändringen i utjämningssy- stemet och förändringen i årets resultat i kommunerna mellan de två åren kan dock inte påvisas. I de flesta fall kan man därför anta att det är andra faktorer än utjämningssystemet som har haft större betydelse för förändringarna i kommunernas resultat mellan åren 1995 och 1996. Det är alltså uppenbart att de för många kommuner kraftigt höjda bidragen inte använts till vare sig sänkt skatt eller förbättrat resultat. Kvar står då att de berörda kommunerna höjt sin ofta relativt höga kostnadsnivå ytterligare. Utjämningssystemets konstruktion har sålunda både konserverat höga skatter i högskattekommuner och höjt kostnadsnivån samtidigt som systemet motverkar ekonomisk tillväxt genom att lägga ut negativa incitament på enskilda kommuner. Dagens grundlagsstridiga utjämningssystem måste i grunden förändras i enlighet vad vi de senaste åren föreslagit i motioner. Mot bakgrund av vad vi anfört anser vi även att den kommitté som utvärderar fel i utjämningssyste- met måste erhålla tilläggsdirektiv med uppgift att granska de effekter av utjämningssystemet vi här berört. Kommuner och landsting med för sina uppgifter otillräcklig egen skattekraft skall erhålla statsbidrag enligt ett system som stimulerar till förbättrad egen skattekraft. 5.7.6 Effekter för kommunsektorn av våra förslag Basen för kommunal ekonomi är skatteintäkterna. Tre fjärdedelar av kommunernas inkomster utgörs av skatteintäkter. Löneinkomsterna svarar för huvuddelen av skatteunderlaget, även om olika lönerelaterade inkomster, t.ex. sjukpenning, också är beskattningsbara för kommunal skatt. När det går bättre för svensk ekonomi och när fler får nya riktiga jobb ökar kommunens skatteintäkter utan att skattesatsen behöver höjas. Om den ekonomiska tillväxten är god skapas successivt ett utrymme för skattesänkningar. Den ekonomiska politik som Moderata samlingspartiet förordar skapar förutsättningar för ett snabbare växande skatteunderlag. Genom en avreglering av arbetsmarknaden, en bättre fungerande och mer flexibel lönebildning och lägre skatt på investeringar och arbete skapas betydligt fler arbetstillfällen i företagen runt om i Sverige. Det leder bl.a. till att kommunernas kostnader för socialbidrag och arbetsmarknadsåtgärder kan sjunka. Det finns ett mycket tydligt samband mellan skattenivå och sociala kostnader. Detta kan bl.a. åskådliggöras av att om kommunalskatten höjs förloras omedelbart ca 30 procent av höjningen i ökade kostnader, främst socialbidrag. På motsvarande sätt minskar en kommuns kostnader när skatten sänks. Det är vidare viktigt att det sociala skyddssystem som bl.a. socialbidragen utgör får utformas utifrån de lokala förutsättningarna. Det är inte rimligt att riksnormer som prövas av domstolar skall förhindra att kommunerna får bedöma sådana ärenden utifrån lokal kännedom och erfarenhet. Idag förhindras många kommuner att på ett lokalt anpassat sätt utveckla sin verksamhet på det sociala området. Den statliga regleringspolitiken förefaller grunda sig på den felaktiga föreställningen att kommunerna inte skulle leva upp till sitt sociala ansvar utan statliga rikslikare. I tabell 5.4 redovisas hur en förbättring av skatteunderlag och produktivi- tetsutveckling med en procent årligen från 1999 i kombination med mins- kade kostnader skulle förbättra den kommunala ekonomin. Med tanke på att den omläggning av politiken som vi föreslår inte skulle kunna träda i kraft förrän kring årsskiftet har vi inte beräknat någon ökning av skatteunderlaget för 1999 och enbart en produktivitetsförbättring på en halv procent. Tabell 5.4 Kommunalekonomiska effekter av en bättre ekonomisk utveckling, (miljarder kronor)
Tabell 9: (1999 2000 2001 ) Genom en kombination av att den kommunala verksamheten renodlas och effektiviseras, av att tidigare tillskott till statsbidraget utnyttjas och ekonomin utvecklas starkare skapas utrymme för att sänka den kommunala utdebiteringen samtidigt som kvaliteten på kommunal service säkras. I vissa kommuner kommer skattesänkningar att kunna genomföras på kort sikt. Men i andra kommuner får det betraktas som en bedrift att den kommunala servicen kan upprätthållas med nuvarande skattesats, främst till följd av det grundlagsstridiga skatteutjämningssystemet. För att möjliggöra sänkt kommunalskatt i hela landet föreslår vi att staten övertar kostnader som åvilar kommunerna. Vi föreslår i annat sammanhang att en nationell skolpeng införs. Innebörden av förslaget är att staten övertar finansieringsansvaret för grundskolan år 2000, då motsvarande 10 miljarder kronor tillförs kommunsektorn. År 2001 tillförs 20 miljarder kronor. Kommunerna svarar för mellanskillnaden intill det att staten genom fortsatta besparingar kan finansiera grundskolan helt. Kommunerna avlastas därmed kostnader för grundskolan som år 2000 motsvarar en sänkning av den kommunala utdebiteringen med 1 krona och år 2001 ytterligare 1 krona. I tabellen nedan redovisas med utgångspunkt i exemplet i tabell 5.4 på kommunalekonomiska effekter av en tillväxt- och sysselsättningsorienterad politik hur skattesänkningsutrymme kan skapas i kommunsektorn. Tabell 5.5 Kommunalekonomiskt utrymme (miljarder kronor)
Tabell 10: (1999 2000 2001 ) Moderata samlingspartiet står bakom finansieringsprincipen. Det innebär att kommunernas ekonomiska ställning inte skall förändras genom statliga beslut. Ett antal förändringar i nuvarande avvägning av uppgifter mellan stat och kommun föreslås i denna motion liksom skattesänkningar som påverkar det kommunala skatteunderlaget. I alla dessa avseenden kompenseras kommunerna fullt ut för minskat skatteunderlag eller ökade kostnader. Full kompensation lämnas således för förslagen om grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen, för den särskilda skattesänkningen för arbetsinkomster vid den kommunala beskattningen och för andra skatteförslag. Regeringen föreslår att de 200 kronor som alla skattskyldiga med förvärvs- inkomst betalar i fast statlig inkomstskatt för 1999 engångsvis skall tillföras kommunsektorn. Detta skall kompensera kommunsektorn för de utgifter som Arbetsdomstolens dom om det kommunala pensionsavtalet föranleder. Moderata samlingspartiet godtar regeringens förslag. Tabell 5.6 Förändring enligt finansieringsprincipen (miljarder kronor) 6 7 Tabell 11: (1999 2000 2001 ) 8 Tillväxtens betydelse 8.1 Eftersläpning eller återhämtning Med ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav i riksdag, kommuner och landsting kommer Sveriges BNP-utveckling med all sannolikhet att fortsätta att halka efter den genomsnittliga i EU och OECD. Mot bakgrund av en tämligen god internationell utveckling efter 1999 och en viss ledig kapacitet i den svenska ekonomin kan visserligen tillväxten bli någorlunda hygglig den närmaste tiden. Att den vid ett fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav skulle bli så hög som 3 procent i genomsnitt 1998-2001, som regeringen räknar med i budgetpropositionen, är dock ett utslag av önsketänkande. En så hög efterfrågetillväxt kräver en snabb kapacitetsuppbyggnad och en flexibel ekonomi, vilket regeringen inte har någon politik för att åstadkomma. Att sysselsättningen skulle öka med 1,5 procent i genomsnitt, totalt med 175 000 personer mellan 1998 och 2001, är av samma anledning också en glädjekalkyl. Med en socialdemokratisk regering förblir skatterna höga eller till och med höjs ytterligare. De offentliga monopolen består och stelheterna i ekonomin likaså. Med en socialdemokratisk regering kan vi därmed inte till fullo utnyttja dragkraften från en konjunkturuppgång i omvärlden. Vi blir dess- utom mycket sårbara inför nästa internationella konjunkturnedgång vad gäller såväl samhällsekonomin i stort som statens finanser. Sysselsättningsökningen blir lägre än vad den skulle kunna vara och - mot bakgrund av att andelen äldre i befolkningen ökar - inte tillräckligt snabb för att bryta trenden att allt färre försörjer allt fler. Svenska hushåll kommer att få uppleva en långsammare välståndsutveckling än hushållen i övriga Europa. Denna utveckling är dock inte ödesbestämd. Det går att byta ut den social- demokratiska politiken och i stället välja en tillväxtinriktad moderat politik. I stället för en fortsatt eftersläpning av välståndsutvecklingen skulle svenska hushåll då få uppleva en successiv inhämtning av utvecklingen i övriga Europa och OECD. 8.2 Moderat politik höjer potentiell tillväxt Moderat politik skulle medföra en högre potentiell tillväxt i svensk ekonomi. Tabell 6.1 Potentiell tillväxt med moderat politik
Tabell 12: (Utbildningsnivå ( ) Lägre marginalskatter förbättrar incitamenten att utbilda sig. Det skulle öka arbetsutbudet av kvalificerad arbetskraft på sikt och genom att arbetskraftens kompetens höjs även öka produktivitetstillväxten. Vetskapen om att man kan få en bättre ekonomisk standard om man utbildar sig, och i synnerhet till någonting som är kommersiellt attraktivt, är sannolikt den viktigaste faktorn för att förbättra tillväxten på lång sikt. Lägre skatter på arbete i kombination med strängare kvalifikationskrav och lägre ersättningsnivåer vid arbetslöshet ökar incitamenten att arbeta, vilket skulle leda till en större ökning av arbetsutbudet. En reformering av lönebildningen skulle medföra att lönerna kunde öka mer i expansiva branscher och framgångsrika företag vilket skulle skapa incitament för människor att arbeta just i dessa branscher och företag. En reformering av arbetsrätten skulle underlätta för företagen att anställa människor med den kompetens som behövs. Produktivitetstillväxten skulle därmed bli snabbare. Avregleringar och privatiseringar av offentliga monopol skulle också medföra en snabbare produktivitetstillväxt. Dels har det visat sig billigare att utföra uppgifter i privat regi än i offentlig utan att kvaliteten blir lidande. Dels skulle en del av de uppgifter som den offentliga sektorn utför kunna slopas helt. En reformagenda enligt de moderata förslagen skulle ge Riksbanken signal om att det går att förena en högre tillväxt med fortsatt låg inflation. Därmed skulle Riksbanken kunna sänka den korta räntan med bibehållen låg inflation. Även den långa räntan skulle sannolikt sjunka när de finansiella aktörernas förtroende ökar av samma anledning. Tillsammans med ett beslut om ett svenskt deltagande i EMU skulle det medföra lägre realräntor. Lägre realräntor och skattesänkningar på företagande - i form av slopad dubbelbe- skattning på aktier, lägre kapitalskatt och slopad förmögenhetsskatt - verkar positivt på viljan att investera och högre investeringar höjer produkti- vitetstillväxten. Tidigare har regeringen räknat med att den potentiella tillväxten i svensk ekonomi är 2 procent per år. Det är med nu gällande förutsättningar sannolikt en överskattning. Med moderat politik skulle den potentiella tillväxten bli högre än med en fortsatt socialdemokratisk politik, som en följd både av en högre produktivitetstillväxt och en större ökning av arbetsutbudet. Dessutom skulle outnyttjad kapacitet i ekonomin lättare kunna tas i anspråk utan att inflationsdrivande flaskhalsar skulle uppstå varför skillnaden mellan faktisk och potentiell tillväxt skulle kunna bli något större framöver än med regeringens politik. Om den potentiella tillväxten höjs med 0,5 procentenheter skulle BNP per capita vara 5 800 kronor högre efter fem år. Vid en höjning på en procent- enhet blir BNP per capita 11 600 kronor högre efter fem år. Tabell 6.2 Högre BNP-nivå vid snabbare tillväxt 8.3 8.4 Tabell 13: (År 0 År 1 År 2 År 3 År 4 År 5 ) 8.5 Hög produktivitet föder hög sysselsättning Under 1970- och 1980-talen hade Sverige en efterfrågetillväxt som ledde till en ökning av arbetsutbudet, eftersom det gick att få jobb. Produktivitetstillväxten var emellertid mycket dålig. Under 1990-talet har vi fått se motsatsen. Företagen har effektiviserat och rationaliserat vilket lett till en snabb produktivitetstillväxt. Men många människor har blivit arbetslösa. På lång sikt råder det dock inget motsatsförhållande mellan produktivitet och sysselsättning. Tvärtom förbättrar en hög produktivitetstillväxt förutsättningarna för en långsiktig ökning av sysselsättningen. Då måste stelheterna i ekonomin minska så att människor som blir friställda på grund av effektiviseringar på en arbetsplats snabbt kan finna ett nytt jobb i ett expanderande företag. Som figur 6.1 visar är de positiva effekterna av produktivitetsförbättringar fler och större än de negativa om de väl får tillfälle att verka. Figur 6.1 Förhållande mellan produktivitet, produktion och sysselsättning
För att få igång en positiv spiral krävs en väl utbildad arbetskraft som snabbt kan anpassa sig till nya arbetsuppgifter och ett entreprenörsklimat som innebär att människor får ekonomisk avkastning för sin kreativitet, kunskap och uthållighet. Det behövs arbetslagar och en lönebildning som underlättar anpassningar i ett företags arbetsstyrka. Det krävs dessutom skattesänkningar för låginkomsttagare så att dessa kan leva på den lön som arbetsgivarna är beredda att betala. Det är en sådan politik vi moderater föreslår. Skulle sysselsättningsökningen bli en procent snabbare med vår politik, innebär det en ökning med 40 000 personer varje år jämfört med den social- demokratiska politiken. Enbart det gemensamma förslaget från Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna att sänka skatten på hushållstjänster beräknas kunna leda till flera tiotusentals nya arbetstillfällen. 8.6 Ökat utbud växelverkar med ökad efterfrågan Vilka skulle då effekterna av en ökad potentiell tillväxt bli för efterfrågan om flexibiliteten i ekonomin ökade? En högre produktivitetstillväxt ger utrymme för större reala löneökningar. När skatten på arbete sänks och arbetslagarna reformeras skulle dessutom sysselsättningen öka snabbare. Både högre reallöneökningar och högre sysselsättning skulle bidra till en snabbare ökning av hushållens reala disponibla inkomst. Lägre skatter och lägre transfereringar skulle däremot ta ut varandras effekt på hushållens disponibla inkomst. Tabell 6.3 Privat konsumtion med moderat politik
Tabell 14: (Sysselsättning ( ) En större andel av den disponibla inkomsten skulle sannolikt gå till sparande med en moderat politik. Å ena sidan skulle lägre realräntor verka återhållande på hushållens sparande. Å andra sidan skulle lägre skatter på kapitalinkomster och förmögenheter öka incitamenten att spara. Ett ökat inslag av privata försäkringslösningar liksom ett större inslag av självrisk i de offentliga socialförsäkringssystemen skulle få liknande effekt. En snabbare ökning av de disponibla inkomsterna och en något högre sparkvot skulle medföra en något snabbare ökning av den privata konsumtionen än i regeringens prognos. Höjd produktivitet ökar exportföretagens konkurrenskraft vilket skulle öka exporten. Potentialen att öka produktiviteten är dock sannolikt högre i andra delar av ekonomin än i exportindustrin varför höjningen av exporttillväxten skulle bli begränsad. Som tidigare nämnts skulle lägre realräntor och lägre skatter leda till att investeringsefterfrågan ökade. Tabell 6.4 Försörjningsbalans med moderat politik
Tabell 15: (Privat konsumtion ( ) En snabbare ökning av såväl den privata konsumtionen som exporten driver upp importefterfrågan. Å andra sidan skulle en ökad produktivitet i ekonomin dämpa takten i importpenetrationen. Även effekten på importen skulle bli tämligen blygsam och den sammantagna effekten av snabbare export och import på handels- och bytesbalansen vara marginell. 8.7 Effekter av högre sysselsättning för de offentliga finanserna Varje arbetslös som anställs i den privata sektorn medför ökade skatteintäkter och minskade offentliga utgifter. I ett anförande har statsminister Göran Persson redovisat beräkningar som innebär att en procentenhets minskning av arbetslösheten till följd av ökad sysselsättning i den privata sektorn skulle medföra en förbättring av de offentliga finanserna med ca 10 miljarder kronor. Beräkningar inom Riksbanken visar att en procentenhets minskning av arbetslösheten - med samma förutsättningar - skulle höja BNP-nivån med en procentenhet. Det innebär 1998 ca 17-18 miljarder kronor, vilket i sin tur skulle förbättra de offentliga finanserna med 10-11 miljarder kronor. En politik som innebär att den totala arbetslösheten faller med en procent- enhet per år genom att sysselsättningen ökar med drygt en procent i den privata sektorn skulle således förbättra de offentliga finanserna med ca 10 miljarder kronor per år. 8.8 Högre tillväxt - större skattesänkningsutrymme Den förbättring av de offentliga finanserna som kan väntas ske genom högre tillväxt och sysselsättning bör tillfalla hushållen i form av successiva skattesänkningar. Efter fem år med en halv procentenhets högre tillväxt skulle Sveriges sam- lade produktion vara ca 50 miljarder kronor större. Vid en hel procentenhets högre tillväxt skulle BNP-nivån vara drygt 100 miljarder högre efter fem år. Om inga skatter höjs skulle hälften av detta utrymme tillfalla medborgarna i form av att arbetslösa erhåller lön i stället för bidrag och av att reallönerna kan öka samt genom större avkastning på investeringar. Hälften skulle gå till den offentliga sektorn. Även med hänsyn till reallöneökningar i denna sektor återstår ett stort utrymme som kan återgå till hushållen i form av lägre skatter. En politik som leder till att arbetslösheten minskar med en procentenhet per år genom nya arbeten i den privata sektorn skulle medföra att de offentliga finanserna förbättras med ca 50 miljarder kronor efter fem år. Till den del förbättringen är en effekt av att de som tidigare varit arbetslösa nu får lön är detta belopp en del av den tillväxteffekt som beräknats tidigare. Till den del, cirka hälften, det är fråga om minskade offentliga kostnader för stöd och åtgärder skapas ett större skattesänkningsutrymme. Sammantaget visar beräkningarna i detta avsnitt att en starkt tillväxt- orienterad ekonomisk politik kan ge möjlighet att successivt sänka skatte- uttaget - utöver vad som föreslagits i det föregående - med mellan 50 och 75 miljarder kronor - dvs. mellan 12 000 och 16 000 kronor per hushåll i genomsnitt efter fem år.
9 Den moderata budgetpolitiken 9.1 Utgångspunkter I budgetpolitiken omsätts den politiska viljeinriktning vi angivit i tidigare avsnitt till konkreta förslag. De överordnade målen för vårt budgetalternativ är: - Att skapa förutsättningar för så många nya arbetstillfällen i företagen att arbetslösheten avskaffas som samhällsproblem. Det förutsätter och leder till en högre tillväxt och därmed bättre välståndsutveckling. - Att växla lägre skatter på arbetsinkomster mot mindre bidrag och subventioner så att det blir möjligt att kunna leva på sin lön och bygga upp ett eget sparande. - Att återskapa förtroendet för att stat och kommun klarar sina grundläg- gande åtaganden genom en prioritering av kärnuppgifterna inom ramen för de omfattande resurser som tas i anspråk av den offentliga sektorn. Trots världens högsta skatter förmår inte stat och kommun att klara sina kärnuppgifter. Köerna inom sjukvården växer, skolan förmår inte leva upp till de höga krav som elever och föräldrar har rätt att ställa och förmågan att garantera rättstryggheten saknas. För många familjer har marginalerna snävats in så kraftigt att arbetsinkomsterna inte längre räcker till för familjens försörjning. Huvudorsaken till denna utveckling är den felaktiga föreställningen att välstånd kan skapas genom politiska beslut och att begreppet välfärd i Sverige kommit att bli synonymt med offentlig verksamhet. En avgörande förutsättning för den förnyelse av Sverige som är nödvändig för att bryta utvecklingen är därför insikt om att välstånd bygger på enskilda människors arbete, företagande, sparande och initiativkraft. Det krävs också insikt om att medborgarnas trygghet i grunden bygger på rätten och möjlig- heten att ta ansvar för sig själv och för sin familj. Denna måste kompletteras med ett gemensamt ansvar för vård och omsorg och försörjning i svåra skeden i livet. Den nödvändiga förnyelsen av Sverige måste därför bygga på att förutsätt- ningar kan skapas för en starkare tillväxtkraft, för en expansion av sysselsätt- ningen och för att medborgarna får disponera en större del av sina arbetsinkomster. Därmed skapas också en stabil grund för att stat och kommun skall klara sina grundläggande åtaganden. 9.2 Balans på lägre nivå En avgörande del av vår politik är väsentligt lägre skatter. Till en del är det fråga om att skapa bättre förutsättningar för företagande och kapitalbildning, men huvudsakligen rör det sig om sänkt skatt på arbetsinkomster för framför allt låg- och medelinkomsttagare. För perioden fram till år 2001 innebär våra förslag att utgifts- och skattekvoten sjunker med ungefär 3 respektive 4 procentenheter. Skattesänkningarna måste givetvis finansieras fullt ut. Denna ambition innebär också att de offentliga finansernas känslighet för konjunktursvängningar begränsas. Även om de förändringar i utgiftssy- stemen som genomförts sedan början av 1990-talet kan ha minskat känsligheten för konjunktursvängningar kvarstår enligt flera internationella organisationer en alltför stor risk för framtida obalanser i de offentliga finanserna. Mot den bakgrunden har såväl IMF som OECD rekommenderat Sverige att föra just en sådan politik som vi förordar. Enligt regeringens kalkyler kommer den offentliga sektorns finanser att uppvisa växande överskott enligt tabell 7.1. Regeringen har tidigare angett ett mål för det finansiella sparandet i den offentliga sektorn på 0,5 procent av BNP 1999, 1,5 procent 2000 och 2,0 procent 2001. I budgetpropositionen höjer man målet till 2,0 procent 2000 och går därmed oss moderater till mötes, eftersom vi redan i våras förespråkade ett högre sparande år 2000. Det kalkylerade överskottet för den offentliga sektorn är dock större än målet varför det finns ett implicit utrymme för överföring till hushållssektorn i regeringens kalkyler. Tabell 7.1 Den offentliga sektorns finanser enligt regeringen (miljarder kronor, löpande priser)
Tabell 16: (1999 2000 2001 ) Ett mål för finanspolitiken bör enligt vår uppfattning vara att uppnå balans i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln. Till skillnad från om målen sätts till ett permanent offentligt överskott kan därmed tillväxten bli snabbare och ekonomin som helhet expandera, samtidigt som den offentliga skulden som andel av ekonomin krymper. Eftersom tillväxten kan beräknas bli högre än genomsnittligt över konjunkturcykeln under kalkylperioden, bör det finansiella sparandet vara positivt dessa år. Vårt budgetalternativ, som sammanfattas i tabell 7.2, innebär ett finansiellt sparande på drygt 22 miljarder kronor 1999, drygt 44 miljarder kronor 2000 och över 52 miljarder kronor 2001. Tabell 7.2 Den offentliga sektorns finanser enligt (m) (miljarder kronor, löpande priser)
Tabell 17: ( 1999 2000 2001 ) * Avser bl.a. finansiering av Internetuppkoppling till samtliga landets grund- och gymnasieskolor För att uppnå våra mål föreslår vi besparingar i de offentliga utgifterna som uppgår till drygt 30 miljarder kronor 1999, närmare 57 miljarder kronor 2000 och drygt 66 miljarder kronor 2001. Detta ger som framgår av tabell 7.2 ett utrymme för skattesänkningar, givet det större finansiella sparande vi eftersträvar, som uppgår till drygt 30 miljarder kronor 1999, närmare 61 miljarder kronor 2000 och 86 miljarder kronor 2001. Det bör emellertid påpekas att vid en svagare ekonomisk utveckling än i regeringens kalkyl får en justering göras av utgifts- och skatteförslagen. Mot bakgrund av vårt mål att de offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln kan vi även acceptera att det finansiella sparandet blir något lägre vid en lägre tillväxt. Vi kan dock inte tillåta att det finansiella sparandet krymper så mycket att vårt mål, att statsskulden skall ha sjunkit till 60 procent av BNP senast år 2002, inte kan uppfyllas. Det kan heller inte uteslutas, med de stora strukturella problem som kvar- står i den svenska ekonomin, att överhettningstendenser visar sig i slutet av kalkylperioden. Detta måste givetvis påverka utformningen av finans- politiken. 9.3 Offentligt utgiftstak Utgiftstaket för de offentliga utgifterna består dels av det statliga utgiftstaket, som riksdagen fastställer, dels av beräknade kommunala utgifter. Interna transaktioner mellan kommunsektorn och ålderspensionssystemet dras av från beräkningen av det offentliga utgiftstaket. Regeringen föreslår att utgiftstaket för offentlig sektor skall beräknas till 1 050 miljoner kronor 1999 och till 1 075 samt 1 113 miljoner kronor för år 2000 och 2001. De förslag vi lägger i denna motion påverkar i högre grad det offentliga utgiftstaket än det statliga utgiftstaket. En orsak är att vi föreslår införandet av en nationell skolpeng i grundskolan vilket innebär att kommunala kostnader övertas av staten. En annan orsak är att de skattesänkningar vi föreslår i stor utsträckning påverkar de kommunala skatteinkomsterna varför en skattereglering måste ske mellan staten och kommunsektorn. Tabell 7.3 Utgiftstak för den offentliga sektorn 1999-2001 (miljarder kronor)
Tabell 18: ( 1999 2000 2001 ) Mot denna bakgrund föreslår vi att utgiftstaket för offentlig sektor beräknas till 1 019 miljarder kronor 1999 och till 1 014 samt 1 029 miljarder kronor för 1999-2001. Vårt utgiftstak för den offentliga sektorn är således 31 miljarder kronor lägre 1999, 61 miljarder kronor lägre 2000 och 84 miljarder kronor lägre 2001 än regeringens utgiftstak. För 2001 innebär detta att de offentliga utgifternas andel av BNP är 3,1 procentenheter lägre än i regeringens beräkningar. 9.4 Lägre skatt, mindre bidrag, prioriterade kärnuppgifter I tabell 7.4 och tabell 7.5 beskrivs våra förslag till besparingar och skattesänkningar. Det utrymme för skattesänkningar som skapats genom de olika besparingarna har huvudsakligen utnyttjats för att finansiera de skattesänkningar som redovisats i avsnitten 4.4 och 4.5. Vi föreslår också omprioriteringar till förmån för de offentliga kärnuppgifterna. Tabell 7.4 Besparingsförslag 1998-2000 (statsfinansiella effekter, miljarder kronor, löpande priser)
Tabell 19: (1999 2000 2001 ) Sålunda har anslagen för rättstrygghet räknats upp liksom anslagen för handikappade och vissa pensionärer som drabbats orättfärdigt av regeringens besparingar. Vi föreslår åtgärder som leder till stärkt kvalitet i såväl den grundläggande skolutbildningen som inom högskolans ram. Det innebär även större forskningsanslag än vad regeringen förordar. Vi föreslår inga besparingar som berör sjukvård, äldreomsorg eller undervisningen i grundskola och gymnasium. Våra förslag om minskade transfereringar till hushållssektorn och en större egenfinansiering av den nya arbetslöshetsförsäkringen förutsätter att de skattesänkningar vi föreslår genomförs. Genom skattesänkningarna skapas utrymme för att täcka ökade kostnader endera löpande eller genom att utrymme ges för att bygga upp en egen sparad buffert när skatterna blir väsentligt lägre. Tabell 7.5 Skattesänkningar 1998-2000 (effekter på de offentliga finanserna, miljarder kronor, 1998 års priser) 9.5 9.6 Tabell 20: ( 1999 2000 2001 ) 9.7 Skattesänkningarna och de offentliga finanserna I tabell 7.6 redovisas effekterna av våra förslag till sänkta skatter för de offentliga finanserna. Beräkningarna bygger på uppgifter från riksdagens utredningstjänst. Justering har gjorts för det kassamässiga utfallet för respektive budgetår.
Tabell 7.6 Skattesänkningar jämfört med regeringen 1999-2001, miljarder kronor, 1999 års priser
9.8 Tabell 21: (1999 2000 2001 ) 9.9 Utgiftstak och utgiftsramar De utgiftsminskningar vi föreslår för de kommande tre budgetåren leder till att det statliga utgiftstaket kan bestämmas till belopp som är i motsvarande mån lägre. Vi avvisar dessutom budgeteringsmarginalen eftersom den påverkar budgetdisciplinen negativt. Om de föreslagna taken för statens utgifter behöver överskridas, får regeringen återkomma till riksdagen med redovisning av varför det ökade resursbehovet uppstått samt förslag till åtgärder för att uppfylla det ursprungligen fastställda taket för de statliga utgifterna. Mot denna bakgrund föreslår vi att det statliga utgiftstaket bestäms till 743 140 miljoner kronor 1999, 742 miljarder kronor 2000 och 761 miljarder kronor år 2001. Det är en minskning med 9 860 miljoner kronor respektive 19 och 25 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag för de tre åren.
Tabell 7.7 Våra förslag till utgiftsramar och jämförelse med regeringens förslag
Tabell 22: (1999 2000 2001 )
9.10 De moderata förslagen i detalj Nedan presenteras Moderata samlingspartiets förslag till statsbudget i detalj för varje utgiftsområde. Ett antal utgiftsområden berörs ej av förändringar jämfört med regeringens förslag, varför de ej redovisas här. Det gäller utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd, utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m. samt utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska gemenskapen. För varje utgiftsområde anges de moderata förslagen i sammandrag. Först redovisas regeringens förslag till ramar och därefter de av Moderata samlingspartiet föreslagna förändringarna. Endast de anslag som berörs av förändringar redovisas. Utgiftsområde 1 Rikets styrelse
Tabell 23: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Helt avgörande för väljarnas tilltro till demokratin är att de politiska partierna kan stå fria och leva upp till väljarnas förväntningar. Detta förutsätter att partierna är lojala med den valmanskår som röstat fram partierna och inte låter sig styras av särintressen eller görs beroende av statligt stöd. För att stärka förtroendet för politiken bör partistödet minskas och stegvis avvecklas. Enligt vårt förslag reduceras partistödet till en tredjedel av det nuvarande fr.o.m. 1999. Behovet av att reformera presstödet har länge framstått som uppenbart. Enligt Moderata samlingspartiet bör presstödet avvecklas successivt, varvid det första steget tas 1999. På sikt avskaffas presstödet fullt ut. När Presstödsnämndens huvuduppgift bortfaller år 2000 kan även nämnden avvecklas. Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning
Tabell 24: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Vissa besparingar görs genom vårt förslag att slå ihop Riksdagens revisorer med Riksrevisionsverket och bilda ett nytt revisionsorgan underställt riksdagen. Vidare bör besparingar kunna ske genom att delar av Statskontoret läggs ned och övriga delar flyttas till den nya Ekonomistyrningsenheten. Den ökade användningen av Internet för distribution av statistik bör kunna innebära besparingar för flera myndigheter framför allt SCB. Därtill anser vi att SCB kan använda sitt stora anslagssparande för att täcka förberedelsekostnader för nästa folk- och bostadsräkning och avvisar därför ett nytt anslag för detta ändamål 1999. Nämnden för offentlig upphandling bör kunna avvecklas och kvalitetsutveckling och kompetensförsörjning handhas av befintliga myndigheter, varför vi avvisar ett inrättande av en särskild myndighet för detta ändamål. En neddragning av delar av Riksgäldskontorets hushållsupplåning innebär slutligen att Riksgäldskontorets förvaltningskostnader kan minskas.
Utgiftsområde 4 Rättsväsende
Tabell 25: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) En av statsmaktens viktigaste uppgifter är att skydda medborgarna mot brott. De allvarliga konsekvenserna av senare års försvagning av rättsväsendet bemöts i 1999 års budgetproposition med ökade resurser till framför allt polisen. Moderata samlingspartiet välkomnar satsningen på polisen men konstaterar samtidigt att övriga led i rättskedjan i princip blir utan förstärkning. Till skillnad från regeringens förslag innebär det moderata budgetalternativet en permanent förstärkning av rättsväsendet, inte bara ett kortsiktigt tillskott. När polisen återfår de resurser som krävs för att kunna minska brottsligheten och öka människors trygghet kommer det verkliga resursbehovet för åklagarväsendet, domstolsväsendet och kriminalvården att aktualiseras. Därför avsätter vi 1 118 miljoner kronor mer till rättsväsendet än vad regeringen gör de kommande tre åren. Parallellt härmed skärper vi kraven på effektivt resursutnyttjande, resultatuppföljning och tydligt ledarskap inom rättsväsendet. Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan
Tabell 26: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Globaliseringen ställer allt större krav på en modern och flexibel utrikesförvaltning. Utrikesdepartementet är i behov av ständig förnyelse och tillräckliga resurser. Vi förordar därför en förstärkning av bl.a. de medel som ställs till ambassadernas förfogande för främjande av svenskt näringsliv utomlands. Den snabba globaliseringen fordrar också svensk diplomatisk närvaro i de utomeuropeiska industriländerna. Det var ett misstag att avveckla ambas- saden i Wellington. Framväxten av dynamiska ekonomier i främst Asien och Latinamerika och förhoppningsvis snart södra Afrika ställer större krav på kontaktytor och kompetens. Ett kraftfullt och framgångsrikt agerande inom ramen för EU och särskilt dess utvidgningsprocess och gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik liksom arbetet på en gemensam europeisk säkerhetsordning fordrar en gedigen kompetens samt svensk diplomatisk närvaro i princip i hela Europa och Medelhavsområdet. Detta är särskilt angeläget i Minsk med tanke på den besvärande situationen för mänskliga rättigheter och demokrati i Vitryssland. Utgiftsområde 6 Totalförsvar
Tabell 27: (Förslag i sammandrag (tusentals kronor) ) 1996 års försvarsbeslut har havererat. Skillnaden mellan Försvarsmaktens resurser, organisation och uppgifter är uppenbar och måste åtgärdas så snart som möjligt. Enligt vår mening bör ett nytt genomgripande försvarsbeslut fattas så snart som möjligt. Under åren 1999 och 2000 bör den inriktning som skall gälla för försvaret under det närmaste decenniet kunna fastställas. Samtidigt bör de ekonomiska ramarna för de närmaste åren kunna ges. Det moderata förslaget till anslag för 1999 och utgiftsramar för 2000 och 2001 stämmer optiskt relativt väl överens med regeringens förslag, utöver anslaget A 3 för 1999. För 1999 anser vi att nuvarande inriktning bör gälla i väntan på ett nytt beslut. För att säkerställa detta krävs emellertid, i enlighet med tidigare riksdagsbeslut, att Försvarsmakten till fullo kompenseras för effekterna av tillämpningen av anslagsförordningens tillämpning. Därför anslår vi 2,2 miljarder kronor för detta ändamål budgetåret 1999. I utgiftsra- marna för 2000 och 2001 förutsätts dessutom materielanslagen uppräknas med den s.k. teknikfaktor på 1,5 procent som beslutades i såväl 1992 som 1996 års försvarsbeslut. Anslaget A 2 Fredsfrämjande truppinsatser överförs till utgiftsområde 7 Internationellt bistånd. För åren 2000 och 2001 finns i vårt budgetalternativ reserverade under rubriken tillkommande utgiftsbehov på 2,8 respektive 3,5 miljarder kronor. Dessa medel är avsedda för tillkommande behov med anledning av ett nytt långsiktigt försvarsbeslut och kan sålunda komma att tas i anspråk för verksamhet på utgiftsområdet. Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
Tabell 28: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Regeringens budgetförslag visar att ett utbetalningsmål för det svenska biståndet är irrelevant som målbeskrivning. Trots att andelen som avsätts för bistånd i termer av BNI är högre än i regeringens vårproposition blir det i reala termer mindre. Insatser i tredje världen bör inriktas för att utrota fattigdomen. Frihandel och fri företagsamhet är förutsättningar för fattigdomsutrotningen i världen. Militära och civila insatser inom FN:s och OSSE:s ram eller i NATO:s styrka "SFOR" i Bosnien-Herzegovina är Sveriges bidrag till internationell frihet och säkerhet. Inom utgiftsområde 7 bör det skapas en samlad post för Sveriges fredsbevarande verksamhet. Den s.k. Östersjömiljarden försvårar en samordnad strategi för stödinsats- erna till Central- och Östeuropa. Den bör därför upplösas och medlen till- föras det ordinarie Central- och Östeuropastödet. Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar
Tabell 29: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Vi har aktualiserat frizoner i bl.a. Botkyrka. Sådana frizoner skulle kunna innebära stimulanser till kommuner som är särskilt utsatta vad avser arbetslöshet, bidragskostnader, segregation och därmed följande problem. Inrättande av frizoner är inte problemfritt men förslaget bör utredas och prövas. Vi avvisar regeringens förslag om särskilda medel för utsatta bostadsområden och hänvisar till de förslag som presenteras i motion 1998/99:A216 av Carl Bildt m.fl. (m). Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Tabell 30: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Läkemedelsförmånen tas över av staten och en frivillig läkemedelsförsäkring införs. Den beräknas kosta 100 kronor per månad och täcker alla läkemedel. För den som väljer att inte teckna försäkringen träder ett högkostnadsskydd in vid 1 500 kronor. Det nuvarande högkostnadsskyddet på 1 300 kronor för läkemedel och 900 kronor i öppenvården förändras, bl.a. så att det kan sänkas med 100 kronor. Ett avskaffande av receptregistret m.m. ger en besparing på 1 miljard kronor. Vi avvisar regeringens förslag att minska anslaget till arbetet mot aids. Vi höjer det statliga stödet till rekreationsanläggningar för funktionshindrade med två miljoner kronor utöver vad regeringen föreslår. Vi anslår 1,7 miljarder kronor mer än regeringen för kostnader för statlig assistansersättning. Rätten till personlig assistent under skoltid och vid vistelse på dagcenter återinförs. Schabloniseringen av assistansersättningen slopas. Beslutet att flytta finansieringsansvaret för de 20 första assistans- timmarna per vecka till kommunerna bör rivas upp. Vi återställer handikappreformen till vad som gällde från början och rätten för personer som fyllt 65 år att behålla sina personliga assistenter. Vi inför ett särskilt bostadsstöd för funktionshindrade och anslår 100 miljoner kronor under ett nytt anslag. Situationen för de psykiskt funktionshindrade uppmärksammas alltmer. I avvaktan på att regeringen föreslår förbättringar av skyddet anslår vi 300 miljoner kronor för 1999 och 2000 i särskilda stimulansbidrag till kommunerna för att möjliggöra att även de psykiskt sjuka får assistans.
Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Tabell 31: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Kompensationen i sjukpenningförsäkringen skall vara 75 procent. Ytterligare en karensdag införs i sjukförsäkringen från den 1 januari 1999. Våra förslag om lägre skatter på arbetsinkomster gör det möjligt för den enskilde att endera täcka inkomstbortfallet löpande eller spara till en buffert. De sjukskrivningar som beror på trafikolyckor bekostas via den obligatoriska trafikskadeförsäkringen. Premien skall vara densamma oavsett vilket antal fordon man äger. I bl.a. Finland finns sedan många år ett liknande system. Dessa förändringar leder till besparingar på ca 6 miljarder kronor. Finansiell samverkan skall vara huvudregel vid rehabilitering och utgöra en naturlig del av arbetet. Vi har också i vår budgetram för utgiftsområde 10 räknat med ekonomiska vinster av en konkret samordning. Kontrollen av utnyttjandet av sjukpenningförsäkringen och för förtidspensionen bör intensifieras för att ytterligare minska kostnaderna och öka legitimiteten för socialförsäkringssystemen. För att möjliggöra samverkan mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och arbetsförmedlingen anslår vi 200 miljoner kronor till Riksförsäkringsverket 1999 och 2000. Den ökade samverkan väntas leda till att antalet nybeviljade förtidspensioner kan sjunka kraftigt. Besparingen av denna åtgärd uppgår till närmare 7 miljarder kronor 2001. Vi föreslår att arbetsskadeförsäkringen avskaffas och ersätts med en obligatorisk arbetsskadeförsäkring helt utanför statsbudgeten som i större utsträckning tar hänsyn till företagens skadeutfall. Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Tabell 32: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Änkepensionerna skall fr.o.m. den 1 januari 1999 återställas till den nivå som gällde före den 1 april 1997. Omställningspenisionen förlängs från nuvarande sex till tolv månader från den 1 januari 1999. Vi föreslår dessutom att fritidsfastighet eller privat pensionssparande inte skall räknas in vid beräkningen av bostadstillägget. Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Tabell 33: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Kompensationen i föräldraförsäkringen skall vara 75 procent. Havandeskapspenningen samordnas med sjukpenningförsäkringen från den 1 januari 1998. Detta påverkar anslaget för sjukpenning. De förändringar av beräkningen av SGI vi föreslår berör även föräldraförsäkringen. Våra förslag till lägre skatter på arbetsinkomster möjliggör ett högre sparande för tillfälliga inkomstbortfall. Detta ökar tryggheten hos den enskilde. I stället för regeringens barnbidragshöjning 2000 och 2001 föreslår vi ett avdrag på 10 000 kronor per barn och år som införs redan den 1 januari 1999. Det ger barnfamiljerna förbättrat stöd per månad jämfört med regeringens förslag för såväl 1999 som kommande år. Vi accepterar dock höjningen av flerbarnstilläggen. Vi föreslår att regeringen snarast tillsätter en utredning som skall presentera förslag till ett reformerat underhållsstöd. Målet skall vara att stärka föräldrarnas ansvar för de egna barnen, samtidigt som kostnaderna för underhållsstödet minskar. Vårt förslag innebär en minskad kostnad med 400 miljoner kronor 2000 och lika mycket 2001. Barnfamiljernas valfrihet ökar genom att avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader och ett vårdnadsbidrag återinförs. Omfattningen bör även fortsättningsvis vara 24 000 kronor med viss uppräkning avseende åren 1995-1998. Utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet
Tabell 34: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) En allmän arbetslöshetsförsäkring införs från och med den 1 januari 1999, vilket beräknas kosta drygt 400 miljoner kronor. Den skall stimulera den enskilde till aktivt arbetssökande och underlätta en sundare lönebildning. Vi föreslår därför en högre grad av egenfinansiering, som balanseras av samtidiga skattesänkningar. Vidare föreslås förändringar i syfte att också i realiteten göra arbetslöshets- försäkringen till en omställningsförsäkring. Åtgärderna innefattar förändring av arbetsvillkoret, justerad dagpenning, avindexering, en kompensationsnivå på 75 % och successivt införande av en s.k. bortre parentes. Fullt genom- förda (2001) beräknas förändringarna innebära en budgetförstärkning om ca 7 miljarder kronor. Vi avvisar den tillfälliga avgångsersättningen. För ökad tydlighet överför vi de medel under utgiftsområde 14, anslag A 2, som är att hänföra till direkta transfereringar till enskilda till utgiftsområde 13. Överföringen uppgår till totalt 15,4 miljarder kronor för 1999. Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv
Tabell 35: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Arbetsmarknadspolitikens främsta uppgift är att underlätta inträde på arbetsmarknaden. Dagens oöverskådliga system av arbetsmarknadspolitiska stödinsatser bör renodlas. Sålunda avskaffas bl.a. ALU, OTA, API, rekryteringsstöd och resursarbete. I stället anvisas medel för ett modernt lärlingsprogram i företagen för unga arbetslösa samt en arbetsmarknadsutbildning fokuserad på tydliga arbetsmarknadsbehov. Vi föreslår som ovan påpekats att direkta transfereringar till enskilda överförs till utgiftsområde 13. Utgiftsområde 15 Studiestöd
Tabell 36: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Besparingen på vuxenstudiestödet är en konsekvens av att vi räknar med färre platser inom det s.k. kunskapslyftet. De som påbörjat sina studier i regeringens kunskapslyft måste få rimliga förutsättningar att fullfölja sina studier. Vi anslår medel för 102 500 studieplatser inom ramen för kunskapslyftet under 1999, vilket innebär en besparing på 1 239 miljoner kronor under anslaget Vuxenstudiestöd m.m. Vi anslår 1 miljon kronor mer än regeringen under anslaget A 4 i syfte att förstärka bl.a. teckenspråksutbildningen för föräldrar och närstående familjemedlemmar. Vi anslår 1,5 miljoner kronor mer än regeringen under anslaget A 5 med anledning av att antalet läshandikappade högskolestuderande ökade kraftigt med 46 procent under 1997. Fler handikappade studenter kommer behöva litteratur. Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
Tabell 37: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) En fortsatt offensiv satsning på kvalificerad forskning är nödvändig. Vi anslår drygt 400 miljoner mer än regeringen, varav teknisk och naturvetenskaplig forskning tillförs mer än hälften. Resurser till europeisk forskningssamverkan anslås separat och inte på myndighetsnivå. Vi anslår 25 miljoner kronor mer än regeringen per år till Karlstads universitet under den kommande treårsperioden. Vi vill ge en successiv resursförstärkning avseende forskning och forskarutbildning till universiteten i Växjö och Örebro med 10, 15 respektive 25 miljoner kronor mer än rege- ringen per år under 1999, 2000 och 2001. Vår politik för kvalitet och mångfald innebär andra prioriteringar. Riksdagen bör inrätta ett fristående institut för utvärdering av skolornas kvalitet. 229 miljoner kronor avsätts för detta ändamål och för en särskild satsning på kvalitetsutvecklingen av grund- och gymnasieskolan. Modern informationsteknik är ett redskap för att modernisera skolan. En satsning på 3,5 miljarder görs 1999-2001 för att ge alla skolor tillgång till den moderna tekniken och höja lärarnas IT-kompetens. Rejäla insatser för att höja de vuxnas kompetens behövs. I vårt alternativ bygger vi ut den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen till 17 200 platser under 1999. Från år 2000 införs nationell skolpeng. Anslaget har därför räknats upp med ett belopp som motsvarar kostnaden för grundskolan. Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
Tabell 38: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Statens uppgifter på kulturområdet renodlas. Kulturrådet minskas. En ny fond för att mobilisera resurser till den nydanande kulturen inrättas. Efter utbyggnaden av de regionala kulturinstitutionerna kan anslagen för Riksteatern och Rikskonserter minskas. De särskilda medel för bokinköp och läsfrämjande åtgärder som inrättades förra året avvisas även i år. Bokinköp är en lokal fråga. Inköp av konst för kommunernas räkning är ingen statlig angelägenhet. Kulturmiljövården är en prioriterad statlig uppgift. Anslagen till kultur- lokaler och Arbetets museum avvisas. Riksutställningars anslag minskas. Forskningsmedel överförs till Humanistisk-samhällsvetenskapliga forsk- ningsrådet, utgiftsområde 16. Anslagen till folkbildningen minskas. I stället måste verksamheten förnyas inom ramen för befintliga resurser. Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
Tabell 39: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Genom avregleringar kan kostnaderna för Boverket skäras ned. En sammanslagning av Boverket och Bostadskreditnämnden bör övervägas. Räntebidragen minskas och bidrag till nyproduktion skall ej utgå. I gengäld befrias dessa fastigheter från skatt. Kostnaderna för bostadsbidrag sjunker när bidraget renodlas för att enbart gå till barnfamiljer. Ökad kontroll väntas ge besparingar på 100 miljoner kronor fr.o.m. 1999. På sikt skall bostadsbidraget samordnas med social- politiken i övrigt. Länsstyrelsernas kostnader kommer att sjunka i takt med att vår regional- och arbetsmarknadspolitik förändrar arbetsbelastningen ute i landet. Vi avvisar också regeringens stöd till lokala investeringsprogram. Regeringens kraftiga neddragning av byggforskningen framstår som ogenomtänkt, inte minst eftersom konsekvenserna ej presenterats för riksdagen. Vi föreslår att byggforskningen får 75 miljoner kronor mer än regeringen anvisat för att trygga kunskapsförsörjningen i branschen och på högskolorna. Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling
Tabell 40: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) En framgångsrik regionalpolitik måste ta sin utgångspunkt i en genuin förståelse för de villkor för tillväxt och företagande som nya ekonomiska och tekniska förutsättningar skapar. Moderata samlingspartiet förespråkar därför en övergång från kostsamma och ineffektiva bidrag som snedvrider konkurrensen till generella förbättringar av de allmänna villkoren för arbete och företagande. Företagsstöd och andra bidrag i form av regionala utvecklingsbidrag, sysselsättningsbidrag m.m. bör trappas ner de närmaste åren. 1999 bör utgifterna under anslag A 1 minska med en dryg fjärdedel och 2001 med något mer än hälften. Bemyndiganderamen för sådana förpliktelser minskas i motsvarande omfattning. Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård
Tabell 41: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Regeringens förslag innebär att nedrustningen av miljöforskningen fortsätter. Moderata samlingspartiet finner detta oacceptabelt och föreslår att Naturvårdsverket tillförs 80 miljoner kronor för att bibehålla och bygga ut miljöforskningen. Regeringens förslag innebär ett nytt försök att minska kalkningsanslaget. 1997 avvisade riksdagen samma förslag och beslutade att anslaget i framtiden skulle vara på en högre nivå än vad regeringen nu föreslår. Kalkningsverksamheten bör tillföras 20 miljoner kronor för att undvika en ytterligare utslagning av vatten som hotas av försurning. Från utgiftsområdet förs 122 miljoner kronor för år 1999 över till utgifts- område 7 och används för motsvarande satsningar. Utgiftsområde 21 Energi
Tabell 42: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Moderata samlingspartiet motsätter sig den förtida avvecklingen av kärnkraften och de kostsamma subventioner till olika energiåtgärder som är förknippade med avvecklingen. Resurserna bör koncentreras till energiforskning och utvecklande av ny energiteknik. I övrigt bör stödåtgärderna minskas till att omfatta informationsinsatser, utbildning och stöd till insatser som minskar risken för klimatförändringar. Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Tabell 43: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Ett högre anslag till Väghållning och statsbidrag innebär att vi kan satsa resurser på bärigheten på det enskilda vägnätet samt genomföra insatser för att höja den passiva säkerheten i vägnätet. Banverket bör klara sig inom befintlig ram och besparingar genomförs på banhållningen främst genom ökad konkurrensutsättning av produktion och underhåll av banorna. Vi föreslår en återgång till det tidigare banavgiftssystemet för att uppnå en bättre konkurrenssituation på området. Vi anser det inte längre nödvändigt att finansiera olönsam järnvägstrafik. Vi sparar 10 miljoner kronor per år på att myndigheten Rikstrafiken inte förverkligas. Vi avvisar subventioner till en tredje färja vid högsäsong till Gotland och avvecklar sjöfartsstödet. Regeringen föreslår liksom i våras en höjning av bidraget till kostnader för sociala avgifter från 29 000 till 45 000 kronor. Detta ligger till grund för att vår besparing inom sjönäringen ligger något högre än första året. Vi avvisar ersättning till Posten AB för rikstäckande betalningsservice. Vi betraktar det som en förtäckt statlig subvention till Posten. Vi menar att SMHI i högre grad än idag kan avgiftsfinansiera sin verksamhet. Vi föreslår inga besparingar till kommunala flygplatser men vi vill ha en annan konstruktion på anslaget. Stödet skall gå till att köpa trafik, inte till nya terminalanläggningar. Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar
Tabell 44: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Den livsmedelspolitiska utredningen från 1997 visar att svensk livsmedelsproduktion hotas av utslagning till följd av överbeskattning. Moderata samlingspartiet är starkt kritiskt till regeringens budgetförslag som helt saknar åtgärder som undanröjer detta hot. När det gäller utgiftsområde 23, som till största delen omfattar EU-finansierade jordbruksstöd som inte är påverkbara på kort sikt, instämmer dock Moderata samlingspartiet i stort sett i den föreslagna anslagsfördelningen. Moderata samlingspartiet föreslår införande av fri handel med mjölkkvoter samt enklare regler för EU:s miljöstöd, vilket minskar Jordbruksverkets administrationskostnader. Skogsvårdsorganisationen bör tillföras ytterligare 5 miljoner kronor för rådgivnings- och informationsinsatser syftande till ett mer miljöanpassat skogsbruk. Utgiftsområde 24 Näringsliv
Tabell 45: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) Verksamheten med såddfinansiering som administreras av NUTEK bör få ett tillskott på ytterligare 5 miljoner kronor. De tidigare genomförda besparingarna på anslaget för teknisk forskning och utveckling, som innebär att verksamheterna vid The Svedberg-laboratoriet i Uppsala, Onsala rymdobservatorium, Manne Siegbahn-laboratoriet i Stockholm samt MAX-laboratoriet i Lund hotas, bör avvisas. Konkurrensverket bör få resursförstärkning, liksom stiftelsen Sveriges tekniska attachéer. Regeringen har underskattat behovet av insatser på dessa områden. 150 miljoner kronor tas från detta utgiftsområde 1999 och 2000 och används för motsvarande satsningar under utgiftsområde 7. År 2001 förs på samma sätt 250 miljoner kronor till utgiftsområde 7. Besparingar bör genomföras på anslagen för kooperativ utveckling, omstrukturering av statliga företag och Konsumentverket. Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner
Tabell 46: (Förslag i sammandrag (tusental kronor) ) En avreglering av kommunsektorn inleddes under den borgerliga regeringsperioden. Det finns fortfarande ett stort behov av fortsatta avregleringar och förändrade ansvarsförhållanden mellan stat och kommun, inte minst för att stärka den kommunala demokratin. Avregleringar skapar vidare förutsättningar för kommunerna att effektivi- sera sin verksamhet. Vi kommer återigen med förslag som vid ett genom- förande skulle leda till att kommunerna kan använda sina resurser effektivare. Genom ett avskaffande av barnomsorgslagen och en förändring av socialtjänstlagen ges kommunerna betydligt bättre möjligheter att effektivisera sin verksamhet. Våra förslag till förändringar i sjukförsäkringen och familjepolitiken innebär att kommunernas kostnader faller samtidigt som skatteunderlaget ökar. Statsbidraget bör sänkas motsvarande den finansiella förbättring för kommunerna som förslagen medför. I avsnitt 5.7 återfinns en mera omfatt- ande redovisning av våra förslag med inriktning på kommunsektorn.
10 Hemställan Med hänvisning till det anförda hemställs 1. att riksdagen godkänner riktlinjerna för den ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mål för sysselsättningen, 3. att riksdagen med beaktande av ålderspensionsreformen och det moderata förslaget om nationell skolpeng fastställer utgiftstaket för staten, inklusive ålderspensionssystemet vid sidan om statsbudgeten, till 743 miljarder kronor för år 1999, 742 miljarder kronor för år 2000 och 761 miljarder kronor för år 2001 i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 7.7), 4. att riksdagen beslutar att målet för budgetpolitiken skall vara att bruttoskulden i den konsoliderade offentliga sektorn skall minska till högst 60 % av BNP senast år 2002 och till högst 50 % senast 2006 i enlighet med vad som anförts i motionen, 5. att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 1999-2001 och fastställer utgiftstaket för den offentliga sektorn till 1 019 miljarder kronor år 1999, 1 014 miljarder kronor år 2000 och 1 029 miljarder kronor år 2001 i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 7.3), 6. att riksdagen bemyndigar regeringen att under budgetåret 1999 ta upp lån i enlighet med lagen (1998:1387) om statens upplåning med högst det belopp som motsvarar ett beräknat lånebehov med de moderata utgifts- och skatteförslagen i enlighet med vad som anförts i motionen (tabellerna 7.6 och 7.7), 7. att riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret 1999 av förändrade skatte- och avgiftsregler i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 7.6), 8. att riksdagen beslutar om fördelning av utgifterna för budgetåret 1999 på utgiftsområden, i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 7.7), 9. att riksdagen godkänner beräkningen av förändringar av anslagsbehållningar för budgetåret 1999, i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 7.7), 10. att riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för budgetåren 2000 och 2001 som riktlinjer för regeringens budgetarbete, i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 7.7), 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avreglering och konkurrensutsättning av kommunernas och landstingens verksamhet, 12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett grundlagsenligt utjämningssystem i enlighet med vad som anförts i motionen, 13. att riksdagen hos regeringen begär vidgade direktiv för den kommitté som utvärderar det kommunala utjämningssystemet i enlighet med vad som anförts i motionen, 14. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun i syfte att åstadkomma en långsiktigt hållbar lösning i enlighet med vad som anförts i motionen, 15. att riksdagen godkänner beräkningen av utgifterna inom den kommunala sektorn (utgiftsområde 25) i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 27 oktober 1998
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m) Beatrice Ask (m) Anders Björck (m) Carl Fredrik Graf (m) Chris Heister (m) Gun Hellsvik (m) Henrik Landerholm (m) Göran Lennmarker (m) Bo Lundgren (m) Inger René (m) Per Unckel (m) Per Westerberg (m) Elanders Gotab, Stockholm 1999