Det politiska ledarskapet är utmanat. I regel förklaras detta
med en kombination av de skandaler som ägt rum, inte minst
i kommunala bolag och i vissa kommuner, samt att politiker
i besparingstider aldrig kan förvänta sig att vinna
uppskattning. Människors irritation mot beslut som påverkar
dem negativt skulle enligt detta synsätt vändas mot politiker
och politiken i allmänhet.
Naturligtvis ligger det en hel del i detta. Däremot tror jag att problemen
också har betydligt djupare förklaringar än så, vilka det vore oklokt att bortse
från.
Förr - i det gamla Sverige - var politiken enkel. Sverige var ett mycket
materialistiskt samhälle, både i tanke och i praktisk politik. Mänskliga
resurser mättes i kronor och ören. Den svenska modellen konstruerades kring
tanken att ta från dem som hade resurser med hjälp av skatten och ge till dem
som inte hade det via välfärdssystemen. Detta var åtminstone ambitionen i
retoriken.
Dåtidens politiker försökte vinna människor genom ett samhällskontrakt
som löd: Låt oss beskatta, så lovar vi välfärd! Varje samhällsproblem kom
närmast automatiskt att mötas med ökade offentliga åtaganden, utan att
någon egentligen visste om det löste problemen.
Det fanns från början inget mål för välfärdsstatens utveckling. Varje
politisk generation byggde med nya stenar på de äldres murar, med ökade
kostnader som följd. En konsekvens av detta var att det heller inte fanns
någon slutpunkt, eller gräns för statens expansion. "More of the same" blev
en inbyggd kraft i utvecklingen.
Det är förvånande att välfärdsstatens utbyggnad föregåtts av så lite
diskussion i Sverige. Rimligen hade löpande utvärderingar av existerande
system varit påkallade, inte minst i samband med att ambitionsnivån för
välfärdsstaten successivt höjdes.
Ett vet vi, att trots höga politiska ambitioner för välfärdsstaten så har de
sociala problemen inte försvunnit i Sverige. I stället har ett halvt folk
förvandlats till bidragstagare. Antalet hushåll som är direkt beroende av
staten för sin levnadsstandard har troligen aldrig varit större. Närmare hälften
av den vuxna befolkningen är beroende av bidrag för sin försörjning och mer
än 50 procent av hushållens disponibla inkomster kommer från transfe-
reringar. Sårbarheten i människors ekonomi är hög. Eftersom skatterna har
tagit så stor del av människors inkomster, så har det för de flesta också varit
omöjligt att bygga upp ett sparande som är så stort att det kan ge verklig
trygghet. Därmed har vi svenskar gjorts starkt beroende av politiken och de
förändringar i bidragsnivåer och skatter som landets politiker beslutar om.
Att folk sparar eller reducerar sina skulder är i ett individuellt perspektiv
sunt.
När staten, inte minst på grund av strukturella fel i transfereringssystem
och ekonomin som helhet, måste skära i bidragsnivåerna eller höja skatterna,
så blir många hushåll oerhört utsatta. Samtidigt blir hushållen förändrings-
obenägna eftersom det finns en rädsla för att en grundläggande förändring -
inte minst kortsiktigt - skulle försämra den egna situationen än mer.
"Stora grupper med låga inkomster har svårt att klara sig med de skatter de
är tvungna att betala", har Kjell-Olof Feldt sagt i Svenska Dagbladet.
Människor är beroende av bidrag inte bara på grund av låga inkomster, utan
minst lika mycket därför att de skattas till bidragsberoende. Skatterna är
hushållens största utgift.
? Var femte låginkomsttagare - rättare sagt normalinkomsttagare - får
mindre kvar efter skatt än socialbidragsnormen säger vara skälig
levnadsstandard.
?
? Ett genomsnittligt socialbidragshushåll betalar 23.000 kronor i skatt
och får 21.000 kronor tillbaka i socialbidrag.
?
I takt med att politiken och välfärdsstaten tappade
fokuseringen att hjälpa dem som verkligen behövde hjälpen,
så började det politiska samhällskontraktet att förändras. Det
kom i tysthet att lyda: Ta från alla - ge till alla, men främst
till medelklassen och särintressen, på vilka vi politiker
baserar vår makt! Eller: Ta efter politikens behov - ge efter
politikens behov! Bara en fjärdedel av transfereringarna
omfördelar mellan olika människor. Den svenska
omfördelningspolitiken är inte minst på grund av de generellt
höga skatterna en myt.
Någonstans i den svenska välfärdsstatens utveckling gick det fel.
Välfärdsstaten kom att konstrueras så att den fungerar i goda tider, men
fallerar i dåliga, då behoven är som störst. Sverige har hårdraget fått ett
pensionssystem som fungerar utan pensionärer, en A-kassa som fungerar
utan arbetslösa och en sjukvård som fungerar utan sjuka.
Det är ett välfärdsstatens och politikens moraliska svek vi sett. Politikerna
har lovat att staten skall ge människor välfärd, bara alla accepterar höga
skatter. När hjälp som mest behövs, riskerar systemen att fallera och
bidragen att skäras ner. Det säger sig självt att ett sådant system i grunden
måste förändras.
Socialdemokraterna ägnade den förra mandatperioden åt att göra precis det
som partiet i opposition lovat att bekämpa. Regeringen sänkte förmåner och
höjde skatter för människor. Många människor klämdes ekonomiskt från två
håll. Sedan - lagom till valet - blir partiet ånyo alla de goda gåvornas givare.
Tala om bristande trovärdighet.
Marginalskatterna och marginaleffekter som uppstår genom kombina-
tionen av marginalskatterna och bl.a. tanklöst konstruerade barnomsorgs-
taxor gör att svenska folket inte heller kan öka sitt ekonomiska utrymme
genom att arbeta mer. Många svenskar saknar möjlighet att påverka sin
ekonomiska situation. Vilken utsatthet innebär inte detta?
I grunden beror problemen på de stora offentliga utgifterna. Regeringen
vill lösa problemet med barnomsorgstaxornas effekt genom att öka utgifterna
ännu mer.
Samhällskontraktet mellan människor och politiken har brutits. Det leder
naturligen till stor upprördhet. Detta är en del av förklaringen av problemen i
dagens Sverige, men vi måste gå djupare.
Rusta Sverige för
kunskapssamhället
Sveriges problem beror till stor del på att politiken varit så
materialistiskt inriktad; på att mänskliga resurser mätts så
enögt i kronor och ören. Att politik varit fördelning av
pengar har resulterat i att Sverige idag står dåligt rustat för
kunskapssamhället.
Idag mäts mänskliga resurser inte i kronor och ören utan i kunskap,
engagemang, idérikedom och ansvarstagande - ett mjukt kapital.
Vi är på väg att få en allt tydligare indelning av folket - efter kunskap. Den
nya uppdelningen av människor är hårdare än den gamla ekonomiska -
antingen har man tillräcklig kunskap för ett arbete eller så har man det inte.
Det är hårdraget ett digitalt förhållande, vilket framgår t.ex. av arbetslös-
hetsstatistiken för långtidsarbetslösa.
Ett grundläggande problem är att dagens välfärdssystem riskerar att bli allt
mer irrelevanta. De är materiellt inriktade verktyg för politikens omför-
delning av pengar. Problemet nu är att vi är på väg att få en permanent
underklass, där klassen baseras på kunskapsnivå. På det problemet saknar
välfärdssystemen och välfärdsstaten svar.
Mänskliga resurser i form av kunskap går inte att politiskt överföra från en
person till en annan. Det går inte att via beslut kring ett sammanträdesbord ta
kunskap från en person och ge till en annan. Att tillägna sig kunskap kräver
egen vilja att lära och utveckla sig, engagemang och nyfikenhet.
Här syns den svenska modellens systemfel. Den fungerar inte, biter inte på
det nya Sveriges problem. Trots detta fortsätter många politiker med
retoriken om hur det tidiga industrisamhällets ekonomiska transfererings-
lösningar skall lösa det nya Sveriges problem. Detta är den grundläggande
orsaken till varför politiken och det politiska ledarskapet är på väg att
förlora
sin legitimitet.
Tas inte steget från välfärdsstatens kollektivistiska och materiella system
nu, när det kan ske under ordnade och planerade former, så kommer det
istället att tvingas fram i nästa lågkonjunktur av statsfinansiella problem.
Regeringen har tvärtemot den egna retoriken inte sparat, utan ökat de
offentliga utgifterna och skatterna. Därmed blir finanserna än konjunktur-
känsligare.
Konsekvenserna för hushållen kan i nästa lågkonjunktur bli oerhört svåra
att bära eftersom utrymme inte har getts för dem att bygga upp egna
skyddsnät. Ingenting skulle vara ett större politiskt misslyckande.
Ett segregerat Sverige
Om trenden dras ut med socialdemokratisk kollektivistisk
och enögt materiell politik kommer sannolikt Sverige att bli
än ett starkare segregerat samhälle. Jag tänker inte bara på
segregation av invandrade och infödda svenskar, inte heller
bara på att klyftorna kommer att öka mellan dem som har
och dem som inte har arbete. Det finns en betydande risk för
segregation som utgår från skillnader i kunnande och
kompetens, snarare än från ekonomiska resurser.
Ekonomiskt utanförstående blir utfallet av detta. Mycket
tyder på att vi - om inget görs - kan komma att få en
arbetsmarknad och därmed ett samhälle uppdelat i fyra skikt:
- Arbetslösa - människor vars utanförstående köps med höjd A-kassenivå.
-
- Människor i offentlig sektor och hemmamarknadsindustri - de kommer att
ha relativt trygga arbeten, men med låga löner.
-
- Människor i exportindustri - de kommer att ha relativt höga löner, men
vara konkurrensutsatta och därmed inte ha lika trygga arbeten.
-
- En elit - som kommer att finnas inom samhällets olika sektorer.
-
Politisk dogmatism är ett allvarligt hinder för människors
utveckling idag. Ungdomar hindras av politisk trångsynthet
från att via rimliga ingångslöner komma in på
arbetsmarknaden. Föråldrat politiskt tänkande har gjort att
dagens beslutsfattare bestämt att arbetslöshet är bättre för en
ung människa än låg ingångslön. Människor som är vana att
arbeta med sina händer och vars arbeten till del
rationaliserats bort i industrin hindras idag att få arbete av att
samma politiker vägrar se poängen med en sansad
beskattning av den privata tjänstesektorn. Också för dessa
människor har dagens beslutsfattare gjort valet att
arbetslöshet är bättre än arbete.
Problemet är inte att alla människor inte är likadana, arbetar för samma
lön, lika många timmar, lika länge i livet. Det är det statiska som är
problemet. Det är hindren för människor att växa - och börja växa - som är
allvarliga. Låga ingångslöner är inget hot, inte heller låga löner inom
tjänstesektorn, så länge som samhället möjliggör och uppmuntrar social
rörlighet. Problemen kommer om människor mot sin vilja låses fast i
låglönejobb av marginaleffekter, skatter, bristande utbildningsmöjligheter
m.m. Brutalt uttryckt: Det är ett problem om vissa människor aldrig ges
möjlighet till annat än att vända hamburgare, men det är en välsignelse att en
stor del av landets ungdomar får sitt första arbete i en hamburgerbar.
Arbetslivet är en trappa där ansvar och löneökningar följer av egen
utveckling. För att ge arbetslösa möjlighet till arbete måste lönebildningen
förändras och arbeten med låga löner accepteras. För att ge alla människor en
rimlig levnadsnivå skall människor med riktigt låga inkomster inte betala
skatt alls eller t.o.m. få negativ skatt, dvs. pengar tillbaka från staten.
De svenska "välfärdssystemen" måste inriktas på att uppmuntra,
möjliggöra och stödja att människor växer. Att överföra kunskap är viktigare
än att överföra pengar. Det är naturligtvis inte så att människors ekonomiska
standard är ointressant. Pengaöverföring behövs för att ge människor en
rimlig levnadsnivå och fördelningspolitiken bör stärkas vad gäller dem som
har dem minsta ekonomiska resurserna. En stor del av bidragen kan dock
växlas över i sänkta skatter. Poängen är att pengaöverföring är kortsiktig
hjälp. Kunskapsöverföringen är däremot nödvändig för att människor skall
kunna växa och själva bygga sig en bättre materiell framtid. Det handlar inte
om allmänbildning, utan om kunskap som kan bidra till människors
försörjning.
Risken är att bidrag kan användas för att köpa människors tystnad. Alltför
många har intresse av det. Tänk ett slag på A-kassans utformning:
Regeringen har intresse av att det inte står tusentals arbetslösa och
demonstrerar mot hårda ekonomiska villkor utanför Rosenbad. De arbetslösa
har ett legitimt och fullt begripligt intresse av att kunna leva på en
acceptabel
standard. Facket har ett intresse av att andra än de egna medlemmarna betalar
för A-kassan och av att hålla reservationslönerna uppe. Resultatet lär bli
höjning av A-kassan, men inte fler arbeten för de människor som idag är
arbetslösa. Det lönar sig bättre politiskt att angripa symptomen än de
verkliga problemen, i det här fallet att ekonomin fungerar så dåligt att
människor inte kan få jobb. Resultatet riskerar bli att fler människor blir
permanent utanförstående.
Det är viktigt att människor känner att de kan påverka sin situation. Det
vore farligt om dagens stela och icke-fungerande arbetsmarknad bestod. Då
skulle människor stängas ute från arbete, respektive låsas fast i låglönejobb.
Rörligheten och möjlighet till kompetenshöjning är nyckeln till ett samhälle
utan ökad segregation. Att utveckla och motivera människor till utveckling är
den stora utmaningen. En politik för detta får inte var fördömande, utan
baseras på viljan att alla skall komma med på tåget mot framtiden.
Grupp mot grupp-politik
Det finns annars en uppenbar risk att det sena 1990-talets
politik kommer präglas av "grupp mot grupp-politik". När
den ekonomiska kakan inte växer ökar konkurrensen om de
förmåner och nyttigheter som finns idag. Intressegrupper
söker genom politiska påtryckningar gynna de egna
medlemmarna på bekostnad av andra.
Samtidigt, när välfärdssystemens legitimitet minskar, när insatserna inte
upplevs riktas till rätt människor - ja, då ökar risken för att människor och
grupper kommer att kräva sin rätt, eller sin del av kakan, alldeles oavsett
reella behov. Vi får ett slags kvotering av välfärd. Min grupp betalar si och
så mycket i skatt, därför skall vi ha si och så stor del av kakan, kan det låta.
Särintressenas ambitioner kommer allt tydligare i konflikt med det
allmänna bästa.
Ett exempel ger fackets allmänna inställning till dagens arbetsrätt, som
upprätthåller en klyfta mellan dem som har arbete och dem som står utanför.
De s.k. trygghetslagarna ger trygghet åt vissa, men total otrygghet åt andra,
genom att de gör tröskeln till arbete mycket hög. Ett annat och än tydligare
exempel ger Handels som nyligen medvetet valde att driva fram så dyra
löneavtal att tusentals människor försattes i arbetslöshet. Avtalen var kanske
bra för dem som satt tryggt och fick behålla jobbet, men katastrofala för dem
som fick sluta.
De människor som saknar politisk påtryckargrupp riskerar att hamna vid
sidan av. Vem talar i dagens Sverige för den enskilda människan utanför de
stora kollektiven? Det politiska priset för att vidta åtgärder som riktar sig
mot
politiskt ofarliga grupper - som änkor eller handikappade - har den här
mandatperioden visat sig vara lågt. Alltför lågt.
Det är likaså möjligt att vi tvingas uppleva mer av politik inte bara för
grupper utan också mot vissa grupper, som flyktingar, arbetslösa eller
ungdomar. Naturligtvis ger dåliga tider grogrund för detta, men det är inte
hela förklaringen. Motsättningarna stammar från postulatet att det är rätt och
rimligt att politikens uppgift är att i mycket stor utsträckning omfördela
ekonomiska resurser mellan människor, inte att skapa växande resurser och
människor. Därför är det inte underligt att missnöje riktas mot grupper som
rätt eller fel anses ta för stor del av kakan. Fördelningen är ett
nollsummespel.
Politiken måste vara
fristående från intresse-
grupperna
Det finns anledning att varna för att enfrågepartier, eller
partier med uttalat syfte att arbeta för att gynna en viss
grupps intressen, kan försvåra politikens roll som den
institution som skall klara att väga samman olika gruppers
intressen.
Både partierna som organisationer och de politiska församlingarna har som
uppgift att integrera olika intressen för hela samhällets bästa. Grupp-
konflikterna och särintressena flyttar med kategoripartier eller intressepartier
in i de politiska församlingarna och kan därmed förlama arbetet.
Det finns en risk att partierna möter intressegruppernas krav på
tillmötesgående av särintressen genom att kvotera uppdrag till företrädare för
dessa grupper. Det allvarliga med kvoteringar i svensk politik är att på sikt
en situation kan skapas där allt annat än kompetens och de personliga
egenskaperna styr rekryteringen av politiker. Kön, ålder, hudfärg, bostadsort
osv. blir viktigare än vilja, kunnande och erfarenhet. Då uppstår en situation
där den politiska insatsen som en person gör inte spelar värst stor roll längre.
Politiker förlorar då möjligheten att påverka sin situation genom eget
arbete. Få saker torde vara mer demoraliserande för det politiska livet och
beslutens kvalitet. Kvoteringar motverkar därför synnerligen effektivt
rekrytering av kompetenta politiker. Det är inte ökade gruppkonflikter
politiken behöver, utan ökad individualism.
En ny vision för Sverige
Det behövs en ny vision för Sverige. Politiken står inför en
stor pedagogisk utmaning: För det första att övertyga
människor om att stöda förändring trots att många känner
motvilja mot och osäkerhet inför just förändring. För det
andra att i ett land av gruppintressen få människor att rösta
för det allmänna bästa. Visionen behövs för att få människor
att känna trygghet i förändringen. Det handlar inte om att
konstruera en ny allomfattande politisk modell, utan snarare
om att visa vägen mot framtiden.
Framtidens Sverige beskrivs ofta som kallt. Människor som inte är unga
och välutbildade men ändå erfarna kommer att slås ut från arbetsmarknaden,
sägs det ofta. Bara de starkaste överlever, sägs det vidare. Den bilden menar
jag är felaktig. Framtidens samhälle kan lika gärna beskrivas som mjukt -
betydligt mjukare än det gamla industrisamhället.
I det gamla Sverige sågs människor i arbetskraften som mot varandra
utbytbara för arbetsuppgifter som inte var kvalificerade eller krävde teoretisk
kompetens. Johansson kunde flyttas från det löpande bandet och ersättas med
Bengtsson - och ingen märkte någon skillnad. Det var uttryck för en
mekanisk och ganska kall människosyn. Välfärdsstaten byggdes som svar på
detta, men organiserades också som en spegel av den tidens samhälle.
Välfärdssystemens organisation är ett arv från det tidiga industrisamhället.
Den har baserats på en ideologi som utgår från grupptänkande och en
kollektiv syn på samhället.
Välfärdsstatens funktion är långt ifrån alltid värst mänsklig - och kan
närmast per definition inte heller vara det. Precis som i arbetslivet har
människor i välfärdssystemen setts som utbytbara kuggar. Det är människor
som skall försvaras av politiken - inte systemen. Politiken måste se enskilda
människor och inte kollektiv eller system.
Idag och i framtiden är människors kunnande, engagemang och
ansvarstagande företagens viktigaste konkurrensmedel. Ju duktigare vi är,
desto bättre går det för Sverige. Varje medarbetares personliga utveckling
och initiativförmåga ställs i centrum. Det är en oerhört positiv förändring.
Det går inte att flytta bort Johansson och sätta in Bengtsson vid det löpande
bandet utan att det ger betydande effekter.
Industrisamhällets klasspartier är dömda till glömska just genom att de tar
sin utgångspunkt i ett samhälle utan rörlighet och individualism, där
människor kan delas in i grupper och kollektiv med samma påstådda behov,
ideal och vilja.
Striden mellan socialdemokrater och moderater om individualismen är
avgjord. Människor är inte längre direkt utbytbara mot varandra.
Arbetsmarknaden är individualiserad idag, precis som många människors
och framförallt ungdomars livssyn. Egentligen är det numera bara det
politiska systemet och därmed den offentliga sektorn och välfärdssystemen
som inte är individualiserade. Näringslivet är det redan närmast fullt ut.
Politiken har blivit en bromskloss i samhällsutvecklingen.
Den politiska debatten bör istället handla om hur politiken skall anpassa
sig till - och främja - ett individualiserat samhälle. Den politik för
avreglering, skattesänkning och reformering av välfärdssystemen såsom den
formulerades i slutet på 1980-talet är fortfarande i högsta grad relevant för
att
få fart på Sverige. Därtill kommer dock att samma politik skulle ge en rad
andra positiva effekter än de som partierna traditionellt talar om, och som
kanske upplevs än mer relevanta av människor.
Individualiseringen är antiauktoritär. Den bygger på att enskilda människor
själva växer och får större ansvar och möjlighet att påverka sin situation.
Politiken kan, skall och måste träda tillbaka till förmån för människors
växande inflytande över sina egna liv. Politikens roll blir annorlunda i den
nya situationen. Politiker skall ge samhället spelregler, ge alla människor
goda förutsättningar för utbildning och personlig utveckling, garantera att
människor inte faller igenom de sociala skyddsnäten osv. - men rollen som
föräldrar åt svenska folket får politikerna lämna.
Utmaningen ligger i att skapa förutsättningar för ett samhälle där
medborgarna kan stå på egna ben. Förutom det rent moraliskt riktiga i detta,
så undanröjer det risken för att vissa grupper blir syndabockar när väl-
färdsstatens resurser minskar.
När det socialdemokratiska folkhemmet byggdes skapades en känsla av att
landet var på väg mot någonting bättre. Det gjorde att människor accepterade
att vägen dit kunde vara tuff och att bättre tider inte kom omedelbart. I själva
verket har välfärdsstaten under huvuddelen av sin existens sett helt
annorlunda ut än idag, mindre till både faktiskt omfång och ambitioner.
Framtidens politiska spelplan kommer att avgöras av ett enda ord - empati
eller medmänsklighet. Inga människor kommer att vilja acceptera färden mot
framtiden och förändring om de inte kan lita på politikernas goda intentioner.
En individualistisk människosyn ger god grund för medmänsklighet. Det
ställs stora krav på de politiker som talar om vikten av ideella insatser och
eget ansvar för att lösa viktiga samhällsproblem, att också visa vägen genom
att vara goda exempel. Ansvar för den sociala situationen i samhället går inte
att delegera till socialarbetare eller köpa sig fri från via skatten. Det är
något
för alla och envar att ta. Det är en trovärdighetsfråga.
Det är någonstans här en ny borgerlig vision bör ta sin utgångspunkt, med
visionen av ett samhälle där människor stärks i sin vardag, där politiken
inriktas på att ge möjligheter för alla att klara sig i ett kunskapssamhälle.
Där
oket av att vara beroende av politiska beslut för att klara sin vardagsekonomi
försvinner. Där segregation möts med satsningar på den enskildes kompetens
och möjligheter att utveckla sig själv. Där valfriheten att välja också kan ge
positiva former av segregation, t.ex. att människor väljer att bo samman med
andra från samma land utan att fördenskull slås ut från samhället i övrigt.
Politikens problemen är ett symptom på samhällsförändringar, som i
grunden är positiva, men som utmanar politikens hegemoni och ställer krav
på förändring.
Politiken måste inriktas på att stärka människan framöver. Människan -
inte kollektiven. Bara i ett Sverige där enskilda människor kan, får och
uppmuntras att växa kommer ekonomin och därmed välfärden att på allvar
kunna växa. I ett samhälle där människor växer ökar välfärden också genom
möjligheter att förverkliga egna livsprojekt.
Det är därför visionen bör vara ett växande Sverige genom växande
människor.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förutsättningarna för att skapa ett växande Sverige genom
växande människor.