med anledning av prop. 1997/98:160 Kontoföring av finansiella instrument och kostnadsinformation till fondandelsägare
Hushållens sparande i värdepappersfonder har vuxit under
senare år och fått en betydande omfattning. Under de senaste
tre åren har de direktägda innehaven av fondandelar ökat
från 125 miljarder kronor till ca 270 miljarder kronor. Därtill
kommer ett indirekt ägande, t.ex. genom
försäkringssparande. Fondandelar torde utgöra ca en
tredjedel av hushållens finansiella nettoförmögenhet.
Även om den senaste tidens börsoro kommer att påverka både värdet av
hushållens fondinnehav och benägenhet att spara i fonder, torde det vara
rimligt att räkna med att fondsparande kommer att representera en avsevärd
del av hushållens finansiella sparande framöver.
En ökad och förbättrad information om de kostnader som är förknippade
med hanteringen av fonder är därför viktig, särskilt när fondsparande vidgas
till personer som har begränsad erfarenhet av bl.a. aktiemarknaden.
Den första utgångspunkten i en marknadsekonomi när det gäller
information till de berörda bör inte vara att lösa detta genom regleringar. Det
viktigaste är att det finns en fungerande konkurrens och möjligheter för nya
aktörer, inhemska eller utländska, att komma in på marknaden. Detta skapar
en press på producenterna att anpassa sig till de krav på information som
kunderna ställer. Det är därför ingen självklarhet att det behövs så
långtgående åtgärder som regeringen föreslår i proposition 1997/98:160.
Mot bakgrund av att detta område präglas av fåtalskonkurrens och att
många nytillträdande sparare har liten eller ingen erfarenhet av fondsparande
kan det finnas ett motiv för offentligreglering av informationen inom
området.
En brist i sammanhanget är att de krav som kommer att ställas på
fondbolagen enbart kan avse de svenska bolagen medan de bolag som är
registrerade i något annat land inom EES-området kommer att följa enklare
regler, i allmänhet de krav som ställs i enlighet med det s.k. UCITS-
direktivet (EG:s direktiv 85/611 EEG ). Det kan därför komma att framstå
som om utlandsbaserade fonder tar ut lägre kostnader än de svenska utan att
så är fallet. Finansiella tjänster är just det slag av expansiv verksamhet med
hög lönebetalningsförmåga som det är ett vitt spritt politiskt intresse av att
Sverige ska kunna ha i framtiden. Det skapar ingen bra miljö om sådan
verksamhet i Sverige belastas med pålagor som inte kan bevisas ha andra
påtagligt positiva effekter. Regeringen lyckas inte visa att detta är fallet med
det aktuella propositionsförslaget.
I debatten om propositionen, och den promemoria som denna är baserad
på, har det påpekats att det är tveksamt om en redovisning av det slag
regeringen föreslår ger fondspararen den information som han/hon verkligen
har nytta av. Finansinspektionen har t.ex. i sitt remissvar över promemorian
anfört att informationsskyldigheten bör begränsas till att avse kostnader för
förvaltning, förvaring och tillsyn. Övriga kostnader, som t.ex. courtage, är
mera direkt hänförliga till finansiella transaktioner, som är förknippade med
den ekonomiska förvaltningen av fondtillgångarna och det är svårt att dra
slutsatser av information om dessa kostnader utan att de sätts i relation till
utvecklingen av portföljförvaltningen. Andra påpekar att det är nödvändigt
att de samlade kostnaderna ställs mot fondens utveckling och risktagande för
att ge en rättvisande bild för fondandelsägaren.
Förvaltningsavgiften kan sägas vara den enda avläsbara framåtblickande
kostnadsposten och är därmed viktig för ställningstagande om vilken eller
vilka fonder som fondspararen vill utnyttja. Övriga kostnader kan komma att
variera kraftigt från år till år beroende på vilken aktivitet som fonden anser
vara positiv för fondförmögenheten vid givet risktagande.
Regeringen pekar själv på möjligheten att courtaget bakas in i kurserna
och därmed inte kommer in i redovisningen till fondandelsägaren.
Regeringens enda argument i sammanhanget är att Finansinspektionen bör
uppmärksamma om så sker.
Både fondbolagen och Premiepensionsmyndigheten kommer att belastas
hårt med arbete för att kunna tillgodose det informationskrav som pro-
positionen innebär. Detta dessutom under en period när mycket arbete och
knappa dataresurser måste läggas ner på att klara de problem som millennie-
skiftet innebär.
De problem som regeringen inte lyckats prestera någon lösning på trots de
omfattande krav på information som ställs i propositionen visar på vikten av
att gå fram i rimligare takt. En lösning kan vara att gå på den linje som
Finansinspektionen valt i sitt remissvar, att informationskravet begränsas.
Därutöver behöver ytterligare utredning göras om vilken ytterligare
information som rimligen kan behövas för att fondspararen skall kunna fatta
rationella beslut. Det är inte minst viktigt att spararen informeras om
skattekostnaden för att förändra sitt fondinnehav.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att den individuella kostnadsinformationen i ett
första steg begränsas till att avse kostnader för förvaltning, förvaring och
tillsyn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att behovet och kostnaderna för information om totalkostnaden
och skattekostnaden för en rationell fondförvaltning utreds vidare med
hänsynstagande till erfarenheterna av steg 1.