med anledning av prop. 1998/99:100 1999 års ekonomiska vårproposition
InnehållSammanfattning
Inledning
De övergripande målen för den ekonomiska politiken bör
vara att skapa förutsättningar för snabb tillväxt, en kraftig
ökning av antalet nya arbetstillfällen, en god
realinkomstutveckling och minskat bidragsberoende.
Sveriges problem är strukturella. Det behövs en ny ekonomisk politik, som
syftar till att stärka incitamenten till företagande, arbete och förkovran och
som bygger på enskilt ägande och fri konkurrens.
Politiken måste också präglas av en insikt om de ändrade förutsättningar
som följer av en alltmer integrerad världsekonomi. Det ställer nya krav på
den nationella politiken men öppnar också stora möjligheter.
Sedan 1970 har tillväxten och välståndsutvecklingen i Sverige varit sämre
än i flertalet jämförbara länder. Den stora arbetslösheten lägger tunga bördor
på medborgarna. Färre får försörja fler vilket har lett till att de redan höga
skatterna nått nya rekordnivåer.
En grundläggande uppgift för att bryta denna utveckling är att skapa goda
betingelser för företagande. Vi måste då bryta med gamla föreställningar.
Sverige har under hela 1900-talet byggt sitt välstånd på ett antal stora
exportföretag som producerat för andra marknader än den inhemska. Under
senare år har Sverige blivit beroende av några få av dessa företag i en
utsträckning som saknar motstycke i vår moderna ekonomiska historia. När
nu de stora företagen tenderar att flytta och de nya växande företagen är för
få, fortsätter urholkningen av välståndsutvecklingen.
Sverige står inför ett vägval. Det ena alternativet är att fullfölja den
inriktning som präglar den socialdemokratiska politiken i dag. Det andra är
att skapa de nya villkor som ett nytt, växande företagande behöver. I det
förra fallet klamrar man sig fast vid höga skatter, fortsatta regleringar och
statliga insatser. Alternativet är färre regleringar, större individuell frihet
och
betydligt lägre skatter på inkomster och företagande.
Ekonomiska utsikter
Tillväxten i världsekonomin förväntas bli lägre i år än 1998.
Även i Sverige försvagas tillväxten. Regeringen reviderar i
vårpropositionen ned den till 2,2 % i år. Det innebär att
regeringen inte överskattar den framtida tillväxten på samma
tydliga sätt som valåret 1998. Det finns emellertid tendenser
- både internationellt och här hemma - som pekar på att
BNP-ökningen i år lika gärna kan hamna under som över 2
%.
Regeringen har nu också tvingats revidera ned sin prognos för den öppna
arbetslösheten. Regeringens mål att nå ner till 4 % vid sekelskiftet kommer
inte att nås. Den öppna arbetslösheten är emellertid endast en del av
undersysselsättningens problem. Den totala arbetslösheten inklusive personer
i olika åtgärder ligger i dag obetydligt under den nivå som gällde när
Socialdemokraterna övertog regeringsansvaret. Nästa år väntas totalnivån
fortfarande ligga klart över 10 %.
Besvikelsens dokument
Vårpropositionen medför svikna förväntningar. I
regeringsförklaringen efter valet utlovades åtgärder för ökad
tillväxt och fler jobb, och flera departement slogs samman
till ett superdepartement, lett av två tillväxtministrar. Trots
klara varningssignaler, som tendenser till utflyttning av
företag och välutbildad arbetskraft, har regeringen mest
åstadkommit tomt prat.
Utfästelser om en aktiv Europapolitik har också svikits. Inte heller i
vårpropositionen lämnas något besked om regeringens syn på den viktiga
frågan om eurons införande i Sverige. Detta har fått negativa konsekvenser
för Sverige, såväl ekonomiskt som politiskt. Sveriges utanförskap minskar
företagens vilja att satsa och verka i Sverige och reducerar inflytandet inom
EU, även utanför det ekonomiska området.
Trots att energiförsörjningen är av stor betydelse för möjligheten att få till
stånd ökad tillväxt och fler jobb nämns inte energipolitiken annat än i
förbigående i vårpropositionen. Det från kostnads- och miljösynpunkt
oansvariga beslutet att i förtid avveckla kärnkraften nämns inte alls.
Svag budgetpolitik
Regeringen försöker i finansplanen ge en bild av att de
offentliga finanserna nu kontinuerligt förstärks och att de
uppvisar betydande överskott. Rensat från större
engångseffekter är det statliga budgetsaldot i själva verket
negativt varje år fram till 2002.
Regeringen anger att den skall sälja av statliga bolag för 140 miljarder
kronor fram till år 2002. Någon redogörelse för vilka försäljningar som
planeras lämnas emellertid inte. Hur man skall erhålla stöd för privati-
seringarna från Vänsterpartiet, som av ideologiska skäl redan motsatt sig
regeringens tidigare betydligt mindre ambitiösa planer, framgår inte heller.
De offentliga finansernas konjunkturkänslighet är fortfarande stor. I sina
prognoser för statsbudgetens saldoutveckling räknar inte regeringen med
några konjunktursvängningar. Men skulle den ekonomiska utvecklingen bli
sämre än vad regeringen förutser, kommer också de offentliga finanserna att
utvecklas sämre.
Ekonomisk politik för stabilitet och
tillväxt
Att den svenska tillväxten halkat efter den i övriga OECD-
länder beror framför allt på att ett högt skattetryck och olika
regleringar minskat effektiviteten i ekonomin. Offentliga
monopol, omfattande transfereringar och inskränkt valfrihet
leder förutom till minskad frihet för medborgarna också till
felaktig fördelning och sämre utnyttjande av de totala
ekonomiska resurserna. På medellång sikt bör de offentliga
utgifterna åtminstone tas ned mot 50 % av BNP, vilket
medför att skattetrycket kan sänkas till genomsnittlig
europeisk nivå. Det uppkomna utrymmet bör till
övervägande del användas för att successivt sänka
inkomstskatten med inriktning på låg- och
medelinkomsttagare. Därutöver krävs att överbeskattningen
av företagande och investeringar elimineras. Våra förslag i
denna motion innebär att utgifternas andel av BNP sjunker
med 3 procentenheter och skattetrycket med 4
procentenheter år 2002.
Normen för budgetarbetet bör vara att de offentliga finanserna skall vara i
balans över konjunkturcykeln. Eftersom vi räknar med att en stor del av den
förbättring av de offentliga finanserna som regeringen kalkylerar med är
konjunkturellt betingad, kan inte hela förbättringen användas för över-
föringar till den privata sektorn.
I vårt budgetalternativ räknar vi med ett finansiellt sparande på drygt 41
miljarder kronor 2000, drygt 54 miljarder kronor 2001 och drygt 60 miljarder
kronor 2002. Sammantaget innebär det ett finansiellt sparande som under
treårsperioden överstiger regeringens med drygt 35 miljarder kronor.
Med regeringens tillväxtantaganden och budgetalternativ, som inkluderar
betydande överföringar från AP-fonden och intäkter från företags-
försäljningar, kommer skuldkvoten att minska till 51 % av BNP år 2002.
Med samma antaganden och det moderata budgetalternativet skulle skuld-
kvoten detta år understiga 50 %.
En källa till oro för Sveriges ekonomiska utveckling är osäkerheten
beträffande Sveriges förhållande till euron. I regeringsföreträdares uttalanden
är invändningar mot införande av den gemensamma valutan mer vanligt
förekommande än entusiasm. Enligt vår uppfattning bör regeringen snarast
klargöra att den avser att verka för snabbt införande av euron i Sverige och
att den som en bekräftelse på detta ansöker om vårt lands anslutning till
ERM2.
En social skattepolitik
En politik som syftar till att skapa förutsättningar för de
flesta att kunna leva på sin lön måste stå på två ben. Det ena
är en kraftfull skattesänkningspolitik, som syftar till att växla
lägre skatter mot minskat behov av bidrag och offentliga
subventioner. Det andra benet är reformer som syftar till att
stärka tillväxtkraften i ekonomin, så att den höga
arbetslösheten kan pressas tillbaka.
För de kommande tre åren lägger vi - förutom de förslag som gäller
företagande och investeringar - fram konkreta förslag om skattesänkningar
på arbete, boende och familjer. Dessa förslag innebär att målet för marginal-
skattereformen - 30 procents inkomstskatt för de flesta och 50 procents
högsta marginalskatt - åter nås.
För att kompensera för de kraftiga egenavgiftshöjningar som skett de
senaste åren föreslår vi att ett förvärvsavdrag successivt införs. Det uppgår år
2000 till 8 % av den kommunalt taxerade inkomsten upp till taket för
egenavgifter. Det höjs 2001 till 10 % och 2002 till 12 %.
Genom att staten tar över kostnader från kommunerna skapas utrymme för
sänkt kommunalskatt med 1 krona 2001 och ytterligare 1 krona 2002. Ett
särskilt grundavdrag på 10 000 kronor per barn införs vid den kommunala
beskattningen samtidigt som det allmänna grundavdraget och det särskilda
grundavdraget för pensionärer höjs till 10 000 kronor.
Fastighetsskatten sänks till 1,0 % 2002 och enbart hälften av markvärdet
räknas som underlag för skatt.
Det gemensamma ansvaret
Medborgarna i Sverige kan och vill ta allt större personligt
ansvar. Självständigheten, den värdemässiga mångfalden och
den individuella frimodigheten ger många människor nya
möjligheter. Det innebär samtidigt att krav kan ställas på ett
större personligt ansvarstagande.
Vi vill genomföra en välfärdsreform som syftar till att medborgarna skall
bli mindre beroende av det offentliga och mer kunna förlita sig på det egna
arbetet, den egna kompetensen, det egna sparandet och de egna sociala
nätverken.
Samtidigt som de allra flesta har goda möjligheter att ta ett stort ansvar för
sin egen trygghet, finns det andra som har stort och permanent behov av
gemensam hjälp. De människor som för lång tid och utan egen förskyllan
inte kan försörja sig själva skall kunna räkna med hjälp.
En huvudpunkt i regeringens vårproposition är de medel som anslås för att
genomföra en s.k. maxtaxa inom barnomsorgen. Detta förslag innebär att
orättvisorna och de styrande inslagen i familjepolitiken ökar ytterligare. Vi
avsätter i stället medel för en genomgripande familjereform som bland annat
syftar till att skapa förutsättningar för en god barnomsorg utan att familjernas
val styrs.
En politik för självständiga och starka
kommuner
Genom avregleringar och konkurrensutsättning i förening
med tydlig prioritering av kärnuppgifterna finns goda
möjligheter för kommunerna att fortsätta ett
förändringsarbete. Det krävs långsiktiga reformer för att
åtgärda systemfel i den offentliga sektorn.
Det lokala skatteunderlaget är kommunernas viktigaste inkomstkälla. Det
måste föras en politik som leder till att fler företag startas, att de små vågar
anställa och att de stora inte flyttar utomlands.
Dagens grundlagsstridiga och tillväxtfientliga utjämningssystem måste
förändras i grunden. Kommuner och landsting med för sina uppgifter
otillräcklig egen skattekraft skall erhålla statsbidrag, enligt ett system som
stimulerar till förbättrad egen skattekraft.
Det moderata budgetalternativet
I budgetpolitiken omsätts den politiska viljeinriktning vi
angivit till konkreta förslag. De överordnade målen för vårt
budgetalternativ är:
- Att skapa förutsättningar för så många nya arbetstillfällen i företagen att
arbetslösheten avskaffas som samhällsproblem. Det förutsätter och leder
till en högre tillväxt och därmed bättre välståndsutveckling.
- Att växla lägre skatter på arbetsinkomster mot mindre bidrag och
subventioner så att det blir möjligt att leva på sin lön och bygga upp ett
eget sparande.
- Att återskapa förtroendet för att stat och kommun klarar sina grund-
läggande åtaganden genom en prioritering av kärnuppgifterna inom
ramen för de omfattande resurser som tas i anspråk av den offentliga
sektorn.
Med dessa utgångspunkter syftar vår budgetstrategi till att skapa utrymme
för skattesänkningar på arbete, företagande och investeringar och till att stat
och kommun skall prioritera sina kärnuppgifter och utföra dem väl.
Rejäla skattesänkningar på arbetsinkomster för alla med inriktning på låg-
och medelinkomsttagare gör det efter hand möjligt att försörja sig på sina
arbetsinkomster. Då minskar behovet av bidrag. I vårt budgetalternativ
växlas därför lägre skatter på arbete mot mindre bidrag och subventioner för
dem som får sänkt skatt.
De medborgare som är beroende av offentligt stöd för att klara sin vardag
måste värnas inom ramen för en socialt genomtänkt besparingsprofil. Därför
föreslår vi bland annat ökat stöd för handikappade och att de särskilda
skattehöjningarna för dem som uppbär änkepensioner och förtidspensioner
avskaffas.
Sjukvård, omsorg och skola skall prioriteras inom ramen för de omfattande
resurser som finns i kommuner och landsting. För att återställa en fungerande
rättstrygghet föreslås ökade resurser till polis, åklagare och kriminalvård.
Försvaret ges ekonomiska förutsättningar att klara omställningen till ett nytt
säkerhetspolitiskt läge.
Vi föreslår att regeringens särskilda åtgärder riktade mot långtidsarbetslösa
avslås med tanke på erfarenheterna av tidigare motsvarande system. I stället
bör en politik föras som skapar förutsättningar för betydligt fler
arbetstillfällen och, när sådana möjligheter finns, insatser som förbättrar de
långtidsarbetslösas möjligheter att ta arbete. Det gäller inte minst
kvalitetsinriktade åtgärder vad gäller vuxenutbildning.
Vi föreslår i vårt budgetalternativ att Apoteksbolagets monopol upphör och
att en frivillig läkemedelsförsäkring införs för att jämna ut kostnaderna för
läkemedel mellan medborgarna samtidigt som belastningen på skatte-
betalarna minskar. Därmed kan förslaget om höjt högkostnadsskydd avslås.
Sammantaget föreslår vi besparingar som uppgår till nästan 31 miljarder
kronor 2000, 55 miljarder kronor 2001 och drygt 64 miljarder kronor 2002.
Detta ger, givet det större finansiella sparande vi eftersträvar, ett utrymme
för
skattesänkningar som uppgår till drygt 35 miljarder kronor 2000, knappt 66
miljarder kronor 2001 och drygt 89 miljarder kronor 2002.
Den politik vi förordar underlättar en privatisering av den storleksordning
som anges i vårpropositionen. Till skillnad från regeringen har vi dessutom
en plan för vilka företag som skall säljas. Sammantaget förordar vi
privatiseringar som under perioden blir 10 miljarder kronor större än vad
regeringen föreslår.
Det förslag vi lägger i denna motion påverkar i högre grad det offentliga än
det statliga utgiftstaket. Det beror bland annat på att staten övertar
kommunala kostnader och att föreslagna skattesänkningar leder till
ekonomisk reglering mellan stat och kommun. Vi föreslår att utgiftstaket för
offentlig sektor beräknas till 1 044 miljarder kronor år 2000 och till 1 043
respektive 1 054 miljarder kronor för år 2001 och år 2002.
Från stagnation till
framtidstro
Företagsflytt och kunskapsflykt
Sverige behöver en politik för förnyelse och modernitet.
Medan 1900-talets tre första decennier innebar stark
ekonomisk tillväxt och snabbt växande välstånd som skulle
göra Sverige till en av världens rikaste industrinationer, har
de tre sista decennierna inneburit ekonomisk och politisk
stagnation.
Den svenska välståndsutvecklingen har sedan 1970 varit sämre än i
flertalet jämförbara länder. Sverige har halkat ner från tredje plats 1970 till
artonde plats i OECD:s välståndsliga. Vi ligger sämst till bland de nordiska
länderna. Tillåts vänsterpolitiken att fortsätta prägla utvecklingen i vårt land
kommer också framtiden att innebära stagnation och sjunkande välstånd
jämfört med andra länder.
I en nyligen publicerad undersökning (World Competiveness Yearbook)
från det ansedda schweiziska forskningsinstitutet IMD framträder bilden av
ett tudelat Sverige med en privat sektor, som visserligen är alldeles för liten
men som präglas av effektivitet och kompetens, och en politiskt styrd del av
vårt samhälle, som är trög, stelbent, resursslukande och ineffektiv. Det är i
första hand skatterna och de stora offentliga utgifterna som ger Sverige
konkurrensnackdelar.
De negativa faktorer som IMD påvisar har starkt bidragit till den
företagsflytt ut ur Sverige som nu pågår. Även om många enskilda beslut om
att flytta företag, huvudkontor eller verksamhet i sig är logiska, är det fråga
om en uppenbar obalans till Sveriges nackdel. Härtill kommer en
kunskapsflykt, som bland annat orsakas av den extra skatt som lagts på
kunskap och som fått den helt missvisande beteckningen värnskatt.
Den passivitet och handlingsförlamning som karakteriserat svensk politik
under de senaste fem åren får nu snabbt allt allvarligare konsekvenser.
Företagen emigrerar. Bara under de senaste två åren har Nordbanken, Stora,
Ericsson, Astra och Esselte beslutat att flytta säte, huvudkontor och/eller
viktiga stabsfunktioner ut ur Sverige. Beräkningar som gjorts av Handelns
Utredningsinstitut talar om 60 000 arbetstillfällen som går förlorade genom
utflyttningen.
Utflyttningen är inte begränsad till de stora företagen som har
uppmärksammats mest i debatten. Det handlar om ett avsevärt bredare
utflöde av resurser från Sverige. I tillväxtbranscherna sker en ännu inte lika
uppmärksammad utflyttning av företag och företagare, vilkas affärsidéer kan
göras betydligt mer lönsamma och därmed sysselsättningsskapande i andra
länder än i Sverige.
I en undersökning som Aftonbladet lät utföra för en tid sedan gjorde inte
mindre än 40 % av de svarande storföretagen bedömningen att de skulle
flytta ut företagsledning, forskning, teknisk utveckling eller produktion eller
delar av någon av verksamheterna inom fem år.
Samtidigt ställdes frågan vilka faktorer som var viktiga för respektive
företags utveckling. De faktorer som nämndes av minst 50 % av de
tillfrågade framgår av tabell 2.1
Tabell 2.1 Viktiga faktorer för företagets utveckling (procent av de
svarande)
Tabell 1: ()
I samtliga dessa avseenden för regeringen en politik som går
på tvärs med företagens inställning.
En motsvarande brist på tilltro till framtidsmöjligheterna i vårt land
speglas i de mycket höga tal bland akademiker som säger sig överväga att
flytta från Sverige och de betydande belopp av vanliga medborgares
sparkapital som strömmar ut ur landet. Utflyttningen från Sverige har enligt
preliminära beräkningar från SCB fördubblats mellan 1992 och 1998. Det är
enligt SCB ofta välutbildade yngre personer som flyttar. Av de i dagsläget tio
mest populära aktiefonderna är endast två Sverigebaserade. Och nästan
samtliga nya fonder som introduceras av de svenska bankerna ges säte
utanför vårt land.
Fem utmaningar för förnyelse
I denna motion presenterar vi huvuddragen i den politik som
vi anser är nödvändig för att Sverige skall börja klättra uppåt
i välståndsligan igen. En politik för att ge medborgarna ett
rikare liv, där valfriheten är större och med fler möjligheter
för alla att själva forma sin tillvaro. En politik som leder till
högre tillväxt och fler nya arbetstillfällen.
Vi har identifierat fem utmaningar som måste stå i centrum för
reformarbetet:
- Att göra Sverige till en första klassens företagandenation genom att
radikalt förbättra förutsättningarna för nyskapande, nyföretagande och
kreativitet i vårt samhälle, samt att återskapa den personliga trygghet vars
grund ligger i att ha ett arbete och att kunna försörja sig på sina egna
arbetsinkomster.
- Att utveckla Sverige till en första rangens kunskapsnation genom att
skärpa kunskapskraven och öka skolornas och den högre utbildningens
frihet att möta dessa krav. Sverige skall ha Europas bästa skola.
Universitet, högskolor och forskning skall finnas med i den
internationella frontlinjen.
- Att göra Sverige till ett framtidssamhälle för alla genom att ge utrymme
för den individens frihet som är mångfaldens värn och trygghetens
förutsättning för den som är annorlunda. Envar skall ha möjlighet att ta
ansvar för sig själv och sin familj. Respekten för att vi alla är olika utgör
grunden för den verkliga jämlikhet som ligger i att alla människor är lika
mycket värda.
- Att säkra människornas möjligheter att känna trygghet inför sjukdom och
ålderdom genom ett pensionssystem som kombinerar frihet att själv välja
och prioritera med en orubblig försörjningstrygghet för alla på ålderns
höst och genom en förnyelse av sjukvården som river pyramider och
kapar köer. Personal och vårdföretag skall ha de förutsättningar som
behövs för att kunna ge alla en vård i tid och av yppersta kvalitet.
- Att bereda vägen för en statsreform i Sverige och en författningsreform i
Europa genom att stärka det lokala självstyret och genom ett djupare och
bredare europeiskt samarbete som definierar maktens möjligheter och
dess gränser. Vi vill bidra till att skapa ett fredens, frihetens och
öppenhetens Europa som står enat utan att bli enhetligt och starkt i kraft
av sin mångfald och dynamik.
Den ofullgångna omvandlingens
årtionde
För tio år sedan tycktes världen stå på tröskeln till ett
möjligheternas decennium. Berlinmurens fall,
Sovjetunionens upplösning och den åtföljande frigörelsen av
länderna i Öst- och Centraleuropa förändrade på bara några
år hela den politiska scenen i Europa. Hundratals miljoner
människor som hade levt i förtryck och ofrihet kunde börja
forma sin framtid i frihet och lägga grunden för en
välståndsutveckling av samma slag som i de västliga indu-
striländerna.
I väst accelererade den ekonomiska omvandlingen. 1980-talets av-
regleringar av kapitalmarknaden skapade radikalt annorlunda och bättre
villkor i den globala ekonomin. Nationellt genomfördes omfattande
privatiseringar efter mönster från Storbritannien och USA. Socialismen
befann sig på reträtt i hela världen och på alla områden.
Teknologiska förändringar drev på utvecklingen. Nya företag växte upp i
nya branscher och gamla företag i existerande branscher mötte revolutio-
nerande förändringar av marknader och konkurrensvillkor. Människors idéer
och föreställningar ändrades. Storskalighet och centralism förlorade sin
attraktionskraft, när den nya tidens teknologi gjorde småskalighet och
decentralisering möjlig.
Sveriges situation i denna omvandlingsfas var utomordentligt gynnsam.
Det var i vårt närområde som de nya möjligheterna öppnades. I en ekonomi
med världens största offentliga sektor fanns också utrymme för betydande
överföringsvinster, om politiken systematiskt hade inriktats på att sänka
skatterna, avreglera och privatisera uppgifter som lika gärna kunde skötas av
fria företag. Hos människorna och i näringslivet fanns en hög beredskap att
anamma och nyttiggöra de teknologiska framstegen. Ett svenskt företag blev
världsledande inom en av de snabbast växande branscherna - mobiltelefoni.
Och svenskarna utvecklades snabbt till ett av världens mest datoriserade folk.
Men möjligheterna togs inte till vara. Den strukturella anpassning som
hade inletts under fyrpartiregeringen avbröts genom en vänsterpopulistisk
återställaroffensiv. Kravet på att fullfölja saneringen av statsfinanserna
innebar visserligen inledningsvis en viss utgiftsdisciplin. Men samtidigt
genomfördes skattehöjningar utan motstycke i modern tid. Denna
skattepolitik cementerade högskattesamhället och undergrävde tillväxtens
förutsättningar. Till det kom att de utgiftsminskningar som genomfördes nu
har eliminerats genom nya beslut om ökade utgifter.
För Sveriges del blev 1990-talet den ofullgångna förnyelsens decennium.
En del gjordes som var riktigt och bra, som avregleringen av
kapitalmarknaden, inträdet i den Europeiska unionen och omläggningen av
politiken inom vissa utgiftsområden. Men de förändringar som skedde,
framför allt avregleringen av kapitalmarknaden, som de facto innebar en
konkurrensutsättning av Sverige som nation, fick inte sin motsvarighet i
reformer för att stärka vårt lands konkurrenskraft.
Skattereformen förfuskades och skattetrycket återgick till tidigare
världsrekordnivå. Fyrpartiregeringens avregleringar och liberaliseringar på
arbetsmarknaden tillhörde det allra första som Socialdemokraterna återställde
efter återkomsten 1994, och sedan dess har utvecklingen helt avstannat.
EU-medlemskapet är just nu bara en halvmesyr till följd av att Sverige inte
har infört euron. Regeringens oförmåga att presentera en process som leder
till ett fullvärdigt medlemskap i EMU har gjort Sverige till en andra rangens
medlem i unionen.
Den långsiktiga politiskt beslutade neddragningen av den offentliga
utgiftsnivån har återtagits. Saneringen av statsfinanserna har huvdsakligen
skett genom höjda skatter och växande skattebaser samt genom minskade
ränteutgifter och engångsinsatser. Den bantning som skett av utgiftssystemen
- framför allt inom bostadspolitiken och sjukförsäkringssystemet -
motverkas av nya utgiftsåtaganden och en minskad budgetdisciplin.
Den förnyelse av Sverige som påbörjades i slutet av 1980-talet och som
pågick fram till mitten av 1990-talet hade lagt grunden för en god tillväxt i
slutet av detta decennium. Men reformarbetet upphörde och på viktiga
områden togs steg tillbaka.
Sverige fortsätter därigenom att vara landet som halkar efter. Istället för att
dra nytta av den globala omställningen och bereda marken för de nya jobben
i de nya näringarna förs en politik som fördröjer och försvårar för människor
och företag att följa med i utvecklingen. När förnyelsen uteblev i politiken,
fick stagnationen fäste i ekonomin.
Ett tudelat Sverige
Vårt lands problem är väl kända och väl dokumenterade.
Oberoende bedömare, internationella såväl som inhemska,
gör i grova drag alla samma analys av ett tudelat Sverige
med en väl fungerande - men alltför liten - privat sektor och
en illa fungerande och alltför resursslukande politiskt styrd
sektor.
Internationella valutafondens, OECD:s och EU-kommissionens rekom-
mendationer ser alla likadana ut. De uppmanar Sverige att sänka skatterna -
vilket förutsätter en utgiftsanpassning till den långsiktigt hållbara
skattenivån
- avreglera arbetsmarknaden och stärka företagsamhetens villkor.
Inhemska bedömare säger detsamma. Det råder i själva verket stor enighet
om att den politik som bland andra vi moderater har förespråkat är den som
måste till för att få fart på tillväxten och nå en långsiktigt stabil
tillväxttakt
över och inte under genomsnittet för OECD och EU.
Även om Sverige just nu inte befinner sig i en akut ekonomisk eller
finansiell kris är det alldeles uppenbart att varken företag eller medborgare
tror att den långsiktiga utvecklingen kommer att bli lika gynnsam i Sverige
som i andra länder. Konsekvensen blir att vårt land dräneras på de resurser
som skall trygga morgondagens välstånd. Skattebaserna krymper när
människor och kapital flyttar ut, och det blir allt svårare att upprätthålla
såväl
den allmänna levnadsstandarden som kvaliteten inom viktiga områden som
skola, sjukvård och omsorgen om de gamla.
Sverige har under hela 1900-talet byggt sitt välstånd på ett inte ringa antal
exportföretag, som producerat för andra marknader än den inhemska. Under
1990-talet har Sverige blivit beroende av ett - möjligen två - av dessa
exportföretag i en utsträckning som saknar motstycke i vår moderna
ekonomiska historia. Hårdraget kan dagens Sverige liknas vid ett den globala
ekonomins Bengtsfors. Och när de stora företagen drar sina färde och endast
ett fåtal växande företag tillkommer blir en motsvarande reduktion av
levnadsstandarden ofrånkomlig.
Detta är ingen hotbild. Det är en process som pågår sedan åtskilliga
decennier och som avspeglas i siffrorna över Sveriges sjunkande välstånd
relativt omvärlden. Sverige har bara under det senaste decenniet förlorat en
halv miljon arbetstillfällen. En halv miljon möjligheter till egen försörjning
har försvunnit. Och omvänt har en halv miljon människor, som kan kräva att
försörjas av andra, tillkommit. Kakan växer förvisso något, men inte i den
takt som krävs för att hindra att bitarna krymper.
Tillväxtpolitiken genom en strukturell förnyelse blir med vårt synsätt helt
avgörande för att bryta den nedåtgående trenden och börja återta vad som har
förlorats. Politiken måste bryta sig loss från det kortsiktiga manövrerandets
och de tillfälliga anpassningarnas tyranni. Besluten i riksdag och regering
måste fattas långsiktigt och med målet att göra Sverige till en nation där
arbete, företagande och investeringar åtnjuter ett klimat som tillhör de bästa i
världen.
Politiken som konstruktiv drivkraft
Långsiktighet är en nödvändig förutsättning för en
framgångsrik tillväxtpolitik. Den återgång till traditionell
socialdemokratisk utgiftspolitik som regeringen annonserar
bland annat i vårpropositionen, en politik som skapat de
strukturella bristerna, är dessvärre också ett besked om att
Sverige under de kommande åren slår in på en väg som leder
till ett sämre företagsklimat istället för ett bättre.
När regeringen passivt och viljelöst faller till föga för vänsterpopulistiska
strömningar, som inte bara förespråkar en upprepning av gjorda misstag utan
dessutom föreslår nya steg på det sluttande planet, istället för att gå i täten
för
opinionsbildningen för det nödvändiga reformarbetet, är detta också signalen
till investerare och företagare att sakernas tillstånd kommer att förvärras
innan de kan bli bättre.
Politiken måste återigen bli en positiv kraft i det svenska samhällslivet.
Under alltför många år har politiska beslut handlat om att resa hinder mot
arbete, skapande och företagande och om att beröva enskilda människor
frukterna av deras insatser. Det har varit en politik mot medborgarna och för
det offentliga, mot människorna och för de starka och mäktiga organisa-
tionerna.
Människan har reducerats till ett skatteobjekt utan eget ansvar och vars
frihet har betraktats som ett hinder för den offentliga maktutövningen och de
politiska mål som varit dess syfte. Företag och företagare har förväntats göra
sitt oavsett hur mycket av produktionsresultatet som dras in till stat och
kommun. På samma sätt har man utgått ifrån att vanliga inkomsttagare inte
bryr sig om huruvida det är genom bidrag eller arbetsinkomster som de
klarar sin försörjning.
Samhället har begreppsmässigt gjorts liktydigt med staten. Och när
retoriken så småningom också har blivit praktiken, har människans frihet och
oberoende kommit att betraktas som en eftergift istället för ett mål.
Det råder knappast någon tvekan om att Sveriges svårigheter att följa med
i den dynamiska omvandling som sker i världen sammanhänger med kvar-
dröjande socialistiskt inspirerade tänkesätt och föreställningar i politiken,
vilka i andra länder har förpassats till historiens skräpkammare. Dit hör
föreställningen att välfärdspolitik handlar om fördelning och inte om
skapande, att höga skatter inte har någon betydelse för tillväxten, att
offentlig
verksamhet, oberoende av kvalitet, skulle vara mer mänsklig och uttryck för
en högre moral än enskild samt att individens fri- och rättigheter är frukten
av politiska beslut och inte av människans existens som just människa.
I den värld som förändras varje dag premieras skapandet, de nya idéerna,
experimentlustan och viljan till förnyelse.
Politiken måste erbjuda en vision om en bättre morgondag liksom kraften
och kompetensen att formulera och staka ut de vägar som leder från dagens
verklighet till morgondagens vision. Det uppdrag som ligger på svenska
folkets valda företrädare är inte att nostalgiskt drömma om den tid som flytt.
Inte att slå sig till ro med att förvalta det som är. Uppdraget är att vara den
kraft för förnyelse och förändring som Sverige behöver.
Ekonomiska utsikter
Den internationella utvecklingen
Tillväxten i världsekonomin förväntas bli lägre 1999 än
1998. Detta återspeglas i en sjunkande tillväxttakt för den
internationella handeln. Avmattningen har i flera ledande
länder mötts med räntesänkningar, vilket varit möjligt,
eftersom inflationstakten sjunkit, något som kommit till
uttryck i bl.a. låga råvarupriser.
I Förenta staterna håller sig ändå tillväxten överraskande väl uppe.
Expansionen har nu pågått åtta år i rad. Förra året var BNP-ökningen 3,9 %,
och förutsägelser om en markant dämpning av tillväxttakten verkar komma
på skam. Trots att arbetslösheten är nere i 4,2 %, kan inget tryck uppåt på
löner och priser avläsas. Den informationstekniska utvecklingen medför
oanade produktivitetsvinster. Därtill kommer att globaliseringen lett till en
skärpt internationell konkurrens. Den uthålliga tillväxten förefaller ha flyttat
upp på en högre nivå.
Överhuvudtaget verkar det som om den anglosachsiska modellen med
öppna marknader och lägre skatter medger en högre tillväxttakt, samtidigt
som arbetslösheten kan hållas på en lägre nivå. Storbritannien, där
regeringen Blair fullföljer Thatchers och Majors politik, har under senare år
uppvisat en bättre utveckling än Kontinentaleuropa, och detsamma kan sägas
om Australien i jämförelse med länder i Asien.
Nedgången i Japan har nu pågått ungefär lika länge som uppgången i USA.
Trots upprepade stimulanspaket och en ränta nära noll får ekonomin svårt att
komma igång, så länge de finansiella obalanserna inte rättas till. Även i
övrigt kan krisen i tillväxtekonomierna i bl.a. Asien och Latinamerika väntas
bli värre och mer långvarig än vad som tidigare förutsetts. Ljustecken kan
dock skönjas i t.ex. Thailand och Sydkorea, där man undvikit att möta
påfrestningarna med regleringar. Det är inte för mycket marknad som
framkallat den s.k. Asienkrisen utan för lite.
I euroområdet präglas perifera, mindre länder av en god tillväxt, medan de
ledande ekonomierna i centrum utvecklas svagare. Tyskland väntar sedan
länge på avregleringar, subventionsminskningar och skattesänkningar. Den
nyligen avgångne finansministern Lafontaine skapade dessutom med sina
uttalanden oro i näringslivet, vilket haft en dämpande verkan. Tillväxten i
Frankrike är något bättre, men även där finns mycket av centralism och
politisk styrning. Europeiska centralbanken (ECB) har efter den senaste stora
räntesänkningen uppmanat euroländernas regeringar att skyndsamt
genomföra nödvändiga strukturella reformer.
I Norden står den tidigare så starka tillväxten inför en markant dämpning.
Export och investeringar utvecklas svagare. I Danmark och Norge stramas
den inhemska efterfrågan åt, medan denna i Finland förutses bli fortsatt stark
och bidra till den framtidstro som införandet av euron skapat.
Tillväxten i Sverige
Även i Sverige försvagas tillväxten. Regeringen bedömer i
vårpropositionen att den skall bli 2,2 % i år. Det är samma
prognos som Konjunkturinstitutet (KI) gör, medan t.ex.
Industriförbundet förutspår en så låg ökningstakt som 1,5 %.
Som framgår av tabell 3.1 har regeringen reviderat ned sina
tillväxtsiffror avsevärt jämfört med vad som ställdes i utsikt
inför och vid tiden för valet. Den moderata kritiken för
överoptimism - bl.a. i partimotionen 1998/99:Fi208 - har
således visat sig riktig. Det bör också noteras att när det i
vårpropositionen räknas med en BNP-ökning på 2,5 % både
2001 och 2002, är detta endast ett antagande, baserat på
förutsättningen att den långsiktiga tillväxttakten är 2 % och
att det finns lediga produktionsresurser motsvarande
ytterligare 0,5 procentenheter per år.
Tabell 3.1
Tillväxten enligt regeringens olika bedömningar
Tabell 2: (1999 2000 2001 )
Sveriges ekonomi utmärks f.n. av en tudelning, som är
motsatt den som gällde för några år sedan. Medan
industrikonjunkturen är svag, bedöms den inhemska privata
efterfrågan bli stark. Detta återspeglas i skilda
framtidsförväntningar: företagen är tämligen pessimistiska,
medan hushållen ser ljusare på framtiden. En förklaring till
denna motsättning kan vara den låga inflationstakten.
Företagen har - bl.a. till följd av skärpt internationell
konkurrens - svårt att höja sina priser för att försvara
vinsterna, medan löntagarna trots modesta lönehöjningar får
en god realinkomstutveckling och kan öka sin konsumtion.
Så småningom torde dock de båda tendenserna närma sig
varandra, och frågan är vilken av dem som får överhanden.
Nedgången i världshandeln slår igenom i en svag exportorderingång.
Exportrådet förutser en mindre exportökning än vad regeringen gör. Detta
påverkar naturligtvis produktionsvolymen i industrin negativt, vilket håller
tillbaka investeringarna, i synnerhet som många företag uppfattar sina lager
som för stora.
Även byggnadsverksamheten går på lågvarv. I vårpropositionen skriver
regeringen: "Till skillnad från de senaste åren väntas även bostads-
investeringarna tillta." Påståendet är uppenbart felaktigt. Varje år har
regeringen väntat att bostadsbyggandet skall öka, men sedan den stora
skatteomläggningen gjort boendekonsumtion relativt sett dyrare kommer
efterfrågan att vara svag, så länge en anpassning till de nya villkoren pågår.
Det bör observeras att i den bedömda uppgången av bostadsinvesteringarna
torde även ingå kostnader för rivning av hyreshus.
Förväntningarna om en god ökning av den privata konsumtionen baseras
främst på en gynnsam utveckling av de disponibla realinkomsterna. Frågan
är emellertid om hushållens optimism håller i sig. Arbetslösheten är fortsatt
stor, och den svaga industrikonjunkturen har redan medfört en klar ökning av
antalet varsel. Oro för framtiden kan medföra att sparkvoten inte förblir så
låg som regeringen väntar sig. Ett större hushållssparande är f.ö. positivt för
Sveriges framtida utveckling.
Utan närmare motivering räknar regeringen med en betydligt mindre
importökning än vad KI gör. Därmed blir nettoexporten positiv, vilket
medför att utrikeshandeln ger ett positivt bidrag till försörjningsbalansen.
Men regeringens optimistiska bedömning av den privata konsumtionen
förefaller svår att förena med en kraftigt minskad importtillväxt.
En sammanvägning av de olika faktorer som här berörts leder till
slutsatsen att regeringen inte överskattar den framtida tillväxten på samma
tydliga sätt som under valåret 1998. Det finns emellertid tendenser - både
internationellt och här hemma - som pekar mot att BNP-ökningen i år lika
gärna kan hamna under som över 2 %. Beträffande 2000 finns det tecken på
att den uppgång som väntas under återstoden av innevarande år kan komma
att brytas tämligen tidigt. Överhuvudtaget är det en svaghet att regeringen
grundar sina ekonomiska kalkyler på tillväxtsiffror för flera år framåt i tiden
utan att räkna med möjligheten att konjunktursvängningar kan inträffa.
Arbetsmarknaden
Som framgår av tabell 3.2 har regeringen nu reviderat även
sin prognos för den öppna arbetslösheten till det sämre. Ändå
har KI i sin nyligen avgivna vårrapport större tal för samtliga
tre år än vad som anges i vårpropositionen. KI har ju också -
i likhet med alla andra seriösa bedömare - hävdat att
regeringens mål att nå ned till 4 % vid sekelskiftet inte
kommer att nås. Inte ens enligt vårpropositionen blir den
öppna arbetslösheten lägre än 5 % så sent som 2002, och då
har man ändå utgått från optimistiska antaganden för
tillväxten fram till dess.
Tabell 3.2
Öppen arbetslöshet enligt regeringens olika bedömningar
Tabell 3: (1999 2000 2001 )
Den öppna arbetslösheten är endast en del av
undersysselsättningens problem. De arbetslösas svårigheter
att få jobb kan till en del döljas genom arbetsmarknads- och
utbildningsåtgärder. I tabell 3.3 redovisas utvecklingen av
den totala arbetslösheten sedan Socialdemokraterna tog över
regeringsmakten. Som synes förbättras siffrorna obetydligt
över tiden, och nästa år väntas totalnivån fortfarande ligga
klart över 10 %.
Tabell 3.3
Total arbetslöshet 1995-2000
Tabell 4: (1995 1996 1997 1998 1999²) 2000²) )
¹) Utgår från helårssiffror på 30 000 personer 1997 och 80 000 personer
därefter.
²) Prognoser
Trots att regeringen i vårpropositionens tabeller medger att
den öppna arbetslösheten blir avsevärt större än 4 % 2000,
hävdar den att målet ligger fast. Det sägs att, om det visar sig
nödvändigt, ytterligare åtgärder skall föreslås utöver vad som
redovisas. Men varför sker då inte detta när prognosen så
entydigt pekar mot ett överskridande? Och vad menas med
formuleringen "målet om en halverad öppen arbetslöshet till
år 2000 ligger fast som ett riktmärke för den ekonomiska
politiken"? Är det något man siktar emot utan hopp om att
träffa?
Regeringens målformuleringar på arbetsmarknadsområdet skapar mer
förvirring än vägledning. Under senare tid har det angetts ett mål även för
sysselsättningen. Andelen sysselsatta i åldern 20-64 år skall höjas till 80 %
2004. Även detta mål har såväl KI som AMS bedömt som ouppnåeligt. Som
framgår av tabell 3.4 skulle andelen sysselsatta 2002 nå 76,5 %. Med en
framskrivning av en årlig förbättring på 0,5 procentenheter, vilken vilar på
regeringens optimistiska tillväxtantaganden, skulle man ändå inte komma
längre än till ca 77,5 % 2004. Men även på denna punkt lämnas det
försäkringar om att målet ligger fast.
Tabell 3.4
Andelen sysselsatta 20-64 år 1998-2002
Tabell 5: (1998 1999 2000 2001 2002 )
Ett sätt att förena prognoser om en svag tillväxt och en
hygglig sysselsättningsutveckling med varandra är att anta
att produktivitetsförbättringen inte skall bli så stor. Så sker
också i regeringens och - än mer påtagligt - i KI:s kalkyler.
Men en långsam höjning av arbetsproduktiviteten betyder ju
att landets konkurrenskraft försvagas och att befolkningen
får finna sig i att levnadsstandarden sjunker i jämförelse med
andra länders.
I avsaknad av strukturella reformer - främst skattesänkningar och
avregleringar - kommer regeringens jakt på sina mål för arbetslösheten och
sysselsättningen att förbli fåfäng. Ett nyckelbegrepp i detta sammanhang är
jämviktsarbetslösheten, dvs. den nivå under vilken inflationen skjuter fart.
Passeras denna punkt måste Riksbanken strama åt penningpolitiken, och den
eftersträvade sysselsättningsökningen uteblir. Jämviktsarbetslösheten
beräknas nu - av bl. a. OECD - för Sveriges del ligga vid 6-7 %.
LO-ekonomerna med Per-Olof Edin i spetsen har nyligen angett att
jämviktspunkten vad avser den totala arbetslösheten ligger vid 8 %. Vice
riksbankschefen Villy Bergström har anslutit sig till denna bedömning och
tillfogat att den konjunkturella arbetslösheten idag inte torde vara mer än ca
1 %, medan återstoden är strukturell.
Med en genomsnittlig produktivitetsökning på knappt 2 % och därtill en
viss årlig tillväxt i arbetskraften måste tillväxten uppgå till minst 3 % för
att
någon markant minskning av arbetslösheten skall komma till stånd. Med
regeringens nedreviderade men fortfarande optimistiska tillväxtsiffror för de
närmaste åren finns en sådan utveckling inte i sikte. Det krävs skyndsamma
strukturåtgärder, om Sverige under överskådlig tid skall komma ned till den
arbetslöshetsnivå som råder i anglosachsiska länder, t.ex. Förenta staterna.
Vårpropositionen - ett
besvikelsens dokument
Inga strukturreformer
För den som tagit fasta på regeringens utfästelser att ta sig an
Sveriges strukturproblem medför vårpropositionen svikna
förväntningar. Det beror inte i första hand på att den av sin
främste upphovsman dömdes ut som överspelad, redan innan
den hade hunnit bli offentlig. Än värre är att där inte finns
några förslag om de skattelättnader och de avregleringar som
krävs för ökad tillväxt och fler jobb. Överhuvudtaget handlar
propositionen i endast ringa utsträckning om ekonomi.
Däremot talas det åtskilligt om arbetsmarknadsåtgärder och
kompetenshöjande insatser. Dessa är viktiga i sig, men det
hjälper inte att arbetskraften är väl rustad, om det brister i
förutsättningarna för näringsverksamhet - det s.k.
näringsklimatet.
I regeringsförklaringen efter valet utlovades åtgärder för ökad tillväxt och
fler jobb, och flera departement slogs samman till ett superdepartement, lett
av två tillväxtministrar. En aktiv Europapolitik ställdes också i utsikt. Inte
ens i vårpropositionen, som ändå lämnas mer än ett halvt år efter valet, blir
det mycket mer än prat. Om Europa blir det knappt ens det - trots löften om
en bred debatt och ett omfattande informations- och folkbildningsarbete om
EMU gäller tydligen principen "locket på", åtminstone fram till valet till
Europaparlamentet den 13 juni.
Trots klara varningssignaler som tendenser till utflyttning av företag och
välutbildad arbetskraft tycks regeringen inte kunna samla sig till effektiva
åtgärder mot strukturfelen i Sveriges ekonomi. En viktig förklaring är att
Socialdemokraterna efter sitt valnederlag vänt sig åt vänster för stöd. Men
Vänsterpartiets grundidé är att bekämpa enskilt företagande, och Miljöpartiet
är i princip motståndare till tillväxt. Båda partierna är dessutom negativa till
euron och vill t.o.m. föra Sverige ut ur EU.
Riksdagspartierna inbjöds i regeringsförklaringen till överläggningar om
utformningen av framtidens skatter. Efter att ha aviserats i oktober inleddes
skattesamtalen i december och har sedan dess bedrivits i snigelfart. Redan
från början stod det klart att regeringen inte var beredd att skapa utrymme för
snabba och rejäla skattesänkningar genom att spara på statsbudgetens
utgiftssida. Utrymme skulle uppstå genom att det - utöver målsatta
amorteringar på statsskulden - uppkom ett överskott, som kunde användas
för överföringar till hushållen. Något sådant överskott beräknas inte föreligga
förrän 2001. I vårpropositionen konstateras det kallt att "skattepolitikens
långsiktiga inriktning och möjligheterna att genomföra en omfattande
skattereform får behandlas i annat sammanhang".
Till strukturfelen i Sveriges ekonomi hör de stelheter på arbetsmarknaden
som orsakas av en otidsenlig arbetsrättslig lagstiftning och starka fackliga
organisationers benägenhet att sätta de arbetslösas intressen åt sidan. Efter
att
länge förgäves ha hoppats på att arbetsmarknadens parter själva
förhandlingsvägen skulle finna en lösning på problemen uppdrog regeringen
åt förre statssekreteraren Svante Öberg att utarbeta förslag med sikte på en
bättre fungerande lönebildning. Med hänsyn till ärendets känsliga natur fick
han dock till uppgift att bli färdig först efter valet.
Öberg lade i november fram ett betänkande om bl.a. ett förstärkt
medlingsinstitut och stramare konfliktregler med inriktning på att skapa en
bättre balans mellan arbetsgivare och löntagarorganisationer. Sålunda
föreslogs att rätten till sympatiåtgärder skulle begränsas, att ett
proportionalitetskrav skulle införas beträffande möjligheten till stridsåtgärder
och att ett förbud mot stridsåtgärder mot enmans- eller familjeföretag skulle
återinföras.
Särskilt löntagarsidan var angelägen om att undvika en lagreglering av
detta slag. Ändå bröt de s.k. tillväxtsamtalen mellan LO, TCO, SACO och
SAF samman strax före jul. Sprängpunkten var LO:s krav att
huvudorganisationerna skulle tilldelas en roll i löneförhandlingarna, vilket
mötte ett bestämt motstånd, inte bara hos SAF utan även hos TCO och
SACO.
Regeringen har förklarat att alternativet till en uppgörelse mellan parterna
är lagstiftning. Trots att lagförslag fanns utarbetade gjordes i början av året
ett nytt försök till övertalning med hjälp av de båda "samsynsmännen"
Ingvar Carlsson och Svante Öberg. De anmälde emellertid i mars i en knappt
tresidig skrivelse sitt misslyckande. I finansplanen beskrivs detta som att de
två samsynsmännen kommit fram till att det finns betydande motsättningar
mellan parterna. Men regeringens förslag till regelverk för lönebildningen
skjuts upp till hösten.
Parallellt med skatteförhandlingar och samsynsöverläggningar har det
också förts tillväxtsamtal mellan näringsminister Björn Rosengren och en
grupp företagare. Även här blev resultatet synnerligen magert, men man
enades i alla fall om att inkomstskatterna skulle sänkas redan nästa år och att
marginalskatterna skulle minskas successivt i alla inkomstlägen med start
från år 2000. Finansministern avfärdade detta som en opinionsyttring bland
andra, och tillväxtgruppens arbete har inte avsatt några spår i
vårpropositionen annat än vad avser de fackliga företrädarnas önskemål om
kompetenshöjande åtgärder. Sveket mot företagen - samt mot tillväxten och
jobben - är fullbordat.
Ingen Europapolitik
Inte heller i vårpropositionen lämnas något besked om
regeringens syn på frågan om eurons införande i Sverige.
Regeringens senfärdighet att själv ta ställning, att förbereda
och att bilda opinion för ett införande av euron har fått
negativa konsekvenser för Sverige, såväl ekonomiskt som
politiskt. Tydligast hittills är att den svenska kronan
drabbades betydligt hårdare än de blivande euroländernas
valutor av den finansiella oron under andra halvåret 1998.
Den har svängt mer och dessutom långsiktigt försvagats.
Betecknande nog stärktes kronan och räntorna sjönk när statsministern
strax efter årsskiftet gjorde uttalanden som tolkades som mer positiva till ett
införande av euron än tidigare. Tydligen bedömdes stämningen därmed ha
blivit alltför positiv, och för att lugna den splittrade partiopinionen
skickades
några av statsministerns närmaste medarbetare i statsrådskretsen ut för att
anmäla tveksamhet. Statsministern har också anslagit en mer betänksam ton,
och kronan har nu åter försvagats.
Sveriges utanförskap har naturligtvis en negativ inverkan på företagens
vilja att satsa och verka i Sverige. Ett snabbt beslut att införa euron i vårt
land är ingen garanti mot fortsatta förluster av företag och jobb, men det
skulle ge större möjligheter för att strömmen även kunde gå i motsatt
riktning.
Utanförskapet får även politiska konsekvenser för Sverige. Rent konkret
har vi inte kunnat delta i detaljbesluten angående ECB och den penning-
politik som skall föras. Vi är utestängda från diskussionerna i Euro-11, dvs.
det forum där mycket av den ekonomisk-politiska samordningen inom EU
sker. Men därutöver får Sverige räkna med att vårt inflytande inom EU blir
mindre även utanför det ekonomiska området.
Regeringen visar i vårpropositionen större intresse för EU:s syssel-
sättningspolitik. Men kännetecknande för Sveriges uppträdande på detta
område är att regeringen tillstyrkt rekommendationer till medlemsländerna
om sysselsättningsfrämjande åtgärder, som den sedan vägrat att genomföra
på hemmaplan. Det har gällt uppmaningar till skattesänkningar, av-
regleringar och reformer i socialförsäkringarna. Bland annat har det ställts
krav på att varje medlemsstat skall fastställa ett mål för en gradvis minskning
av den totala skattebördan och ett mål för en gradvis minskning av
skattetrycket på arbete och av lönebikostnaderna. Sådana målangivelser lyser
dock med sin frånvaro i vårpropositionen - och annorstädes.
I finansplanen uttalas tillfredsställelse med utfallet av förhandlingarna om
den s.k. Agenda 2000. Det går dock inte att förneka att den finansiella ramen
för EU:s nuvarande 15 medlemsländer hamnade på ca 92 miljarder euro mot
av Sverige eftersträvade 85 miljarder. Vad bördefördelningen beträffar
uppnådde Sverige inte någon "nettobidragskorrigeringsmekanism". Som ett
slags kompensation fick vårt land ett utvidgat strukturstöd, vars konstruktion
dock riskerar att medföra snedvridningar i regionalpolitiken. Det finns inget
som säger att Umeå har det så mycket svårare än t.ex. Nynäshamn eller
Kalmar. På den gemensamma jordbrukspolitikens område blev det inte alls
den avreglering och marknadsanpassning som krävs med hänsyn till den
förestående utvidgningen med nya medlemsländer och den kommande
WTO-rundan. Särskilt saknas ett inslag av "degressivitet", dvs. successiv
neddragning av stödet.
I regeringsförklaringen hette det: "Sverige skall aktivt bidra till att forma
Europas framtid." Under det dryga halvår som sedan dess förflutit har det
varit svårt att urskilja tecken på en sådan offensiv. Inställningen till
EU-samarbetet har i stället förblivit passiv, för att inte säga motsträvig, och
i
vårpropositionen finns inget som tyder på en omorientering.
Energi- och miljöpolitiken på fel väg
Energiförsörjningen är av stor betydelse för möjligheterna att
få till stånd ökad tillväxt och fler jobb. Mot denna bakgrund
är det anmärkningsvärt att energipolitiken inte berörs annat
än i förbigående i vårpropositionen. Det från kostnads- och
miljösynpunkt oansvariga beslutet att genomföra en förtida
avveckling av kärnkraften nämns inte alls.
Den planerade stängningen av den första reaktorn i Barsebäck har något
surrealistiskt över sig. En och en halv månad innan det skulle ske - vid
halvårsskiftet förra året - beslöt Regeringsrätten om inhibition för att hinna
pröva om åtgärden är grundlagsenlig. Besked skulle lämnas tidigt på hösten,
men tidpunkten har sedan gång efter annan skjutits framåt i tiden. Mest
egendomligt av allt är att de partier som tidigare var så ivriga att avveckla
kärnkraften nu inte tycks vara intresserade längre. Det viktiga var tydligen att
fatta beslutet om avveckling - sedan kan genomförandet dröja med hänsyn
till de komplikationer som annars skulle uppstå för energiförsörjningen och
miljön.
Men den osäkerhet som därmed uppkommer - inte minst för näringslivets
investerings- och lokaliseringsbeslut - är naturligtvis till skada för landet.
Avsikten är ju dessutom att nästa reaktor skall stängas senast den 1 juli 2001.
I vårpropositionen finns det emellertid inga budgetmässiga spår av de
enorma kostnader som är förknippade med den planerade avvecklingen.
Moderata samlingspartiet kräver i en annan partimotion (1998/99:Fi18) att
riksdagens beslut om kärnkraftens förtida avveckling skall upphävas.
Regeringen redovisar i vårpropositionen vad den kallar gröna nyckeltal.
Av dessa framgår att utsläppen av koldioxid minskade under 1980-talet, bl.a.
till följd av övergången till el för uppvärmning, men att de under 1990-talet
har ökat igen, bl.a. genom en ökad användning av fossila bränslen inom el-
och värmeproduktion. Vidare klargörs att belastningen på haven av fosfor
och kväve minskade i slutet av 1980-talet för att sedan öka igen.
Dessa trendbrott är i sig utomordentligt oroande. Direkt avskräckande ter
de sig i ljuset av beslutet att förtidsavveckla kärnkraften. Det är mot denna
bakgrund begripligt - men alls inte försvarbart - att Sverige i samband med
Kyotokonferensen och bördefördelningen inom EU har verkat för att höja sin
kvot för utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser. Sverige vägrar
dessutom att ta ansvar för de utsläpp som uppstår vid den elproduktion som
behövs utomlands för att täcka efterfrågan i Sverige, när kärnkraften
avvecklas.
I vårpropositionen framhåller regeringen att frågan om grön skatteväxling
skall behandlas i de fortsatta skatteöverläggningarna. Problemet är bara att
energi- och miljöskatterna redan är avsevärt högre än i jämförbara länder,
vilket negativt påverkar konkurrenskraften, särskilt i vissa näringar. Det ena
ledet i växlingen - höjningen av miljöskatterna - kan därmed redan sägas
vara genomfört. Däremot återstår det andra ledet - att sänka skatten på
arbete. Regeringen hoppas att grön skatteväxling skall slå igenom även
internationellt. Men att döma av svårigheterna att få till stånd ett direktiv om
minimibeskattning av energi inom EU kommer det under alla omständigheter
att ta tid. Om då Sverige, utan att avvakta vad som händer i andra länder,
skulle gå vidare på den inslagna vägen, kommer den energikrävande
industrin att utsättas för ohanterliga påfrestningar. Några miljövinster skulle
heller inte uppkomma.
Skatteväxlingskommittén visade för övrigt i sitt slutbetänkande att en
fördubbling av koldioxidskatten enbart skulle ge marginella minskningar i
utsläppen. Samtidigt skulle de samhällsekonomiska kostnaderna bli mycket
stora. Det är uppenbart att det rödgröna samarbetet med inriktning på grön
skatteväxling försvagar ekonomin.
Svag budgetpolitik
Budgetsanering med fel inriktning
När Socialdemokraterna övertog regeringsansvaret i oktober
1994 hade den borgerliga regeringen påbörjat ett omfattande
program för att sanera de offentliga finanserna. Åtgärder
omfattande 90 miljarder kronor hade beslutats, och
ytterligare åtgärder hade aviserats i den så kallade
Nathalieplanen, som riksdagen beslutade om 1993. Efter att
så sent som våren 1994 ha motsatt sig den borgerliga
regeringens åtgärder tvingades Socialdemokraterna till en
helomvändning och accepterade att saneringen av de
offentliga finanserna fullföljdes. Det program som antogs
hösten 1994 och som sedan byggdes på med ytterligare
åtgärder hade emellertid en annan inriktning. Huvuddelen av
åtgärderna var skattehöjningar.
De besparingar som vidtogs på utgiftssidan har dessutom successivt ätits
upp genom nya så kallade "satsningar". Fram till och med vårpropositionen
1998 beslutades om så stora utgiftsökningar att samtliga besparingar som
genomförts på förslag av den socialdemokratiska regeringen hade ätits upp.
Därefter har efter förslag i budgetpropositionen 1998 utgifterna spätts på
ytterligare.
Sammantaget innebär detta att förbättringarna av de offentliga finanserna
sedan hösten 1994 är en följd av kraftiga skattehöjningar och en betydligt
snabbare tillväxt av skattebaserna än vad som hade förutsetts. Detta har i sin
tur lett till två problem. De offentliga finansernas konjunkturkänslighet har
befästs. Innevarande år beräknas de offentliga inkomsterna till nästan 64 %
av BNP, varav 56 procentenheter är skatter, och de offentliga utgifterna
beräknas till drygt 62 % av BNP. Såväl ekonomer som olika internationella
organisationer har varnat Sverige för riskerna med de höga skatte- och
utgiftskvoterna.
En annan följd av de kraftiga skatteskärpningarna är att tillväxtkraften i
ekonomin försvagats. Det har skett genom att beskattningen av arbete och
företagande har ökat så att tillväxten av nya arbetstillfällen har varit alltför
svag och näringsklimatet har försämrats, vilket i sin tur påverkat
sysselsättning och tillväxt negativt.
Urholkad budgetprocess
Den borgerliga regeringen inledde förberedelserna för den
nya budgetprocess som togs i bruk 1997. Den syftar till en
betydligt stramare behandling av budgeten och innebär bland
annat att ett tak sätts för de offentliga utgifterna vad avser
den helt övervägande delen av statsbudgeten och
socialförsäkringssektorn. Taket utgörs av summan av
anvisade medel på de ingående utgiftsområdena och en
beräknad förändring av så kallade anslagsbehållningar.
Dessutom ingår en ofinansierad budgeteringsmarginal.
Denna är inte avsedd att skapa utrymme för ofinansierade
utgiftsökningar utan för att ge flexibilitet vid icke förutsedda
utgiftsökningar.
Sedan skattebaserna och tillväxten blivit betydligt snabbare än förutsett,
utnyttjade emellertid regeringen dessa förutsättningar till att öka de
offentliga
utgifterna. Genom dessa nya utgiftsökningar har budgeteringsmarginalen de
senaste budgetåren successivt urholkats mycket kraftigt, vilket framgår av
tabell 4.1.
Som framgår av tabellen redovisar Ekonomistyrningsverket i
sin första budgetprognos för 1999 att
budgeteringsmarginalen urholkats så kraftigt att utgiftstaket
skulle överskridas med nästan sju miljarder kronor. Man
påpekade också att samma sak var på väg att inträffa 1998.
De åtgärder som då vidtogs innebar emellertid att man
vältrade över konsekvenserna på budgetåret 1999, vilket i sin
tur bidragit till de problem som finns detta år.
Regeringen föreslår i vårpropositionen mot denna bakgrund besparingar
för 1999 som uppgår till cirka 4,2 miljarder kronor. Dessutom införs ett så
kallat begränsningsbelopp, som syftar till att begränsa anslagsförbrukningen.
Vilken den faktiska effekten av denna åtgärd blir är synnerligen osäkert.
Regeringen anger totalt cirka 3,7 miljarder kronor. Några besparingsbeslut är
det emellertid så vitt vi kan bedöma inte fråga om. Risken är således stor att
utgiftstaket kommer att överskridas. Även för år 2000 har bud-
geteringsmarginalen successivt minskat och är nu mycket liten. Utgiftstaket
för detta år kommer sannolikt också att överskridas, om inga åtgärder vidtas.
Regeringen har dessutom i andra avseenden avvikit från de syften som låg
bakom den nya budgetprocessen. I vissa fall har den inte redovisat en
fullständig finansiering för investeringar. Ett exempel är Botniabanan. I
stället har utgifterna periodiserats över tiden på ett sätt som strider mot
principerna för budgetprocessen.
Fortsatta underskott
Regeringen söker i finansplanen ge en bild av att de
offentliga finanserna kontinuerligt förstärks. Det talas om att
den offentliga sektorn uppvisar betydande överskott och att
dess nettoskuld skall vara så gott som borta år 2002. Även
sedan ett utrymme motsvarande 2 % av BNP avdelats för
årlig amortering på statsskulden, förutses fr.o.m. 2001
växande möjligheter till överföringar till hushållen i form av
utgiftsökningen eller skattesänkningar.
Av vårpropositionens avsnitt 4 om statsbudgeten framgår emellertid hur
ihålig framställningen i finansplanen är. I tabell 4.11 anges utvecklingen av
statsbudgetens saldo efter justering för större engångseffekter. Siffrorna
återges för åren 1998-2002 i tabell 4.2 nedan.
Tabell 4.2
Statsbudgetens saldo efter överföring till hushållen samt justering
för större engångseffekter (miljarder kronor)
Tabell 7: (1998 1999 2000 2001 2002 )
Källa: 1999 års ekonomiska vårproposition
Enligt regeringens egna uppgifter är således vad som
förefaller vara överskottsår - med ett undantag - i själva
verket år med underliggande budgetunderskott. För
innevarande år redovisas det negativa underliggande
budgetsaldot i vårpropositionen, som framgår av tabellen, till
drygt 19 miljarder kronor, medan Ekonomistyrningsverket i
sin första budgetprognos kommit fram till bedömningen
27 miljarder kronor. Båda beräkningarna innebär en
försämring jämfört med 1998.
Nästa år skulle emellertid enligt regeringen bli ett år med överskott, även
sedan tillfälliga effekter rensats bort. Men då har inte beaktats att det detta
år
förutses en extraordinär aktieutdelning från det statliga Stattum AB och
dessutom en betydande inbetalning av reavinstskatt efter försäljningen av
aktieinnehavet i Pharmacia & Upjohn, sammantaget 15 miljarder kronor. Om
hänsyn tas även till denna engångseffekt blir det underliggande saldot minus
3,6 miljarder år 2000.
Bland större engångseffekter fr.o.m. innevarande år redovisas försäljningar
av statliga bolag omfattande totalt 140 miljarder kronor under perioden
1999-2002. Både i år och nästa år väntas tillskott till statsbudgeten på
45 miljarder. Så sent som i budgetpropositionen i höstas förutsågs dessa år
inflyta endast 15 respektive 9 miljarder. Någon närmare redogörelse för vilka
försäljningar som nu planeras lämnas inte. Ej heller ges någon motivering till
denna överraskande övergång till privatisering i stor skala. Hur det är tänkt
att för detta erhålla stöd från Vänsterpartiet, som av ideologiska skäl redan
motsatt sig regeringens tidigare betydligt mindre ambitiösa försäljnings-
planer, framgår inte. Slutligen måste det anses anmärkningsvärt - i synnerhet
mot bakgrund av regeringens tidigare uttalanden - att engångsåtgärder
används för att finansiera överföringar till hushållen som får förutsättas bli
bestående.
Bakom det stora förväntade budgetöverskottet 2001 ligger framför allt ett
beräkningstekniskt antagande om en överföring från AP-fonden till
statskassan på 235 miljarder kronor. Med hänsyn till att en del av
överföringen kommer att bestå av bostadsobligationer, som skall ligga kvar
till inlösen, blir engångseffekten i tabell 4.2 redovisade 175,6 miljarder. På
grund av ändrad befolkningsprognos m.m. är emellertid det överförings-
belopp som nu är aktuellt minst 100 miljarder mindre än de i vår-
propositionen antagna 235 miljarder kronorna. Det underliggande budget-
saldot detta år skulle därmed bli lika mycket större än redovisade ca
40 miljarder.
Vidare kan det konstateras att regeringen även denna gång underlåter att
redovisa den sannolika kostnaden för den förtida avvecklingen av de två
kärnkraftsreaktorerna i Barsebäck, vilkas stängning är avsedd att ske under
perioden fram till 2002. Det torde röra sig om belopp på flera miljarder
kronor, som på något sätt måste påverka statsbudgetens utgiftssida och som
skall finansieras.
Det bör också än en gång understrykas att de offentliga finansernas
konjunkturkänslighet fortfarande är stor. I sina prognoser för statsbudgetens
saldoutveckling räknar regeringen inte med några konjunktursvängningar.
Men om den ekonomiska utvecklingen skulle bli sämre än vad regeringen
förutser, kommer också de offentliga finanserna att utvecklas sämre.
Slutligen bör det påpekas att talet om att staten fram till nästa val praktiskt
taget blir av med sin nettoskuld är vilseledande. Till betydande del beror
förändringen på uppskrivna värden för statliga tillgångar. När ett statligt
företag, t.ex. Telia, blir börsnoterat, skrivs det kvarstående statliga
aktieinnehavet upp från nuvarande låga bokförda värde till marknadsvärde.
Förändringen är således rent bokföringsmässig. Påfallande är i stället att
statsskulden inte minskar, om man bortser från de stora tillfälliga
inkomsterna. Förra året visade visserligen statsbudgeten ett överskott på
10 miljarder kronor, vilket borde medföra en motsvarande reduktion av
statsskulden, men denna ökade i stället med 17 miljarder till följd av en
svagare kronkurs som höjde värdet på lån i utländsk valuta.
Svaghet för utgiftsökningar
Med hänsyn till den rekordhöga utgiftskvoten i Sverige är
det anmärkningsvärt att regeringen fortsätter att kraftigt höja
den offentliga utgiftsnivån. Fram till 2002 föreslås de
offentliga utgifterna öka med ca 18 miljarder kronor. Det är
betecknande att när listan på kostnadsökningar presenteras i
finansplanen, sker det under rubriken Nya reformer. De mer
begränsade utgiftsminskningar som föreslås rubriceras som
Besparingar. Det kan mycket väl göras gällande att i den
statsfinansiella situation som Sverige befinner sig - särskilt i
jämförelse med andra länder - är besparingar angelägna
reformer.
I förteckningen över "reformer" ingår den planerade s.k. maxtaxan inom
barnomsorgen. Här har av allt att döma regeringen kraftigt underskattat
kostnaderna. Skall kommunsektorn enligt finansieringsprincipen kompen-
seras för sina merkostnader, ökar statens utgifter med i storleksordningen 5
miljarder kronor. Även i andra avseenden kan de offentliga utgifterna
förväntas öka mer än vad regeringen antagit.
Intresset för att sänka skatter är mindre påtagligt. Vad beträffar
anställningsstödet till långvarigt arbetslösa har man valt metoden att
kreditera arbetsgivarens skattekonto i stället för ett renodlat bidrag, därför
att
utgiftstaket annars skulle ha brutits igenom. Att fastighetstaxeringen inte
tillåts slå igenom som planerat får betraktas som en utebliven skattehöjning. I
övrigt förlängs den begränsade och tillfälliga skattesänkning som
innevarande år medgetts i form av en skattereduktion, något som leder till
ökade marginaleffekter.
Regeringen har genom budgeteringsmarginalerna för 2001 (16,1 miljarder)
och 2002 (hela 33,7 miljarder) skapat ett utrymme för att utnyttja eventuellt
förbättrade inkomster till en ytterligare utgiftsexpansion. Förslagen i
vårpropositionen och den bedömning som kan göras av de kommande åren
innebär således att de strukturella problemen med stora offentliga utgifter
och höga skatter kommer att bestå och snarast förstärkas.
Sammanfattningsvis är erfarenheterna av regeringens sätt att hantera
budgetsaneringen och den nya budgetprocessen inte övertygande.
Visserligen kan utvecklingen de senaste åren te sig positiv, men de under
överskådlig tid bestående underliggande budgetunderskotten inger farhågor.
Även om socialförsäkringssektorn kan visa överskott, måste därför stor
försiktighet iakttas med att disponera prognostiserade positiva budgetsaldon,
oavsett om det gäller utgiftsökningar eller skattesänkningar.
Moderat finanspolitik för
stabilitet och tillväxt
Stabil finanspolitik ger goda
tillväxtförutsättningar
De övergripande målen för den ekonomiska politiken skall
vara att skapa förutsättningar för snabb tillväxt, en kraftig
ökning av antalet nya arbetstillfällen, en god
realinkomstutveckling och minskat bidragsberoende.
Att den svenska tillväxten halkat efter den i övriga OECD-länder beror
framför allt på att ett högt skattetryck och olika regleringar minskat
effektiviteten i ekonomin. Att vi haft ett instabilt makroekonomiskt klimat
har också varit negativt för tillväxten på längre sikt. I början av 1970-talet
inleddes en trendmässig ökning av budgetunderskottet. Tillfälliga för-
bättringar till följd av stora lönekostnadsökningar i mitten av 1970-talet och
överhettningen i slutet av 1980-talet dolde problemen. Inflationstakten och
räntorna var högre och svängde mer i Sverige än i omvärlden och kronan
devalverades vid upprepade tillfällen. Den makroekonomiska instabiliteten
försämrade planeringsförutsättningarna för hushåll och företag.
Diagram 5.1
Statens budgetsaldo
Källa: Ekonomifakta
Jämfört med 1970- och 1980-talen samt början av 1990-talet
präglas svensk ekonomi för närvarande av bättre finansiell
stabilitet, med undantag för kronans värde som svängt
kraftigt efter övergången till rörlig växelkurs i november
1992. Underskottet i de offentliga finanserna har nu
eliminerats, och inflationstakten och räntorna har gått ned.
Stabiliteten är dock bedräglig, eftersom viktiga orsaker till
de tidigare obalanserna finns kvar. Sverige är fortfarande det
industriland som har högst offentliga utgifter och skatter som
andel av BNP.
Därmed lär vi även fortsättningsvis ha de mest konjunkturkänsliga
offentliga finanserna i OECD. Det innebär att när konjunkturen tar fart,
förbättras de offentliga finanserna automatiskt utan att några nya politiska
beslut behöver fattas. Det beror dels på att höga skattesatser ger en kraftig
ökning av skatteintäkterna när sysselsättning och konsumtion stiger, dels på
att offentliga utgifter för arbetslöshetsförsäkring och socialbidrag sjunker
nästan lika snabbt.
När tillfälle givits, har socialdemokratiska regeringar använt ökade
skatteintäkter till att ytterligare höja de offentliga utgifterna. Så sker även
i
vårpropositionen. Men vid en konjunkturnedgång är det svårt och inte ens
önskvärt att minska de offentliga utgifterna eller att höja skatterna, eftersom
detta förvärrar läget. Det kan dock bli nödvändigt, då de finansiella
marknaderna inte kan förväntas finansiera det stora underskottet annat än till
höga räntor. Regering och riksdag kan då tvingas att skära i utgifter och höja
skatter under lågkonjunkturen. Finanspolitiken blir destabiliserande i stället
för stabiliserande.
De utgiftsökningar som regeringen nu föreslår försämrar den makro-
ekonomiska stabiliteten genom att utrymmet inte används för att genom
skattesänkningar få ned omslutningen på de offentliga finanserna och därmed
deras konjunkturkänslighet.
Bättre balans mellan privat och
offentlig sektor
Den offentliga sektorns utgifter uppgår i år till drygt 62 % av
den samlade produktionen. Hälften av detta, exklusive
räntebetalningar, är kostnader för de tjänster som produceras
av den offentliga sektorn samt investeringar och den andra
hälften transfereringar till framför allt hushåll. De offentliga
inkomsterna väntas uppgå till närmare 64 %, varav
56 procentenheter är skatter. Den privatfinansierade sektorn
förutses således omfatta mindre än 40 % av BNP. Även om
de offentliga finanserna nu är i balans, kan inte
samhällsekonomin sägas vara det med en så liten privat
sektor.
Inom EU utgör den offentliga sektorn i genomsnitt ungefär hälften av
ekonomin och inom OECD-området ca 40 %. I många av dessa länder är
välfärden i egentlig mening lika stor som - och i flera fall större än - i
Sverige. Jämfört med prognosen i 1998 års budgetproposition har det
svenska skattetrycket 1999 stigit med drygt 2 procentenheter. Vår skattekvot
på 56 % skall jämföras med ett genomsnitt på ca 42 % i EU och under 40 % i
OECD.
Medborgarna i vårt land är starkt beroende av den politiska sektorn, såväl
när det gäller vård, omsorg och utbildning som för sina disponibla inkomster.
Den helt övervägande delen av vård och omsorg, liksom av utbildning,
produceras inom offentligt finansierade och offentligt styrda monopol.
Transfereringar från den offentliga sektorn utgör drygt 40 % av hushållens
disponibla inkomster.
Det innebär att när stat och kommun inte förmår infria utställda löften till
medborgarna, finns få alternativ. De allra flesta kan heller inte välja dem som
ändå finns, eller som skulle kunna växa fram, eftersom skatterna tar i anspråk
så stor del av de inarbetade inkomsterna. Genom att den offentliga sektorn
lägger beslag på så stor del av de totala resurserna blir också den privata
sektorns förmåga att erbjuda de nya arbetstillfällen som kan få ned
arbetslösheten otillräcklig.
Offentliga monopol, omfattande transfereringar och inskränkt valfrihet
leder förutom till minskad frihet för medborgarna också till felaktig
fördelning och sämre utnyttjande av de totala ekonomiska resurserna.
Trögheten i stora, icke konkurrensutsatta offentliga system ger dålig
effektivitet. Tillväxtkraften i ekonomin försvagas. De nya jobben blir färre.
För år 2002 bedömer regeringen, trots en prognostiserad stabil tillväxt
fram till dess, att den offentliga sektorns utgifter fortfarande uppgår till
närmare 58 % av BNP. Skatternas andel beräknas uppgå till 55 % och övriga
inkomster till 6 % av BNP. Den privatfinansierade sektorns andel kommer
således fortfarande att utgöra endast 42 % av BNP.
På medellång sikt bör de offentliga utgifterna åtminstone tas ned mot 50 %
av BNP, vilket medför att skattetrycket kan sänkas till genomsnittlig
europeisk nivå. Det uppkomna utrymmet bör till övervägande del användas
för att successivt sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare. Våra
förslag i denna motion innebär att utgifternas andel av BNP sjunker med 3
procentenheter och skattetrycket med 4 procentenheter år 2002.
Statsfinansiell balans över
konjunkturcykeln
Vi har tidigare föreslagit att regering och riksdag bör ha som
norm i budgetarbetet att de offentliga finanserna skall vara i
balans över konjunkturcykeln. Eftersom vi räknar med att en
stor del av den förbättring av de statliga finanserna som
regeringen kalkylerar med är konjunkturellt betingad, kan
inte hela förbättringen användas för överföringar till den
privata sektorn, vare sig i form av utgiftsökningar eller
skattesänkningar. I vårt budgetalternativ räknar vi med ett
finansiellt sparande på drygt 41 miljarder kronor 2000, drygt
54 miljarder kronor 2001 och drygt 60 miljarder kronor
2002. Sammantaget innebär det ett finansiellt sparande som
under treårsperioden överstiger regeringens med drygt 35
miljarder kronor.
Våra förslag innebär dessutom att konjunkturkänsligheten i de offentliga
finanserna minskar. Bland annat föreslår vi sänkta ersättningsnivåer i sjuk-
och arbetslöshetsförsäkringarna och sänkta skattesatser på en rad områden,
vilket medför att de offentliga finanserna inte kommer att försvagas lika
mycket i en konjunkturnedgång. men heller inte förstärkas lika mycket i en
konjunkturuppgång.
Minskad statsskuld som andel av BNP
Att de offentliga finanserna är i balans över
konjunkturcykeln innebär även att den offentliga
bruttoskulden är oförändrad i nominella termer och att den
därför minskar i förhållande till BNP när denna växer. I
nuvarande konjunkturläge och med målet att de offentliga
finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln bör vi
under några år ha överskott i budgeten för att därefter kunna
tillåta oss underskott i nästa lågkonjunktur. Till det kommer
nödvändigheten av att snabbt bringa ned skuldkvoten till en
lägre nivå efter den skuldökning som blev en följd av
1980-talets spekulationsekonomi. Statsskulden kommer
därför att nettoamorteras de närmaste åren.
Vårt tidigare formulerade mål är att skuldkvoten skall ha sjunkit till 60 %
av BNP senast 2002 och till 50 % av BNP under den därpå följande
mandatperioden. Det förefaller nu som att vårt mål kommer att uppfyllas
betydligt tidigare. Även om de omfattande företagsförsäljningar som
regeringen räknar med svårligen kan genomföras i dess regi blir det fullt
möjligt med den politik vi förordar, vilken innebär att tillgången på
riskkapital kommer att öka.
Enligt regeringens prognos kommer den offentliga sektorns konsoliderade
bruttoskuld att uppgå till 1 250 miljarder kronor vid utgången av 1999, vilket
motsvarar 67,6 % av BNP. Med regeringens tillväxtantaganden och
budgetalternativ, som inkluderar betydande överföringar från AP-fonden och
intäkter från företagsförsäljningar, kommer skuldkvoten att minska till 51 %
av BNP år 2002. Samma antaganden och det moderata budgetalternativet -
som innebär ett högre finansiellt sparande än enligt regeringens mål - medför
att skuldkvoten detta år understiger 50 %.
Minskat offentligt sparande ger
utrymme för privat sparande
Balans i stället för överskott i de offentliga finanserna över
konjunkturcykeln betyder inte ett lägre totalt sparande i
ekonomin. Vår politik innebär lägre skatter på arbete. Det
betyder att medborgarna får pengar över till att spara själva,
när skatten är betald. Vår politik innebär även lägre skatter
på sparande, varför det kommer att bli mer attraktivt att
spara, såväl på banken och i privata pensionsförsäkringar
som i aktier. Individen har dessutom möjlighet att välja
risknivå och därmed potentiell avkastning på sina
investeringar, exempelvis aktier i början av arbetslivet och
bank- eller obligationssparande när pensionen närmar sig.
Privat sparande ger individen både möjlighet till bättre avkastning och
större trygghet än offentligt sparande, vilket ju visat sig inte räcka till för
de
utfästelser staten gjort, exempelvis i form av pensionsåtaganden. Det är
dessutom det privata sparandet och risktagandet, som måste utgöra basen för
näringslivets riskkapitalförsörjning och därmed för investeringarna och
tillväxten i ekonomin.
Stram budgetprocess
Vid arbetet med 1997 års budget använde regering och
riksdag för första gången den nya budgetprocess som
riksdagen fattade beslut om i juni 1994. Det övergripande
syftet är att genom en ändrad beslutsgång i riksdag och
regering bidra till en återhållsam utveckling av de offentliga
utgifterna och till en statsbudget i balans. För riksdagens del
innebär den nya budgetprocessen att möjligheten för
utskotten att driva igenom ofinansierade utgiftsökningar
minskar. För regeringen innebär den ökade krav på
uppföljning av budgetutfallet och på att finansiera gjorda
överskridanden. Samtidigt minskar regeringens möjligheter
till ofinansierade utgiftsåtaganden.
Medan budgethanteringen i riksdagen följer de nya principerna, brister
regeringen i flera avseenden. Den har blivit allt mindre regeltrogen i sin
hantering av prognosmissar och budgetöverskridanden. Det kan förefalla
naturligt att pressen att följa de nya reglerna blir mindre, när
skatteintäkterna
utvecklas gynnsamt och budgetunderskottet trots nya utgiftsökningar blir
mindre än väntat. Detta är dock ett mycket kortsiktigt synsätt. Staten ikläder
sig ju nya utgiftsåtaganden, som skall finansieras även i en tid när aktiviteten
går ned i ekonomin och skatteintäkterna viker.
Vi anser att principerna i den nya budgetprocessen skall följas strikt, vilket
innebär att budgetöverskridanden skall finansieras genom motsvarande
utgiftsneddragningar inom två år och helst inom samma utgiftsområde. Nya
utgiftsåtaganden under pågående budgetår skall finansieras genom
minskningar av andra utgifter samma år.
Penning- och valutapolitiken
Riksbanken framgångsrik
Riksbanken har lyckats väl i sina ansträngningar att få ned
och hålla nere inflationen. Reporäntan har sänkts till
rekordlåga 2,90 %, och de långa räntorna har följt efter.
Tioårsräntan har visserligen stigit något jämfört med sin
lägsta nivå i mars, men den ligger ändå på historiskt låga
4,25 %. Gapet mellan svenska och tyska tioårsräntor är
sedan en tid ca 0,40 procentenheter. Det var det också under
den korta period, då den svenska reporäntan understeg
ECB-räntan, vilket är ett tecken på att det svenska
utanförskapet i förhållande till euron medför extrakostnader.
Det finns inga tecken på en nära förestående prisstegring och
ränteuppgång. Läget är emellertid labilt, och bytet på finansministerposten
har förstärkt osäkerheten. Skulle tvivel uppstå på regeringens beslutsamhet
att förverkliga sina finanspolitiska mål, stiger marknadsräntorna direkt.
Inleds dessutom en efterfrågestimulerande politik i sysselsättningsskapande
syfte, uppstår en press uppåt på priserna, och Riksbanken måste höja
styrräntan.
Stabila priser och låga räntor kan dock inte tas till intäkt för att allt står
väl
till i ekonomin. I Sverige förenas de med en tillväxt under genomsnittet i
jämförbara länder och med en stor arbetslöshet. Med de stelheter som finns
på den svenska arbetsmarknaden är i själva verket en arbetslöshet på i stort
sett nuvarande nivå en förutsättning för att inte priser och räntor skall stiga.
Regeringens metod att sanera statsfinanserna med höjningar av redan höga
skatter har gått ut över tillväxten, samtidigt som den varit ett sätt att
anpassa
de offentliga finanserna till bestående stor arbetslöshet.
Om inflationen är under kontroll, de offentliga finanserna i balans och
statsskulden på väg ned, är finansmarknaden nöjd. Den fäster inget avseende
vid om tillväxten stagnerar och arbetslösheten är utbredd. Men sådana
förhållanden utgör uppenbarligen en förlust för folkhushållet och för de
enskilda medborgarna. Riksbankens framgångsrika penningpolitik måste
därför snarast möjligt kombineras med att regeringen tar initiativet till
strukturella reformer i form av skattesänkningar och avregleringar, inte minst
på arbetsmarknaden, åtgärder som kan ge bättre tillväxt och fler jobb utan att
priser och räntor behöver drivas i höjden.
Sverige och euron
En källa till oro för Sveriges ekonomiska utveckling är
osäkerheten beträffande Sveriges förhållande till euron. För
närvarande förefaller marknadens bedömning vara att den
gemensamma valutan kommer att införas i vårt land den
1 januari 2002, samtidigt med att den rent konkret
introduceras i form av sedlar och mynt. Regeringen har
emellertid inte gett någon bestämd utfästelse på denna punkt.
Någon informationskampanj har inte startat, och i
regeringsföreträdares uttalanden är invändningar mer vanligt
förekommande än entusiasm. Skulle förväntningarna om
eurons snara införande i Sverige förskjutas i negativ riktning,
får vi räkna med en svagare krona och ett större räntegap.
I själva verket kan Sverige sägas vara det EU-land som står längst ifrån ett
inträde i valutaunionen. Grekland har anslutit sig till den europeiska
växelkursmekanismen (ERM2) och arbetar hårt för att kvalificera sig för ett
inträde den 1 januari 2001. Även Danmark, som uppfyller alla
konvergenskrav, är med i ERM2 och kan anses deltaga i valutasamarbetet
utan att göra anspråk på inflytande. I Storbritannien har regeringen nyligen
lagt fram en nationell övergångsplan till euron, och den har klart angett att
frågan är inte om utan när övergången skall ske.
Moderata samlingspartiet föreslog förra året att en stabilitets- och europakt
skulle antas för att åtminstone lägga fast en tidtabell för det svenska
ställningstagandet till euron. Regeringen har emellertid inte velat diskutera
en sådan. De begränsade förberedelser för euron som ändå sker genomförs så
tyst som möjligt för att inte väcka debatt. Men denna viktiga framtidsfråga
försvinner inte bara för att man inte låtsas om den. Regeringen bör snarast
tillse att en plan utarbetas för Sveriges ställningstagande till euron med
siktet
inställt på ett avgörande före vårt lands övertagande av ordförandeskapet i
EU första halvåret 2001, vilket skulle möjliggöra ett införande av den
gemensamma valutan den 1 januari 2002.
I slutet av 1998 lämnade regeringen in ett nytt konvergensprogram till EU.
Detta har till syfte att visa hur landet avser att fylla de krav som ställs för
deltagande i valutasamarbetet. Därför är det egendomligt att endast ett
obetydligt utrymme ägnas åt det konvergenskriterium där Sverige - med
instämmande från den svenska regeringen (!) - fick underkänt vid EU:s
prövning i våras, nämligen valutastabiliteten. Likaledes är det egendomligt
att regeringen valde att förankra programmet hos två partier - Centerpartiet
och Miljöpartiet - som är negativa till att införa euron i Sverige.
I sitt utlåtande över konvergensprogrammet konstaterade kommissionen att
inget sägs om när Sverige kan tänkas ansluta sig till ERM2 som förberedelse
för eurons införande. Därmed kvarstår frågan om valutastabilitet och
osäkerheten om kronans framtida utveckling. Kronan har enligt
kommissionen förblivit svag och ostadig, och volatiliteten har snarare ökat
än minskat på senare tid. Sammanfattningsvis fastslår kommissionen att
medlemskap i ERM2 skulle vara det bästa sättet att uppnå den erforderliga
valutastabiliteten.
Vid Ecofinrådets sammanträde den 8 februari uttalade EU-ländernas
finansministrar att för att kvalificera sig för EMU måste Sverige demonstrera
sin förmåga att hålla en fast, rimlig kurs mellan kronan och euron över en
tillräcklig tidsperiod och utan allvarliga störningar. Ministerrådet förväntade
sig att detta skulle leda till att Sverige beslutar sig för att ansluta sig till
ERM2.
Riksbanken har för länge sedan uttalat att Sverige bör deltaga fullt ut i det
europeiska valutasamarbetet. Någon väg dit vid sidan av ERM2 föreligger
inte. Beslut i frågor som rör växelkursregimen åvilar numera regeringen.
Enligt Moderata samlingspartiets mening bör regeringen snarast klargöra att
den avser att verka för ett snabbt införande av euron i Sverige och att den
som en bekräftelse på detta ansöker om vårt lands anslutning till ERM2. Då
skingras den misstro som råder beträffande regeringens avsikter både inom
och utom landet. Då ges ett besked om att vi svenskar inte drar oss för att ta
itu med de strukturfel som annars bromsar vår välståndsutveckling. Då kan
företag och välutbildad arbetskraft stanna i Sverige.
Företagande och nya jobb
Inledning
Den svenska modellens misslyckande är
Socialdemokraternas misslyckande. Istället för att skapa
välstånd - genom företagande och arbete - har krafterna
ägnats åt att fördela det. Bakom Socialdemokraternas
misslyckande ligger deras totala oförmåga att förstå hur
företag skapas och vad de behöver för att utvecklas och
blomstra.
Sverige utmärks i dag av följande tendenser:
- Sjunkande trend i sysselsättningen i näringslivet. Ända sedan slutet av
1940-talet har sysselsättningen minskat i svenskt näringsliv. Naturligtvis
finns konjunkturvariationer, men tendensen är nedåtriktad över tiden.
- Sjunkande relativt kunskapsinnehåll i exporten. När de relativa
lönenivåerna faller i förhållande till våra viktigaste konkurrentländer
samtidigt som sysselsättningen sjunker innebär detta att vi konkurrerar
med lönen snarare än kunskap, teknik och kompetens.
- Svag utveckling i den relativa utbildningsnivån. Jämfört med övriga
Västeuropa har vi haft en svagare utveckling av den andel av en
ungdomskull som går vidare till högre studier.
Det är fullt möjligt att skapa många nya jobb med hjälp av
låga löner och ökad lönespridning. Men det är inte
låglönejobben vi vill ha. Vad vi behöver är kvalificerade
jobb som ger bra betalt och som ger Sverige ökad
internationell konkurrenskraft. Det får aldrig bli ett mål att
bara skapa många lågbetalda jobb - även om lågbetalda jobb
förvisso är bättre än inga jobb alls.
Målet för vår tillväxtpolitik måste vara att få fram produkter, system och
metoder som med god konkurrenskraft orkar bära höga löner i tillräckligt
antal. Vi får inte höga löner bara för att vi är svenskar utan för att vi är
duktiga, snabba att anpassa oss, har hög teknik, förmåga och kunskap.
Det innebär också ett betydande förändringstryck på traditionella monopol
och offentliga verksamheter. Inte heller här kan man räkna med högre löner
än i andra länder om man gör precis samma saker och dessutom likadant. Vi
måste därför i större utsträckning ta till vara initiativkraften hos enskilda
människor, utbildning, anpassningsförmåga och företagaranda.
Alla företag kan inte eller vill inte växa, men alla måste ha den
möjligheten genom konkurrenskraftiga villkor för såväl stora som små.
Snabbväxande företag erbjuder särskilda problem och möjligheter som
kräver särskilda insatser.
USA har under de senaste tio åren gått från omfattande arbetslöshet till i
det närmaste full sysselsättning trots stor invandring i arbetsföra åldrar. I
dag
skapas det ca 300 000 nya jobb per månad i USA. Över 70 % av de nya
jobben har en lön som överstiger genomsnittslönen. Det är således välbetalda
jobb som tillkommer i USA. Så borde det vara även i Sverige.
Nästan hela nettotillskottet kan hänföras till kunskapsindustrin dvs. tele,
Internet, data, IT och bioteknik med underleverantörer. De stora företagen
minskar, nästan utan undantag, sysselsättningen över tiden, och de nya
jobben kommer främst bland småföretagen och då främst hos de s k
snabbväxande företagen.
Även i Sverige är det främst kunskapsföretagen som växer snabbt, men det
sker från en mycket låg nivå, och de är ofta inte lika utpräglade
kunskapsföretag som i USA. Riskkapitalet har helt andra förutsättningar i
Sverige, vilket gör investerarna mindre riskbenägna.
Ett genomgående drag hos de snabbväxande företagen är att de finns i
snart sagt alla branscher, såväl växande som tillbakagående, att de
kombinerar gammal traditionell teknik med ny teknik på hög nivå med stor
kundanpassning, att de är starkt exportorienterade och därmed utsatta för
hård internationell konkurrens och att de använder sig av många
underleverantörer från olika länder men monterar/tillverkar kritiska detaljer
själva.
Det ställer krav på ett rörligt riskkapital, som uppmuntras att göra nya
satsningar i nya växande företag. Det ställer krav på rörlig kunskap mellan
företagande och universitet och forskningsinstitut. Det ställer krav på en
rörlig arbetskraft, som kanske är den främsta spridaren av erfarenhet och
kunskap mellan olika arbetsplatser. Hindren för sådan rörlighet måste
undanröjas.
Vårpropositionen utmärks av bristande analys och närmast total avsaknad
av åtgärder för företagande och nya väl betalda jobb. Det duger inte att
regeringen i fråga efter fråga säger sig vilja "återkomma". Det är nu det
krävs en genomgripande omläggning av politiken i syfte att prioritera
ekonomisk tillväxt. Att främja nyföretagande och att ge dagens företag, små
och stora, möjlighet att växa i Sverige måste bli vår viktigaste strävan. En
sådan politik för tillväxt, företagande och nya jobb måste enligt vår mening -
utöver den i föregående avsnittet behandlade anslutningen till EMU -
omfatta följande:
- Sänkta skatter på företagande och arbete
- Särskilda skattelättnader för hushållsnära tjänster
- Minskat företagskrångel
- Åtgärder för att åstadkomma en fungerande lönebildning
- Moderniserad arbetsrättslig lagstiftning
- Reformerad arbetsmarknadspolitik
- Utbildning i världsklass
- Säkrad energiförsörjning genom att kärnkraften bibehålls
Sänkta skatter på företagande och
arbete
Skatten på arbete och företagande måste sänkas, om jobben
skall kunna bli fler och tillväxten högre. Det finns ett
otvetydigt samband mellan å ena sidan de höga skatterna och
å andra sidan utbudet av arbete. Sambandet inses numera
även av regeringen. Den nye finansministerns omdömen om
ROT-avdragen i byggsektorn och det nya förslaget att
underlätta anställning av långtidsarbetslösa är uttryck för
detta.
Det totala skattetrycket måste sänkas. Sveriges tillväxtproblem kan inte
lösas genom omfördelning av skattebördan mellan olika skattebaser. Vi
behöver både en ändrad skattestruktur och ett sänkt skattetryck totalt sett.
Det handlar om att ge individerna drivkraft och ytterst om att återupprätta
den enskildes makt över sin egen tillvaro.
Skatten på arbetsinkomster är orimligt hög. Beskattningen av låg- och
medelinkomsttagare är särskilt hård jämfört med andra länder. Detta skärper
löneanspråken och leder till färre arbeten och sämre möjligheter för
människor att leva på sin lön. Vi vill införa ett förvärvsavdrag för
löneinkomster upp till taket för egenavgifter och sänka kommunalskatten.
Inkomstskattesänkningarna får därmed en inriktning mot de breda inkomst-
grupper i samhället som i dag är hårdast trängda av den socialdemokratiska
högskattepolitiken.
Skatten på kunskap och kompetens måste bli internationellt kon-
kurrenskraftig. Skattepolitiken måste göra det attraktivt att verka i Sverige i
stället för att som nu driva högutbildade ut ur landet. Den gamla värnskatten
har visserligen avskaffats men ersatts med en ny extraskatt för medel- och
höginkomsttagare. Denna nya skatt på kunskap och kompetens måste slopas.
Den dubbla beskattningen av riskkapital är skadlig och måste slopas.
Vill vi öka företagandet, skall naturligtvis inte investeringar i företagande
beskattas hårdare än andra investeringar. Dubbelbeskattningen leder till att
eget kapital beskattas hårdare än lånat kapital och gynnar därtill utländskt
ägande av svenska företag på bekostnad av inhemskt. Ett slopande av
dubbelbeskattningen skulle medföra ett kraftigt tillskott av riskkapital till
marknaden och bidra till att hejda företagsflykten ur landet.
Skattereglerna för fåmansbolag måste i flertalet fall slopas. Den
delägare som redovisar en rimlig arbetsinkomst skall få rätt att betrakta övrig
avkastning som utdelning. Utdelning till fåmansföretagare skall därför
beskattas som inkomst av kapital, om ägaren har tagit ut en marknadsmässig
lön. Det finns få sakliga skäl för de stoppregler som idag gäller för fåmans-
företagen. Regeringen avser att "återkomma", medan vi anser att stopp-
reglerna nu måste avskaffas.
Förmögenhetsskatten är en extraskatt på avkastning av kapital och
motverkar en både nödvändig och angelägen kapitalbildning. Skatten
belastar skilda tillgångar olika hårt, vilket leder till snedvridande effekter
som försämrar ekonomins funktionssätt. Den träffar också mycket ojämnt,
vilket visas av att 12 av Sveriges 13 största förmögenhetsägare inte betalar
förmögenhetsskatt. Denna skatt skall därför successivt avvecklas.
Riskkapitalsatsningar i nya teknik- och kunskapsintensiva företag bör
stimuleras genom skattelättnader. Slopad dubbelbeskattning och slopad
förmögenhetsskatt bidrar till en förbättrad riskkapitalförsörjning, men
därutöver bör prövas att ge särskilda skattevillkor för satsningar i nya,
teknikintensiva företag. Erfarenheterna från USA av sådana stimulanser är
goda. I sammanhanget kan också övervägas att beskatta riskkapitalbolag som
investmentbolag. Därutöver bör ytterligare lindringar i beskattningen av
personaloptioner genomföras.
Reglerna om skattekonto måste förenklas och ändras. Det är fel att
jämställa förfallodag och bokföringsdag. Det leder till osäkerhet när
betalningen måste erläggas för att den skall kunna bokföras i rätt tid. En
återgång bör ske till en gammal vedertagen princip att förfallodagen
sammanfaller med inbetalningsdagen.
Uppfinnare och innovatörer måste uppmuntras. Regler bör införas som
gör att uppfinnare och innovatörer får beskatta inkomster av royalty utgående
från patent som kapitalinkomst, vilket innebär 30 procents skatteuttag.
Förmånsrätt för skatter vid företagskonkurser bör inte tillerkännas
staten. Skatteförmånsrätten är en väsentlig omständighet när företag skall
räddas genom en rekonstruktion. Ett mer jämbördigt regelsystem för
samtliga fordringsägare, inklusive staten, skulle vara till fördel för alla
parter.
Om staten tvingades att bevaka sina fordringar på samma villkor som andra
fordringsägare, skulle dessutom oseriösa företagare kunna upptäckas
snabbare än i dag.
Kapitalinkomstskatten är också alltför hög i ett internationellt perspektiv.
Den bör successivt sänkas till 25 %.
Den särskilda löneskatten på vinstandelsmedel bör avvecklas. Det
finns goda skäl som talar för vinstandelsstiftelser i företagen. Det är viktigt
att möjlighet kan ges för alla anställda att på detta vis få ett ekonomiskt
utbyte som är relaterat till graden av framgång för företaget.
Fastighetsskatten bör successivt avskaffas. Regeringen förlänger nu den
tillfälliga nedsättningen av fastighetsskatten för boende och frysningen av
bostadstaxeringsvärdena med ett år. Detta kommer att leda till en formlig
skattechock för hyresgäster, bostadsrättshavare och egnahemsägare när
åtgärderna upphör år 2001. Fastighetsskatten höjer emellertid inte bara
kostnaden för boende, utan också för lokaler. Den bidrar därmed till att göra
företagande och företagsutveckling onödigt dyrt.
Lantbrukets s.k. ryggsäck består bl.a. av att jord- och skogsbruket idag
drabbas av betydligt högre energiskatter än industrin. Regeringen skjuter en
lösning av även denna fråga på en obestämd framtid. Enligt vår uppfattning
är det inte rimligt att svenskt jordbruk skall ha sämre konkurrensläge än vad
som gäller i andra länder. En differentierad drivmedelsskatt för arbetsredskap
skall återinföras och skatterna på el och eldningsolja sänkas till samma
nivåer som gäller för industrin.
Energiskatterna slår inte bara mot jord- och skogsbruk. Sverige har en
internationellt sett stor energikrävande industrisektor, som har drabbats hårt
av de särskilda produktionsskatterna på el. Enligt vår uppfattning bör inga
fiskala energiskatter överhuvudtaget tas ut i produktionsledet.
Sänkt skatt på hushållsnära tjänster
En viktig del av företagstillväxten måste komma inom den
privata tjänstesektorn. Hit hör också de tjänster som kan
utföras i eller i anslutning till hushållen. En generell
sänkning av skatten på arbete ökar visserligen de enskilda
hushållens möjligheter att efterfråga tjänster men fortfarande
kvarstår förskräckande stora skattekilar.
För att få fart på sysselsättningen krävs inte bara att priset kommer ned till
nivåer som många är beredda att betala. Det måste också bli lättare att
erbjuda tjänsterna, oavsett om man gör det i företagsform eller som
privatperson. Därför behövs förenklingar för bildande och drift av i synner-
het mindre tjänsteföretag. Ambitionen är att främja att en flora av nya
småföretag växer fram, som på professionell basis erbjuder olika hem-
servicetjänster. Härutöver behövs en enkel och obyråkratisk lösning för den
som vill anlita en privatperson.
I ett gemensamt förslag har Moderata samlingspartiet, Folkpartiet och
Kristdemokraterna angivit hur denna sänkning av skatten på hushållstjänster
bör genomföras. Förslaget innebär att en skattereduktion på 50 % införs för
privatpersoners betalning av arbetskostnaden för hushållsnära tjänster upp till
25 000 kronor per år. Det innebär att det "vita" priset, direkt vid köpet,
halveras jämfört med dagens regler.
En reform av detta slag är ett viktigt steg mot lägre skatt på arbete och en
växande och dynamisk tjänstesektor. Det går lätt att genomföra och kan
sannolikt snabbt ge fler nya jobb. Kostnaden i form av skattebortfall är liten.
På sikt ger reformen snarare en positiv nettoeffekt för de offentliga
finanserna, eftersom en stor del av detta arbete i dag utförs i den svarta
sektorn av ekonomin eller inte alls.
En skattesänkning på hushållstjänster har enligt vår mening en rad
fördelar. En sådan är att skattesänkningen snabbt kan skapa många nya jobb.
Det ligger 50 000-100 000 jobb inom räckhåll om de tre partiernas förslag
genomförs. En annan fördel är att reformen kan förväntas få särskilt
gynnsamma effekter för ungdomar. Det innebär att den besvärande
ungdomsarbetslösheten skulle kunna pressas tillbaka.
Avveckla företagskrånglet
Tillväxt, företagande och nya jobb motverkas inte bara av
skatter, utan också av dåliga villkor i övrigt för företagande.
Hit hör såväl krångel som orimliga konkurrensvillkor, inte
minst gentemot verksamheter som bedrivs av kommunerna.
Det senare problemet kan lösas genom skärpningar av kommunallagen i
syfte att begränsa kommunernas möjlighet att bedriva öppen eller förtäckt
näringsverksamhet. Också Konkurrensverkets möjligheter att ingripa med
stöd av konkurrenslagen måste förbättras.
Det måste bli betydligt enklare både att starta och att driva företag i
Sverige. Mellan 1997 och 1998 minskade antalet nyregistrerade företag med
12 %, och nyligen visade Jobs & Society's nyföretagarbarometer en kraftig
minskning av nyföretagandet i hela landet. Under årets två första månader
minskade antalet nystartade företag med drygt 14 % jämfört med mot-
svarande period förra året och med hela 22 % jämfört med samma period
1997.
Sverige har idag totalt cirka 10 000 lagar, förordningar och myndighets-
regler, varav hälften gäller företagandet. Det är dubbelt så mycket som i
Norge och vår regelinflation uppgår till 4 % per år. Det är mot den här
bakgrunden som Moderata samlingspartiet förordar införandet av en s.k.
solnedgångsparagraf. Den innebär att gamla regler som inte tillämpas skall
utmönstras med automatik efter viss tid, förslagsvis fem år. Under
innevarande mandatperiod bör också alla regler som berör företagare
granskas i syfte att förenkla och minska regelmassan.
Företagskrånglet har ingående behandlats av regeringens egen små-
företagsdelegation. Trots att det har gått över ett år sedan presentationen av
delegationens första delbetänkande med 26 konkreta förenklingsåtgärder har
nästan ingenting gjorts från regeringens sida. Nya grupper har tillsatts,
beredningsarbete sägs pågå och förslag aviseras till senare tidpunkter.
Moderata samlingspartiet är berett att omgående fatta beslut om genom-
förande av den helt övervägande delen av de 71 förslagen i småföretags-
delegationens slutbetänkande.
Vi vill att alla förslag från regeringen som påverkar företagens villkor skall
föregås av en noggrann analys av effekterna. Även myndigheter som ger ut
föreskrifter måste omfattas av ett sådant krav på ordentliga konsekvens-
analyser.
F-skattsedeln är i realiteten en nödvändig förutsättning för allt företagande.
Det måste därför bli betydligt lättare att erhålla F-skattsedel. F-skattsedel
bör
tilldelas alla som begär det, om det inte framstår som uppenbart att det
föregivna företagssyftet är oseriöst.
Det måste bli lättare att inregistrera nya företag. Kraven på ekonomisk
redovisning och formerna för deklaration i mindre företag måste förenklas
avsevärt. Den omfattande uppgiftslämningen till olika myndigheter måste
skäras ned.
En moderniserad arbetsrätt
Den svenska lönebildningen fungerar inte tillfredsställande.
Löneökningstakten i Sverige har under decennier hamnat på
nivåer som överstiger vad det tillgängliga
produktionsutrymmet har medgivit samtidigt som
reallönerna blivit allt lägre i jämförelse med andra länder.
Även under senare år med tvåsiffriga arbetslöshetstal har
bruttolönerna tenderat att öka snabbare än i viktiga
konkurrentländer.
Bättre lönebildning handlar i vid mening om att internalisera de samhälls-
ekonomiska effekter som uppkommer som resultat av arbetsmarknads-
parternas förhandlingar och agerande i övrigt. En särskild utredning under
ledning av generaldirektören Svante Öberg har i detta syfte framlagt förslag
om ett nytt och förstärkt medlingsinstitut och vissa arbetsrättsliga
lagändringar. Regeringen tar som vanligt inte ställning, utan skall
"återkomma" senare.
Det brukar hävdas att det är bättre med frivilliga avtal än med lagar och vi
har för vår del ingen annan uppfattning. Denna ståndpunkt innebär dock inte
att staten kan frånhända sig ansvaret för det grundläggande regelverket på
arbetsmarknaden. Det måste ankomma på staten att lägga fast de yttre
ramarna för hur enskilda och organisationer kan uppträda i dessa samman-
hang. Ingen organisation kan ges vetorätt mot statens rätt och ansvar att ange
de grundläggande spelreglerna.
Samstämmiga analyser som de senaste åren ägnats den svenska arbets-
marknaden har pekat på behovet av en modernisering av arbetsmarknads-
lagarna. För det första handlar det om att i en sund lönebildnings intresse
skapa bättre balans mellan de motstående parterna. I detta syfte förordar vi
införandet av en s.k. proportionalitetsregel. Inom ramen för en sådan bör
förbud införas mot blockad av enmansföretag och mot rena sympatistrejker.
För det andra handlar det om att lagstiftningen är byggd på 1960-talets
industristruktur och arbetsmarknad. Den är därmed föga lämpad för den
moderna arbetsmarknad som nu växer fram med dynamiska kunskapsföretag
och större rörlighet, med nya organisationsformer och arbetsmetoder, med
projektarbetsformer och personaluthyrningsföretag. En modernisering av
arbetsrätten blir därmed till en ofrånkomlig förutsättning för att inte minst de
små företagen skall kunna växa.
För det tredje handlar det om nödvändigheten av att åter sätta den enskilde
arbetstagaren i centrum. I dag är den enskilde arbetstagarens rättigheter i hög
grad överförda på fackliga organisationer redan genom lagstiftningen.
Möjligheterna till utnyttjande av dispositiva regler i lagstiftningen
förutsätter
också att kollektivavtal har ingåtts. Det är naturligt att enskilda arbetstagare
kan vilja sluta sig samman för att gemensamt föra sin talan. Däremot är det
inte rimligt att den grundläggande lagstiftningen överför den enskildes
rättigheter på organisationer och att individuella avtal omöjliggörs på stora
delar av arbetsmarknaden.
Riksdagen har den 28 april 1999 begärt slopande av turordningsreglerna
för två personer i småföretag. Det är angeläget att sedan gå vidare och slopa
turordningsreglerna fullt ut. Den enskilde arbetstagaren skall ha lagens skydd
mot grundlös uppsägning. Men i de fall där neddragningar av personal-
styrkan framtvingas i ett företag är det inte rimligt att anställningstiden
automatiskt skall avgöra vem som får sluta. En sådan ordning försvårar
ungdomars inträde på arbetsmarknaden och förnyelsen av företagen.
I ett längre perspektiv krävs det en genomgripande reform av arbetsrätten.
Utgångspunkterna måste vara att reglerna på arbetsmarknaden medger
individualisering och att arbetsrättigheter skall tillfalla den enskilde och
inte
organisationerna på arbetsmarknaden. Det är den enskilde individens avtal
med arbetsgivaren som skall vara grunden för anställningen. Grundläggande
rättigheter skall regleras i lag, men därutöver skall den enskilde kunna
bestämma över sin arbetstid och förhandla om lön.
En reformerad
arbetsmarknadspolitik
En bra lönebildning förutsätter en bättre fungerande
arbetsmarknadspolitik i stort. Det gäller också att utforma
arbetslöshetsförsäkringen på ett lämpligt sätt. I stället för att
framlägga förslag till förbättrade regler och incitament har
regeringen valt att tillsätta ännu en arbetsgrupp inom
Näringsdepartementet. Därmed slipper regeringen att ta
ställning och kan "återkomma" till frågan vid en senare,
ospecificerad tidpunkt.
Enligt vår mening skall arbetslöshetsförsäkringen vara en omställnings-
försäkring, som skyddar den arbetslöse mot inkomstbortfall under den tid
han/hon söker nytt arbete eller omskolar sig. Däremot får försäkringen inte
fungera som en evig medborgarlön för dem som en gång lyckats vinna
inträde på arbetsmarknaden. Vi förordar att det införs en form av bortre
parentes i försäkringen. Ersättningsnivån bör sättas till 75 % i denna, liksom
i andra socialförsäkringssystem.
Effektiviteten i den nuvarande arbetsmarknadspolitiken är för låg och
undanträngningseffekterna för stora. Det leder till förluster, både för de
arbetslösa och för skattebetalarna. Därför bör arbetsmarknadspolitiken
koncentreras på två åtgärder. Den ena är ett erbjudande om lärlingsutbildning
i företagen för alla arbetslösa ungdomar mellan 20 och 25 år. Det andra är en
fokuserad arbetsmarknadsutbildning dvs. en arbetsmarknadsutbildning som
mer direkt inriktas mot att möta specifika arbetsmarknadskrav och förhindra
uppkomsten av flaskhalsar.
Utbildning i världsklass
En ny tid kommer att skärpa kunskapskraven. Det påverkar
såväl skolan som utbildningen därefter, det livslånga lärandet
och forskningen.
Vi vill genomföra en millenniereform för skolan. Målet är att Sverige skall
ha Europas bästa skola. De viktigaste inslagen i en sådan reform är följande:
- En nationell skolpeng införs. Den säkerställer alla elevers rätt att välja
samtidigt som den stärker lärarnas och skolledningarnas ställning. Varje
skola blir mer självständig. Rätten att välja skola och ökad mångfald
stimulerar skolans utveckling. Valfrihet förenas med högre kvalitet
genom ökad professionalism.
- Betyg skall ges tidigt och en examen skall avsluta grundskolan respektive
gymnasieskolan. Ett kvalitetsinstitut skall granska alla skolors resultat.
Skolor som inte klarar kraven stängs.
- I gymnasieskolan förstärks valmöjligheterna. Studier i s.k. kärnämnen
begränsas till förmån för utbildning som är mera speciell med hänsyn till
den valda inriktningen. Lärlingsutbildning och annan utbildning i
företagen ges ökat utrymme. Kompletterande utbildning erbjuds för
elever som önskar byta studieinriktning.
- Den högre utbildningen måste kompletteras med yrkesteknisk utbildning
av hög kvalitet för att möta behoven på arbetsmarknaden. 20 000 platser i
sådan utbildning behöver tillskapas under de närmaste åren.
- Det livslånga lärandet måste kunna finansieras på ett sätt som öppnar
stimulerande framtidsutsikter för alla. Personliga utbildningskonton, där
den enskilde själv och företagen sätter av pengar för den enskildes
utbildningsbehov, är en sådan konstruktiv finansiering.
- Utbyggnaden av den högre utbildningen med sikte på att fler ungdomar
skall kunna antas till högskolor och universitet.
- Forskningen måste byggas ut. De senaste årens hårdhänta neddragningar
av det mest långsiktiga kunskapssökandet riskerar att få dramatiska
konsekvenser för Sveriges möjligheter att utvecklas till en framstående
kunskapsnation. Kunskap av högsta klass är inte minst viktig för att
attrahera det internationella företagandet i vårt land.
Utöver detta måste nya vägar sökas för att dra nytta av de
betydande kunskaper som många invandrare har. Speciella
introduktioner och kompletteringsutbildningar på flera av
utbildningssystemets nivåer skulle kunna ge goda resultat.
Vårt samhälles kunskapsförsörjning skulle därigenom kunna
förbättras samtidigt som invandrares möjligheter att verka i
Sverige skulle underlättas.
Säker energiförsörjning genom att
kärnkraften bibehålls
God tillgång på billig energi har historiskt sett varit av
största betydelse för den svenska industrins utveckling och
konkurrenskraft. Vårt gynnsamma läge har bidragit till
framväxten av en stor energiintensiv industrisektor.
Den svenska konkurrensfördelen för energiintensiva företag har successivt
gått förlorad. Det är mot denna bakgrund som beslutet om att i förtid
avveckla kärnkraften blir så olyckligt. Det försämrar energiförsörjningen och
skapar en stor osäkerhet om förutsättningarna för fortsatta investeringar i
energikrävande industriell verksamhet i Sverige.
Beslutet om en förtida kärnkraftsavveckling har därför påtagligt skadat
investeringsklimatet. Detta gäller både inhemska och utländska investerare.
Ett land som utan grund föresatt sig att stänga av hälften av sin elproduktion
är ett land som många investerare kommer att vända ryggen.
Sveriges attraktionskraft som internationellt investeringsland har tagit
ytterligare skada av den konfiskationslagstiftning som drivits igenom i
riksdagen för att senare fastna i Regeringsrätten. Beslutet att förtidsavveckla
kärnkraften, med början i Barsebäck, bör enligt vår mening inte genomföras.
Lagen om kärnkraftens avveckling bör omedelbart upphävas.
En social skattepolitik
Nyfattigdomen
Det totala skatteuttaget beräknas i år enligt vårpropositionen
till 56 % av den samlade produktionen. Arbetsinkomster
belastas med över 60 % i skatt även för låga inkomster.
Skatten är idag den i särklass högsta kostnaden för de flesta
hushåll.
En vanlig löntagare som 1999 tjänar 200 000 kronor, drygt 16 000 kronor i
månaden, betalar enligt beräkningar av Skattebetalarnas förening drygt 65 %
av sin totala arbetsinkomst i skatter och lagstadgade avgifter. I den totala
arbetsersättningen, som uppgår till 266 120 kronor, inräknas då de arbets-
givaravgifter som huvudsakligen avser löntagarens socialförsäkringar.
Sedan regeringsskiftet 1994 har skatteuttaget ökat med sammantaget cirka
70 miljarder eller nästan 1 500 kronor i månaden per hushåll i genomsnitt.
Skattehöjningarna har haft en sådan inriktning att de relativt sett drabbat låg-
och medelinkomsttagare hårdast och lett till att beroendet av bidrag och
subventioner ökat. Sverige har världens hårdast beskattade låg- och medelin-
komsttagare.
Detta slår hårt mot hushållens marginaler och familjernas sociala trygghet.
De senaste åren har problemet accentuerats. Vissa familjer har så små
marginaler att de anser sig ha svårt att kunna betala sjukvårdsavgift för sina
barn. Förra året beslutade regeringen att tidigarelägga utbetalningen av
barnbidrag i juni för att förbättra förutsättningarna för en trevlig midsommar.
Skattehöjningarna på arbete och inkomster har varit av den omfattningen
att de urholkar vad som borde vara en grundläggande social rättighet,
nämligen möjligheten att normalt kunna försörja sig på sina egna
arbetsinkomster och ha utrymme för sparande. Alltfler hushåll har i stället
kommit att bli bidragsberoende.
Den grundläggande trygghet som ligger i att ha kontroll över den egna
ekonomin har för många familjer försvunnit och förbytts i otrygghet - det
har växt fram en ny fattigdom.
Färre försörjer fler
En av förklaringarna till det höga skatteuttaget är att det
under de senaste 25 åren har skett en kraftig förskjutning
från privata till offentliga inkomstkällor i Sverige. Det är till
en del resultatet av en medveten politisk strävan och till en
del resultatet av den negativa effekten för samhällsekonomin
av en sådan politik. Från 1970 har antalet personer som får
sin försörjning via den offentliga sektorn nästan fördubblats,
samtidigt som de som arbetar i den privata sektorn har blivit
ungefär en halv miljon färre. Beroendet av offentlig sektor
har ökat mest vad gäller transfereringar. Detta är givetvis en
av förklaringarna till det orimligt höga skatteuttaget.
Tabell 8.1
Antalet personer i offentlig produktion, offentlig försäkring
samt sysselsatta i det privata näringslivet,
1000-tal personer
Tabell 8: (1970 1996 )
Källa: SAF
År 1970 arbetade fler i den privata sektorn än i den
offentliga sektorn. Som framgår av diagram 8.1 har numera
nästan två av tre vuxna det offentliga som huvudsaklig
inkomstkälla och endast en tredjedel har sin huvudsakliga
inkomst från den privata sektorn. Det är uppenbart att detta
förhållande leder till orimligt höga skatter och samtidigt
svårigheter att ge stöd till dem som verkligen behöver det.
Diagram 8.1
Privat och offentlig försörjning
Källa: SAF
En förutsättning för att Sveriges långsiktiga strukturella
problem skall kunna lösas och att skatterna verkligen skall
kunna sänkas rejält är att försörjningskvoten (förhållandet
mellan antalet offentligförsörjda och antalet privatanställda)
sjunker.
Skattepolitikens inriktning
De höga svenska skatterna gör dubbel skada. Medborgarnas
beroende av den politiska sektorns förmåga att klara sina
åtaganden blir mycket stort. Samtidigt försvagas valfriheten
och den trygghet som ligger i att ha kontroll över sin egen
ekonomi. Därtill kommer att de höga skatterna snedvrider
ekonomins sätt att fungera, försvårar möjligheterna att skapa
förutsättningar för de nya jobb som så väl behövs och kväver
tillväxtkraften i ekonomin.
En politik som syftar till att skapa förutsättningar för att de flesta skall
kunna leva på sin lön måste därför stå på två ben. Det ena är en kraftfull
skattesänkningspolitik som syftar till att växla lägre skatter mot minskat
behov av bidrag och offentliga subventioner. Det långsiktiga målet måste
vara att den som är i behov av bidrag och offentligt stöd inte skall betala
skatt och att den som betalar skatt inte skall behöva bidrag.
Det andra benet är reformer på bl.a. skatteområdet, som syftar till att stärka
tillväxtkraften i ekonomin, så att den höga arbetslösheten kan pressas tillbaka
och antalet människor som av andra skäl blivit helt beroende av det
offentliga för sin försörjning kan minska.
Skattesänkningarna bör utformas så att problemet med den s.k. fattigdoms-
fällan beaktas. De höga marginalskatterna innebär att många hushåll som
också betalar daghemsavgifter, som ökar i takt med inkomstökningar, och
erhåller bostadsbidrag, som minskar i takt med inkomstökningar, får
sammantagna marginaleffekter på uppemot 80 %. Det innebär att de låses in
i en situation där de i realiteten inte av egen kraft kan förbättra sin
ekonomiska situation. De fastnar i fattigdomsfällan. Skattesänkningarna
måste därför syfta till såväl lägre skatt i kronor räknat som lägre
marginalskatt, vilket ger lägre marginaleffekter.
Förvärvsavdrag som kompenserar för
egenavgifterna
Moderata samlingspartiet föreslog i samband med
budgetbehandlingen hösten 1997 att egenavgifterna, som till
övervägande del var att betrakta som ren inkomstskatt, skulle
slopas i denna del. Genom en kompromiss mellan de
borgerliga partierna och Socialdemokraterna i januari 1998
tas dessa avgifter nu i anspråk i det nya pensionssystemet.
En ny skattesänkning bör därför utformas så att löntagarna
kompenseras för egenavgiften till pensionssystemet.
Det kan ske genom att ett förvärvsavdrag införs. Det beräknas som en viss
andel av den pensionsgrundande inkomsten för inkomstdelar upp till taket
för egenavgifterna. Avdraget bör enbart gälla vid den kommunala
beskattningen och inte reducera beräkningen av pensionsgrundande inkomst.
Kommunerna kompenseras fullt ut. Avdraget är 12 % år 2002. Under åren
2000 och 2001 blir avdraget 8 respektive 10 %.
Den föreslagna skattesänkningen har många fördelar:
- Arbetsinkomster för låg- och medelinkomsttagare beskattas lägre, vilket
minskar beroendet av offentliga bidrag och subventioner.
- Genom att skatten på arbete sänks skapas bättre förutsättningar för en
väl fungerande lönebildning och fler nya arbetstillfällen.
- Genom avdragets konstruktion sänks marginalskatten i alla
inkomstlägen upp till 7,5 basbelopp. Därmed minskas skattekilarna på
arbete.
Sänkt kommunalskatt
Kommunalskatten är för särskilt låg- och
medelinkomsttagare den tyngsta skatten att bära. Det gäller
inte minst pensionärerna. Det är därför angeläget att skapa
utrymme för att sänka kommunalskatten, även om de
faktiska besluten tas i kommunerna.
Det kan diskuteras huruvida ett utrymme för att sänka den kommunala
inkomstskatten bör utnyttjas för att sänka utdebiteringen, vilket innebär sänkt
marginalskatt för alla, eller för att höja grundavdraget vid inkomst-
beskattningen och därigenom undanta en större del av inkomsten från
kommunal beskattning. I bägge fallen sänks skatten rejält för låg- och
medelinkomsttagare med minskat bidragsberoende och med positiva effekter
för ekonomin som följd. I det senare fallet minskar emellertid inte marginal-
effekterna utan de kan t.o.m. komma att öka och omfatta fler än idag.
Sammantaget gör vi därför bedömningen att ett tillgängligt utrymme för
sänkt kommunalskatt åtminstone inledningsvis huvudsakligen bör utnyttjas
för att sänka utdebiteringen. Det kan emellertid finnas anledning att till en
del höja grundavdragen, särskilt för att åstadkomma skatt efter försörjnings-
börda för barnfamiljerna.
För att säkerställa att alla kommuner kan sänka kommunalskatten föreslår
vi att staten tar över kostnader som idag belastar den kommunala sektorn.
Detta kan tekniskt ske på olika sätt men genomförs i samband med att en
nationell skolpeng införs. Detta förslag innebär att staten övertar
finansieringsansvaret men inte ansvaret för att organisera och erbjuda
utbildning.
När denna kostnad lyfts av kommunerna, skapas ett utrymme som kan
utnyttjas för att sänka kommunalskatten. Långsiktigt motsvarar detta
utrymme en skattesänkning på ca 5 kronor genomsnittligt för hela landet. För
att garantera att det utrymme som successivt skapas verkligen utnyttjas ställs
krav på kommunerna att de skall sänka skatten med lika mycket som
kostnaderna minskar.
För år 2001 finns i det moderata budgetalternativet ett utrymme för att ta
över kostnader som motsvarar en sänkning av den genomsnittliga
kommunalskatten med en krona, och för år 2002 finns ett utrymme som
motsvarar en ytterligare sänkning av kommunalskatten med en krona.
Det är viktigt att varje kommun koncentrerar sig på sina kärnuppgifter och
tar tillvara möjligheterna att effektivisera verksamheten. Därigenom kan
kommuninvånarna erbjudas vård, omsorg och skola med god kvalitet
samtidigt som det i de flesta kommuner kan bli möjligt att sänka
skatteuttaget utöver vad som finansieras genom att staten tar över kostnader.
Vår bedömning är att de avregleringar vi föreslår för kommunerna och den
ekonomiska utveckling som följer av den politik som i övrigt redovisas skall
ge utrymme för en sänkning av utdebiteringen i många kommuner. De
senaste årens utveckling i flera kommuner i Danmark ger vid handen att en
målmedveten inriktning på koncentration och effektivitet kan ge utrymme för
rejäla skattesänkningar. Framgång med att hålla kommunalskatten nere kan
man också se i svenska kommuner med långvarig moderat ledning.
Grundavdrag för barn
Bidragsberoendet är störst för familjer med barn. Särskilt
flerbarnsfamiljer har små eller obefintliga ekonomiska
marginaler. Barnfamiljernas ekonomi bör stärkas genom att
hänsyn tas till försörjningsbördan vid beräkningen av den
beskattningsbara inkomsten. Vi föreslår därför att det från
och med år 2000 vid sidan av nu utgående barnbidrag införs
ett extra grundavdrag på 10 000 kronor för varje barn vid
den kommunala beskattningen.
För de familjer vilkas inkomst inte är tillräckligt stor för att de skall kunna
tillgodogöra sig grundavdraget fullt ut skall en "negativ skatt" utgå. Det sker
i form av en kontant utbetalning som motsvarar det inte utnyttjade avdrags-
beloppet multiplicerat med den kommunala skattesatsen. Utbetalningen sker
månadsvis. Som framhållits i föregående avsnitt kompenseras kommunerna
fullt ut.
Hälften kvar
1991 års skatteomläggning syftade till en marginalskatt på
30 % för den helt övervägande delen av inkomsttagarna och
högst 50 % för den resterande delen. Bakom detta beslut stod
en bred majoritet av riksdagens partier. Reformen har
därefter urholkats. Socialdemokraterna införde hösten 1994
en extra straffskatt, s.k. värnskatt, på 5 procentenheter för
dem som betalar statlig inkomstskatt för tiden fram till och
med 1998. Man svek emellertid de utfästelser som då gjordes
genom att denna ligger kvar för en stor del av dem som
betalar statlig inkomstskatt. Regeringen har dessutom
accepterat kommunalskattehöjningar på i genomsnitt 60 öre.
Till det kommer att inflationsskyddet urholkats så att
uppemot hälften av de heltidsarbetande får betala statlig
skatt.
Det är viktigt att marginalskattereformens mål så snart som möjligt
uppfylls. De förslag vi lägger innebär år 2002 ett förvärvsavdrag på 12 %
upp till 7,5 basbelopp och en statligt finansierad kommunalskattesänkning på
2 kronor. Samtidigt slopas den förhöjda statliga skattesatsen. Det innebär att
marginalskatterna minskar rejält. Den högsta marginalskatten sjunker från
knappt 57 % till under 50 % vid genomsnittlig kommunalskatt. Marginal-
skattesänkningen varierar i olika inkomstlägen till följd av grundavdragets
upp- och nedtrappning. Den uppgår till mellan 4 och 7 procentenheter.
Sänkt fastighetsskatt
Fastighetsskatten skall successivt avvecklas. Avdragsrätten,
som har avgörande ekonomisk betydelse för de flesta
småhusägare, måste emellertid behållas. Det skulle inte bli
fallet om den löpande beskattningen av småhus slopades
helt. Som Fastighetsbeskattningsutredningen föreslog 1994
bör symmetrin i reglerna för beskattning av ägda bostäder
återinföras. Fastighetsskatten för småhus bör ersättas av en
schablonintäkt, som tas upp till beskattning som inkomst av
kapital.
Schablonbeskattningen bör utformas så att underlaget för beskattning
endast är det taxerade byggnadsvärdet. Markvärdet räknas bort. Det innebär
att man med en schablonintäkt på 4 % beräknad enbart på byggnadsvärdet
skulle få en effekt som motsvarar ett fastighetsskatteuttag i dagens system på
i genomsnitt 0,8 %. Därmed kan ytterligare ett problem få sin lösning. Man
kan nämligen anta att de kraftiga ökningarna av totala taxeringsvärden i
attraktiva områden, som inte bör ligga till grund för beskattning,
huvudsakligen manifesteras genom att markvärdet stiger kraftigt. Lindringen
blir väsentligt större där de stora regionala orättvisorna idag finns.
Det finns vidare anledning att sträva efter en förenklad fastighetstaxering.
Det underlättas genom ett lägre skatteuttag. Ju lägre skatteuttag, desto grövre
kan de olika regler som jämför olika fastigheter med varandra vara. Det bör
vara möjligt att relativt omgående införa en klassificering av byggnaderna i
en normalgrupp, en grupp med väsentligt bättre standard och en med
väsentligt lägre standard. Därmed försvinner mycket av det "kineseri" som
för närvarande präglar fastighetstaxeringen.
1996 års fastighetstaxering har också lett till att många vanliga småhus-
ägare får erlägga förmögenhetsskatt. Som ett led i avvecklingen av
förmögenhetsskatten bör sambeskattningen omedelbart slopas samtidigt som
gränsen för skatteplikt höjs till 1,2 miljoner kronor.
De förändringar som föreslagits i det föregående kan inte genomföras
redan från innevarande år. Det krävs därför att tillfälliga åtgärder genomförs
som går i samma riktning som den långsiktiga lösning som skisserats.
Fastighetsskatten på bostäder bör 2000 sänkas till 1,2 % av taxerings-
värdet. Därefter sänks den 2001 och 2002 med 0,1 procentenhet vartdera året
och uppgår 2002 till 1,0 %.
Orimliga regionala skillnader vid fastighetsbeskattningen lindras genom att
markvärdet inte tas upp till beskattning fullt ut. I avvaktan på en permanent
lösning bör underlaget för uttag av fastighetsskatt justeras så att endast
hälften av markvärdet tas med. Ett tak för den del av markvärdet som
beskattas bör införas.
Sänkt bensinskatt
Sverige är ett glest bebott land. För många hushåll är resorna
till och från arbetet långa. Kollektivtrafiken är i många fall
inget alternativ. Det är då nödvändigt att använda bilen.
Dessutom krävs ofta biltransporter för privata ändamål för
att det skall vara möjligt att bo kvar i mindre tättbefolkade
områden.
Denna situation kräver särskilda avvägningar när det gäller att utforma
också skattepolitiken. Höjd bensinskatt (i kombination med andra kostnads-
ökningar) försvagar hushållsekonomin och minskar intresset för att ta arbete
på större avstånd från hemmet. Det minskar rörligheten på arbetsmarknaden.
Mot denna bakgrund bör bensinskatten omedelbart sänkas med 20 öre
(med 25 öre inklusive moms) till den nivå som gällde före den senaste
höjningen. Dessutom bör avdraget för resor till och från arbetet höjas till
16 kronor per mil och inkludera resor till barnomsorg. Det inte avdragsgilla
beloppet, som främst berör kollektivresor, bör sänkas från 7 000 till
6 000 kronor.
Sänkt skatt på pensionssparande
Regeringen har försämrat förutsättningarna för det enskilda,
frivilliga pensionssparande som för många har varit en
möjlighet att skapa bättre trygghet inför ålderdomen med den
osäkerhet som gäller beträffande de offentliga pensionerna.
De löften som ställdes ut av Socialdemokraterna i samband
med att ATP-systemet infördes har visat sig inte hålla. En
stor omläggning av pensionssystemet har därför tvingats
fram. En överenskommelse träffades 1994 mellan de flesta
av riksdagens partier. Den socialdemokratiska regeringen har
emellertid haft svårigheter att föra frågan till en lösning,
vilket skapat osäkerhet hos många medborgare. Dessutom
står det nu klart att för många kommer den offentliga
pensionen att bli lägre än vad som tidigare utlovats. Det är
därför av stor vikt att det skapas tillräckligt bra
förutsättningar för ett enskilt pensionssparande. Det
långsiktiga och bundna sparandet skapar dessutom bra
förutsättningar för ett enskilt sparande som kan bidra till
riskkapitalförsörjningen. Ett väsentligt led i att skapa
förutsättningar för detta var införandet av det individuella
pensionssparandet 1994.
Socialdemokraterna har försvagat förutsättningarna för enskilt pensions-
sparande genom att minska den avdragsrätt som motsvarar avdragsrätten för
inbetalning av ATP-avgifter. Man har dessutom höjt avkastningsskatten på
pensionssparandet. Det försvagar intresset för pensionssparande samtidigt
som det lett till ett utflöde av sparande till utlandet där denna beskattning är
lägre.
Avdragsutrymmet för pensionsförsäkringar bör återställas till ett
basbelopp. Avdrag bör dessutom medges för pensionssparande för makes
räkning.
Behåll skattebaserna
Den internationella ekonomiska integrationen medför en
betydande risk för att väsentligt högre skattesatser i Sverige
urholkar rörliga skattebaser. Det har redan märkts när det
gäller exempelvis beskattningen av kapitalinkomster,
punktskatter som ölskatten och beskattningen av drivmedel.
Det är väsentligt att så snabbt som möjligt minimera
tendenser till urholkning av skattebaser genom att sänka det
svenska skatteuttaget i berörda avseenden. Vi avsätter därför
i vårt budgetalternativ ett finansierat utrymme för sådana
åtgärder.
Effekter av skattesänkningsförslagen
Sammantaget föreslår vi skattesänkningar som 2000 uppgår
till 35 miljarder kronor, 2001 till knappt 66 miljarder kronor
och 2002 till cirka 89 miljarder kronor. Skattesänkningarna
kommer huvudsakligen låg- och medelinkomsttagare till del.
I tabell 8.2 redovisas effekterna av de skattesänkningar som direkt
påverkar ekonomin i ett vanligt hushåll, som består av en heltidsarbetande
och en deltidsarbetande med 16 000 kronor respektive 9 000 kronor i
månadsinkomst. Familjen har två barn i skolåldern. Beräkningarna av
effekterna av förvärvsavdrag, sänkt kommunalskatt och höjt grundavdrag har
utförts av Riksdagens budgetkontor. (Utgångspunkten är genomsnittlig
kommunalskatt, 31:48 kronor.)
Tabell 8.2
Skattesänkningar för en "normalfamilj"
Tabell 9: ( 2000 2001 2002 )
Till detta kommer bl.a. sänkt fastighetsskatt, högre avdrag
för resor till och från arbetet, sänkt skatt på hushållstjänster,
sänkt skatt på pensionssparande, avdrag för
barnomsorgskostnader och sänkt energiskatt.
Samtidigt finansieras skattesänkningarna av besparingar som delvis
påverkar hushållsekonomin. Det gäller främst en ny läkemedelsförsäkring
från år 2001, högre egenavgift till arbetslöshetsförsäkringen som uppgår till
ca 2 % av den försäkrade inkomsten, överföring av kostnaderna för
trafikolycksfall till trafikförsäkringen, (motsvarar ca 75-80 kronor i ökade
kostnader per månad), en ytterligare karensdag i sjukförsäkringen (med
högkostnadsskydd) samt bibehållen ersättningsnivå på 75 % i social-
försäkringarna.
Eftersom ersättningar från socialförsäkringarna är skattepliktiga omfattas
de dock av de skattesänkningar vi föreslår. Det gäller såväl förvärvsavdraget
avseende pensionsgrundande inkomst som sänkt kommunalskatt.
De ökade kostnader för hushållen som följer av dessa besparingar täcks
emellertid mer än väl av skattesänkningarna, eftersom dessa till stor del
finansieras av bl.a. minskat företagsstöd, sänkt partistöd och slopat presstöd,
lägre kostnader för energiåtgärder, eftersom kärnkraften inte förtids-
avvecklas, mindre kostnader till följd av en effektivare arbetsmarknadspolitik
och i takt med ökat skatteunderlag minskade statsbidrag till kommunerna
från 2001.
Skattepolitiken på längre sikt
Med en politik som innebär ökad sysselsättning i den privata
sektorn och bättre tillväxt skapas successivt ytterligare
skattesänkningsutrymme. Detta utrymme, som kan uppgå till
flera tiotals miljarder kronor de år som följer efter
budgetperioden till och med 2002, kan naturligtvis inte tas i
anspråk förrän en sådan utveckling bekräftats.
Inriktningen av skattepolitiken på längre sikt måste vara att fullfölja den
skattepolitik vi förordar för de närmaste tre åren. Grundläggande är att skapa
ett gott klimat för det företagande som är grunden för välståndsutvecklingen.
En viktig förutsättning är därvid att inkomstskatten sänks rejält för såväl
medarbetare som företagare.
Dagens system med arbetsgivaravgifter som finansierar löntagarnas
socialförsäkringar bör bytas mot ett som ger en direkt koppling mellan avgift
och förmån. Betalningsansvaret för dessa avgifter bör därför föras över till
löntagarna samtidigt som bruttolönen höjs i motsvarande mån. Kvarstående
arbetsgivaravgifter som är ren skatt bör slopas.
Det kommer också att finnas behov av att skapa utrymme för att slopa eller
sänka nationellt och internationellt konkurrenssnedvridande av skatter.
Många flyktiga skattebaser kommer annars snabbt att urholkas, vilket i sin
tur kommer att leda till ogenomtänkta åtgärder. Dessa kommer i huvudsak att
drabba de mest utsatta medborgarna hårdast.
Det gemensamma ansvaret
Världens högsta skatter - men inte
världens bästa välfärd
Den socialdemokratiska välfärdsmodell som präglat Sverige
under lång tid har urholkat välfärden. Begreppet har i
vänsterretoriken missbrukats och blivit synonymt med
offentliga bidrag och subventioner. Därmed har ständig
expansion av den politiska sektorn legitimerats. I
politikernas Sverige har de enskilda människornas
självständighet och fria val trängts tillbaka i motsvarande
mån.
Välfärd är emellertid något betydligt vidare - en kombination av välstånd
och trygghet. Offentliga insatser är en del av välfärden, men grunden för
trygghet är personlig - att ha ett arbete och att kunna försörja sig på sin
arbetsinkomst, att kunna spara för framtiden, att kunna bestämma över sin
vardag. Den personliga tryggheten kompletteras med ett oavvisligt
gemensamt ansvar för stöd och hjälp när den egna förmågan inte räcker till.
Den viktigaste svenska samhällsförändringen är att ge medborgarna i
Sverige chansen att ta större personligt ansvar. Självständigheten och det
moderna Sveriges individuella frimodighet ger många människor nya
möjligheter och innebär samtidigt att krav kan ställas på ett större personligt
ansvarstagande. Detta skymmer inte det gemensamma ansvar vi har för
människor som av sociala eller åldersbetingade skäl inte själva förmår ta ett
sådant ansvar. Den välfärdspolitik vi förordar sätter också dessa människors
möjligheter till en värdig tillvaro i centrum.
För många familjer har de ekonomiska marginalerna snävats in så kraftigt
att inkomsterna efter skatt inte räcker till. I fjol behövde fler än 750 000
människor socialbidrag. Trots de höga skatterna råder köer inom sjukvården,
stora brister inom äldreomsorgen, och skolan förmår inte leva upp till de
höga krav som elever och föräldrar har rätt att ställa.
Ett grundläggande fel är att välfärd i Sverige kommit att bli synonymt med
offentlig verksamhet. Välfärd i egentlig mening måste i stället definieras med
utgångspunkt i den enskilde medborgaren som strävar efter välstånd och
trygghet. Grunden för detta är den egna utvecklingen, det egna arbetet och
det egna sparandet. Det måste sedan kompletteras i ett samhällsbygge där
samverkan mellan individerna möjliggör fungerande yttre försvar,
rättstrygghet och ett socialt ansvar som ger trygghet när den egna förmågan
inte räcker till.
Vår politik grundas på övertygelsen att ju fler som kan försörja sig själva
och som utan bidrag kan leva på sin lön, desto bättre är det. Tumregeln är att
ingen som har rätt till bidrag skall tvingas betala skatt. Och ingen som har så
hög inkomst att han/hon betalar skatt borde vara berättigad till bidrag.
Utgångspunkter för en
välfärdsreform
Den välfärdsreform vi vill genomföra syftar till att
medborgarna skall bli mindre beroende av det offentliga och
mer kunna förlita sig på det egna arbetet, den egna
kompetensen, det egna sparandet och de egna sociala
nätverken.
De principer som en sådan välfärdsreform måste bygga på är generella och
därmed lätta att överblicka och förstå. Vår reformstrategi har några viktiga
utgångspunkter:
- I dag äger tre fjärdedelar av alla offentliga transfereringar rum inom
livscykeln för varje enskild person. Bara en fjärdedel av alla
inkomstöverföringar sker till människor som behöver stöd av andra. Det
går således att minska utgifter och skatter utan att urholka stödet till dem
som är i verkligt behov.
- Den stora majoriteten som försörjer sig själva över livscykeln får det
betydligt bättre om skatter och bidrag sänks. Det viktiga är att ge stöd åt
den lilla och ömtåliga grupp människor som alltid kommer att behöva
gemensam omsorg.
- Statens grundläggande ansvar skall slås fast. Ansvaret gäller dels för
människor som föds med eller drabbas av allvarliga handikapp eller
sjukdomar eller annat som gör att de får ett permanent behov av
gemensam försörjning, dels människor som av andra skäl inte kan
försörja sig själva.
- De sociala trygghetsanordningarna skall baseras på ett rimligt mått av
utjämning, så att ingen själv skall behöva bära de fulla konsekvenserna
av att bli sjuk, eller att få lägre arbetsförmåga.
- Vår moral säger att staten bär ett yttersta ansvar för att medborgarna inte
far illa. Staten har också en moralisk förpliktelse gentemot alla
medborgare att försäkra sig om att de som behöver statens stöd är så få
som möjligt.
- Sverige behöver ett större individuellt sparande och högre tillväxt. Det
vill vi främja. Möjligheterna att flytta ansvaret för kostnaderna till andra,
och själv inkassera förmånerna, skall minimeras.
- Samtidigt som de allra flesta har goda möjligheter att ta ansvar för sin
egen trygghet, finns det andra som har stort och permanent behov av
gemensam hjälp. De människor som för lång tid och utan egen förskyllan
inte kan försörja sig själva skall kunna räkna med hjälp i så generella
former som möjligt. Vår norm är att staten här skall vara generös. Den
humanitära plikten är stark.
En stor välfärdsreform måste inkludera skatterna,
socialförsäkringarna, socialtjänsten och sjukvården. Vi vill
att den skall bygga på en kombination av offentliga och
privata försäkringar samt enskilt sparande. Försäkring passar
vid situationer som är ovanliga eller omöjliga att förutse.
Svåra långvariga sjukdomar och olyckor är några exempel.
Sparandet passar bättre vid "normala" situationer som
inträffar för de flesta, som att bli sjuk då och då, eller att få
barn.
De närmaste åren
På kort sikt är det uppenbart att de resurser som finns i den
offentliga sektorn är tillräckliga för att utföra de
gemensamma kärnuppgifterna väl. Vad som krävs är
politiker som förmår prioritera och se till att de resurser som
finns utnyttjas effektivt.
På längre sikt är det sannolikt att den demografiska utvecklingen gör det
nödvändigt med större resurser till sjukvård och äldreomsorg. Om inte ännu
större skattebördor skall läggas på de förvärvsarbetande i framtiden, måste
sysselsättningen i den privata sektorn öka rejält från dagens låga nivå.
Följande åtgärder bör genomföras med utgångspunkt i de övergripande
prioriteringar vi angivit:
- Åtgärder för en kvalitetspräglad och värdig äldreomsorg, där den
medicinska kompetensen stärks och personalens kompetens utvecklas
och tas tillvara.
- En ovillkorlig vårdgaranti införs. Den innebär att en patient skall ha rätt
till behandling inom tre månader från det undersökningstillfälle då
behovet konstaterades. Alla skall erbjudas besök hos husläkare eller
motsvarande inom en vecka. Besök hos specialist skall erbjudas inom en
månad.
- Rätten till assistansersättning för handikappade återställs. Stödet till
handikappade räknas upp med drygt 2 miljarder kronor.
- Inkomstprövningen av änkepensioner upphör.
- En familjereform genomförs. Den syftar till beskattning med hänsyn till
försörjningsbörda och ökad valfrihet för föräldrarna. Barnomsorgen kan
därigenom bli bättre och effektivare.
Starka kommuner
Kri(s) i kommunsektorn?
Socialdemokraterna hade under mandatperioden 1994-98
regeringsansvaret i landet och dessutom makten i cirka 200
av landets 288 kommuner. Landstingen styrdes med ett
undantag av Socialdemokraterna. Ansvaret för de brister som
uppmärksammats inom kommunala kärnverksamheter faller
således på Socialdemokraterna, som inte har förmått
prioritera inom ramen för de stora resurser som finns i den
kommunala sektorn. Man lyckades inte heller utnyttja
resurserna tillräckligt effektivt. Ett tydligt exempel var Solna
kommun, som skakades av två vårdskandaler samtidigt som
skatten höjts kraftigt. I en rad socialdemokratiska kommuner
såsom Gävle och Motala har andra skandaler briserat.
Bristen på ledarskap har inneburit att personalens kompetens inte tagits
tillvara. Följden har blivit att de svenska medborgarna betalar världens
högsta skatter men inte får världens bästa välfärd.
Undersökningar av kommunal verksamhet visar tydligt att det inte finns
något rakt samband mellan en verksamhets kostnader och kvalitet. Tvärtom
finns alltför många exempel på att ökade anslag leder till att skattebetalarna
får sämre valuta för pengarna genom lägre produktivitet.
Regeringens politik är både kortsynt och farlig när man ger sken av att
problemen kan lösas genom ytterligare statsbidrag i stället för genom tillväxt
av skatteunderlaget.
Medborgarna är i behov av reformer som ger valuta för skatterna och en
konsekvent genomförd prioritering av de viktigaste verksamheterna.
Genom att staten ständigt ändrar kommunernas förutsättningar försvåras
en långsiktig kommunal politik. I förlängningen skymtar åtgärder där
kommuner som inte ägnat sig åt vidlyftiga projekt straffas. Regeringens
politik hindrar den nödvändiga förändringen av gamla strukturer i
kommunsektorn, som hotar eller tränger ut den primära verksamheten och
förhindrar nödvändig omprioritering.
Regeringens metod att undvika kraven på förnyelse motverkar dessutom
den utveckling som är nödvändig för en god och stabil kommunal ekonomi,
nämligen en tillväxt i skattebasen genom fler och nya jobb.
1999 beräknas den samlade kommunsektorns inkomster uppgå till drygt
482 miljarder kronor. Av detta är 69 % - 332 miljarder kronor -
skatteinkomster, 19 % statsbidrag och 12 % övriga inkomster. Grunden för
den kommunala ekonomin är således skatteintäkterna, det vill säga den andel
av medborgarnas inkomster som tas i anspråk. Det bästa sättet att stärka
kommunernas ekonomi och skapa utrymme för god service och lägre skatter
är därför att se till att skattebetalarna blir fler. Om t.ex. sysselsättningen
ökar
så att arbetsinkomsterna stiger med en procent mer per år i tre år än vad som
annars blir fallet skulle kommunernas skatteintäkter växa med cirka
10 miljarder kronor extra.
Detta visar att kommunernas ekonomiska problem främst löses genom en
politik som leder till att fler jobb växer fram i företagen och att kunskaps-
innehållet - och därmed lönebetalningsförmågan och arbetsinkomsterna -
ökar. En sådan utveckling underlättar finansieringen av kärnuppgifterna
samtidigt som utrymmet för skattesänkningar växer.
Oförmågan att prioritera och kontrollera resursanvändningen i
kommunerna är i många fall uppenbar. Man drar på sig utgifter som inte kan
anses tillhöra kommunal verksamhet i stället för att prioritera skolan och
omsorgen om äldre och barn. Man bedriver också kommunal affärs-
verksamhet i kommunala bolag. Det ger ofta upphov till förluster som
drabbar kommuninvånarna.
Den kommunala politiken i sig, inte minst utformningen av skatte-
utjämningssystemet, kan motverka ökad sysselsättning. Låg kommunalskatt
ger högre sysselsättningsgrad och samtidigt gäller naturligtvis det omvända.
Att öka antalet sysselsatta i riktiga jobb borde vara ett prioriterat politiskt
mål. Socialdemokraternas ovilja mot sänkta skatter är dock kompakt.
Därmed blir också sysselsättningsutvecklingen negativ, vilket urholkar
grunden för den kommunala ekonomin.
Valuta för skattepengarna
Den kommunala sektorn har expanderat kraftigt sedan
1960-talet. Till traditionellt kommunala uppgifter har fogats
nya. 1960 arbetade drygt 270 000 människor i den
kommunala sektorn. Antalet sysselsatta har sedan dess
fyrdubblats. Kommunsektorns utgifter motsvarar ungefär
25 % av Sveriges bruttonationalprodukt.
De faktiska möjligheterna för privata lösningar i tjänstesektorn urgröptes
successivt genom politiska beslut under en lång följd av år. Detta ledde till
offentliga monopol på flertalet områden som direkt berör enskilda
människors välfärd. Socialdemokraterna har länge hävdat att det är
omoraliskt att "tjäna pengar" på t.ex. omsorg av barn. Uppfattningar som
denna har förhindrat förverkligandet av nya idéer och verksamhetsformer.
Följdriktigt hade den kommunala sektorn en mycket låg eller rentav
negativ produktivitetsutveckling nästan alla år utom just under 1990-talets
första hälft. Då steg produktiviteten som en direkt följd av den borgerliga
regeringens valfrihetsrevolution och påbörjade avreglering. Endast genom att
utsätta även offentlig tjänstesektor för konkurrens kan en positiv
produktivitetsutveckling åstadkommas, dvs. mer fås ut av varje skattekrona.
Ledande företrädare för flera fackliga organisationer inom
sjukvårdssektorn skrev i Dagens Nyheter den 26 november 1997 att de från
olika utgångspunkter "dragit slutsatsen att en helt annan och friare
organisation än den nuvarande har mycket stora välfärdsvinster att erbjuda -
en bättre fungerande vård till samma eller lägre kostnad". Men Social-
demokraterna saknar viljan och förmågan att tillåta och genomföra
nödvändiga organisationsförändringar. Priset för denna brist på ledarskap
betalas av de människor som får hålla tillgodo med sämre service i vård och
omsorg och med en skola som inte ger tillräckliga kunskaper.
Oförmågan att leda och utveckla verksamheten har lett till högre skatter.
Den negativa trenden förstärks, när behoven ökat genom höjda politiska
ambitioner och demografiska förändringar. Låg produktivitet och svårigheter
att prioritera leder då till ökande kostnader. Nya uppgifter har därutöver
tillförts kommunerna, såväl genom beslut av statsmakten som genom en
frivillig kommunalt beslutad expansion. Många kommuner har på så sätt
kommit att bedriva verksamhet helt vid sidan om sina kärnuppgifter. På
marginalen går betydande summor till andra ändamål än de verksamheter en
kommun finns till för.
Kommunernas satsningar på verksamheter utanför kärnuppgifterna har ofta
inneburit effektivitetsförluster. Kommunala bostadsföretag har i vissa fall
mycket allvarligt rubbat kommuners ekonomiska ställning. En konsekvens
av detta är att medborgarna har fått en sämre service på de viktigaste
kommunala serviceområdena.
En politik för självständiga och starka
kommuner
Vi har tidigare föreslagit en översyn av de uppgifter som
kommunerna bör ha ansvar för i syfte att åstadkomma en
renodling till de egentliga kärnuppgifterna. En sådan översyn
bör göras bl.a. för att minska kommunernas obligatoriska
åtaganden. Vidare bör också tydligare fastställas vilka
uppgifter en kommun får ha. Det finns anledning att se över
kommunallagens bestämmelser i detta avseende. En mer
distinkt rollfördelning ger också förutsättningar för den
privata tjänstesektorn att växa och skapa nya jobb och
säkerställer en bättre valfrihet för medborgarna.
Det kommunala självstyret får inte gå före medborgarnas frihet att välja
och deras möjligheter att styra sina liv. Närhetsprincipen, som innebär att
beslut skall fattas på lägsta effektiva nivå, måste gälla. Viktiga frågor, som
t.ex. val av barnomsorgsform, bör avgöras av familjen vid köksbordet och
inte genom ett förvaltningsbeslut i en kommun. Den översyn som vi menar
måste genomföras skall också sätta tydliga gränser för vad en kommun skall
kunna få ägna sig åt med skattebetalarnas pengar.
Det är sålunda mycket viktigt att kommunerna fortsätter ett förändrings-
arbete som innebär att medborgarna kan få mer för varje skattekrona. Genom
avregleringar och konkurrensutsättning i förening med tydlig prioritering av
kärnuppgifterna finns goda möjligheter till detta. Det krävs långsiktiga
reformer för att åtgärda systemfel i den offentliga sektorn.
Självstyre och skatteutjämning
Det inomkommunala utjämningssystemet ger mycket
märkliga effekter för enskilda kommuner. Det är den stora
arbetslösheten som urholkar kommunsektorns fasta
skattebas, men ändå blir kommunens intäkter i de flesta fall
högre när andelen arbetslösa är hög.
Strukturkostnadstillskottet växer nämligen med
arbetslösheten, som i sin tur betalas med statliga
arbetslöshetsersättningar. Först när utflyttning sker påverkas
kommunens ekonomi negativt. Detta leder till att
kommunerna inte har incitament att medverka till en
ekonomisk tillväxt genom att nya jobb skapas. Däremot har
de tydliga incitament att förhindra utflyttning till andra
kommuner med jobb. Med färre invånare blir bördan på
återstående skattebetalare större.
Det utjämningssystem som finns idag har sålunda direkt skadliga effekter
för samhällsekonomin. Kommuner med hög förvärvsfrekvens straffas.
Kommuner där nya jobb skapas straffas. Kommuner som kommer in i en
negativ utvecklingsspiral får inte högre intäkter, även om kommunen
anstränger sig för att vända sin utveckling. De senaste åren har skattekraften
per invånare ökat betydligt över rikssnittet i kommuner som Aneby,
Boxholm Markaryd, Kumla, Norberg, Krokom, Berg och Bjurholm. Denna
tillväxt har konfiskerats av skatteutjämningssystemet, vilket ger en orimlig
signal ute i skilda regioner. Vi föreslår i vår motion (1998/99:Fi37) med
anledning av regeringens proposition om den kommunala skatteutjämningen
hur man omedelbart kan rätta till detta mycket tillväxtfientliga system.
Det är inte mer bidrag som löser vårt lands problem utan strukturella
reformer som leder till att fler människor i hela landet arbetar och betalar
skatt.
Regeringens politik leder nu till en fortgående sammanpressning av
skatteuttaget i landets kommuner. Det faktum att bl.a. Täby, den kommun i
landet som hade lägst skatt, hösten 1998 fick höja skatten för att kunna betala
avgifterna till det inomkommunala utjämningssystemet visar åskådligt att det
kommunala självstyret och den kommunala beskattningsrätten i praktiken är
på väg att avskaffas trots vad som föreskrivs i grundlagen. I kombination
med regeringens allt högre statsbidrag, med ett därpå följande kommunalt
beroende av statligt beslutade intäkter, omöjliggörs i princip konkurrens
mellan olika kommuner. Det är Moderata samlingspartiets uppfattning att
den kommunala självstyrelsen måste respekteras och att kommunal
konkurrens, bl.a. på skattesidan, snarare skall uppmuntras än förhindras.
Grunden för relationen mellan stat och kommun måste vara att det som
uppburits i kommunalskatt alltid går till den kommun där skatten erlagts. Då
får den lokala beskattningsrätten också legitimitet i medborgarnas ögon.
Regeringens åsidosättande av detta samband är ett grundskott mot den
kommunala självstyrelsens grundläggande princip.
Vi har i olika motioner till riksdagen under flera år beskrivit hur
tillväxtfientligt dagens utjämningssystem är. Glädjande nog har alltfler
kommit att peka på detta förhållande även i andra sammanhang.
I en ESO-rapport (Ds 1998:15) har Stefan Fölster beskrivit en rad av oss
tidigare påvisade effekter, bl.a. att låg sysselsättningsgrad och hög
arbetslöshet ger en kommun större intäkter än om nya jobb skapas. Det är
först när en utflyttning från en kommun äger rum som negativa effekter på
ekonomin uppstår. Situationen leder till att kommunen inte har några
incitament att medverka till ekonomisk tillväxt. Däremot har den tydliga
incitament att förhindra utflyttning till andra kommuner med jobb. Sjunker
arbetslösheten relativt sett, minskar bidraget till kommunen. Blir fler
arbetslösa, ökar bidraget.
Till detta kommer att kommuner med en befolkning på sammantaget cirka
1,2 miljoner människor påverkas av rena Pomperipossaeffekter när den egna
skattekraften ökar. Om en invånare får arbetsinkomst, kan kommunens
samlade intäkter minska. Vi har under ett antal år påvisat dessa orimliga
effekter.
Utjämningssystemet är, i strid med grundlagen, uppbyggt så att kommuner
och landsting inte får behålla intäkterna av den skatt som för medborgarna
anges som kommunalskatt. I stället tvingas de bidra till varandras kostnader
och svara för en långtgående inkomstutjämning. Ett mål som skulle uppnås
var att minska utdebiteringsskillnaderna, i första hand att kommuner med
höjda bidrag och hög skatt skulle sänka sin utdebitering. Det kan nu
konstateras att ingen effekt härvidlag har kunnat märkas. Kommunerna med
hög skatt har bibehållit denna.
Till yttermera visso har regeringen själv kunnat konstatera att något
statistiskt säkerställt samband mellan förändringen i utjämningssystemet och
resultatet i enskilda kommuner inte kunnat påvisas.
Det är alltså uppenbart att de för många kommuner kraftigt höjda bidragen
inte använts till vare sig sänkt skatt eller förbättrat resultat. Kvar står då
att
de berörda kommunerna höjt sin ofta relativt höga kostnadsnivå ytterligare.
Utjämningssystemets konstruktion har sålunda både konserverat höga skatter
i högskattekommuner och höjt kostnadsnivån samtidigt som systemet
motverkar ekonomisk tillväxt genom att lägga ut negativa incitament på
enskilda kommuner.
I vår partimotion med anledning av regeringens separata proposition
1998/99:89 Förändringar i utjämningssystemet för kommuner och landsting
föreslår vi att det tillväxtfientliga och grundlagsvidriga inomkommunala
utjämningssystemet avskaffas per den 1 januari 2002.
För de två år systemet måste vara kvar föreslår vi vissa nödvändiga
temporära förändringar. Inom ramen för i grunden oförändrad utjämnings-
grad ändrar vi inkomstutjämningen, så att effekten av alla positiva, relativa
förändringar i skattekraft får behållas till 100 %. Därmed skapas - i bjärt
kontrast mot gällande ordning - ett kraftigt incitament för alla kommuner att
vidta åtgärder som ger ekonomisk tillväxt genom lägre arbetslöshet och
ökad förvärvsfrekvens.
Kostnadsutjämningens olika faktorer föreslås inte förändras under över-
gångstiden. Det av regeringen föreslagna systemet har av erfarna forskare
utdömts som minst lika skakigt som det idag gällande, och det finns då ingen
anledning att justera det för en kort övergångsperiod.
Vi föreslår att en utredning tillsätts med uppdrag att skyndsamt presentera
ett nytt bidragssystem för kommunsektorn. Det skall grundas på att systemet
skall stimulera landets tillväxt samt vara grundlagsenligt och avsevärt
enklare i sin uppbyggnad än dagens svåröverskådliga system. Utformningen
underlättas, om samtidigt vissa uppgifter som idag finansieras genom
kommunerna och landstingen får en nationell finansiering.
I vårpropositionen anges att en särskild utredare senast den 1 oktober 1999
skall lämna en slutredovisning av sin analys hur väl systemet med moms-
redovisning för kommunerna uppfyllt sitt syfte, dvs. att skapa
konkurrensneutralitet vid kommuners och landstings val mellan att utföra
verksamhet i egen regi eller upphandling. Vi har noterat att det föreligger
olika typer av kritik mot nuvarande system och finner det angeläget att
regeringen följer sin tidsplan och lägger fram förslag om erforderliga
ändringar av systemet.
Stopp för kommunalskattehöjningar
Med en socialdemokratisk regering på riksplanet och med ett
mycket stort antal socialdemokratiskt styrda kommuner och
landsting krävs en tydlig spärr om kommunala
skattehöjningar skall kunna undvikas. Det var därför
följdriktigt att regeringen införde en sådan spärr 1996, som
ersatte det tidigare kommunala skattestoppet. Spärren som
regeringen nu avskaffar har haft avsedd effekt. Samtidigt har
emellertid regeringens politik inneburit fortsatt stor
belastning på den kommunala ekonomin. De många
regleringar som försvårar möjligheten till en effektiv
verksamhet finns kvar.
Regeringsföreträdare har emellertid angivit att risken för skattehöjningar
nu är relativt liten. Vi gör en annan bedömning utifrån den situation som
föreligger och med den inställning som ofta präglar socialdemokratiska
kommunpolitiker. Risken är därför stor att en våg av kommunal-
skattehöjningar nu tar sin början när det blir fritt fram att höja kommunal-
skatten. Det innebär ännu sämre ekonomi för de redan skattetyngda
hushållen.
En politik med den inriktning som Moderata samlingspartiet förordar gör
det däremot möjligt att avstå från spärrar mot höjda kommunalskatter till
följd av avregleringar och en bättre utveckling av det egna skatteunderlaget.
Det blir då istället fråga om skattesänkningar.
Vår politik går ut på att stimulera kommunerna att genomföra de
kommunala skattesänkningar som blir möjliga. I ett sådant sammanhang
skulle det vara naturligt att låta en del av det höjda statsbidrag som föreslås
till kommunsektorn destineras som en direkt stimulans till kommunala
skattesänkningar.
Effekter för kommunsektorn av våra
förslag
Basen för kommunal ekonomi är skatteintäkterna. Tre
fjärdedelar av kommunernas inkomster utgörs av
skatteintäkter. Löneinkomsterna svarar för huvuddelen av
skatteunderlaget, även om olika lönerelaterade inkomster,
t.ex. sjukpenning, också är beskattningsbara för kommunal
skatt. När det går bättre för svensk ekonomi och när fler får
nya riktiga jobb, ökar kommunens skatteintäkter utan att
skattebasen behöver höjas. Om den ekonomiska tillväxten är
god, skapas successivt ett utrymme för skattesänkningar.
Den ekonomiska politik som Moderata samlingspartiet förordar skapar
förutsättningar för ett snabbare växande skatteunderlag. Genom en
avreglering av arbetsmarknaden, en bättre fungerande och mer flexibel
lönebildning och lägre skatt på investeringar och arbete skapas betydligt fler
arbetstillfällen i företagen runt om i Sverige. Det leder bl.a. till att
kommunernas kostnader för socialbidrag och arbetsmarknadsåtgärder kan
sjunka. Det finns ett mycket tydligt samband mellan skattenivå och sociala
kostnader. Detta kan bl.a. åskådliggöras av att om kommunalskatten höjs
förloras omedelbart ca 30 % av höjningen i ökade kostnader, främst
socialbidrag. På motsvarande sätt minskar en kommuns kostnader när skatten
sänks.
Det är vidare viktigt att det sociala skyddssystem som bl.a. socialbidragen
utgör får utformas utifrån de lokala förutsättningarna. Det är inte rimligt att
riksnormer som prövas av domstolar skall förhindra att kommunerna får
bedöma sådana ärenden utifrån lokal kännedom och erfarenhet. I dag hindras
många kommuner från att på ett lokalt anpassat sätt utveckla sin verksamhet
på det sociala området. Den statliga regleringspolitiken förefaller grunda sig
på den felaktiga föreställningen att kommunerna inte skulle leva upp till sitt
sociala ansvar utan statliga rikslikare.
I tabell 10.1 redovisas hur en ökning av skatteunderlaget och en bättre
produktivitetsutveckling med 1 % årligen från 2000 i kombination med
minskade kostnader skulle förbättra den kommunala ekonomin. Med tanke
på att den omläggning av politiken som vi föreslår inte skulle kunna träda i
kraft förrän kring årsskiftet har vi inte beräknat någon ökning av
skatteunderlaget för 1999 och enbart en produktivitetsförbättring på 0,5 %.
Tabell 10.1
Effekter av en bättre ekonomisk utveckling, (miljarder kronor)
Tabell 10: (2000 2001 2002 )
Genom en kombination av att den kommunala verksamheten
renodlas och effektiviseras, att tidigare tillskott till
statsbidraget utnyttjas och att ekonomin utvecklas starkare
skapas successivt utrymme för att sänka den kommunala
utdebiteringen samtidigt som kvaliteten på kommunal
service säkras. I vissa kommuner kommer skattesänkningar
att kunna genomföras på kort sikt.
För att möjliggöra sänkt kommunalskatt i hela landet föreslår vi att staten
övertar kostnader som åvilar kommunerna. Vi föreslår i annat sammanhang
att en nationell skolpeng införs. Innebörden av förslaget är att staten övertar
finansieringsansvaret för grundskolan år 2001, då motsvarande drygt
10 miljarder kronor tillförs kommunsektorn. År 2002 tillförs drygt
21 miljarder kronor. Kommunerna svarar för mellanskillnaden intill det att
staten genom fortsatta besparingar kan finansiera grundskolan helt.
Kommunerna avlastas därmed kostnader för grundskolan, vilket år 2001
motsvarar en sänkning av den kommunala utdebiteringen med i genomsnitt
1 krona och år 2002 ytterligare 1 krona.
Under förutsättning att de åtgärder vi föreslår för att stärka den kommunala
ekonomin genomförs kan kommunernas beroende av statsbidrag också
minska. Enligt vår bedömning kan statsbidragen, givet en bättre ekonomisk
utveckling, år 2000 vara oförändrade jämfört med regeringen och därefter
reduceras med 4 miljarder kronor 2001 och med ytterligare 4 miljarder
kronor 2002.
I tabellen nedan redovisas, med utgångspunkt i exemplet i tabell 10.1 på
kommunalekonomiska effekter av en tillväxt- och sysselsättningsorienterad
politik, hur skattesänkningsutrymme kan skapas i kommunsektorn.
Moderata samlingspartiet står bakom finansieringsprincipen.
Det innebär att kommunernas ekonomiska ställning inte skall
förändras genom statliga beslut. Ett antal förändringar i
nuvarande avvägning av uppgifter mellan stat och kommun
föreslås i denna motion liksom skattesänkningar som
påverkar det kommunala skatteunderlaget. I alla dessa
avseenden kompenseras kommunerna fullt ut för minskat
skatteunderlag eller ökade kostnader. Full kompensation
lämnas således för förslagen om grundavdrag för barn vid
den kommunala beskattningen, för förvärvsavdrag vid den
kommunala beskattningen och för andra skatteförslag.
Tabell 10.3
Förändring enligt finansieringsprincipen (miljarder kronor)
Tabell 12: (2000 2001 2002 )
Den moderata
budgetpolitiken
Utgångspunkter och inriktning
I budgetpolitiken omsätts vår politiska viljeinriktning till
konkreta förslag. De överordnade målen för vårt
budgetalternativ är:
- Att skapa förutsättningar för så många nya arbetstillfällen i företagen att
massarbetslösheten elimineras. Det förutsätter och leder till högre tillväxt
och därmed bättre välståndsutveckling.
- Att växla lägre skatter på arbetsinkomster mot mindre bidrag och
subventioner så att det blir möjligt att försörja sig på sina egna arbets-
inkomster och bygga upp ett eget sparande.
- Att återskapa förtroendet för att stat och kommun klarar sina
grundläggande åtaganden genom en prioritering av kärnuppgifterna inom
ramen för de omfattande resurser som tas i anspråk av den offentliga
sektorn.
Dagens ekonomiska problem är strukturella och kan inte lösas utan
omfattande strukturförändringar. Sverige behöver därför en i bred
bemärkelse ny ekonomisk politik, som har sin utgångspunkt i stabilitet och
ökad frihet, som syftar till att stärka incitamenten till företagande, arbete
och
förkovran och som bygger på enskilt ägande, fri företagsamhet och
konkurrens.
Jämvikt i de offentliga finanserna är grundläggande för företags och
privatpersoners möjligheter att planera sin framtid. Vår målsättning är att de
offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln och att
statsskulden reduceras som andel av ekonomin.
Stabila offentliga finanser kräver en mindre offentlig sektor. Storleken på
vår offentliga sektor har gjort den till en koloss på lerfötter -
konjunkturkänslig och destabiliserande för ekonomin i övrigt. Den politiska
sektorns omfattning och inflytande måste också minska, så att utrymme
skapas för privat verksamhet och individuellt ansvar.
Med dessa utgångspunkter syftar vår budgetstrategi till att skapa utrymme
för skattesänkningar på arbete, företagande och investeringar och till att stat
och kommun skall prioritera sina kärnuppgifter och utföra dem väl.
För att skapa goda betingelser för hög tillväxt och en kraftig expansion av
antalet arbetstillfällen i den privata sektorn föreslås avregleringar på
arbetsmarknaden, bättre förutsättningar för en fungerande lönebildning,
eliminerad överbeskattning av företagande och investeringar samt successivt
sänkt inkomstskatt.
Rejäla skattesänkningar på arbetsinkomster för alla med inriktning på låg-
och medelinkomsttagare gör det efter hand möjligt att försörja sig på sina
egna arbetsinkomster. Då minskar behovet av bidrag. I vårt budgetalternativ
växlas därför lägre skatter på arbete mot mindre bidrag och subventioner för
dem som får sänkt skatt.
De medborgare som är beroende av offentligt stöd för att klara sin vardag
måste värnas inom ramen för en socialt genomtänkt besparingsprofil. Därför
föreslår vi bland annat ökat stöd för handikappade och att de särskilda
skattehöjningarna för dem som uppbär änkepension och förtidspension
avskaffas.
Sjukvård, omsorg och skola skall prioriteras inom ramen för de omfattande
resurser som finns i kommuner och landsting. För att återställa en fungerande
rättstrygghet föreslås ökade resurser till polis, åklagare och kriminalvård.
Försvaret ges ekonomiska förutsättningar att klara omställningen till ett nytt
säkerhetspolitiskt läge.
Nya villkor för företagande
Den avgörande förutsättningen för att Sverige skall kunna
återta sin position som ett ledande, dynamiskt företagarland
är att de begränsningar och ryggsäckar som införts genom
politiska beslut kan undanröjas.
Vår politik i detta avseende innebär att utrymme skapas för att eliminera
överbeskattningen av riskkapital och ett antal särskilda skatter som
snedvrider konkurrensen för svenska företag jämfört andra länder. Dessutom
krävs en rejäl, successiv sänkning av inkomstskatten för såväl medarbetare i
företagen som för företagarna. Här finns i dag en stor konkurrensnackdel för
Sverige.
Därutöver måste arbetsmarknadslagstiftningen anpassas till vad framtiden
kräver. Det innebär mindre reglering och större utrymme för individuella
lösningar. Hindren för en fungerande lönebildning när det gäller exempelvis
obalansen mellan arbetsmarknadens parter måste rivas.
Kunskap med kvalitet
Förutom nya villkor för företagande förutsätter en god
välståndsutveckling en konsekvent satsning på god kunskap
och kompetens. Inom ramen för de resurser som avsätts för
utbildningen föreslår vi därför fler studieplatser och
kvalitetshöjande åtgärder inom den högre utbildningen.
Särskilt betydelsefullt är det att öka satsningarna på IT-
relaterade utbildningar. Inom skolan genomförs en kvalitets-
och IT-satsning som omfattar cirka 2,5 miljarder kronor de
kommande tre åren. Jämfört med regeringens anslag anslår
vi nästan 0,5 miljarder kronor mer till grundforskning,
forskarutbildning och internationellt forskningssamarbete.
Resurstillskotten skall avvägas på ett sådant sätt att
grundforskningens behov tillgodoses, samtidigt som sådan
forskning som har en mera omedelbar betydelse för
näringslivets utveckling förstärks.
Familjereform för valfrihet och kvalitet
En huvudpunkt i regeringens vårproposition är de medel som
anslås för att genomföra en så kallad maxtaxa inom
barnomsorgen. Detta förslag innebär att de orättvisa och
styrande inslagen i familjepolitiken ökar ytterligare.
I dag är stödet till barnfamiljerna orättvist subventionerat och fixerat vid
bidrag. Stödet styr familjernas mest privata val, inte minst när det gäller
formen för barnomsorg. De föräldrar som inte får eller inte vill ha en plats i
kommunal barnomsorg fråntas i realiteten möjligheterna att själva bestämma
hur omsorgen om barnen när de är små skall utformas.
Förslaget om maxtaxa innebär en än starkare institutionalisering av just
kommunal barnomsorg. Genom den ytterligare kraftiga subventioneringen
begränsas möjligheterna för alternativ i barnomsorgen. Statsbudgeten och
den kommunala ekonomin belastas också på ett sätt som gör att riskerna för
sämre barnomsorg är överhängande.
I vårt budgetalternativ avsätter vi i stället medel för en genomgripande
familjereform som bland annat syftar till att skapa förutsättningar för en god
barnomsorg utan att familjernas val styrs. En mångfald av alternativ och
valfrihet för föräldrarna höjer kvaliteten i barnomsorgen på kort sikt och
utvecklar den på längre sikt. Olika behov och önskemål kan tillfredsställas.
Inräknat vårt förslag om grundavdrag för barn vid den kommunala
beskattningen har vi avsatt ett ekonomiskt utrymme på drygt 10 miljarder
kronor.
Flera jobb i stället för subventioner
Regeringen föreslår i vårpropositionen särskilda åtgärder
riktade mot personer som varit långtidsarbetslösa. Förslagen
innebär sänkta arbetsgivaravgifter under huvudsakligen det
första anställningsåret. Erfarenheterna av motsvarande
system, visserligen med mer generell inriktning, i form av
det så kallade KAS respektive RAS har varit starkt negativa.
Även om det nu föreliggande förslaget är mer begränsat
torde det få samma effekt. Det är dessutom inte fråga om att
skapa förutsättningar för nya jobb utan att åstadkomma en
omfördelning av redan existerande.
Vi föreslår att regeringens förslag avslås. Det bör i stället ersättas med en
politik som skapar förutsättningar för betydligt fler arbetstillfällen och, när
sådana möjligheter finns, insatser som förbättrar de långtidsarbetslösas
möjligheter att ta arbete. Det gäller inte minst kvalitetsinriktade åtgärder vad
gäller vuxenutbildning.
Läkemedelsförsäkring i stället för högre kostnader
Regeringen föreslår som en sparåtgärd att det så kallade
högkostnadsskyddet vad gäller läkemedel höjs. Några
egentliga åtgärder för att komma till rätta med
läkemedelskostnaderna görs emellertid inte. I vårt
budgetalternativ föreslår vi bland annat att Apoteksbolagets
monopol upphör och att en frivillig läkemedelsförsäkring
införs för att jämna ut kostnaderna för läkemedel mellan
medborgarna samtidigt som belastningen för skattebetalarna
minskar. Därmed kan förslaget om höjt högkostnadsskydd
avslås.
Balans på lägre nivå
En avgörande del av vår politik är väsentligt lägre skatter.
Till en del är det fråga om att skapa bättre förutsättningar för
företagande och kapitalbildning, men huvudsakligen rör det
sig om sänkt skatt på arbetsinkomster för framför allt låg-
och medelinkomsttagare. För perioden fram till år 2002
innebär våra förslag att utgifts- och skattekvoten sjunker med
ungefär 3 respektive 4 procentenheter. Skattesänkningarna
måste givetvis finansieras fullt ut.
Denna ambition innebär också att de offentliga finansernas känslighet för
konjunktursvängningar begränsas. Även om de förändringar i utgifts-
systemen som genomförts sedan början av 1990-talet kan ha minskat denna
känslighet, kvarstår enligt flera internationella organisationer en alltför stor
risk för framtida obalanser i de offentliga finanserna. Mot den bakgrunden
har såväl IMF som OECD rekommenderat Sverige att föra just en sådan
politik som vi förordar.
Enligt regeringens kalkyler kommer den offentliga sektorns finanser att
uppvisa växande överskott enligt tabell 11.1. Regeringens mål för det
finansiella sparandet i den offentliga sektorn är 2 % både år 2000 och 2001. I
vårpropositionen föreslås att målet för 2002 också sätts till 2 %. Den
offentliga sektorns finanser bedöms visa ett överskott, som är större än
målen, varför det enligt regeringen finns ett utrymme för överföring till
hushållssektorn.
Tabell 11.1
Den offentliga sektorns finanser enligt regeringen (miljarder kronor,
löpande priser)
Tabell 13: (2000 2001 2002 )
Ett mål för finanspolitiken bör enligt vår uppfattning vara att
uppnå balans i de offentliga finanserna över
konjunkturcykeln. Till skillnad från om målen sätts till ett
permanent offentligt överskott kan därmed tillväxten bli
snabbare och ekonomin som helhet expandera, samtidigt
som den offentliga skulden som andel av ekonomin krymper.
Det statsfinansiella målet bör därför formuleras som en
minskning av statsskulden till en viss nivå.
Även om tillväxten inte beräknas bli högre än genomsnittligt över
konjunkturcykeln under kalkylperioden, bör det finansiella sparandet vara
positivt dessa år för att få till stånd en minskning av statsskulden. Vårt
budgetalternativ, som sammanfattas i tabell 11.2, innebär ett finansiellt
sparande på cirka 41 miljarder kronor 2000, drygt 54 miljarder kronor 2001
och cirka 60 miljarder kronor 2002.
Tabell 11.2
Den offentliga sektorns finanser enligt (m) (miljarder kronor,
löpande priser)
Tabell 14: (2000 2001 2002 )
* Avser bl.a. finansiering av Internetuppkoppling till samtliga landets grund-
och
gymnasieskolor, av ett vägbyggnadsprogram och engångsanslag till försvaret
Vi föreslår besparingar som uppgår till knappt 31 miljarder
kronor 2000, 55 miljarder kronor 2001 och drygt 64
miljarder kronor 2002. Detta ger som framgår av tabell 11.2
ett utrymme för skattesänkningar, givet det större finansiella
sparande vi eftersträvar, som uppgår till drygt 35 miljarder
kronor 2000, knappt 66 miljarder kronor 2001 och drygt 89
miljarder kronor 2002.
Den politik vi förordar underlättar en privatisering av den storleks-
ordningen som anges i vårpropositionen. Till skillnad från regeringen har vi
dessutom en plan för vilka företag som skall säljas. Sammantaget förordar vi
privatiseringar som 2000-2002 är 10 miljarder kronor större än vad
regeringen föreslår. Detta utrymme finansierar vissa engångsutgifter.
Det bör emellertid påpekas att vid en svagare ekonomisk utveckling än i
regeringens kalkyl får en justering göras av utgifts- och skatteförslagen. Mot
bakgrund av vårt mål att de offentliga finanserna skall vara i balans över
konjunkturcykeln kan vi acceptera att det finansiella sparandet blir något
lägre vid en lägre tillväxt. Vi kan dock inte tillåta att det finansiella
sparandet
krymper så mycket att våra statsskuldsmål inte kan uppfyllas.
Hänsyn måste självfallet också tas till den samhällsekonomiska situationen
så att överhettningstendenser ej uppstår.
Offentligt utgiftstak
Utgiftstaket för de offentliga finanserna består av det statliga
utgiftstaket, som riksdagen fastställer, samt av beräknade
kommunala utgifter. Interna transaktioner mellan
kommunsektorn och ålderspensionssystemet dras av vid
beräkningen av det offentliga utgiftstaket. Regeringen
föreslår att utgiftstaket för staten och
socialförsäkringssektorn skall beräknas till 810 miljoner
kronor för år 2002. Tidigare har taken för 2000 och 2001
fastställts till 761 respektive 786 miljarder kronor.
De förslag vi lägger i denna motion påverkar i högre grad det offentliga
utgiftstaket än det statliga utgiftstaket. En orsak är att vi föreslår
införandet
av en nationell skolpeng i grundskolan, vilket innebär att kommunala
kostnader övertas av staten. En annan orsak är att de skattesänkningar vi
föreslår i stor utsträckning påverkar de kommunala skatteinkomsterna, varför
en ekonomisk reglering måste ske mellan staten och kommunsektorn.
Tabell 11.3
Utgiftstak för den offentliga sektorn 2000-2002 (miljarder kronor)
Tabell 15: (2000 2001 2002 )
(OBS! Avrundning innebär att summorna 2001 och 2002 inte summerar exakt)
Mot denna bakgrund föreslår vi att utgiftstaket för offentlig
sektor beräknas till 1 044 miljarder kronor 2000 samt till 1
043 och 1 054 miljarder kronor för 2001 respektive 2002.
Vårt utgiftstak för den offentliga sektorn är således
33 miljarder kronor lägre 2000, 71 miljarder kronor lägre
2001 och 98 miljarder kronor lägre 2002 än regeringens. För
2002 innebär detta att de offentliga utgifternas andel av BNP
är cirka 3 procentenheter lägre än enligt regeringens
beräkningar.
Lägre skatt, mindre bidrag,
prioriterade kärnuppgifter
I tabell 11.4 beskrivs våra förslag till besparingar. Det
utrymme för skattesänkningar som skapats genom de olika
besparingarna har huvudsakligen utnyttjats för att finansiera
de skattesänkningar som redovisats i avsnitten 4.4 och 4.5.
Vi föreslår också omprioriteringar till förmån för de
offentliga kärnuppgifterna.
Tabell 11.4
Förändringar av de offentliga utgifterna 2000-2002 (statsfinansiella
effekter, miljarder kronor, löpande priser)
Tabell 16: (2000 2001 2002 )
Sålunda har anslagen för rättstrygghet räknats upp liksom
anslagen för handikappade och vissa pensionärer som
drabbats orättfärdigt av regeringens besparingar. Vi föreslår
åtgärder som leder till stärkt kvalitet såväl i den
grundläggande skolutbildningen som inom högskolans ram.
Det innebär även större forskningsanslag än vad regeringen
förordar. Vi föreslår inga besparingar som berör sjukvård,
äldreomsorg eller undervisningen i grundskola och
gymnasium.
Våra förslag om minskade transfereringar till hushållssektorn och en större
egenfinansiering av den nya arbetslöshetsförsäkringen förutsätter att de
skattesänkningar vi föreslår genomförs. Genom skattesänkningarna skapas
utrymme för att täcka ökade kostnader, endera löpande eller genom att
utrymme ges för att bygga upp en egen sparad buffert när skatterna blir
väsentligt lägre.
Skattesänkningarna och de offentliga
finanserna
I tabell 11.6 redovisas effekterna av våra förslag till sänkta
skatter för de offentliga finanserna. Beräkningarna bygger på
uppgifter från riksdagens utredningstjänst. Justering har
gjorts för det kassamässiga utfallet för respektive budgetår.
Tabell 11.6
Skattesänkningar jämfört med regeringens förslag 2000-2002,
miljarder kronor, 2000 års priser
Tabell 17: (Att kunna leva på sin lön
2000 2001 2002 )
Statens utgiftstak och utgiftsramar
De utgiftsminskningar vi föreslår för de kommande tre
budgetåren leder till att det statliga utgiftstaket kan
bestämmas till belopp som är i motsvarande mån lägre. Vi
avvisar dessutom budgeteringsmarginalen eftersom den
påverkar budgetdisciplinen negativt. Om de föreslagna taken
för statens utgifter behöver överskridas, får regeringen
återkomma till riksdagen med redovisning av varför det
ökade resursbehovet uppstått samt förslag till åtgärder för att
uppfylla det ursprungligen fastställda taket för de statliga
utgifterna.
Mot denna bakgrund föreslår vi att det statliga utgiftstaket bestäms till 773
miljarder kronor för år 2002. För åren 2000 och 2001 bestäms taket till 753
respektive 760 miljarder kronor.
I tabell 11.7 redovisas våra förslag till preliminära ramar för
utgiftsområdena. Därefter redovisas översiktligt de förändringar vi föreslår
på respektive område.
Tabell 11.7
Våra förslag till utgiftsramar (mkr)
Tabell 18: (2000 2001 2002 )
Förslagen per utgiftsområde
Utgiftsområde 1 Rikets styrelse
I en demokrati skall politiska partier vara oberoende av
staten. Partistödet bör därför minskas år 2000 och därefter
successivt avvecklas. Enligt vårt förslag minskas partistödet
till en tredjedel av det nuvarande fr.o.m. budgetåret 2000.
Behovet av en reformering och avveckling av presstödet framstår som
uppenbart. Vi föreslår därför att presstödet avvecklas i två steg, det första år
2000. I och med att presstödet avskaffas bortfaller en av presstödsnämndens
huvuduppgifter varför nämnden bör avvecklas fr.o.m. år 2001.
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och statsförvaltning
Vissa besparingar görs genom vårt förslag att slå ihop
Riksdagens revisorer med Riksrevisionsverket och bilda ett
nytt revisionsorgan underställt riksdagen. Vidare bör
besparingar och effektiviseringar kunna ske genom att delar
av Statskontorets verksamhet flyttas till det nya
Ekonomistyrningsverket och genom en ökad grad av
uppdragsfinansiering. Den ökade användningen av Internet
för distribution av statistik bör kunna innebära besparingar
för flera myndigheter, framför allt SCB. Nämnden för
offentlig upphandling bör kunna avvecklas.
Kvalitetsutveckling och kompetensförsörjning bör handhas
av berörda myndigheter. Den nyligen inrättade myndigheten
bör därför avvecklas. En minskning av Riksgäldskontorets
hushållsupplåning innebär att dess förvaltningskostnader kan
minskas.
Utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd
Smugglingen av cigaretter har ökat kraftigt. Trots
skattesänkning är smugglingen fortfarande betydande. Tullen
bör därför få större resurser för ökad kontroll. Anslaget till
tullverket bör ökas med 50 miljoner kronor från och med år
2000. Genom detta bedöms intäkterna till statskassan öka
med minst motsvarande belopp.
Utgiftsområde 4 Rättsväsende
Senare års försvagning av rättsväsendet har gjort det allt
svårare för statsmakterna att skydda medborgarna mot brott.
Regeringens förstärkning av rättsväsendet år 2000 är ett steg
i rätt riktning men otillräckligt med hänsyn till
myndigheternas akuta behov av kompensation för tidigare
års besparingar. Såväl polisen, åklagarväsendet som
domstolarna och kriminalvården har idag ett uppdämt behov
av personalförstärkning, vidareutbildning och andra
kompetenshöjande åtgärder, inte minst på IT-området. Ökad
effektivitet i ekobrottsbekämpningen förutsätter mer resurser
till Ekobrottsmyndigheten. Kostnaderna för att bekämpa den
allt vanligare gränsöverskridande och svårutredda
brottsligheten ökar.
För Moderata samlingspartiet är det en prioriterad uppgift att återupprätta
medborgarnas förtroende för rättsstaten varför vi satsar drygt 2 miljarder
kronor mer än regeringen på rättsväsendet kommande tre år. Samtidigt
skärper vi kraven på effektivt resursutnyttjande, resultatuppföljning och gott
ledarskap inom rättsväsendet.
Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell
samverkan
Globaliseringen ställer allt större krav på en modern och
flexibel utrikesförvaltning såväl vad avser det traditionella
utrikespolitiska området som handelsområdet och
utvecklingssamarbetet. UD behöver förnyelse och
tillräckliga resurser. Därför förordar Moderata
samlingspartiet en förstärkning av de medel som ställs till
ambassadernas förfogande för främjande av svenskt
näringsliv utomlands.
Den snabba globaliseringen fordrar också svensk diplomatisk närvaro i de
utomeuropeiska industriländerna. Det var ett misstag att avveckla
ambassaden i Wellington. Framväxten av dynamiska ekonomier i främst
Asien och Latinamerika och förhoppningsvis snart i södra Afrika ställer
större krav på kontaktytor och kompetens.
Ett kraftfullt och framgångsrikt agerande inom ramen för EU, särskilt dess
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, liksom arbetet på en gemensam
europeisk säkerhetsordning, fordrar en gedigen kompetens samt svensk
diplomatisk närvaro i princip i hela Europa och Medelhavsområdet.
Det är särskilt angeläget med en omedelbar diplomatisk närvaro i Minsk
med tanke på den besvärande situationen för mänskliga rättigheter och
demokrati i Vitryssland.
Utgiftsområde 6 Totalförsvar
Anslagen till försvaret är otillräckliga för att bedriva
verksamheten på ett ansvarsfullt sätt. Det föreligger en
allvarlig likviditetsbrist också för år 2000. Att skjuta
problemen framför sig är enligt vår mening oacceptabelt. I
Moderata samlingspartiets partimotion 1998/99:Fö6 ges
förslag till hur den akuta försvarsekonomiska krisen bör
lösas.
Försvaret bör engångsvis kompenseras för den indragning som skedde vid
övergången till full tillämpning av anslagsförordningen. Därutöver bör
anslagen till materialanskaffning räknas upp med den så kallade teknik-
faktorn.
Vad gäller anslaget A 2 bör det i sin helhet överföras till utgiftsområde 7.
Sammantaget innebär vårt förslag att försvarets ekonomi förstärks med
drygt 8 miljarder kronor under treårsperioden.
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
Insatser i tredje världen bör inriktas på att utrota
fattigdomen. Frihandel och fri företagsamhet är
förutsättningar för detta. Bistånd till ett u-lands statsmakt bör
främst inriktas på kunskapsöverföring, stöd till rättsstaten
samt grundläggande utbildning och hälsovård.
Skuldavskrivningar av hårt skuldsatta u-länder är ett
komplement, som dock endast kan användas under strikta
kriterier för att säkerställa att ny upplåning och skuldsättning
inte blir följden.
Sverige måste ha en ordentlig beredskap för snabba och effektiva insatser i
samband med katastrofer. Särskilt viktig är den internationella sam-
ordningen, så att svenska insatser väl kompletterar det som görs från annat
håll.
Militära insatser inom FN:s ram eller i Natos styrka i Bosnien-
Herzegovina är viktiga bidrag till internationell frihet och säkerhet.
Uppdragen måste slutföras på ett tillfredsställande sätt, även om det tar lång
tid. Utvecklingen i Kosovo kommer att kräva ytterligare internationella
insatser. Inom utgiftsområde 7 bör det skapas en samlad post för Sveriges
fredsbevarande verksamhet.
Stödet till Baltikum och Polen har gått in i ett nytt skede. Genom EU:s
förmedlemskapsstrategier erhåller dessa länder ett kraftfullt stöd vad avser
övergången till marknadsekonomi, utvecklingen av rättsstatens institutioner
och anpassning till medlemskapet. Det svenska stödet bör därför i ökad
utsträckning ses som ett komplement och främst inriktas mot områden som
inte i samma utsträckning omfattas av EU:s eller annat internationellt stöd
eller där Sverige kan bidra med särskild kompetens. Därigenom kan resurser
frigöras för en mer omfattande satsning på stödet till den demokratiska
utvecklingen och de ekonomiska reformerna i Ryssland. Vidare bör stödet
till Ukraina och västra Balkan i första hand inriktas på att främja framväxten
av demokratiska strukturer. Ukrainas integration i de europeiska
samarbetsstrukturerna bör också stärkas.
Den s k Östersjömiljarden försvårar en samordnad strategi för stöd-
insatserna till Central- och Östeuropa. Den bör därför upplösas och medlen
tillföras det ordinarie Central- och Östeuropastödet.
Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar
Regeringen väljer att fortsätta att anslå budgetmedel till vissa
bostadsområden i ett mindre antal kommuner. Vi moderater
vill i stället pröva andra möjligheter, vilket innebär en
mindre belastning på statsbudgeten. Den viktigaste uppgiften
är att göra det svenska samhället så öppet att en ökad social
rörlighet blir möjlig. En avreglering av bl.a.
bostadsmarknaden och arbetsmarknaden kommer att få
positiva effekter för integrationsarbetet.
I detta sammanhang vill vi redan nu avisera att vi i samband med
budgetpropositionen i höst kommer att föreslå omfördelningar inom ramen
för Invandrarverkets anslag för att utöka anslaget för asylprocessen. Med
eventuellt ökade flyktingströmmar från Kosovo är det inte osannolikt att
anslaget totalt måste utökas.
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Ett införande av vårdgarantin leder till bättre utnyttjande av
sjukvårdens resurser och en avveckling av vårdköerna. De
kostnader som uppkommer vid införandet är engångsvisa
och kan finansieras inom ramen för utgiftsområde 25.
Läkemedelsförmånen tas över av staten och en frivillig
läkemedelsförsäkring införs. Den beräknas kosta 100 kronor
per vuxen person och månad och täcker alla receptbelagda
läkemedel. I motion 1998/99:So21 avvisar vi regeringens
förslag att höja högkostnadstaket för läkemedel från 1 300
kronor till 1 800 kronor. Vi satsar mer än regeringen till
arbetet mot aids.
Vi anslår drygt 1,6 miljarder kronor för kostnader för statlig assistans-
ersättning som även bör gälla personer över 65 år. Rätten till personlig
assistent under skoltid och vid vistelse på dagcenter återinförs. Schablon-
beräkningen avskaffas.
Det särskilda bostadsstödet för funktionshindrade återinförs och
100 miljoner kronor anslås under ett nytt anslag. Det är orimligt att
funktionshindrade skall tvingas söka socialbidrag för att kunna bo kvar i sina
handikappanpassade lägenheter.
Situationen för de psykiskt funktionshindrade uppmärksammas alltmer. I
avvaktan på att regeringen föreslår förbättringar av skyddet anslår vi
300 miljoner kronor för år 2000 och år 2001 i särskilda stimulansbidrag till
kommunerna för att möjliggöra att även de psykiskt sjuka får assistans.
Vi förbättrar högkostnadsskyddet i tandvårdsförsäkringen och satsar 300
miljoner kronor mer än regeringen för detta ändamål.
Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp
Kompensationen i sjukpenningförsäkringen skall vara 75 %.
Ytterligare en karensdag införs i sjukförsäkringen från den
1 januari 2000. Sjukpenninggrundande inkomst (SGI) bör
förändras så att den beräknas på ett medelvärde av de senaste
24 månadernas inkomst i stället för att som idag beräknas på
en antagen inkomst i framtiden samt att den räknas upp med
basbeloppet. Detta förenklar SGI ytterligare samtidigt som
det minskar kostnaderna i försäkringen.
Våra förslag om lägre skatter på arbetsinkomster gör det möjligt för den
enskilde att endera täcka inkomstbortfallet löpande eller spara till en buffert.
Finansiell samverkan skall vara huvudregel vid rehabilitering och utgöra
en naturlig del av arbetet. Vi har också i vår budgetram för utgiftsområde 10
räknat med ekonomiska vinster av en konkret samordning och bättre
rehabilitering. Kontrollen av utnyttjandet av sjukpenningförsäkringen och av
förtidspensionen bör intensifieras för att ytterligare minska kostnaderna och
öka legitimiteten för socialförsäkringssystemen.
Antalet nytillkommande förtidspensionärer beräknas sjunka till ca 20 000
per år. För att möjliggöra samverkan mellan socialförsäkringen, hälso- och
sjukvården, socialtjänsten och arbetsförmedlingen samt en förbättrad
rehabilitering anslår vi ytterligare 600 miljoner kronor till Riksförsäkrings-
verket.
De sjukskrivningar som beror på trafikolyckor bekostas via den
obligatoriska trafikskadeförsäkringen. Arbetsskadeförsäkringen avskaffas
och ersätts med en obligatorisk arbetsskadeförsäkring helt utanför
statsbudgeten, som i större utsträckning tar hänsyn till företagens skadeutfall.
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Änkepensionerna skall fr.o.m. den 1 juli 1999 återställas till
den nivå som gällde före den 1 april 1997. Vi föreslår också
att fritidsfastighet inte skall räknas in vid beräkningen av
bostadstillägget.
Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och
barn
Kompensationsnivån i föräldraförsäkringen skall vara 75 %.
Havandeskapspenningen samordnas med
sjukpenningförsäkringen från den 1 januari 2000. Detta
påverkar anslaget för sjukpenning. De förändringar av
beräkningen av SGI vi föreslår berör även
föräldraförsäkringen.
I stället för regeringens föreslagna barnbidragshöjning föreslår vi att ett
avdrag på 10 000 kronor per barn och år införs. Barnfamiljernas valfrihet
ökar genom att avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader och ett
vårdnadsbidrag återinförs.
Vår grundprincip är att föräldrarna aldrig kan komma ifrån sitt
försörjningsansvar. Med vårt förslag till reformerat underhållsstöd uppnår
man samma materiella trygghet för barnet som idag. Vårt förslag innebär en
minskad kostnad med 500 miljoner kronor år 2001 och lika mycket år 2002.
Utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet
Arbetslöshetsförsäkringen skall inte administreras via de
fackliga organisationerna, utan vara ett statligt åtagande för
att ge alla arbetstagare som drabbas av arbetslöshet ett
rimligt ekonomiskt skydd. Medel anslås därför till att göra
försäkringen allmän och obligatorisk.
Arbetslöshetsförsäkringen kan aldrig vara en evig inkomstgaranti, utan
måste fungera som en omställningsförsäkring. Det innebär att den skall
skydda den arbetslöse mot stora inkomstbortfall under den tid han/hon söker
nytt arbete eller bygger på sin kompetens för att erhålla arbete i ett annat
yrke. Försäkringssystemet skall utformas så att inlåsningseffekter undviks
och så att den enskilde ges starka incitament att söka och acceptera nya jobb.
Försäkringens varaktighet måste därför begränsas.
Försäkringen måste slutligen utformas så att den bidrar till en sund
lönebildning. Ersättningsnivån föreslås till 75 % och finansieringen
förändras. I dag står skattebetalarna för hela risken vid ökad arbetslöshet.
Fortsättningsvis bör den enskilde försäkringstagaren ta ett ökat ansvar för
arbetslöshetsförsäkringens finansiering. Ökad egenfinansiering framstår som
fördelningspolitiskt mer rättvist. Våra föreslagna skattesänkningar ger ett
ökat utrymme för detta.
För ökad tydlighet överförs hit de medel under anslagsområde 14 som är
att hänföra till direkta transfereringar till enskilda.
Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv
Arbetsmarknadspolitiken inriktas dels mot att hjälpa unga
arbetslösa genom ett modernt lärlingsprogram i företagen,
dels mot en fokuserad arbetsmarknadsutbildning dvs. att
genom särskilda utbildningsinsatser möta specifika
arbetsmarknadsbehov. Detta innebär en renodling av dagens
oöverskådliga system av arbetsmarknadspolitiska
stödinsatser.
De arbetsmarknadspolitiska anslag som i realiteten avser transfereringar
till hushållen överförs som nämnts ovan till utgiftsområde 13. I övrigt
reduceras successivt arbetsmarknadsmyndigheternas förvaltningskostnader
och forskningsanslag.
Utgiftsområde 15 Studiestöd
Regeringens hantering av studiestödssystemet är beklaglig.
Genom att ytterligare försena nödvändiga förändringar
uppstår osäkerhet och oklarhet.
Det finns ett stort behov av ett nytt studiemedelssystem. Därför ifrågasätter
vi de förslag till ändringar i marginalen som redovisas i vårpropositionen.
Regeringen ägnar sig än en gång åt att lappa och laga i ett studiestödssystem
som inte fungerar i stället för att i grunden reformera detsamma. Att
regeringen nu väljer att delvis efterkomma det moderata kravet om att höja
fribeloppsnivån välkomnar vi, men det är inte tillräckligt.
Det måste på sikt finnas ekonomiskt och organisatoriskt utrymme för
bättre studiefinansiering av utlandsstudier vilka kommer att utgöra en allt
viktigare del av studenternas utbildning. CSN:s nuvarande ansvarsområde
måste ses över. I ett långsiktigt perspektiv bör någon form av utbildnings-
konto införas, om vuxnas behov av återkommande utbildning ska kunna
finansieras.
Vi avsätter ökade studiemedel motsvarande vår utbyggnad av den högre
utbildningen som redovisas under utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning.
De som i dag studerar inom ramen för kunskapslyftet skall ges rimliga
förutsättningar att fullfölja sin utbildning.
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
Vi föreslår en kvalitetssatsning i skolan som innehåller ett
fritt skolval, tydlig utvärdering genom betyg, obligatoriska
nationella prov och obligatoriska examina i både grund- och
gymnasieskolan samt inrättande av ett fristående nationellt
kvalitetsinstitut. Satsningen innehåller därutöver kraftfulla
IT-satsningar. Vår kvalitetssatsning omfattar 2 480 miljoner
kronor mer än regeringens.
Moderata samlingspartiet föreslår fortsatt utbyggnad av studieplatser på
universitet och högskolor. Sverige behöver fler personer med akademisk
examen för att långsiktigt kunna åstadkomma ökat välstånd och trygghet.
Därför måste direktövergången från gymnasieskolan till högskolan öka. Vi
avsätter resurser utöver de föreslagna i vårpropositionen för successivt fler
permanenta studieplatser alternativt ökade kvalitetsinsatser under åren 2000-
2002. Fördelning av studieplatser skall ske enligt studenternas val,
utbildningens kvalitet samt tidigare uppnådda resultat.
För att nå en högre och långsiktigt hållbar tillväxt krävs ytterligare
satsningar på forskning och högre utbildning. Moderata samlingspartiet
föreslår att ytterligare 600 miljoner kronor satsas på detta.
Ett fritt skolval är en grund för att säkerställa mångfald och konkurrens,
hög kvalitet och likvärdiga villkor i utbildningen. Skolans finansiering är en
offentlig uppgift av hög prioritet. Vi förordar att riksdagen föreslår
regeringen att initiera ett brett utredningsarbete med avsikt att staten skall
överta ansvaret för grundskolans finansiering från kommunerna år 2001. Vi
avsätter 50 miljarder kronor för statligt övertagande av grundskolans
finansiering.
Vi avvisar regeringens förslag gällande maxtaxa inom barnomsorgen och
den föreslagna tretimmarsverksamheten för fyra- och femåringar. Vi är inte
villiga att medverka till en utveckling som begränsar föräldrarnas möjlighet
att ta ansvar för sina barn.
Vi drar successivt ned på volymen inom vuxenutbildningen samtidigt som
medel anslås för en omfattande utbyggnad av den kvalificerade efter-
gymnasiala yrkesutbildningen.
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
Statens ansvar bör koncentreras till områden som är av
allmänt intresse och av nationell karaktär samt beroende av
statliga medel för att verksamheter skall komma till stånd.
Samtidigt är det av största vikt att oberoende och alternativa
finansieringsmöjligheter skapas för att säkra ett omfattande
och brett kulturutbud i hela landet. Vi vill peka på vårt
förslag om en ny kulturfond, som initialt tillförs 100 miljoner
kronor för att i ett "krona för krona"-förfarande komplettera
bidrag från andra sektorer än den offentliga. Härigenom kan
en politiskt oberoende och långsiktigt säkrad finansiering
skapas. Anslagen till Statens kulturråd och till allmän
kulturverksamhet kan därför minskas. Efter det att de
regionala institutionerna har byggts ut kan anslagen till
Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar minskas.
Statliga medel bör ej utgå till allmänna samlingslokaler.
Anslagen till Ungdomsstyrelsen minskas. Ökade resurser ges
till vaktslåendet om kulturarvet och en förbättrad
kulturmiljövård vilket är en prioriterad statlig uppgift.
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning
och byggande
I Sverige betalar vi mer för boendet än i något annat
jämförbart land. Skatterna driver upp boendekostnaderna och
leder till att alltfler inte kan leva på sin lön. Ett
genomsnittligt hushåll använder en tredjedel av den
disponibla inkomsten till boendet. Fastighetsskatten utgör en
månadshyra av tolv. Dess avskaffande är den enskilt
viktigaste åtgärden på det bostadspolitiska området.
Människor bör ges möjlighet att välja den bostad som bäst passar deras
egna förhållanden. Valfrihet bör därför råda mellan olika boendeformer.
Bostadsmarknaden skall styras av människors efterfrågan, inte av
subventioner, detaljregleringar och politiska ingrepp. Bosparande skall
stimuleras och eget ägande uppmuntras. Det nyligen fattade riksdagsbeslutet
om ägarlägenheter är därvid ett stort steg i rätt riktning.
Genom avregleringar kan kostnaderna för Boverket skäras ned. Ränte-
bidragen trappas ned snabbare och fastighetsskatten sänks. Bostadsbidragen
renodlas för att endast gå till barnfamiljer och växlas på sikt mot sänkt skatt.
Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling
Grunden för regionalpolitiken måste vara att skapa
förutsättningar för att de aktuella regionerna skall kunna
växa av egen kraft. För att åstadkomma detta krävs en politik
som främjar företagens utveckling. Goda möjligheter till
utbildning är då en viktig del.
Regionernas utveckling bör stimuleras genom omfattande investeringar i
informationsteknisk infrastruktur, medan företagsstöd och liknande bör
trappas ner.
Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård
Socialdemokraternas njugghet mot svensk miljöforskning
har lett till att Sverige förlorat två år i utvecklingen på detta
område. Enligt vår mening räcker det därför inte med att som
regeringen nu föreslår återställa anslaget till
miljöforskningen - man måste öka satsningen om Sverige
skall återta frontpositionen.
Regeringens miljardbidrag till kommunala miljöprojekt handlar i stor
utsträckning om att skapa tillfälliga bidragsbaserade arbeten och går inte till
utveckling eller tillämpning av ny teknik.
Om svensk miljöteknik och miljöforskning skall hävda sig, räcker det inte
att enbart föreslå vissa anslagsökningar. Man måste även se över
organisationen och inriktningen. Inom de tekniska högskolorna finns idag
behov av större satsningar inom såväl forskning som kvalificerad utbildning.
Vi menar därför att en särskild satsning på miljöforskning bör göras på de
tekniska högskolorna. Sammantaget anslår vi därmed 360 miljoner kronor
till miljöforskning, vilket jämfört med regeringens förslag innebär en ökning
med 100 miljoner kronor.
Regeringens satsning på kalkning av sjöar och vattendrag räcker inte för
att förhindra allvarliga försurningsskador. Moderata samlingspartiet föreslår
därför att ytterligare 45 miljoner kronor tillförs för detta ändamål under
treårsperioden.
Utgiftsområde 21 Energi
Vårpropositionens konstaterande att energipolitiken inte lett
till "den måluppfyllelse som avsetts" tillhör ett av
dokumentens mer korrekta påståenden. Uppföljningsarbetet
försvåras dock av oklarheten kring vad som egentligen är
målet med regeringens energipolitik. Målet borde vara att
använda energipolitiken som ett redskap för att nå tillväxt
och sysselsättning under miljömässigt acceptabla former.
Förslaget att i förtid avveckla lönsam, säker och
miljömässigt fördelaktig energiproduktion leder till stora
statliga kostnader.
Vi avvisar såväl stängningen av fungerande kärnkraftverk som den
bidragspolitik avvecklingen för med sig. Samtidigt är det viktigt att säkra
resurser för energiforskning. Detta gäller anslagen både inom detta utgifts-
område och inom forskningens utgiftsområde. Vidare bör energiforskningen
underlättas genom att tankeförbudslagen slopas.
Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Som övergripande strategi måste transportpolitiken grundas
på efterfrågan på miljöanpassade transporter. Den
underdimensionerade infrastrukturen i Sverige utgör ett
hinder för företagens expansion och medför svårigheter vid
nyetableringar.
Vi vill öka väganslagen med 3,2 miljarder kronor under treårsperioden för
att påbörja ett särskilt vägbyggnadsprogram. Mot bakgrund av den
bekymmersamma situationen i Stockholmsområdet bör en del av dessa
utnyttjas för investeringar där. Ökningen av anslaget skall också gå till att
förbättra det eftersatta underhållet.
I regeringens förslag finns det ingen antydan om hur storstädernas
trafikproblem skall kunna lösas. Finansiering saknas också för det för hela
landets järnvägstrafik så viktiga "tredje spåret" i Stockholm. Beträffande
tunneln genom Hallandsåsen avstår regeringen från ställningstagande. Enligt
vår mening bör beslut tas som möjliggör ett utnyttjande av den investering på
över två miljarder som redan gjorts i detta projekt.
Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med
anslutande näringar
Svensk livsmedelsproduktion - i synnerhet
primärproduktionen - har stora lönsamhetsproblem, till stor
del som följd av överbeskattning. Regeringen dröjer åter
med de lättnader i energibeskattningen som skulle ge
jordbruket energiskattenivåer i paritet med övrigt näringsliv.
Vi har upprepade gånger krävt att främst dessa skatter
skyndsamt skall sänkas. I vårt budgetalternativ reserveras
medel så att detta kan ske.
Moderata samlingspartiet föreslår fri handel med mjölkkvoter samt enklare
regler för EU:s miljöstöd, vilket minskar Jordbruksverkets administrations-
kostnader.
Skogsvårdsorganisationen bör tillföras ytterligare medel för rådgivning
och andra informationsinsatser.
Utgiftsområde 24 Näringsliv
Regeringens bristande förståelse för näringslivets villkor har
resulterat i dålig tillväxt, arbetslöshet, företagsflykt,
kompetensflykt och minskat nyföretagande. Vi behöver ett
bra klimat för företag och anställda, som gör vårt land
attraktivt för företag och investeringar.
Avregleringsarbetet måste prioriteras,
småföretagardelegationens förslag genomföras och
konkurrensforskningen tillföras ytterligare medel. Den
tekniska forskningen måste tillföras resurser istället för att,
som regeringen vill, drabbas av drastiska minskningar.
Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner
Den kommunala verksamheten bör koncentreras till de
viktigaste uppgifterna. Utvecklingen av nya jobb är
avgörande för stabiliteten i kommunernas ekonomi.
Det finns ett stort behov av avregleringar och förändrade ansvars-
förhållanden mellan stat och kommun, inte minst för att stärka den
kommunala demokratin.
Avregleringar skapar också förutsättningar för kommunerna att effek-
tivisera sin verksamhet.
Våra förslag till förändringar i sjukförsäkring och familjepolitik innebär att
kommunernas kostnader faller samtidigt som skatteunderlaget ökar. I avsnitt
10 finns en mer omfattande redovisning av våra förslag med inriktning på
kommunsektorn.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen beslutar fastställa ett långsiktigt mål om balans i
de offentliga finanserna i genomsnitt över en konjunkturcykel
i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga
utgifterna och preliminärt fastställer utgiftstaket för den
offentliga sektorn till 1 044 miljarder kronor år 2000, 1 043
miljarder kronor år 2001 och 1 054 miljarder kronor år 2002 i
enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar godkänna utgiftstaket för staten
inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten
för år 2000 till 753 miljarder kronor, för år 2001 till
760 miljarder kronor och för år 2002 till 773 miljarder kronor
i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av
utgifterna på utgiftsområden för åren 2000-2002 i enlighet
med vad i motionen anförts som riktlinje för budgetarbetet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Sveriges deltagande i det europeiska
valutasamarbetet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om företagande och nya arbetstillfällen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skattepolitikens inriktning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den offentliga sektorns ansvar för sina
kärnuppgifter.