med anledning av prop. 1998/99:93 Kostnadsinformation till fondsparare i det indivuduella pensionssparandet, m.m.
För att en marknadsekonomi ska kunna fungera krävs att den
enskilde med rimlig ansträngning kan få tillgång till relevant
information för att kunna fatta underbyggda beslut.
I proposition 1997/98:160 föreslog regeringen en tvångsmässig ordning
vad gäller informationen till fondandelsägare. Vi pekade från Folkpartiets
sida i motion 1998/99:Fi2 på att det ökade fondsparandet motiverade en
bättre information till fondspararna, särskilt som fondsparandet vidgats till
nya grupper. Vi framhöll också att den första utgångspunkten när det gäller
information inte bör vara regleringar. Det viktigaste är att det finns en
fungerande konkurrens och möjligheter för nya aktörer, nya fonder,
inhemska eller utländska, att komma in på marknaden. Detta skapar i sig en
press på de verksamma företagen att anpassa sig till de krav på information
som kunderna ställer. Det är därför ingen självklarhet att det behövs
offentliga regleringar i denna fråga.
Vi fann dock att med beaktande av att området fortfarande präglas av
fåtalskonkurrens och att många nytillträdande sparare har liten eller ingen
erfarenhet av fondsparande kan det finnas motiv för offentlig reglering av
den information som ges till fondsparare.
Regeringen föreslog dock att informationen inte bara skulle omfatta
kostnader för förvaltning, förvaring och tillsyn som normalt ingår i den s.k.
förvaltningsavgiften och som kan jämföras mellan fonder, utan även övriga
kostnader, som t.ex. courtage som kan variera av andra skäl, t.ex graden av
risktagande. Vi föreslog i motionen, i linje med den uppfattning som t.ex.
Finansinspektionen företrädde i sitt remissvar, att den obligatoriska
informationen i ett första skede skulle begänsas till kostnaderna för
förvaltning, förvaring och tillsyn.
Regeringen återkommer nu i proposition 1998/99:93 med förslag om
information även till individuella pensionssparare. Det individuella pensions-
sparandet är ett renodlat sparande utan försäkringsinslag. Sparandet kan bl.a
bestå av andelar i värdepappersfond. Sparandet administreras av ett
pensionssparinstitut som kan drivas av banker och svenska eller utländska
värdepappersbolag. Spararen kan instruera det institut som förvaltar medlen
att göra omplaceringar. Sparmedlen kan dock bara betalas ut enligt de regler
som ingår i det pensionssparavtal som träffats mellan spararen och institutet
eller enligt regler som statsmakterna fastställt. I propositionen föreslås nu
att
individuella pensionsparare som placerar i värdepappersfonder ska få samma
information som övriga fondandelsägare. Regeringens förslag lider dock av
samma brist som det tidigare förslaget.
Regeringens förslag innebär att institutet på individuell basis ska redovisa
inte bara kostnaderna för förvaltning, förvaring och tillsyn utan även övriga
kostnader som belastar fondförmögenheten.
De krav om information som ställs kommer bara att gälla de svenska
bolagen medan de bolag som är registrerade i något annat land inom EES-
området kommer att följa enklare regler, i allmänhet de krav som ställs i
enlighet med det s. k. UCITS-direktivet (EG:s direktiv 85/611 EEG). Det kan
därför komma att framstå som om utlandsbaserade fonder tar ut lägre
kostnader än de svenska utan att så är fallet. Finansiella tjänster är just det
slag av expansiv verksamhet med hög lönebetalningsförmåga som det är ett
vitt spritt politiskt intresse av att Sverige ska kunna ha i framtiden, om
Sverige ska kunna avancera från nuvarande delad 18:e plats vad gäller BNP
per capita inom OECD. Det skapar ingen bra miljö om sådan verksamhet i
Sverige belastas med pålagor som inte kan bevisas ha andra påtagligt
positiva effekter. Regeringen lyckas inte heller denna gång visa att så är
fallet.
Frågan är om en redovisning av det slag regeringen föreslår ger spararen
den information han/hon verkligen har nytta av. Finansinspektionen påpekar
även denna gång i sitt remissvar att den individuella informationen bör avse
förvaltning, förvaring och tillsyn, medan övriga kostnader bör redovisas
tillsammans och relateras till resultatet av portföljförvaltningen. Dessa övriga
kostnader, som t.ex. courtage, är hänförliga till finansiella transaktioner och
bör sättas i relation till portföljförvaltningen.
Avgiften för förvaltning m.m. kan sägas vara den enda framåtblickande
kostnadsposten och är därmed viktig för ställningstagande till vilken eller
vilka fonder spararen vill utnyttja. Övriga kostnader kan variera kraftigt från
år till år beroende på vilken aktivitet som fonden anser vara positiv för
fondförmögenheten vid givet risktagande. En fond kan redovisa höga övriga
kostnader som är motiverade av att transaktioner genomförts som höjt
avkastningen. Med regeringens förslag kommer detta dock att framstå som
om fondens kostnader är särskilt höga. De övriga kostnaderna skulle istället
som Finansinspektionen påpekar kunna redovisas tillsammans och kan
därmed relateras till portföljförvaltningen. I den förra propositionen pekade
regeringen själv på risken för att t.ex. courtage och andra transaktionsavgifter
bakas in i priset på värdepapperen och därmed inte kommer med i den av
regeringen föreslagna redovisningen.
Regeringen föreslår att ändringarna ska träda i kraft den 1 juli 1999. Detta
innebär som flera remissinstanser har påpekat att pensionssparinstitut och
fondbolag måste avsätta ytterligare datasystemresurser utöver vad som
kommer att krävas för att allmänt sett klara av millennieproblematiken.
Ikraftträdandet bör därför skjutas till den 1 januari 2000.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att den individuella informationen till fondsparare
i värdepappersfonder skall avse kostnaderna för förvaltning, förvaring och
tillsyn,
2. att riksdagen beslutar att övriga kostnader som belastar
fondförmögenheten skall redovisas tillsammans och relateras till resultatet av
portföljförvaltningen,
3. att riksdagen beslutar att de aktuella lagändringarna träder i kraft den 1
januari 2000.