med anledning av prop. 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat försvar
Sammanfattning
1996 års försvarsbeslut hastades fram av en svag
parlamentarisk majoritet bestående av Socialdemokraterna
och Centerpartiet. Resultatet blev ett försvarsbeslut som inte
höll måttet och inte var riktat mot den framtid som kunde
skönjas i frånvaron av det kalla kriget. Merparten av de
problem, som duggat tätt vad gäller försvarets ekonomi
sedan 1996, kan hänföras till hur försvarsbeslutet 96 kom
till.
Det är därför naturligt att Socialdemokraterna och Centerpartiet får bära
huvudansvaret för det nya försvarsbeslut som kommer att fattas redan under
1999. Folkpartiet var berett att delta i en bred uppgörelse om försvarets
framtid och deltog konstruktivt i de samtal som regeringen inbjöd till i början
av 1999. I slutändan valde Socialdemokraterna och Centerpartiet att ånyo
göra upp, sedan det visat sig att de saknade mandat att möta övriga partier.
I takt med att EU och Nato utvidgas till att omfatta alltfler av Europas
demokratier, skapas förutsättningar för att historiska motsättningar och
uppdelningar av Europa skall förbytas till en verklig alleuropeisk
säkerhetsordning byggd på ömsesidigt samarbete, och i vilken också Sverige
kan och bör delta fullt ut. Vi ser därför med betydande oro på allt tydligare
tendenser inom EU till att slå av på takten i utvidgningsprocessen. På samma
sätt kan vi också inom Nato notera oroväckande tendenser till att slå av på
takten i utvidgningsprocessen. Europa befinner sig i ett historiskt gynnsamt
läge att bryta gamla mönster. Denna möjlighet får inte gå förlorad.
Internationella insatser utgör en av försvarets fyra huvuduppgifter. Med
den ominriktning som nu sker av det militära försvaret kommer dessa
insatser med stor sannolikhet att utgöra ett större inslag i verksamheten. Våra
insatser i Bosnien, liksom en kommande insats i Kosovo, begränsas av
regeringen med hänvisning till det statsfinansiella läget. Det talar starkt för
att t ex inte utbilda fler värnpliktiga än som behövs, så att ytterligare medel
inom ram kan frigöras för internationella insatser.
Det finns inte någon anledning att för försvaret utesluta ramsänkningar
från och med år 2002. Sådana är tvärtom i ett statsfinansiellt perspektiv
önskvärda. Folkpartiet kan därför i princip ställa sig bakom en ramminskning
med 4 miljarder kronor per år under perioden 2002-2004. Detta förutsätter
emellertid en inriktning av försvarets framtida utformning, som dels ger
utrymme för erforderlig teknisk förnyelse, dels bygger på ett kraftigt minskat
uttag av värnpliktiga och dels möjliggör större internationella åtaganden än
idag. För att ge försvaret förutsättning för en sådan omställning bör försvaret
tillförsäkras ett omställningsbidrag på 7 miljarder kronor totalt: 5 miljarder
kronor för år 2002 och 2 miljarder kronor för år 2003. Det är ett större bidrag
än de 6 miljarder kronor som regeringen föreslår.
Folkpartiet står fast vid den av oss i samband med försvarsbeslut 96
formulerade inriktningen på ett "smalare och vassare" militärt försvar.
Behovet av teknisk förnyelse med sikte på ökad rörlighet och insatsförmåga
har snarare accentuerats. Det gäller också förmågan att delta i internationella
insatser.
Dimensioneringen av det framtida pliktutbildningsbehovet skulle med nu
tänkta omriktning av krigsorganisationen kunna bli väsentligt lägre än hit-
tillsvarande utpekade ca 25 000 årligen. Förmodligen ligger det kommande
långsiktiga behovet inte högre än i storleksordningen 10 000 till 12 000. Det
bör vara ett tydligt planeringsunderlag inför den fortsatta beredningen inför
försvarsbeslutet 2000/2001. Det bör i det sammanhanget också klargöras att
pliktuttagningen i fortsättningen bör göras könsneutral. Behovet att spara
inom ram under resten av försvarsbeslutsperioden, gör att det redan nu finns
anledning att för överskådlig tid avskriva tankarna på korttidsutbildning av
värnpliktiga.
Ett nytt försvarsbeslut
Det är inget ovanligt i svensk försvarspolitik att de riktigt
stora förändringarna sker under pågående
försvarsbeslutsperiod. Det innebär emellertid att dessa mer
långtgående förändringar inte sker efter samma omsorgsfulla
beredning som normalt äger rum inför ett nytt försvarsbeslut.
Det är inte alltid som de förhållanden som leder till stora
förändringar inte kunnat förutses vid ordinarie
försvarsbeslut, men då har ofta den politiska viljan och/eller
förmågan att fatta rätt beslut saknats - så också denna gång.
1996 års försvarsbeslut hastades fram av en svag parlamentarisk majoritet
bestående av Socialdemokraterna och Centerpartiet. Den skulle dels
tillgodose den socialdemokratiska regeringens önskemål om snabbt minskad
försvarsbudget och dels de båda partiernas lokala hänsynstaganden ute i
landet. Resultatet blev ett försvarsbeslut, som inte höll måttet och inte var
riktat mot den framtid som kunde skönjas i frånvaron av det kalla kriget.
Merparten av de problem, som duggat tätt vad gäller försvarets ekonomi
sedan 1996, kan hänföras till hur försvarsbeslutet 1996 kom till.
Det fanns således anledning att redan vid försvarsbeslutet i december 1996
förutse att det fattade beslutet skulle få svårt att hålla hela femårsperioden.
Det fanns redan då anledning att som Folkpartiet förmoda att ytterligare
neddragningar i arméns grundorganisation kommer att visa sig vara
nödvändiga även med regeringens förslag, i värsta fall redan före nästa
försvarsbeslut. Kommande utgifter såväl för drift som för investeringar vid
förband, som då kommer att läggas ner, har då varit "bortkastade" från
försvarssynpunkt.
Sammanfattningsvis har förband varit i drift, som kommer att läggas ned,
investeringar gjorts, som inte kommer till användning och alldeles för många
värnpliktiga utbildats, som aldrig kommer att få en plats i den framtida
krigsorganisationen. Ett oacceptabelt slöseri med medel som behövts för mer
omfattande internationella fredsåtaganden och för en nödvändig moderni-
sering av det svenska försvaret!
Det är därför naturligt att Socialdemokraterna och Centerpartiet får bära
huvudansvaret för det nya försvarsbeslut, som kommer att fattas redan under
1999. Folkpartiet var berett att delta i en bred uppgörelse om försvarets
framtid och deltog konstruktivt i de samtal som regeringen inbjöd till i början
av 1999.
I slutändan valde Socialdemokraterna och Centerpartiet efter en månads
samtal att ånyo göra upp, sedan det visat sig att de saknade mandat att möta
övriga partier. Tvåpartiuppgörelsen kom att ligga där de två partierna stod
redan vid samtalens inledning. Det är beklagligt att de båda partierna
saknade ekonomiskt handlingsutrymme, då samtalen visat att de fem
deltagande partierna nått en hög grad av samsyn i många frågor rörande
försvarets framtida inriktning.
Den säkerhetspolitiska
utvecklingen
Inför försvarsbeslutet i december 1996 konstaterade
Folkpartiet att Sveriges säkerhetspolitiska läge, vilket i hög
grad bestäms av utvecklingen i Ryssland, inte varit så stabilt
och fördelaktigt på mycket länge. Knappast något är mer
avgörande för vår fred och stabilitet än förhållandena i
Östersjöns sydöstra strandstater. Något traditionellt militärt
hot i form av regelrätta invasionsföretag mot svenskt
territorium föreligger inte för lång tid. Den politiska
utvecklingen i Ryssland är dock fortfarande instabil och
oförutsägbar. Den bedömningen tycks inte på något sätt bli
mindre riktig. Å andra sidan är det rimligt att anta att t ex
Kolaområdets minskade strategiska betydelse relativt sett
också förändrar omvärldens prioriteringar, vilket kan kräva
större uppmärksamhet från länderna i närområdet. Miljöhotet
i form av avställt krigsmateriel måste dock bedömas som
varande ett hot.
I takt med att EU och Nato utvidgas till att omfatta alltfler av Europas
demokratier, skapas förutsättningar för att historiska motsättningar och
uppdelningar av Europa skall förbytas till en verklig alleuropeisk säker-
hetsordning byggd på ömsesidigt samarbete, och i vilken också Sverige kan
och bör delta fullt ut.
I denna utveckling spelar utvidgningen av och den ökande integrationen
inom Europeiska unionen den viktigaste rollen. Genom ökat samarbete och
utbyte mellan Europas stater skapas förutsättningar för en positiv ekonomisk
och social utveckling för människor i hela Europa. Endast så kan nya
motsättningar och konflikter inom och mellan stater förebyggas och lindras.
Vi ser därför med betydande oro på allt tydligare tendenser inom EU till att
slå av på takten i utvidgningsprocessen. Europa befinner sig i ett historiskt
gynnsamt läge att bryta gamla mönster. Denna möjlighet får inte gå förlorad.
Natos utvidgning och reformering
Med den tragiska utvecklingen i Bosnien kom det militära
samarbetet inom Nato, mot bakgrund av de uppenbara
bristerna i samarbetet inom FN och EU, att framstå som ett
viktigt inslag i den alleuropeiska säkerhetsstrukturen. Nato
har förändrats från det kalla krigets försvarsallians till det
militära verktyget i en alleuropeisk konflikthantering. Denna
utveckling har förstärkts med den välkomna framväxten av
samarbetet inom ramen för Partnerskap för Fred, i vilket de
flesta europeiska stater deltar, liksom med Natos särskilda
samarbete med Ryssland.
Liksom EU har Nato påbörjat en utvidgningsprocess för de nya
demokratierna i Öst- och Centraleuropa. När Polen, Tjeckien och Ungern
nyligen blev medlemmar av Nato och medlemsskaran utvidgades till nitton
tog Nato ett stort steg på väg mot ett brett alleuropeiskt säkerhetssamarbete.
Natos fortsatta reformering står i fokus vid 50-årsjubilet i Washington i
slutet av april 1999. En ökad samsyn mellan USA och de europeiska
medlemmarna kan vara en förutsättning för USA:s fortsatta starka
engagemang och närvaro i europeiskt säkerhetssamarbete, vilket bl a är ett
starkt svenskt och nordiskt intresse. USA:s engagemang i Europa blir inte
mindre angeläget ens om de önskvärda tecknen på en ökad vilja till en
europeisk krishanteringsförmåga skulle realiseras, så som de t ex kom till
uttryck i det brittisk-franska uttalandet i Saint Malo hösten 1998.
En förutsättning för en stats medlemskap i Nato är en stabil demokratisk
samhällsutveckling, en civil demokratisk kontroll och transparens vad gäller
ett lands militära försvar samt att interna eller externa konflikter löses på
fredlig väg. Sett i ett historiskt perspektiv innebär därför varje ny demokrati
i
Öst- och Centraleuropa, som på detta sätt kvalificerat sig för Nato-
medlemskap ett viktigt steg i skapandet av tydlighet och förutsägbarhet vad
gäller militär säkerhet i vår del av världen. Därmed minskar radikalt riskerna
för en renationalisering av försvars- och säkerhetspolitiken i Europa.
Det ligger därför också i Sveriges intresse att Nato står öppet för alla
demokratier i Europa, som önskar bli medlemmar utan någon begränsning i
tid eller rum, och som därför inte i förväg utesluter någon. Därför är Natos
formaliserade samarbete med Ryssland och Ukraina av stor betydelse. På
samma sätt som för EU kan vi emellertid också inom Nato notera
oroväckande tendenser till att av interna skäl och snäva egenintressen slå av
på takten i utvidgningsprocessen.
De baltiska staternas säkerhetsval
Ingen enskild del av utvecklingen i Europa efter det kalla
krigets slut har haft så direkt betydelse för Sveriges mycket
gynnsamma säkerhetspolitiska läge som de tre baltiska
staternas frigörelse och utveckling mot demokrati och
integration i Europa. I takt med den ekonomiska och sociala
utvecklingen i Estland, Lettland och Litauen skulle de av alla
tre önskade medlemskapen i såväl EU som Nato bidra till en
än mer stabil integration och förutsägbarhet i det
alleuropeiska samarbetet. En sådan utveckling kan bara
välkomnas av Sverige.
Den svenska regeringens oförmåga att i rent svenskt säkerhetspolitiskt
egenintresse aktivt stödja de baltiska staternas önskemål om Nato-
medlemskap har inte underlättat en för Östersjöregionen mer önskvärd
utveckling i detta avseende. Att med all kraft stödja de baltiska staternas
önskemål om medlemskap i EU är inget alternativ till Nato-medlemskap,
men blir i detta perspektiv än mer angeläget för Sverige. Om de baltiska
staterna för överskådlig tid utestängs från medlemskap i Nato ökar det
ytterligare Sveriges ansvar för att medverka till att stärka deras säkerhet.
Baltikums sak är oupplösligt också vår.
Fortsatt instabilitet utanför Europa
Utanför Europa präglas den säkerhetspolitiska utvecklingen
av fortsatt instabilitet i flera av de traditionella
konfliktområdena. Irak fortsätter att utmana världssamfundet
med sin vägran att fullt ut samarbeta om kontroll av de
massförstörelsevapen, som ständigt hotar att utlösa en ny
storkonflikt i den ytterst känsliga regionen i Mellanöstern. I
det centrala Afrika saknas stabila regeringar, som kan bidra
till fredlig återuppbyggnad.
I Nordkorea fortsätter den starkt isolationistiska regimen att hota sina
grannar med ständiga provokationer. Kinas omfattande militära
modernisering, som syftar till att kunna agera militärt långt utanför sitt
territorium, utgör en stark oroskälla för dess många grannar, med vilka Kina
har territoriella tvister. Den upptrappade kärnvapenkapplöpningen mellan
Indien och Pakistan illustrerar att mycket återstår innan kärnvapen-
spridningen bringats under kontroll.
Säkerhetspolitikens mål
De utgångspunkter för Sveriges framtida försvars- och
säkerhetspolitik som redovisades av Folkpartiet under
processen inför 1996 års försvarsbeslut kvarstår. Vår
framtida säkerhet förutsätter ett aktivt svenskt deltagande
såväl i byggandet av den framtida europeiska
säkerhetsstrukturen som i kris- och konflikthantering, liksom
i fredsbevarande och fredsfrämjande insatser.
Sverige skall bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning. Nato bör vid
sidan av EU utvecklas till en struktur för gemensam säkerhet i vår världsdel
med Sverige som medlem. Det finns inte anledning att nu ompröva den
militära alliansfriheten, men full handlingsfrihet bör råda inför den fortsatta
säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. Skulle Nato utvidgas med de
baltiska staterna och Finland kommer frågan i ett nytt läge.
Den militära alliansfriheten utesluter å andra sidan vare sig möjligheten att
ge militärt bistånd eller för den delen att ta emot militärt bistånd i enlighet
med FN-stadgans artiklar 49 och 51. Vårt FN-medlemskap förpliktar oss
tvärtom att om säkerhetsrådet så beslutar att komma annan FN-medlem till
undsättning.
Det torde i dag inte heller vara relevant att hävda att den militära
alliansfriheten ger Sverige särskilda eller andra möjligheter att agera
internationellt än vad våra nordiska grannländer har. EU-medlemskapet
innebär såväl möjligheter som begränsningar i detta avseende, som snarast är
av moralisk än rent formellt bindande karaktär. Sverige väljer att framföra
sin uppfattning om Kinas brott mot mänskliga rättigheter inom ramen för
EU:s gemensamma agerande men väljer samtidigt att på egen hand eller
tillsammans med likasinnade stater på andra håll i världen driva t ex
nedrustningsfrågor. I grunden ligger valet och möjligheterna inte i allians-
friheten utan i vilken strategi Sverige väljer.
Det är slutligen olyckligt om alliansfriheten framställs så att den svenska
neutralitetsoptionen kan tolkas så att vi från svensk sida närmast
reflexmässigt skulle utgå ifrån att det praktiskt taget alltid skulle bli fråga
om
att välja neutralitet vid en militär konfrontation i vårt närområde.
Vårt EU-medlemskap och de baltiska staternas förhoppningsvis inte alltför
avlägsna medlemskap i EU visar redan i sig att frågan om neutralitet kan
komma att bli mycket svårare att ta ställning till, om frågan ändå i en framtid
skulle ställas på sin spets. Just den strategiska ambivalensen är i sig en av
kärnpunkterna i formuleringen av neutralitetsoptionen. Sverige förbehåller
sig rätten att ta ställning i varje enskilt fall utan någon automatik på
förhand.
Regeringen ger i propositionen uttryck för sin avsikt att ytterligare
utveckla sin kompetens och sina arbetsformer för att tidigt kunna upptäcka
säkerhetspolitiska förändringar i omvärlden och analysera deras
konsekvenser för Sveriges säkerhet och behovet av att vidta eventuella
anpassningsåtgärder. Det är välkommet.
Det är i det sammanhanget på sin plats att framhålla behovet av en större
pluralism i det svenska säkerhetspolitiska samhället. Vid sidan av
Regeringskansliet och försvaret är det angeläget med en ökad säker-
hetspolitisk kompetens också inom universitetsvärlden och om möjligt helt
fristående institutioner. Det ökar förutsättningarna för att i tid upptäcka för
Sverige vitala förändringar i de säkerhetspolitiska faktorerna.
Deltagande i internationellt
säkerhetssamarbete
Sveriges säkerhet kan bara ses i ett europeiskt och i ett
globalt sammanhang. Det är därför naturligt att Sverige
deltar med totalförsvarsresurser i internationella
fredsbevarande och fredsfrämjande insatser. Det är angeläget
att sådana insatser kan göras på ett stadium, där väpnade
konflikter kan förebyggas. FN:s fredsförebyggande insats
UNPREDEP i republiken Makedonien är det hittills mest
lyckade exemplet på en sådan insats.
Det är därför synnerligen allvarligt att den erforderliga förlängningen av
Unpredeps mandat omöjliggjordes i det mest kritiska läget under hela
missionen i Makedonien, när konflikten i Kosovo ställts på sin spets. Kinas
veto mot Unpredeps förlängning p g a att Makedonien diplomatiskt erkänt
Taiwan är ett upprörande exempel på stormaktsarrogans med fred och
säkerhet i Europa som oacceptabel insats.
Internationella insatser utgör en av försvarets fyra huvuduppgifter. Med
den ominriktning som nu sker av det militära försvaret kommer dessa
insatser med stor sannolikhet att utgöra ett större inslag i verksamheten.
Regeringen uttalar sig nu för att kunna göra större insatser när de
ekonomiska förutsättningarna så medger, vilket det finns anledning befara
kan vara uttryck för en alltför defensiv hållning. Det vore därför angeläget att
prioritera försvarets förändringar, så att detta möjliggörs inom kort.
Sveriges engagemang i minröjning - både till lands och till sjöss - är
viktigt för att återställa odlingsbar jord.
Våra insatser i Bosnien liksom en kommande insats i Kosovo begränsas av
regeringen med hänvisning till det statsfinansiella läget. Det talar starkt för
att t ex inte utbilda fler värnpliktiga än som behövs, så att ytterligare medel
inom ram kan frigöras för internationella insatser. Det är klart mer angeläget
än att i närtid satsa knappa resurser avsedda enbart för att snabbt göra t ex
svenskt stridsflyg fullt kapabelt att delta i Nato-ledda aktioner.
Försvarets ekonomi
Folkpartiet ställde sig bakom den anslagsram för
försvarsbeslutsperioden som riksdagen beslutade 1996. Vår
bedömning att det försvarsbeslut som då fattades inte var i
balans mellan anslag och uppgifter, visade sig mer än
besannad senast genom de förslag som ÖB redovisade
hösten 1998. Det underströks ytterligare genom oklarheten
om hur anslagsförordningen och den s k teknikfaktorn skulle
hanteras under resterande del av försvarsbeslutsperioden.
Skattebetalarnas pengar skall alltid användas på ett ansvarsfullt sätt. Med
hänsyn taget till det säkerhetspolitiska läget kan försvaret, på samma sätt
som i andra stater i vår omgivning, inte nu erhålla en omfattning som i
framtiden helt skulle kunna möta hot, som då skulle kunna utvecklas. Den
bedömningen understryks av den statsfinansiella situationen. Det gör det
nödvändigt att fortsätta bygga på att försvarets krigsduglighet med särskilda
insatser skall kunna höjas under i princip en ettårsperiod, och att en
långsiktig tillväxt skall kunna äga rum under förutsättning av erforderliga
beslut.
Det saknas fortfarande underlag för att nu kunna ta detaljerad ställning till
kommande förändringar av såväl krigs- och fredsorganisationens utformning
som de definitiva ekonomiska ramarna för den kommande försvarsbesluts-
perioden. Folkpartiet kan acceptera att teknikfaktorn avvecklas. Det
förutsätter emellertid att utrymme för teknisk utveckling verkligen skapas
inom ram. Under förutsättning att försvaret får ett klart besked om vilka
resurser det förfogar över under resten av innevarande försvarsbeslutsperiod
kan Folkpartiet ställa sig bakom att frågan om anslagsförordningens
tillämpning nu får ett avslut.
Det finns därför inte någon anledning att utesluta ramsänkningar från och
med år 2002. Sådana är tvärtom i ett statsfinansiellt perspektiv önskvärda.
Folkpartiet kan därför i princip ställa sig bakom en ramminskning med 4
miljarder kronor per år under perioden 2002-2004. Detta förutsätter
emellertid en inriktning av försvarets framtida utformning, som dels ger
utrymme för erforderlig teknisk förnyelse, dels bygger på ett kraftigt minskat
uttag av värnpliktiga och dels möjliggör större internationella åtaganden än
idag. För att ge försvaret förutsättning för en sådan omställning bör försvaret
tillförsäkras ett omställningsbidrag med 5 miljarder kronor för år 2002 och 2
miljarder kronor för år 2003.
Smalare och vassare försvar
Inför försvarsbeslutet 1996 föreslog Folkpartiet, till skillnad
från regeringen, att försvarets krigsorganisation skulle
förändras ytterligare i "smalare och vassare" riktning.
Markstridskrafternas krigsorganisation föreslogs få en
inriktning med åtta allsidigt användbara brigader med
förmåga att sättas in var som helst i landet, och två
brigadliknande, för uppgiften skräddarsydda, förband för
direkt försvar av Storstockholm respektive Gotland.
Genom att minska arméns storlek skulle utrymme skapas för fortsatt
modernisering, vilket kunde användas bl a för att bygga upp s k luftburet
kavalleri med attackhelikoptrar och för anskaffning av artilleri (ev
raketartilleri) med längre räckvidd. Därigenom skulle såväl försvarets
rörlighet som slagkraft öka.
För sjö- och kustförsvarsstridskrafternas och för flygstridskrafternas
krigsorganisation borde avveckling och nyanskaffning av materiel anpassas
så att erforderlig tillväxt snabbt kan förverkligas. Vad avser dimensionering
och anskaffande av JAS 39 Gripen delserie 3 förordade vi emellertid redan
då en tidsmässigt mer utdragen leveranstakt.
Redan i försvarsbeslutet 1996 var det vår uppfattning att ytterligare
neddragningar i arméns grundorganisation skulle komma att visa sig vara
nödvändiga även med regeringens förslag, i värsta fall redan före nästa
försvarsbeslut. 1996 års försvarsbeslut innebar att man återigen av politiska
skäl sökte rädda för stor del av grundorganisationen.
Folkpartiet står fast vid den av oss i samband med försvarsbeslut 96
formulerade inriktningen av ett "smalare och vassare" militärt försvar.
Behovet av teknisk förnyelse med sikte på ökad rörlighet och insatsförmåga
har snarare accentuerats. Det gäller också förmågan att delta i internationella
insatser. Det finns anledning att överväga om nuvarande inriktning på
brigadorganisation är den mest ändamålsenliga. Olika mindre enheter, vilka
kan kombineras beroende på uppdragets utformning, kommer med all
sannolikhet att bli huvudinriktningen framöver. Även om dimensioneringen
sex brigader kan vara rimlig för det framtida försvaret kan formuleringen
lätt leda fel när det gäller utformningen.
Eftersom 1996 års beslut redan lett till att stora resurser gått om intet
genom att satsas på förband, som skall läggas ned och värnpliktiga som
aldrig kommer till användning är det angeläget att den kommande
omstruktureringen påskyndas. Det gäller inte minst den omfattande
nedläggningen av fredstida utbildningsförband. Det är angeläget att inte en
krona till försvinner i förbandsstrukturer som inom kort inte längre kommer
att ingå i det framtida försvaret.
Försvarets
materielförsörjning
Den nya verkligheten för svensk och europeisk
krigsmaterielindustri präglas av två förhållanden. Sedan
kalla krigets slut har efterfrågan på krigsmateriel i vår del av
världen sjunkit kraftigt. Den ekonomiska krisen i Ost- och
Sydostasien ger anledning att tro att åtminstone den ena av
de två regioner på andra håll i världen - varav den andra är
Mellanöstern och Gulfstaterna - där man skulle kunna
förvänta en fortsatt upprustning, nu för överskådlig tid
kraftigt kommer att sänka ambitionsnivån vad gäller större
anskaffning av nya materielsystem utifrån. I grunden kan
denna även globalt minskade efterfrågan på krigsmateriel
bara hälsas med tillfredsställelse. Det ligger inte i svenskt
intresse att medverka till att stimulera en ökad efterfrågan på
krigsmateriel.
Det andra förhållandet är det växande teknologigapet gentemot amerikansk
krigsmaterielindustri. För svensk del finns det ingen anledning att, vare sig
för att inför omstruktureringen anpassa sig till den minskade efterfrågan på
krigsmateriel eller för att hänga med i den teknologiska utvecklingen inom
krigsmaterielindustrin, ställa ökat samarbete med europeisk försvarsindustri i
motsatsställning till fortsatt samarbete med lämpliga amerikanska
samarbetspartners. Svensk försvarsindustri har visserligen delvis mer
gemensamma problem med europeisk försvarsindustri, men övergripande
svenska intressen är långtifrån alltid mer gemensamma med olika enskilda
europeiska stater med egen försvarsindustri än med USA.
Svensk försvarsindustri ligger på åtskilliga områden på hög internationell
nivå. Ju fler intressanta materielprojekt svensk försvarsindustri kan erbjuda
desto intressantare blir den som partner i det allt mer internationella
försvarsindustrisamarbetet. Det är en viktig och kanske i flera fall avgörande
aspekt på hur resursfrågorna hanteras de närmsta åren vad gäller svensk
försvarspolitik.
Ett svenskt deltagande i ett vidgat europeiskt samarbete om krigsmateriel
bör bygga på en fortsatt restriktiv exportpolitik och att motsvarande
restriktioner införs inom det europeiska samarbetet. I princip bör export av
krigsmateriel endast ske till demokratier. Frågan om ökat internationellt
försvarsmateriellt samarbete är av stor säkerhets- och utrikespolitisk vikt och
bör därför inte undergå stegvisa förändringar utan att de långsiktiga
konsekvenserna är klarlagda. Folkpartiet välkomnar att regeringen nu
förutser en samlad översyn av frågor rörande svensk krigsmateriel-
försörjning.
Försvarets
personalförsörjning
Folkpartiet avvisar tanken på att i princip pliktutbilda alla
vapenföra unga män utan att behov av dem i
krigsorganisationen föreligger. Det är varken från principiell
utgångspunkt för den enskilde eller från statsfinansiell för
samhället acceptabelt att den som tvingats fullgöra
pliktutbildning inte i första hand ges möjlighet att fylla de
behov som föreligger i krigsorganisationen. Om det inte sker
minskar såväl skattebetalarnas som den enskildes tilltro till
grunderna för totalförsvaret.
Den s k folkförsvarstanken är en myt utan verklighetsförankring. Den
saknar grundläggande respekt för den enskilde individens frihet och
integritet. Den bör en gång för alla förpassas till historiens skräpkammare.
Totalförsvarsplikten bör i fortsättningen utformas så att könsneutral
pliktuttagning kommer att gälla för hela totalförsvaret. I vårt förslag till
utformning av försvarets krigsorganisation skulle väsentligt färre tas ut till
militär grundutbildning.
Redan i samband med riksdagens beslut angående totalförsvarsplikt i
december 1994 fastslogs att behovet av personal för att lösa det militära och
civila försvarets uppgifter i krig skall styra inskrivning och utbildningstid.
Tyvärr har regeringen inte följt denna inriktning i samband med därpå
följande beslut om dimensioneringen av pliktutbildningen. Det är därför
välkommet att regeringen nu åter är beredd att tillämpa den riktning som
riksdagen lade fast 1994.
Det är givetvis för tidigt att uttala sig exakt också om dimensioneringen av
det framtida pliktutbildningsbehovet. Däremot finns det anledning att anta att
detta med nu tänkta omriktning av krigsorganisationen skulle kunna bli
väsentligt lägre än hittillsvarande utpekade ca 25 000 årligen. Förmodligen
ligger det kommande långsiktiga behovet inte högre än i storleksordningen
10 000 till12 000. Det bör vara ett tydligt planeringsunderlag inför den
fortsatta beredningen inför försvarsbeslutet 2000/2001. Det bör i det
sammanhanget också klargöras att pliktuttagningen i fortsättningen bör göras
könsneutral. Sammantaget gör detta att möjligheterna att i betydligt högre
utsträckning ta hänsyn till den enskildes önskningar kan tillgodoses.
Med regeringens förslag skall inom löpande försvarsbeslutsperiod inom
ram utrymme skapas för den borttagna teknikfaktorn för 2000-2001. Det bör
ske genom att besparingar görs på andra områden, där detta är möjligt.
Försvarsmakten har mot bakgrund av den ekonomiska situationen föreslagit
att endast ca 5 000 kallas in årligen till pliktutbildning de närmsta åren. Mot
bakgrund av det stora antal befintliga sedan tidigare år färdigutbildade
värnpliktiga, skulle ett tillfälligt kraftigt minskat antal till pliktutbildning
inkallade under åren 2000 och 2001 inte minska förutsättningarna att
bemanna krigsorganisationen. Ett kraftigt minskat uttag bör således göras för
att bl a skapa det utrymme som avskaffandet av teknikfaktorn i nuvarande
form kräver.
I det fortsatta arbetet inför kommande försvarsbeslut blir det allt mer
angeläget att se försörjningen med personal totalt sett inom försvaret i ett
samlat sammanhang. Det gäller såväl hur behovet av pliktutbildade,
officerare, reservofficerare och civil personal tillgodoses samt hur
utbildningsfrågorna hanteras. Regeringen förefaller främst inriktad på att
ytterligare korta utbildningstiderna, när det finns större anledning att framför
allt beakta behovet av ytterligare differentiering och då också i form av
längre utbildningstider. Det finns vidare anledning att pröva i vilken
utsträckning vissa uppgifter, som hittills bemannats av värnpliktiga, i
framtiden bättre kan tillgodoses genom visstids kontraktsanställning av
personal.
Folkpartiet anser likaså, mot bakgrund av behovet att spara inom ram
under resten av försvarsbeslutsperioden, att det redan nu finns anledning att
för överskådlig tid avskriva tankarna på korttidsutbildning av värnpliktiga.
Hittillsvarande grundutbildning gör att det finns ett mycket stort antal redan
utbildade som inte längre kommer att ha någon plats i krigsorganisationen.
Att i detta läge korttidspliktutbilda ytterligare människor är principiellt
oacceptabelt och ett stort slöseri med skattebetalarnas pengar. Det nu inledda
försöket med korttidsutbildning bör därför avvecklas snarast.
1996 avvisade vi också tills vidare förslaget beträffande civila
beredskapsstyrkor mot bakgrund av att regeringen inte kunnat presentera
något underlag rörande behov av och former för en sådan pliktutbildning. Vi
välkomnar att regeringen nu även på detta område återgår till de principer för
plikttjänstgöringen som låg till grund för riksdagens beslut 1994 om
totalförsvarsplikt, och som Folkpartiet ställt sig bakom sedan 1977.
Vi förutsätter att Pliktutredningen i sitt fortsatta arbete nu med förtur
behandlar frågor gällande uppskovsregler och disciplinansvaret liksom frågor
rörande utbildningens meritvärde för såväl värnpliktiga som civilpliktiga.
Arbetet inom försvarsmakten i dessa frågor får inte avstanna i avvaktan på
pliktutredningens arbete utan bör tvärtom påskyndas. I takt med att allt färre
tas ut till plikttjänstgöring måste förhållandena bringas i allt bättre
överensstämmelse med dem som gäller i det civila samhället. Plikt-
tjänstgöringen måste också i största möjliga utsträckning utformas så att den
för den enskilde blir en tillgång också efter fullbordad utbildning.
Informationskrigföring
Det är välkommet att frågorna rörande
informationskrigföring nu lyfts in i behandlingen av den
förändrade försvarspolitiken. Regeringen redovisar förslagen
från arbetsgruppen om informationskrigföring men nöjer sig
med att i propositionen förespråka en fortsatt och fördjupad
analys. Det är emellertid nu hög tid att ett samlat grepp tas
om dessa frågor. Det gäller särskilt frågan om ett
samordningsorgan på central nivå, där arbetsgruppen föreslår
att detta ansvar läggs på ÖCB, och frågan om att inrätta en
permanent samordningsgrupp på hög nivå inom
Regeringskansliet. Dessa förslag bör behandlas med förtur i
den fortsatta analysen, så att styrproblemen sätts i centrum
med en tydlig helhetssyn. Likaså är det välkommet att få
förutsättningarna för internationell samverkan inom detta
område belyst i det fortsatta arbetet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den säkerhetspolitiska utvecklingen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om säkerhetspolitikens mål,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om deltagande i internationellt säkerhetssamarbete,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försvarets ekonomi under perioden 2002-2004,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktning av Försvarsmakten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försvarets materielförsörjning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försvarets personalförsörjning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om dimensioneringen av den militära pliktutbildningen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avveckla försöksverksamheten med korttidsutbildning av
värnpliktiga,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om informationskrigföring.