Sammanfattning Regeringens proposition 1998/99:77 Förändrad omvärld - omdanat försvar ger en felaktig inriktning av det som borde vara svensk säkerhetspolitik kombinerat med en mycket oklar bild av det framtida försvaret. Höga ambi- tioner på vissa områden kombineras med brist på besked om försvarets stor- lek och styrka. Svensk säkerhets- och försvarspolitik är stadd i förändring. Såväl inriktning som färdriktning skiljer Moderata samlingspartiets uppfattning från regeringens politik. I stället för att i hög utsträckning passivt åse världshändelsernas gång vill vi att Sverige skall föra en aktiv säkerhetspolitik. En sådan politik kräver stöd, inte minst ett militärt försvar som är aktivt och insatsberett för dagens utmaningar, samtidigt som förutsättningar för upprustning bibehålls och utvecklas. Dagens Europa är ännu delat i två delar. Mot samarbete och integration i dess västra del står fortsatt osäkerhet och ekonomiska problem i den östra delen. Sveriges ambition måste vara att i varje läge aktivt verka för att utsträcka samarbetet till hela Europa. Genom successiv integration skapas stabilitet och säkerhet i hela Europa. Det hävdas med rätta att det är svårt att sia om framtiden. Våra säkerhetspolitiska erfarenheter under det senaste kvartseklet visar detta mycket tydligt. På 1970-talet talade vår säkerhetspolitik om en ihållande avspänning i Europa, och ingen kunde ana att 1980-talet skulle domineras av ihållande sovjetiska undervattensoperationer. 1980-talets försvarsutredningar försökte att se lite längre, men det var ändå ingen som då kunde förutse att 1990-talets dominerande försvarspolitiska realitet skulle bli att svenska militära förband skulle sättas under Nato-befäl i insatser på Balkan. Av detta kan två slutsatser dras. Den första är att den säkerhetspolitiska situationen i och kring Europa kännetecknas av fler osäkerheter i dag än under det kalla kriget. Storkrigsrisken är mycket liten, och därmed också det överhängande hotet mot vårt lands existens, men alla andra risker framstår i gengäld som större. Den andra slutsatsen är att gamla föreställningar om neutralitet och alliansfrihet förlorat så gott som all relevans. Alliansfriheten skyddade oss inte mot 1980-talets undervattenskränkningar, och den framstod som helt irrelevant när vi ställdes inför 1990-talets gemensamma uppgifter att stoppa barbariet på Balkan. Vi kan aldrig se Europas säkerhet som isolerad från Europas fred. Ju starkare insatser vi kan göra för att bygga ett fungerande fredssystem för Europa i dess helhet, desto bättre blir förutsättningarna för Sveriges säkerhet. I takt med förändringarna i omvärlden måste också svensk säkerhetspolitik förändras. I dag byggs säkerhet och stabilitet inte längre på den alliansfrihetens frivilliga isolering som propositionen förespråkar. Ett framtida svenskt medlemskap i Nato är därmed en naturlig fortsättning på vårt engagemang för samarbete i Europa. Moderata samlingspartiets stöd till den process i vilken EU skapar sig egen operativ förmåga för också militär krishantering är en naturlig följd av synen på integration och samarbete som väg mot säkerhet och stabilitet. Försvarets inriktning blir med regeringens politik en följd av enbart ekonomiska överväganden. I fokus står vad försvaret skall kosta i stället för vad det skall kunna. Storlek och styrka blir en restpost i den uppgörelse som med Miljöpartiets och Vänsterns goda minne gjorts av Centern och Socialdemokraterna. Framför allt på två punkter skiljer sig den moderata synen på försvarspolitiken. Moderaterna är inte beredda att inteckna nedgången i rysk militär förmåga på samma sätt som regeringen gör i sin proposition. Osäkerheten är alltjämt det dominerande draget i utvecklingen i vårt närområde. Vad gäller Ryssland men också Vitryssland och Ukraina har osäkerheten snarast tilltagit sedan försvarsbeslutet 1996. Vi är sunt skeptiska men inte avvisande till anpassningsdoktrinen. Självklart måste försvaret på varje ekonomisk nivå ha en inbyggd förmåga att växa, samtidigt som denna förhoppning inte får tillåta oss att urholka dagens förmåga i alltför stor utsträckning. Då blir anpassningsfilosofin en from förhoppning som försätter Sverige i osäkerhet. Problemet är främst att göra verklighet av förhoppningar och planer. Från moderat utgångspunkt kan försvarets betydelse som militärt ryggstöd för Sveriges politiska agerande i allmänhet och säkerhetspolitiska agerande i synnerhet inte överskattas. Sverige blir svagare och våra nationella intressen kan hävdas sämre med ett allt svagare försvar. Det traditionella försvaret mot en brett upplagd invasion över kust eller gräns har tonats ned under de senaste 10 åren. Det är i dag inte meningsfullt att dimensionera försvarsansträngningarna mot just, eller enbart, detta hot. Väpnade angrepp (såväl över gräns, kust som via luften) mot begränsade mål med strategiska insatsstyrkor bör vara dimensionerande för det svenska försvarets förmåga. Det innebär inte att försvaret av Sverige prioriteras ned. Samtidigt får nu försvaret andra uppgifter. Dessa ställer i sin tur nya krav. 1.1 Moderata utgångspunkter för försvarets utveckling ? Försvaret av Sverige är utgångspunkten och den dimensionerande uppgiften. ? Förmåga att delta i militärt samarbete och internationella insatser skall öka. ? Försvarsresurserna skall vara utformade både för det nationella försvaret och för internationella insatser. ? Försvaret skall anpassas till de euro-atlantiska säkerhetsstrukturerna. ? Handlingsfrihet för ett Nato-medlemskap skall upprätthållas och dessutom tillåtas påverka våra egna avvägningar redan nu. ? Förmågan att bygga upp ett starkare försvar i framtiden skall säkerställas. 1.2 Försvarets viktigaste uppgifter ? Hela landet skall försvaras. Försvaret måste ha sådan förmåga och beredskap att såväl avsiktliga som oavsiktliga kränkningar samt varje allvarligt syftande militärt eller civilt hot kan mötas. ? Försvaret skall ha sådan styrka att Sverige kan stå emot försök till påverkan genom våld eller hot om våld. ? Försvaret skall kunna ta vår del av ansvaret för fred och säkerhet i Europa i allmänhet och för vårt närområde, i synnerhet i nivå med regeringens förslag. Flyg- och marinstridskrafter bör delta fullt ut i internationella insatser i takt med att förmågan utvecklas. För detta krävs dels investeringar, dels att medel avdelas också för insatser. 1.3 Det militära försvarets utformning Försvaret måste inriktas mot hög flexibilitet och allsidighet. Den insatsorga- nisation som behövs kan vara relativt liten, samtidigt som beredskapen men också förmågan paradoxalt nog måste vara högre än i dag. Det senare gäller särskilt markstridskrafterna vars förmåga paradoxalt nog urholkats under 1990-talet, trots massiv materieltillförsel. Dessutom behövs ett territorialförsvar och en kompetensorganisation. Den senare utgör grund för att stärka och/eller förändra försvaret när omvärldsförutsättningarna så kräver. Utrymme för att utveckla taktik och stridsteknik krävs i högre utsträckning än i dag. Samövningar, erfarenhetsutbyte och utbildning måste ske också internationellt. Ur insatsorganisationen hämtas styrkor som helst direkt kan användas vid internationella insatser. Målsättningen bör vara att inga förband skräddarsys för internationella uppgifter utan alla är en del av det reguljära försvaret. Hela försvaret bör, om än i olika takt, ges förmåga till samverkan - "interoperabilitet". Detta är nödvändigt för lösandet av gemensamma uppgifter och dessutom en garant för att enklare kunna ta emot militärt bistånd om vårt land i framtiden skulle bli angripet. Även dagens arméorganisation bör omprövas i perspektiv av övergång från ett mobiliserande invasionsförsvar till en insats- och kompetensorganisation. I stället för en relativt stor men kvalitetsmässigt begränsad armé bör ett renodlat kvalitetskoncept väljas. Ett av de alternativ som åtminstone bör prövas är att omorganisera armén i riktning mot mindre men mer aktiva förband, t.ex. bataljonsstridsgrupper kompletterade med förberedelser för ett större antal brigader grundade på avkastning av materiel och personal från de "stående" förbanden. En utgångspunkt är att levererad och beställd materiel räcker till cirka nio i huvudsak mekaniserade brigader. Härutöver behövs kvalificerade förband för strid i bebyggelse och luftvärn mot såväl flyg som långräckviddiga precisionsvapen. För att klara insatsförmågan med nuvarande personal- rekrytering krävs ett drygt tiotal bataljoner som rullande kan tjänstgöra utomlands. Kontraktsanställda soldater och specialister behöver tillföras för att upprätthålla beredskapen och höja kompetensen i förbanden. Artilleri med lång räckvidd måste tillföras liksom modernt luftvärn. En attackhelikopterbataljon bör anskaffas i huvudsak för att kompensera för den begränsning av insatsförmåga som det lilla antalet förband för markstrid innebär. Dagens organisation av flygstridskrafterna i tolv divisioner bör om- prövas. Divisionskonceptet bör prövas genom att antingen organisera ett antal reservdivisioner eller integrera reservenheter i den aktiva insats- organisationen. En möjlighet som bör prövas är att morgondagens mindre insatsorganisation försörjs med relativt unga flygförare som senare kan krigsplaceras som reservförare med årlig tjänstgöringsskyldighet. På så sätt skapas utrymme för en långsammare leveranstakt som i sin tur möjliggör utnyttjande av teknikens landvinningar på ett större antal stridsflygplan redan från början. Utvecklingen av Gripensystemet fokuseras på beväpning och utrustning av förbanden. I detta avseende finns ännu uppenbara och allvarliga brister. Helikopter- och transportflygkapacitet måste tillföras för att öka såväl operativ som strategisk rörlighet. Den nuvarande organisationen för de marina stridskrafterna är till stora delar redan anpassad till konceptet om insats- respektive kompetens- organisation. Marinens fartyg och amfibieförband, konstruerade för ett flexibelt utnyttjande som ger stora möjligheter till en situationsanpassad förbandssammansättning, svarar väl upp mot också uppgifter som övervakning, sjöräddning och understöd vid miljökatastrofer. Dagens utbildning, med en tredjedel till hälften av i förbanden ingående divisioner och bataljoner (motsv.) bemannade, skapar förutsättningar att vid behov fullbemanna förbanden med personal som tidigare tjänstgjort i insatsorganisationen. Bland annat detta ger den flexibilitet som är en förutsättning för kompetens i insatsorganisationen och förmåga till tillväxt i ett anpassningsperspektiv. Nya ytstridsfartyg bör efterhand tillföras som ersättning. Uthållighet och förmåga att klara många och olika uppgifter skall ges företräde vid framtida förbandsutveckling. Som alternativ till ytterligare korvetter av Visbyklass bör större och fler, enklare ytstridsfartyg med bättre uthållighet i krishantering övervägas. Ubåtar bibehålls till det antal som behövs för att upprätthålla kompetensen inom systemet, men även för uthållighet för insats som t.ex. underrättelseplattform (för uppgiften att hävda vår territoriella integritet) eller i internationell verksamhet. Förmågan till deltagande i internationella insatser av olika slag bör närmare värderas liksom ubåtsjaktförmågan innan de totala marina resursernas volym fastställs. Värnpliktssystemet och den övriga personalförsörjningen ses över för att i grunden optimeras för att försörja dels dagens organisation, dels den som skall kunna växa upp på fem års sikt. Värnpliktssystemet förändras i riktning mot en "dansk" modell med mer av frivillighet och högre ekonomisk ersättning för de plikttjänstgörande. Även de värnpliktiga som inte för närvarande tas ut till grundutbildning bör erbjudas militär korttidsutbildning för krigsplacering i t.ex. Hemvärnet. Befälsordningen för yrkes- och reservofficerare förändras i riktning mot högre grad av akademisering och flexibilitet. Karriärväxling och tillvaratagande av civil kompetens uppmuntras. En ny yrkeskår av fackmän och utbildare tillförs försvaret. Utnyttjande av civilanställda specialister ökar. Försvarsindustrin anpassas till omvärldsförutsättningarna. Sverige bör arbeta för införandet av gemensamma EU-regler för export av försvarsmateriel. En översyn av tillämpningen av dagens exportregler kombineras med en aktiv integration av svensk kompetens med andra länder. Den akuta krisen för svensk försvarsindustri undviks genom att Försvarsmakten tillförs de medel Försvarsmakten gått miste om genom höstens uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänster- partiet. I framtiden finns inte utrymme för B-lag i försvaret. Försvaret av Sverige i dag och i framtiden kräver att - det försvar vi ska ha, det ska vara bra och att - där försvaret är, där skall det vara starkt. 1.4 Försvarsbeslut och försvarsekonomi Regeringens senfärdighet att bejaka ett nytt försvarsbeslut har allvarligt skadat förutsättningarna för den genomgripande förändring av försvaret som nu förestår. Panikinbromsningar vad gäller de ekonomiska villkoren har kombinerats med oerhört snäva tidsförhållanden för att ta fram underlag. Moderata samlingspartiet krävde redan hösten 1997 ett nytt försvarsbeslut som konsekvens av de då aktuella försvarsekonomiska problemen. Sedan dess har ett och ett halvt års förberedelsetid förlorats. Enligt vår uppfattning måste vi därför vara beredda på förändringar och tidsförskjutningar i den process som ligger framför såväl statsmakt som försvarsmakt. Sverige behöver ett starkt försvar också i framtiden. Nedrustningspartierna är fortfarande fixerade vid hotet från öster som den helt avgörande grunden för försvarets dimensionering. När dagsformen dessutom är mycket svag tas det till intäkt för en nedrustning som volymmässigt saknar motstycke. Det svenska militära försvaret som redan halverats en gång sedan 1980-talet skall nu genomgå ytterligare en halvering. Det är orimligt och skadar förtroendet för svensk säkerhetspolitik. I stället för en årlig ramsänkning på fyra miljarder kronor bör utgångspunkten för nästa försvarsbeslutsperiod vara oförändrade försvarsanslag. Den omställningsprocess som försvaret nu fortsätter är tillräckligt svår och smärtsam utan ytterligare krav på ekonomiska reduktioner. Stora investeringsbehov kvarstår och nya tillkommer dessutom som följd av den nya inriktningen. Moderata samlingspartiet har tidigare lagt förslag om ekonomiska tillskott även under de närmaste åren. Vi avser i partimotion med anledning av vårbudgeten återkomma med exakta förslag i detta avseende. Vår inriktning är att problemen under 1999-2001 hanteras genom att Försvarsmakten engångsvis tillförs medel i den storleksordning (cirka åtta miljarder kronor) som i höstas anmäldes som brist under innevarande försvarsbeslutsperiod. Våra ekonomiska utgångspunkter är sammanfattningsvis: ? oförändrad ekonomisk ram ? full kompensation för effekterna av likviditetsindragningen i samband med den fulla tillämpningen av anslagsförordningen samt ? fortsatt kompensation för teknisk fördyring ("teknikfaktorn"). 2 Försvarets situation i dag 2.1 Utgångspunkter Den försvarspolitiska debatten präglas fortfarande av en intensiv och upphet- sad diskussion om medlen snarare än om målen. Det är lätt att fastna i denna fälla och med emfas gå på djupet i detaljerna. Försvarspolitikens komplexitet inbjuder till det. När anslagsförordning eller regementsräddningsaktioner står i förgrunden och målen för verksamheten marginaliseras, diskuteras och debatteras fel saker. Fel blir det också när inte försvarets uppgift som verktyg för att hävda våra nationella intressen står i fokus i debatten om det framtida försvaret. Utgångspunkten måste vara våra nationella säkerhetsintressen och vilka av dem som är relevanta att värna med militära medel. Först därefter bör följa en diskussion om vilken struktur, vilka förband och vilken utrustning som behövs. Och ännu ett steg senare en diskussion om de medel som behövs för att skapa den önskade förmågan. Hotet från Ryssland har i många hundra år präglat svenskt försvar. Till skillnad från de flesta andra länder på jorden har vår diskussion om militär förmåga varit helt inriktad på att möta ett specifikt hot i form av en tämligen överväldigande rysk/sovjetisk invasion. Invasionen - till lands, till sjöss och genom luften - har varit dimensionerande. Det har alltså, tillsammans med den självvalda isolering som neutralitetspolitiken fört med sig och avsaknaden av egna krigserfarenheter, lett till en från omvärlden skild syn på militär förmåga. Hävdandet av svenska säkerhetsintressen sker i dag i huvudsak i andra lägen än i det fullskaliga konventionella kriget. Precis som hotbilden breddats så måste vi se försvarets uppgifter också i ett större perspektiv. Världen är inte längre digital, krig eller fred är långt ifrån de enda alternativen. Vi måste i stället kunna utnyttja militära medel eller deras existens för att göra allt från att kunna stå emot påtryckningar från andra stater - eller icke-statliga aktörer - till att minsvepa i baltiska farvatten eller hjälpa dessa länder med träning, försvarsplanering och utrustning. Det handlar om militära samövningar och förhoppningsvis på sikt gemensam planering med våra nordiska grannar och övningar inom ramen för Partnership for Peace. Det handlar också om internationella insatser med såväl militära som civila medel. Det handlar om en bred gråzon mellan krig och fred där avsikten är att nyttjandet av de militära medlen på lägre trappsteg förhoppningsvis skall bidra till att hindra konflikter att nå högre stadier av våldsanvändning. Det militära försvarets betydelse som ryggstöd i det mellanstatliga samarbetet kan inte överskattas. Även om Sverige till stor del saknar denna insikt så ser resten av världen på länder på detta sätt. Det militära försvaret spelar roll för vår styrka i såväl Östersjö- som Europasamarbetet. Militär styrka ger förmåga att sätta kraft bakom orden. Deltagande i internationella insatser är ett sätt att inte bara ta vår del av bördan utan också att åstadkomma inflytande och relevans. Bland annat i regeringens proposition framförs att det traditionella invasionsförsvaret kan avskaffas. Det är illa uttryckt eftersom det ger intrycket av att försvaret av Sverige inte längre är den viktigaste uppgiften. Det är fel. Värnet av vår egen säkerhet också territoriellt är fortfarande centralt. Att det inte kan eller bör ske på samma sätt som förr borde däremot vara en självklarhet. Inriktningen måste vara att skapa ett militärt försvar som är relevant i hela spektret av nya hot och dessutom på alla nivåer från krig till fred. Mycket av det gamla måste successivt fasas ut, utan att vi för den skull helt gör oss av med arvet av materiel och kompetens. Mycket av 1990-talets investeringar har bäring även i framtiden. Försvaret bör omformas från mobiliseringsorganisation till en insats- och kompetensorganisation. Försvaret måste klara såväl en höjd ambition vad gäller den internationella verksamheten (integrerad med den nationella försvarsuppgiften) som nivån av bistånd och samövningar i närområdet. Dessutom krävs förmåga att trygga den territoriella integriteten och att hantera raidföretag (mycket begränsade insatser mot mycket begränsade mål). Detta måste förenas med en krigsorganisation som klarar också det moderna krigets alla krav (kanske främst väpnade angrepp med strategiska insatsstyrkor) och inte minst alla andra utmaningar som kan bli aktuella i ett längre perspektiv. Detta låter sig lättare sägas än definieras och göras. Försvaret kommer att få färre förband med mer av olikhet i egenskaperna. Utvecklingen av stridsteknik och taktik måste accelerera. Att pröva nytt och lära sig nya "konster" måste prioriteras liksom satsningar på forskning och internationellt utbyte. Här ställs nya krav på kvalitet och kvantitet. Renodlad värnpliktsrekrytering finns i detta avseende anledning att ifrågasätta. Frågan är helt enkelt om förbanden blir tillräckligt bra. Andelen anställda bör rimligtvis öka i takt med att volymen minskar och teknikinnehållet och kravet på insatsberedskap ökar. Det finns anledning att studera det danska systemet med kontraktsanställda konstaplar liksom en övergång till mer eller mindre renodlad frivilligrekrytering. 2.2 Ekonomi De senaste månadernas tumult om försvarspolitiken bidrar inte till respekten för den demokratiska processen. Den svenska allmänheten, utländska bedö- mare och samarbetspartner, försvarets anställda och värnpliktiga och alla de människor som arbetar i försvarsindustrin frågar sig vart det sunda förnuftet tog vägen. Var finns det rationella i den politiska beslutsprocessen? Varför utsätts svensk försvarsförmåga för detta spel på högsta nivå? Minskade resurser går självklart att hantera. Försvaret får i så fall visserligen föras på en helt annan ambitionsnivå än dagens. Men det går att åstadkomma kvalitet och rationalitet på varje ekonomisk nivå. Det är dock omöjligt med den korta framförhållning som utgör grunden i regeringens proposition. Försvarets kostnader är i närtid till över 90 % fasta. De anställda kan inte sägas upp, och bör inte sägas upp, innan försvarets långsiktiga inriktning fastställts. Mark, anläggningar och lokaler kostar vad de kostar och bör inte avyttras utan samlade överväganden. Den materiel som är beställd bör levereras. 2.3 Anslagsförordningen Riksdagen fattade 1996 beslut om oförändrad köpkraft för Försvarsmakten. Detta var en förutsättning för tillstyrkandet av den fulla tillämpningen av anslagsförordningen. Vid systemomläggningen lånade Försvarets materiel- verk i Riksgäldskontoret det belopp som då var summan av utbetalda förskott för ännu ej levererad materiel. Denna summa fastställdes till 14,6 miljarder kronor. Försvarets materielverk återbetalade till Försvarsmakten med detta lån de förskott som Försvarsmakten tidigare finansierat med erhållna anslag. Allt hade varit väl om pengarna t.ex. satts in på Försvarsmaktens checkräk- ning i Riksgäldkontoret. Men så blev det inte. Försvarsmakten blev i stället offer för en "likviditetsindragning" under förespegling att man skulle få tillbaka pengar för att bedriva verksamheten på det sätt som beslutades i 1996 års försvarsbeslut. Alla partier har enhälligt - gång på gång - uttalat att övergången till det nya sättet att finansiera förskott till försvarsindustrin skulle vara verksamhetsneutralt. Genom regeringens förslag i propositionen har begreppet verksamhetsneutralitet blivit meningslöst, eftersom planerad verksamhet inte kommer att kunna genomföras. Ytterligare beställningar av framtidsprojekt får skrinläggas, eftersom Försvarsmakten inte - mot riksdagsbeslutet 1996 - längre kan planera med teknikfaktorn efter 2001. 2.4 Försvarsberedning och försvarsförhandlingar Försvarsberedningens arbete avslutades den 12 januari. Då justerades bered- ningens rapport inför vårens säkerhetspolitiska kontrollstation. Den moderata ledamoten i beredningen deltog inte i justeringen av dokumentet. Motivet för detta var dubbelt. Dels var rapporten vid justeringstillfället långt ifrån färdig och borde inte ha utgjort grund för proposition, dels ville vi markera det olämpliga i att låsa förhandlingspositionerna inför de diskussioner mellan försvarsministern och företrädare för de borgerliga partierna som inleddes samma dag som majoriteten justerade rapporten. Försvarsförhandlingarna avslutades den 2 februari 1999. Moderata samlingspartiet var berett att fortsätta förhandlingarna på partiledarnivå. Socialdemokraterna presenterade då ett slutbud som innebär en kraftig nedskärning av försvaret. De 60-70 timmar långa diskussionerna i förhandlingsgruppen fördes kring möjligheter till samsyn kring en realistisk försvarspolitik under de närmaste åren. En gemensam problembeskrivning, främst avseende de ekonomiska problemen i närtid och försvarsindustrins akuta situation, dominerade diskussionerna. Förutsättningar fanns därmed för överläggningar på partiledarnivå, i vilka man hade kunnat pröva de politiskt laddade ekonomiska frågorna. I stället för att medverka till en bred och stark försvarsuppgörelse valde Socialdemokraterna en smal parlamentarisk bas för en svag och otillräcklig politik. I stället för att utnyttja den gemensamma probleminsikten kapitulerade Socialdemokraterna inför Miljöpartiets och Vänsterns ultimativa krav på stora nedskärningar. Därmed försvann möjligheterna till en rationell lösning av de försvarspolitiska problemen. Slutbudet som Centerpartiet accepterat är uppenbart en uppgörelse, men det är ingen lösning på dagens eller morgondagens problem. Ambitionen att dra ned försvarsanslagen med fyra miljarder årligen motsvaras inte av något försök till beskrivning av ambitionerna vad gäller försvarets storlek och styrka. I stället för att vara resultatet av en rationell analys förvandlades försvaret genom uppgörelsen till en restpost i en renodlad ekonomisk kalkyl. Det är till skada för Sveriges säkerhetspolitik. Att försvarspolitikens ramvillkor avgjorts av Vänstern och Miljöpartiet är heller inget som stärker Sverige internationella anseende. Försvarsplaneringen för de närmaste åren har, trots den insikt om problemen som även socialdemokrater och centerpartister visade under försvarsförhandlingarna, i och med uppgörelsen kollapsat. Uppgörelsen leder med stor sannolikhet till fortsatta försvarskriser. För 1999 och 2000 saknas 1,7 respektive 0,8 miljarder kronor bara för att betala löpande räkningar. Till det kommer de absolut nödvändiga framtidsinriktade materielprojekt som måste beställas och till viss del betalas under perioden. Den senare summan uppgår till 1,5-3 miljarder kronor beroende på prioriteringar och ambitionsnivå. Diskussionerna under den senaste tiden har till stor del rört hur försvarsekonomin skall hanteras under de närmaste åren. I motsats till den överenskommelse som under flera veckor var ett faktum i försvarsutskottet påstår regeringen i propositionen - mot bättre vetande - att inga nya pengar för att täcka behoven under de närmaste tre åren är aktuella eller nödvändiga. Intill dess anser man att Försvarsmakten skall "hanka sig fram" på anslagskrediter, överflyttning av kostnader mellan budgetåren och eventuellt ett "kreativt" utnyttjande av reglerna för förskott till försvarsindustrin. Detta är inte ansvarsfullt och kommer knappast att vara möjligt. Dessa pengar kommer snabbt att visa sig vara en fiktion som snarare fördjupar än löser problemen. Genom lån och budgettricks hanteras problemen möjligtvis rent tekniskt, men i direkt strid mot lagarnas anda. Riksdagen bör inte ta ansvar för en så ovärdig hantering av det största enskilda statliga området. I stället borde medel anslås för att lösa problemen när de uppstår, d.v.s. under de år som kostnaderna faktiskt uppkommer. Utöver de reda pengar som behövs, men som regeringen senarelägger till en statsfinansiellt än osäkrare framtid, har en rad möjligheter till minskade kostnader under de närmaste åren identifierats. Självfallet bör dessa tas till vara för att förbereda försvaret inför de nya mål som kommer att prägla nästa försvarsbeslutsperiod. Samtidigt måste man vara medveten om att ambitionsnivån på försvarsverksamheten under 1999-2001 är extremt nedskruvad. Befäl och förband övas inte på ett sätt som upprätthåller kompetens och kvalitet. Avgörande försvarsindustriell kompetens försvinner från Sverige. Viktiga personalkategorier kan fly från försvaret. Risken för en accelererad urholkning är överhängande. Möjligheterna för en omställning med positiva förtecken blir nu mycket små. För att möjliggöra denna krävs i stället att satsningar på framtida materiel, förband och förmågor görs samtidigt som förband i såväl krigs- som grundorganisationen läggs ned. 2.5 Nästa försvarsbeslut Dagens akuta krissituation i förening med behovet av en mer långsiktig omställning av försvaret för att kunna möta nya utmaningar kräver ett nytt grundläggande försvarsbeslut. Det mest akuta problemet är försvarsekono- min under de närmaste tre åren. Genom regeringens åtgärder sedan 1996 har en reell nedrustning skett. Den motsvarar cirka tre miljarder kronor lägre anslag per år i förhållande till 1996 års försvarsbeslut. När de nu föreslagna nedskärningarna slår igenom fullt ut, uppgår de realt till omkring sex miljarder kronor årligen, vilket motsvarar 15 procent av försvarets totala militära anslag. Besparingarna består av att ramanslaget minskas med fyra miljarder kronor. Utöver detta går försvaret miste om den årliga uppräkningen av materielanslaget, cirka en miljard kronor, och man tvingas dessutom sannolikt att finansiera kostnaderna för insatser utomlands inom ordinarie anslag, cirka en miljard kronor. Osäkerheten om vad nedskärningarna i ett längre perspektiv kommer att få för konsekvenser för förbandsnedläggningar och påverkan på krigs- organisationen är total. Därför räcker det inte med att, som regeringen anför i propositionen, företa justeringar inom ramen för den s.k. kontrollstationen. Ett helt nytt försvarsbeslut måste förberedas. Redan våren 1998 hävdades i en reservation stödd av samtliga riksdagspartier utom Centern och Socialdemokraterna att ett nytt försvarsbeslut borde komma till stånd snarast. Om förberedelser hade kunnat påbörjas redan då, skulle ett genomarbetat och fullständigt försvarsbeslut ha fattats redan under detta år. Regeringens senfärdighet har dragit ut på processen och dessutom inte möjliggjort den nödvändiga analys av de försvarspolitiska problemen som borde vara utgångspunkten för riksdagens beslut. Försvarsberedningens i hast framtagna rapport kompletteras nu med en proposition som helt saknar koppling mellan de höga ambitionerna och anslagna ekonomiska resurser. Risken är stor att det kommande årets forcerade process leder till felaktiga avvägningar. Stor osäkerhet kommer sannolikt att kvarstå även efter det att Försvarsmakten lämnat sitt underlag den 19 maj. Därför måste hög beredskap för förändringar och tidsförskjutningar upprätthållas. 3 Europa och Sverige 3.1 Kraftfullt samarbete Europa står inför större möjligheter än någonsin att säkra frihet, fred och välstånd. Det finns visserligen gott om hot mot såväl frihet som fred. Likväl är situationen förhållandevis ljus. Det beror på att det finns starka samman- hållande krafter som verkar för frihet, demokrati och välstånd. Aldrig förr har de goda krafterna varit så välorganiserade och så samspelta i strävan att säkra de goda värdena på hela vår kontinent. Förutsättningen är ett idogt arbete på den europeiska säkerhetsstrukturen. Alla länder och organisationer måste ta sitt ansvar och medverka fullt ut. Tvekan och isolationism under- gräver vårt gemensamma ansvar. Den europeiska integrationen mellan EU och länderna i Central- och Östeuropa fortsätter och fördjupas. Tio av de nya demokratierna från Estland i norr till Bulgarien i söder samt Cypern och Malta vill bli medlemmar i den Europeiska Unionen. Endast krigs- och krisländerna på västra Balkan står fortfarande utanför processen. EU:s historiska uppgift är att möjliggöra medlemskap för kandidatländerna, så snart de uppfyller de demokratiska, ekonomiska och rättsliga villkor som medlemskapet inbegriper. Europarådet har redan välkomnat alla nya demokratier som medlemmar. Endast ett fåtal länder står idag utanför. De normer för mänskliga rättigheter och demokrati som är Europarådets kärna utgör därmed ett förpliktande åtagande för nästan alla Europas länder. OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, har delvis med Europarådet överlappande uppgifter när det gäller att främja mänskliga rättigheter och demokrati. FN:s säkerhetsråd påverkar också Europa. Dess unika kompetens vad gäller att genomföra också fredsframtvingande åtgärder är grunden för Natos fredsinsatser. Den breda civila samverkan byggs och förstärks genom nationella åtaganden och kraftfulla institutioner. Ett Europa utan den Europeiska Unionen och övriga organisationer skulle vara en mer instabil, fattigare och mycket mer splittrad kontinent. Alla européer måste värna samarbetet och vårda dess utveckling, även om samarbete medför problem när olika kulturer, traditioner och attityder skall mötas. Extrem nationalism, främlingsfientlighet och isolationism hotar samverkan. Europa skulle bli mörkt och kallt om sådana krafter fick dominera. Därför är uppslutningen bakom den europeiska samverkan och integrationen så viktig. Vi i Sverige måste också känna vårt ansvar för detta. Sverige måste fullt verka för och delta i den framväxande euro-atlantiska säkerhetsordningen, som är av avgörande betydelse för frihet, fred och stabilitet i hela Europa. Det är särskilt viktigt för att främja Rysslands samarbete med Europa och väst och därmed möjliggöra en god utveckling i detta land. 3.2 Utvecklingen kring Östersjön Händelseutvecklingen i Östersjöområdet har under ett årtusende känneteck- nats av ett ständigt skiftande maktspel. Tre center kan urskiljas; ett i öster, det ryska området, ett i väster, Sverige, och ett i söder, de skiftande tyska och polska statsbildningarna. Under det senaste årtiondet har vi upplevt det se- naste omslaget i detta maktspel. Sedan Tyskland återhämtat sig efter andra världskriget och rikshalvorna därefter återförenats har landet även efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning på nytt främst orienterat sig mot kontinenten, nu genom EU. Polen är numera med i Nato. Och Sverige har återigen blivit Östersjöns geografiskt dominerande stat, åter bland nio självständiga stater. Mot bakgrund av många århundradens växlande förhållanden förefaller det väl optimistiskt att räkna med att ett varaktigt läge i Östersjöområdet nu uppnåtts. Men vi kan påverka situationen genom vårt eget agerande. Regionen måste stabilt integreras i ett sammanhållet Europa. Detta sker bäst genom att ett i gemenskapen fast integrerat Sverige tar på sig en fortsatt ledande roll - militärt och politiskt - i Östersjöområdet. 3.3 Försvarets uppgift Grunden för vår statsbildning är viljan att bevara frihet och demokrati. Vi vill även bevara och utveckla den relativt höga levnadsstandard vi åtnjuter. Detta kräver fred och säkerhet och en effektiv handel. Det kräver en politisk, eko- nomisk och social stabilitet inte bara i Sverige och det omedelbara närområ- det utan även i Europa i stort. Vi vill ha pålitliga grannar; en buffert mot osäkerhet. Vi vill ha fungerande forum för säkerhetspolitisk samordning och vi vill bevara, och i de flesta fall utveckla, de centrala institutionerna EU och Nato. Samtidigt är det oerhört väsentligt att värna och sprida värden såsom demokrati, marknadsekonomi, nationellt oberoende och mänskliga rättigheter. Dessa intressen delar vi med övriga europeiska länder. Förmåga att bevara - om nödvändigt med tvångsmedel - inre och yttre säkerhet och existensen av ett fritt agerande rättsväsende är grundläggande funktioner för Sverige som nation. Det fria flödet av råvaror och färdiga produkter till och från länder utgör en grund för välstånd. Den fria tillgången till och från Östersjön är således av stor betydelse för frihandel och fritt flöde av export och import till det nordiska och baltiska området. Sverige har förbundit sig att folkrättsligt agera för att kontrollera, förhindra och beivra felaktigt utnyttjande av denna frihet. Sverige har genom EU-medlemskapet, EES-avtal och Europa-avtal långtgående samarbetsförpliktelser med EU:s och Eftas medlemsländer och EU:s kandidatländer, d.v.s. med nästan alla europeiska länder. Dessa förpliktelser måste fullföljas och kan inte avbrytas om ett av dessa länder utsätts för angrepp. Att Sverige skulle bryta förbindelsen i ett läge när ett förbundet land är i desperat behov av stöd skulle strida mot den solidaritet som hela det nordiska samarbetet och Europasamarbetet bygger på. Det är således av vitalt intresse att vi har resurser så att vi kan försvara Sverige mot angrepp, hävda vår territoriella integritet samt bidra till fred och säkerhet i vårt närområde och i omvärlden. Dessa resurser kan också stärka det svenska samhället vid kriser och katastrofer. 3.4 Sveriges säkerhetspolitik Kalla krigets neutralitetspolitik finns inte längre. Sveriges säkerhetspolitiska situation är i grunden förändrad. Neutralitetspolitikens grund försvann i och med Warszawapaktens upplösning. Det fanns inte längre några block att stå neutral emellan. I 1992 års försvarsbeslut omdefinierades säkerhetspolitiken. Samtidigt förändrades försvaret till de nya omvärldsförutsättningarna. Så länge Sverige står utanför Nato är vi självklart militärt alliansfria. Denna självvalda rubrik har emellertid kommit att bli en allt mindre heltäckande beskrivning på Sveriges säkerhetspolitik. I praktiken har vår säkerhetspolitik mer kommit att definieras av vårt eget handlande. Medlemskapet i EU innebär att Sverige numera tillhör en moralisk, säkerhetspolitisk och ekonomisk allians. En framtida anslutning till den gemensamma valutan gör vårt land till medlem i en monetär allians. Även om EU saknar förpliktelser om rent militär hjälp, är det självklart att medlemsländerna inte kan stå likgiltiga, om något annat medlemsland utsätts för våld eller hot om våld. Inte minst av den anledningen är den beskrivning av alliansfriheten som regeringen gör i propositionen både felaktig och orimlig. En hörnsten i svensk utrikespolitik är att stödja FN-stadgan, vars viktigaste artikel är förbudet mot anfallskrig. Sverige måste alltid värna denna grundläggande del av den internationella rätten. Att göra ett avsteg från den principen om ett land i vårt närområde angrips vore orimligt. Det undergräver uppslutningen bakom principen. Sverige har under senaste åren gjort successiva vägval i säkerhetspolitiken. Rollen som "aktiv observatör" i EU, vårt deltagande i av Nato ledda SFOR i Bosnien, det intensiva samarbetet inom ramen för Natos "Partnership for Peace" men också öppningarna för medlemskap i det västeuropeiska krigsmaterielsamarbetet WEAG och medlemskapet i EAPC är exempel på detta. I varje praktiskt hänseende har Sverige valt samarbetets väg. Ett öppet och nära samarbete med Nato har blivit en oomstridd och naturlig del av svensk politik. Bortsett från Miljöpartiet och Vänsterpartiet har denna utveckling skett i bred politisk enighet. 1992 års försvarsbeslut innebar bl.a. att Sverige påbörjade en omstrukturering av det militära försvaret. Från en tidigare hög ambitionsnivå, men med allt sämre reella förutsättningar, pekade beslutet mot ett allsidigt och flexibelt försvar med en kraftig satsning på materiell förnyelse. Den militärtekniska revolutionen, illustrerad främst genom Gulfkriget, tilläts för första gången påverka det svenska försvaret. De senaste årens utveckling har inneburit att förnyelsen hejdats och att de kvarvarande delarna av försvaret satts på svältkost. Det kommande försvarsbeslutet innebär ytterligare en halvering av det svenska försvarets styrka. Det är uppenbart för var och en att en nedre gräns för ett trovärdigt och självständigt försvar passerats. I praktiken uppges ambitionen att försvara hela landet mot ett hot som kan återuppstå snabbare än väntat. Propositionens definition av tidsförhållandena är självsäker och absolut. Det framhålls att under de närmaste tio åren kan inget allvarligt hot komma att riktas mot Sverige. Denna trosvisshet är både allvarlig och oegentlig. Ingen kan på förhand utesluta att Sverige kan utsättas för ett allvarligt syftande väpnat angrepp under den närmaste tioårsperioden. Det är osannolikt men inte omöjligt. Under det kalla kriget fanns en först öppen, men efterhand allt tystare förhoppning, om hjälp från USA och Nato om vi skulle bli angripna. Genom att satsa på ett starkt försvar skapades förutsättningar för att ett sådant oförberett bistånd skulle bli meningsfullt. Sverige gjorde omfattande militära förberedelser för att kunna ta emot hjälp från USA. Så t.ex. förlängdes landningsbanor på vissa flygfält för att kunna ta emot amerikanskt bombflyg och direktkontakt etablerades med högkvarteret för US Air Force Europe. Hoppet om hjälp utifrån lever alltjämt. Skillnaden mellan då och nu är att Sverige numera är helt beroende av hjälp redan i ett inledningsskede av ett krig. För att bli meningsfullt kommer det militära biståndet att behöva förberedas redan i fredstid. Sverige blir alltså utlämnat åt andra länders goda vilja för att klara sitt försvar. Idag kan inget omedelbart hot mot Sverige skönjas. Osäkerheten i Ryssland i förening med den stora militära och ekonomiska potential som finns där är emellertid den långsiktigt avgörande riskfaktorn. De politiska grupperingar som förespråkar våld som instrument för att hävda Rysslands intressen i grannländerna är Sveriges enda fiende. Sammantaget innebär de senaste årens utveckling att Sverige försatt sig självt i osäkerhet. Behovet av säkerhetsgarantier blir därmed, utan att vara en akut fråga, ändå aktuellt. Säkerhetspolitiken måste vara långsiktig. Det är i det perspektivet det svenska försvarets minskade förmåga skall ses. Utan att bedöma sannolikheten för ett scenario som skulle kunna leda till ett väpnat angrepp mot svenskt territorium måste försvarsplaneringen även innefatta en sådan händelseutveckling. Om den inte gör det, blir säkerhetspolitiken snarare en osäkerhetspolitik. Samtidigt som majoriteten i riksdagen driver igenom den nedrustning som i praktiken gör Sverige beroende av andra, har säkerhetsstrukturerna i Europa under året utvecklats i snabb takt. Denna utveckling kommer att fortsätta. Nato framstår tydligt som ryggraden i den all-europeiska freds- och säkerhetsordning som alla partier i Sverige menar är målet för svensk politik. Den "all-europeiska säkerhetsgemenskapen" skapas nu framför ögonen på oss. När Nato öppnats för nya medlemsländer och samarbetet med Ryssland formaliserats, går samarbetet in i en ny fas. Det nya Nato, med uppgifter också utöver den militära avskräckningen, växer fram samtidigt som EU dels går mot utvidgning, dels förstärker den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessa båda perspektiv - försvagningen av det svenska försvaret och det fredsbevarande säkerhetssamarbetet i Europa - går nu tidsmässigt ihop. Sverige ställs inför nya utmaningar och frågor. Vi vill medverka i framväxten av de säkerhetsstrukturer som i form av Nato, OSSE och EU utvecklas också i vår egen del av Europa. För Sveriges egen del innebär Natos framväxt som ryggraden i den europeiska säkerhetsordningen att vi ställs inför ett viktigt vägval. En utveckling där Litauen, Lettland, Estland och kanske Finland blir Nato- medlemmar är inte bara önskvärd utan också alltmer sannolik. Sverige kan inte stå likgiltigt inför en utveckling som säkrar de baltiska ländernas frihet och självständighet. Eftersom vi själva värdesätter frihet och demokrati, bör vi också vara beredda att försvara de principer om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter som utgör själva grunden för ett civiliserat, humant och fredligt Europa. Efterhand ställs frågan om Sverige skall isolera sig från Norden och Europa eller om vi fullt ut skall integrera oss i den europeiska säkerhetsordningen. För Moderata samlingspartiet är svaret givet. Sverige måste vara berett att fullt ut delta i den europeiska säkerhetsordningen. Vi måste för att tillvarata våra intressen vara medlemmar i varje del av det europeiska freds-, säkerhets- och samarbetsprojekt där Nato är en integrerad del. Ett framtida svenskt medlemskap i Nato blir därmed en naturlig fortsättning på vårt engagemang för samarbete i Europa. Vi måste tydligt välkomna Natos öppenhet gentemot de nya demokratierna i Central- och Östeuropa och särskilt de baltiska länderna. De tre nya Nato- medlemmarnas upptagande i alliansen ökar säkerheten och stabiliteten i Europa. Särskilt Polens medlemskap har stor betydelse för säkerheten i Östersjöområdet. Även Ryssland gynnas av stabila grannländer. Att fler länder i Rysslands närhet blir medlemmar i Nato innebär att "brunröda" expansiva ambitioner definitivt kan avföras från den ryska politiska debatten. Säkra grannar och säkra gränser bidrar också till att Ryssland kan känna trygghet och börja bygga säkerhet på grundval av samarbete snarare än på den instabilitet som möjliggjort rysk dominans i närområdet. 3.5 Försvarspolitiken 3.5.1 Historisk utveckling Under det kalla kriget var svenskt tänkande och agerande i säkerhetsfrågor till stor del uppdelat i två delar, var och en med sitt eget ansvarsområde, sin begreppsmässiga bas och förvaltningsmässiga hemvist. De internationella säkerhetsfrågorna hanterades främst av Utrikes- departementet. Utgångspunkten var Sveriges ställning som ett land som försöker ställa sig utanför konflikten mellan öst och väst. Detta trots att landets frihet ytterst var beroende av styrkan i den västliga försvarsalliansen. De nationella säkerhetsfrågorna hanterades främst inom Försvars- departementet och totalförsvaret. Utgångspunkten var vår utsatta ställning som liten granne till den sovjetiska supermakten. Perspektivet ställde den egna nationen i centrum och den grundläggande filosofin var en blandning av militär avskräckning och politisk anpassning. Det nationella säkerhetstänkandet blev ytterligare insnävat genom att den militära komponenten, som tidigare nämnts i avsnitt 2.1, hårt inriktades på invasionsförsvar. Det förutsattes att striden mot den sovjetiska övermakten endast kunde föras defensivt, även på den operativa nivån. Resultatet blev en försvarsmakt där arbete under dagtid med utbildning och planering dominerade tänkandet. Förband som skulle fungera i konflikter förutsatte mobilisering, som i sin tur förutsatte fullt krig. Förbandens utformning och uppgifter präglades av en inriktning på parerande under etiketten djupförsvar. För den som inte kände till de hemliga förhoppningarna om att västmakterna skulle komma till det föregivet neutrala Sveriges räddning tedde det sig som en gåta hur vi skulle kunna gå ur ett krig med bibehållen självständighet. En försvarsmakt optimerad för mobiliseringsberoende invasionsförsvar ägnar sig huvudsakligen åt utbildning och planering. Att den inte varit tillräckligt stöd för säkerhetspolitiken visades med närmast brutal tydlighet av 1980-talets ubåtskränkningar. Det av ubåtskrisen tydliggjorda behovet av förändringar, vilka också påbörjades, kom dock snabbt att överskuggas av den omvälvning som var på väg i omvärlden. När Sovjetunionen förpassades till historien försvann också den övergripande konfrontation och det hot om storkrig som i 50 år bestämt ramvillkoren för nationell säkerhet och internationellt agerande, och som format världsbilden för många av oss. Det kalla krigets avslutning betydde inte att också historien tog slut, eller att behovet av militära styrkor och insatser upphörde. Under de första fem åren efter kalla krigets slut dog fler européer som resultat av krig än under hela tiden mellan 1945 och 1991. De nya konflikterna har dels sin grund i ett behov av förändringar som under femtio år hade undertryckts, dels i att makthavare, befriade från blockdisciplinens band, nu såg en möjlighet att förverkliga sina ambitioner. Till bilden hör att avsevärda militära resurser disponeras och används av aktörer som inte är erkända stater. Aktörernas karaktär varierar från kriminella ligor till utbrytarstater. Vissa icke-statliga aktörer är emellertid i praktiken redskap eller bulvaner för stater som vill verka och påverka utan att officiellt vara inblandade. 3.5.2 Dagens situation Efter en kort period av FN-optimism, följd av bakslag och långvarig tövan inom västvärlden, har internationella militära insatser - ett begrepp som inbegriper inte bara fredsfrämjande operationer utan hela bredden från mili- tärdiplomati till väpnad krishantering - övertagit det kollektiva självförsva- rets förutvarande centrala roll i säkerhetsekvationerna. Att så blivit fallet har sin grund i tre faktorer. Den första faktorn är att ordning, särskilt en ordning som kan kallas anständig, inte uppstår spontant - den måste skapas och upprätthållas. Det behövs korrektiv, inklusive en militär komponent, för att förhindra att härskare som Saddam Hussein och Milosevic helt enkelt tar för sig med våld. Om så inte sker kan andra frestas att följa deras exempel, samtidigt som det föder oro och misstro bland övriga. Resultatet kan bli en tilltagande nedbusning av den internationella miljön och en negativ spiral som hotar det internationella säkerhetssystemet i grunden. Den andra faktorn är behovet att hantera förändring och leda denna i önskad riktning, något som alltid kräver tillgång till militära resurser. Säkerhetsbegreppet har breddats på flera sätt, och uppgiften kan inte längre vara att förhindra förändringar eller undertrycka konflikter - förändringar är en naturlig del av en värld i utveckling och förändringar kommer från tid till annan att resultera i konflikter - utan måste vara att i första hand hantera förändringar så att de går i den riktning som folket önskar och att våld undviks. Denna förändring betyder inte bara att säkerheten blir fast förankrad - i bemärkelsen att inre förhållanden, mänskliga rättigheter, etc. spelar en avgörande roll - utan också att säkerheten blivit mer dynamisk till sin natur och att den till sitt innehåll blivit mer öppen och demokratisk. Den tredje faktorn är den roll internationella militära insatser spelar i byggandet av en fast europeisk säkerhetsordning. Efter en del misslyckade försök verkar det nu som om konturerna av en sådan kan skönjas. Den nya ordningens ryggrad är Nato, och den dominerande faktorn i uppbyggnadsprocessen är förberedelser för och genomförande av internationella militära insatser. I EU integreras efter hand alltfler av Europas länder politiskt och ekonomiskt. Det brittisk-franska initiativet, numera även stött av Tyskland, att bredda EU:s säkerhetspolitiska roll förstärker både Nato-samarbetet och ett alltmer enat Europa. Sverige bör aktivt driva på en utveckling av EU:s operativa förmåga, främst vad avser krishantering. Därmed har möjligheterna till internationella insatser fått en betydelse som går utöver det som ligger i de operationer som rimligtvis kan bli aktuella. Dessa möjligheter täcker hela bredden av västländernas förändrade försvarsorganisation och av Natos kommandostruktur, uppbyggnad av krishanteringsförmågan och mångskiftande samarbete mellan länder. Natos utvidgade samarbete och villighet att agera utanför alliansens område erbjuder ett alternativ till medlemskap för dem som så önskar och en möjlighet till förberedelse för medlemskap för de stater som eftersträvar detta. Det ger också en möjlighet för Ryssland att deltaga i Partnership for Peace-samarbete. Denna utveckling är också väsentlig för att fortsatt engagemang i Europas säkerhet skall framstå som relevant och berättigat i amerikanska ögon och därmed för vitaliteten i den transatlantiska länken. När Sverige nu i ökande grad deltar i internationellt säkerhetssamarbete och inriktar försvarsmakten mot internationella uppgifter, handlar detta inte i första hand om säkerhetspolitisk välgörenhet. Det handlar inte heller om att hitta motiv för eller sysselsättning åt försvarsmakten. Det handlar i hög grad om att främja svenska nationella intressen och att få inflytande över den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden. Sverige har som ett litet land särskilt starka intressen av en internationell ordning som är både rättvis och fungerande, av att förändringar går i rätt riktning och av en säkerhetsordning som binder Europa samman. Genom att främja dessa mål kan vi också aktivt medverka till att förhindra åternationalisering av Europas säkerhet. En sådan åternationalisering skulle vara förödande för Sverige. Genom att aktivt deltaga i militärt samarbete med de nordiska länderna och övriga länder kring Östersjön kan detta försvåras. 3.5.3 Aktivt agerande Sverige strävar efter att vara en aktör på den internationella scenen, att på- verka skeendet. I dagens läge fordrar detta att vi har vilja och förmåga att deltaga i internationella militära insatser på olika sätt. Tanken att vi skulle avstå från att påverka situationen i vår omgivning och i stället spara våra krafter för ett invasionshot av traditionellt slag är en villfarelse på flera plan. Det behöver inte finnas en motsättning mellan internationella insatser och försvaret av vår egen självständighet och vårt nationella fortbestånd. Detta gäller kanske särskilt för vårt närområde och säkerheten i Östersjöområdet, där gränsen mellan vad som kan sägas utgöra nationella och internationella insatser är - om uttrycket tillåts - flytande. Att vi kan försvara Sverige är en förutsättning. Sverige har mycket starka intressen i närområdet såväl ekonomiskt, politiskt och kulturellt som mänskligt, men också strategiskt och militärt. En blick på kartan borde exempelvis säga oss att det är en geopolitisk vinst av historiska dimensioner för vårt land att de baltiska staternas självständighet från Ryssland nu uppfattas som lika självklar som Finlands numera är och att deras återkomst till Europa måste varaktigt säkras. Likaså har vi starka intressen av att de stora västmakterna alltfort är engagerade i vår regions framtida säkerhet. Fortsatt starkt amerikanskt engagemang i Europa i allmänhet och Östersjöregionen i synnerhet är ett vitalt svenskt intresse. Den transatlantiska länken är fortfarande avgörande för Europas säkerhet. Om vi tillämpar en bred definition av vad som utgör internationella insatser, och det finns goda skäl för att inte begränsa sig till bara olika typer av fredsfrämjande operationer, så vore det mycket märkligt om vi tvekade inför svensk medverkan i just den region där våra egna intressen kanske är som starkast. Ett gott exempel på en typ av internationell militär insats av stor betydelse för regionens och Sveriges säkerhet, som samtidigt har oantastlig internationell legitimitet, är det pågående och planerade stödet för uppbyggnad av nationella försvarsmakter i de baltiska länderna. Ett annat exempel är den sjöminröjning som genomförts av svenska utbildningsförband längs den baltiska kusten. Av något oförklarligt skäl har denna insats inte uppfattats som en internationell insats. En förklaring kan vara att insatsen inte har planerats och finansierats på samma sätt som våra insatser i bl.a. Bosnien. De internationella insatserna ger en breddning och fördjupning av militärt kunnande. Värdet av interoperabilitet för att kunna nyttiggöra hjälp, eller det faktum att vi har erfarenhet av samarbete med Nato bör öka chanserna att framtida beslut om vår säkerhetspolitik - oavsett utfall - baseras på saklig grund snarare än på antaganden och känslor. Om resultatet av ett sådant beslut blir alliansmedlemskap, innebär en hög interoperabilitet att vi snabbare och smidigare kan integreras i alliansens struktur. Om resultatet blir det motsatta så kan - paradoxalt nog - ännu bättre politisk och militär interoperabilitet vara behövlig för att kompensera för det formella utanförskapet. Dagens Ryssland är statt i ett sådant förfall att det förefaller betydligt mer sannolikt att Ryssland under de närmaste 15 åren kommer att utgöra ett militärt problem för sina grannar genom de externa konsekvenserna av inre kaos, än genom rysk expansionism av traditionellt slag. Att Rysslands militära styrka kommer att restaureras är emellertid oundvikligt. En regional stormakt behöver och har legitim rätt till en militär styrka som vida överstiger dagens. Detta är också vad den försenade ryska militärreformen syftar till. Sannolikheten för att en sådan rysk styrketillväxt följs av en svensk upprustning är däremot liten. Det är ytterligare en anledning till att bibehålla och utveckla en större försvarsförmåga än vad dagens "hotlöshet" omedelbart kräver. Ingen vet, inte ens i Moskva, hur Ryssland kommer att utvecklas. Det finns förutsättningar för en god utveckling med ett Ryssland som alltmer integreras i Europa och väst. Samtidigt kan det inte uteslutas att de rödbruna krafterna blir allt starkare. Det kan i värsta fall sluta i en aggressiv revanschistisk politik där maktpolitik och direkt militär aggression blir resultatet. Det i sin tur riskerar att leda till en vidgad konflikt och ett bredare krig. Inte minst de demokratiska krafterna i Ryssland betonar att frågan om landets fredliga och demokratiska utveckling ännu inte är avgjord. Det kan alltså inte uteslutas att det går riktigt illa i Europas fortfarande överlägset största militärmakt. Det finns i detta sammanhang anledning att poängtera de fortsatt spända bilaterala relationerna vad gäller mänskliga rättigheter mellan Ryssland å ena sidan och Estland och Lettland å den andra. Också Rysslands svåra ekonomiska kris fortsätter och fördjupas. Krisens allvar kan knappast överskattas. Utan en uppgörelse med Internationella Valutafonden (IMF) närmar sig landet snabbt statsbankrutt. Osäkerheten om Rysslands väg är tilltagande. De nära förestående valen till statsduma och presidentpost förstärker ytterligare denna osäkerhet. Förutsättningarna för att under detta år nå majoritet för nödvändiga åtgärder är mycket små i den kommunistdominerade duman. 3.5.4 Insatsorganisation Med en utveckling mot ett försvar som uthålligt kan visa närvaro - på rätt sätt och med anpassad signaleffekt - i närområdet och internationellt, är ett väsentligt kort lagt i den framtida försvarsmaktens förmåga att bidra till stabilitet. Genom att en del av försvarsmakten redan i fred är aktiv kommer den att utgöra en påtaglig tröskel för en framtida angripare mot Sverige, inte längre enbart genom en traditionell invasionsförsvarsförmåga, utan genom att vara en fredsutnyttjad insatsdel i ett större säkerhetspolitiskt nätverk av operativa insatsstyrkor tillsammans med civila resurser samt mobiliserade stridskrafter. Genom att samverka öppet och samtidigt ha förmåga att verka dolt upprättas en respektingivande försvarsförmåga. Den största försvarseffekten för framtiden ligger i att aktivt förebygga hot och risker i en flernationell stabiliserande samverkan. Därigenom skapas nya förutsättningar för effektiva försvarsinsatser i framtida scenarier. Omvärldsutvecklingen i form av ny teknik och fler aktörer förstärker behoven av högkvalitativ militär förmåga, speciellt avseende kontrollerbara och långräckviddiga bekämpningssystem. En hög förmåga för väpnad strid är ett krav för såväl internationella insatser som för att med kraft kunna hävda intressen och territoriell integritet. Såtillvida kommer det svenska försvaret inte bara att kunna vara en utvecklad bevakningsorganisation. Det moderna samhället är sårbart. Påtryckningar, konflikter ledande till krig, kommer sannolikt inte att inledas med lätt identifierbara handlingar som motiverar en svensk beredskapshöjning. I stället kommer sådana påtryckningar troligen att föregås av händelser av annan karaktär, vilka skadar samhället och minskar vår motståndskraft. Exempel är åtgärder mot el- och vattenförsörjning, vitala datasystem, informationssystem samt transporter. Att på en sådan indikation utöka den militära aktiviteten är ett svårt politiskt beslut, då detta kan ge en oönskad utrikespolitisk signaleffekt. En förstärkning av våra försvarsresurser och en militär beredskapshöjning riskerar att komma för sent. Vi kommer alltid att vara i efterhand. Genom att utforma våra försvarssystem så att de i fredstid kan utgöra stöd åt samhället kan dessa system vara en naturlig del av de resurser som utnyttjas i fred i samhällets tjänst. 4 Försvaret 2000 4.1 Stora förändringar Försvarsmakten står nu inför en mycket stor och svår omställning. Vilka förändringar som i realiteten kommer att genomföras, vilken verksamhet som i framtiden kommer att bedrivas och vilka förband som utvecklas eller för- svinner är fortfarande mycket oklart. Att det finns behov av att förändra Försvarsmakten är uppenbart. Men det bör inte ske på det sätt som regering- en och Centerpartiet nu kommit överens om. Likviditetsindragning och ned- skärning av det framtida anslaget får inte styra utvecklingen. Först måste försvarets roll i svensk säkerhetspolitik diskuteras. Mot bakgrund av förändringar i omvärlden, säkerhets- och försvars- politiska förändringar samt teknisk utveckling måste Försvarsmaktens uppgifter förändras. Det traditionella invasionsförsvaret mot en brett upplagd invasion bör tonas ner. Det är inte i dag meningsfullt att dimensionera försvarsansträngningarna mot just detta hot. Väpnade angrepp, såväl över kust som gräns eller via luften, mot begränsade mål med strategiska insatsstyrkor bör vara dimensionerande för det svenska försvarets förmåga. Detta innebär inte att försvaret av Sverige prioriteras ned. Att försvara landet och våra intressen måste alltjämt vara utgångspunkten för det svenska försvaret. Samtidigt får Försvarsmakten andra uppgifter. Den måste ha sådan förmåga och beredskap att alla typer av kränkningar och militärt eller civilt hot kan mötas. Den måste ha sådan styrka att den kan stå emot försök till påverkan genom våld eller hot om våld och samtidigt kunna bära Sveriges del av ansvaret för fred och säkerhet i Europa. För att lösa dessa uppgifter organiseras en kärna av aktiva förband, en insatsorganisation, med förmåga att lösa de uppgifter som riksdagen beslutar. Därutöver krävs att försvaret skall kunna anpassas till förändrade förutsättningar. Grunden för detta är insatsorganisationen samt en kompetensorganisation som har förmåga till tillväxt eller förändringar som ställer krav på nya operativa förmågor. Detta kan inte genomföras utan betydande resursinsatser. Inte minst om förändringen skall kunna genomföras under en överblickbar period. Att försvåra Försvarsmaktens förändringsarbete genom likviditetsindragning och ramsänkning samtidigt som man bortser från det investeringsbehov som finns är inte ansvarsfullt. Enligt vår mening borde den inriktning som redovisats ovan och i avsnitt 3 "Europa och Sverige" ha varit vägledande vid utformningen av Försvarsmakten. Det är nödvändigt att först besluta om uppgifter och därefter, som följer nedan, diskutera förbandens egenskaper och först därefter besluta om kvantitet och ekonomi. 4.2 Egenskaper Försvaret måste inriktas mot hög flexibilitet och allsidighet. Försvar mot väpnade angrepp av begränsad karaktär med strategiska insatsstyrkor bör vara målbilden för vår förmåga. Den insatsorganisation som behövs kan vara relativt liten, samtidigt som beredskap och kvalitet paradoxalt nog måste vara högre än idag. Det är främst två bärande skäl till denna paradox. Det ena är att acceptansen av förluster i framför allt människoliv men även av materiel är mycket begränsad vid fredstida insatser. Det andra är de höga krav som reses på förmåga att mycket tydligt identifiera verksamhet och förband i omgivningen samt att i det längsta undvika vapeninsatser. Inom insatsorganisationen kan förband och befäl tränas till högsta möjliga nivå. Utrymme för att utveckla taktik och stridsteknik krävs i större utsträckning än idag. Samövningar, erfarenhetsutbyte och utbildning måste kunna ske internationellt. Till insatsorganisationens uppgifter måste också försvaret av storstadsområden (Mälardalen, Göteborgsområdet och Öresundsregionen) räknas. Därutöver behövs en kompetensorganisation och ett territorialförsvar. Till en del utgörs kompetensorganisationen av de befintliga insatsstyrkorna. Dess olika delar bör utgöra grund för att stärka och/eller förändra försvaret när omvärldsförutsättningarna så kräver. Anpassningsdoktrinen kan genom kompetensorganisationen, men också genom successiv överföring av insatsorganisationens äldre styrkor, ges ett reellt innehåll. Planerna för hur och med vad försvaret skall kunna förstärkas i dels års-, dels femårsperspektivet måste fastställas löpande. Anpassnings- planering innebär rullande planering mot rörligt mål. Samtidigt måste målet definieras eftersom all verksamhet kräver en tydlig målsättning. Det bör uppmärksammas att ett beslut om anpassning skall fattas mot bakgrund av en långsiktig prognos att det t.ex. om fyra till fem år kommer att ske en sådan förändring i omvärlden att vi nu måste ändra inriktning av försvarets utveckling. Det finns flera exempel på detta i historien. Ett är Storbritanniens försvarspolitiska doktrin under mellankrigstiden "No war in ten years time". Man planerade för en försvarsorganisation som skulle vara krigsduglig om tio år. Denna planering fick sitt nesliga slut under sista delen av 1930-talet. Ett annat exempel kan vara hur riksdagsmajoriteten i Sverige upplevde utvecklingen under åren 1936 och 1937. Trots Italiens anfall mot Etiopien i oktober 1935 och utbrottet av det spanska inbördeskriget i juli 1936 betraktade man händelserna som hoppfulla då de inte hade utvecklats till storkrig. Ett beslut om anpassning innebär ett svårt ställningstagande och ett beslut som grundas på en hypotetisk utveckling. Risken är uppenbar att varje sådant beslut kommer att fattas som en konsekvens av redan skedd förändring och därmed till sin natur är reagerande i stället för förutseende och agerande. Enligt vår mening måste detta förhållande beaktas vid utformningen av försvarets egenskaper och förmågor. Det är därför, enligt vår mening, nödvändigt att regeringen snarast uppfyller de av riksdagen ställda kraven på redovisning av gällande krigsduglighet samt förberedelser för hur denna kan höjas i såväl kortare som längre tidsperspektiv. Propositionens förslag är i detta hänseende långt ifrån tillräckliga. Ur insatsorganisationen hämtas styrkor som kan användas vid internationella insatser. För att begränsa kostnaderna bör målsättningen vara att inga förband sätts upp och/eller skräddarsys för internationella uppgifter. Hela försvaret bör därför "interoperabiliseras" (d.v.s. Nato-anpassas) och ges förmåga till samverkan med förband från andra nationer. Detta är nödvändigt för lösandet av uppgifter i aktuellt spektrum och dessutom en garanti för att enklare kunna ta emot militärt bistånd om vårt land i framtiden skulle bli angripet. Inga förband får på förhand uteslutas från deltagande i internationella operationer. Propositionens begränsningar avseende utnyttjande av flygförband och marina förband i internationella insatser måste avvisas. Det internationella samfundet efterfrågar enbart sådana förband som Sverige erbjuder. Om Sverige inte erbjuder andra förband än markstridsförband så efterfrågas de heller inte. Lika viktigt är att de operativa förmågorna och kraven på beredskap i vid bemärkelse blir utformade på ett ändamålsenligt sätt och att de går att omforma till målsättningar och därmed vara mätbara. De uppgifter som försvaret skall lösa, organisationens storlek, sammansättning och beredskap är politiska beslut. I propositionen anger regeringen att det finns behov av att förändra de operativa förmågorna. Visst är det så. Men förändringen bör då tillföra ett ökat värde och förbättra möjligheterna till koppling mellan förmågor, målsättningar och mätbarhet. Enligt vår mening utgör det förslag som regeringen presenterat inte någon nämnvärd förbättring i detta avseende. Det bör ankomma på regeringen att i samverkan med Försvarsmakten åstadkomma ett bättre genomarbetat förslag. Regeringen har uppdragit åt Försvarsmakten att föreslå en framtida struktur (Fö 1999/549/MIL). Av uppdraget framgår att regeringen avser att fatta beslut om vakantsättning av vissa krigsförband. Enligt vår mening ankommer det på riksdagen att fatta sådana beslut. 4.3 Arméstridskrafter Markstridskrafterna utgörs i dag av 13 relativt dåligt övade brigader, med i huvudsak modern materiel. Till dessa kommer fördelningsförband av vo- lymmässigt ungefär samma omfattning. Värnpliktsutbildningstiden är sju och en halv månader för huvuddelen av de inkallade. Det räcker inte för att ge förbanden en tillräcklig förmåga att kunna ingå i insatsorganisationen. Inte heller utvecklar förband med så kort utbildning tillräcklig kompetens till försvaret. Dagens organisation bör omprövas i perspektivet av övergång från ett mobiliserande invasionsförsvar till en insats- och kompetensorganisation. I stället för en relativt stor men kvalitetsmässigt begränsad armé bör ett renodlat kvalitetskoncept väljas. Ett av de alternativ som åtminstone bör prövas är att omorganisera armén i riktning mot mindre men mer aktiva förband, t.ex. bataljonsstridsgrupper kompletterade med förberedelser för ett större antal brigader grundade på avkastning av materiel och personal från de "stående" förbanden. Levererad och beställd materiel räcker till cirka nio i huvudsak mekaniserade (splitterskyddade) brigader. Härutöver behövs kvalificerade förband för strid i bebyggelse och luftvärn mot såväl flyg som långräckviddiga precisionsvapen. För att klara insatsförmågan med nuvarande personalrekrytering krävs ett drygt tiotal bataljoner som rullande kan tjänstgöra utomlands. Kontraktsanställda soldater och specialister behöver tillföras för att upprätthålla beredskap och höja kompetensen i förbanden. Artilleri med lång räckvidd måste tillföras liksom modernt luftvärn. En attackhelikopterbataljon bör anskaffas i huvudsak för att kompensera för den begränsning av insatsförmågan som det lilla antalet förband för markstrid innebär. 4.4 Marina stridskrafter De marina stridskrafterna består i dag av tio fartygs- och sex kustför- svars(brigad)förband med tillhörande divisioner och bataljoner. Av dessa är tio förband lokala eller områdesbundna. Dessa förband består till stor del av hjälpfartyg och fasta försvarsanläggningar. Stridsfartygen och de rörliga kustförsvarsförbanden kan organiseras inom ramen för en avdelningsledning, tre flottilj- och två brigadledningar. Dessa förbandstyper, med värnpliktiga under grundutbildning, har utnyttjats för internationella insatser som minröj- ning i baltiska farvatten och övningar inom ramen för Partnership for Peace. Under Partnership for Peace-övningar konstateras att Sverige är det enda partnerland som uppfyller kraven på interoperabilitet fullt ut. Dagens utbildning, med en tredjedel till hälften av i förbanden ingående divisioner och bataljoner (motsv.) bemannade, skapar förutsättningar för att vid behov fullbemanna förbanden med personal som tidigare tjänstgjort i insatsorganisationen. De större stabsfartygen är landets mest kraftfulla resurs som mobila lednings- och kommunikationscentraler. Fartygens ledningscentral kan, utan förberedelser, utnyttjas av en räddningsledare med stab. De nya fartygen kan, med kort varsel, frigöra stora utrymmen inombords som kan utnyttjas för transporter, sjukvård m.m. Denna civila och militära samordning ger en ökad kostnadseffektivitet i lösandet av de samlade sjöoperativa uppgifterna. Deltagande i internationella insatser får ej uteslutas på förhand. Den nuvarande organisationen är således till stora delar anpassad till och kan för övriga delar lätt anpassas till konceptet om insats- respektive kompetensorganisation. De marina stridskrafterna har här flera naturliga uppgifter. Övervakning, sjöräddning och understöd vid miljökatastrofer till sjöss är exempel på detta. Marinens fartyg och amfibieförband, konstruerade för ett flexibelt utnyttjande som ger stora möjligheter till en situationsanpassad förbandssammansättning, svarar väl mot dessa uppgifter. Detta ger den flexibilitet som är en förutsättning för insatsorganisationens kompetens och förmåga till tillväxt i ett anpassningsperspektiv. Stridsfartygen och den moderna materielen räcker idag till fyra fartygsflottiljer och två brigader. Vid utbildning och fredstida insatser krävs att alla förbanden är aktiva men med en begränsad bemanning av i förbanden ingående divisioner och bataljoner. Nya ytstridsfartyg bör efterhand tillföras som ersättning. Uthållighet och multirollsfunktionalitet (övervakning, ubåtsjakt, minjakt och ytstrid) skall ges företräde vid framtida förbandsutveckling. Som alternativ till ytterligare korvetter av Visbyklass bör större och fler, enklare ytstridsfartyg med bättre uthållighet i krishantering övervägas. Ubåtar bibehålls till det antal som behövs för att upprätthålla kompetensen inom systemet, men även för uthållighet för insats som t.ex. underrättelseplattform (för uppgiften att hävda vår territoriella integritet) eller i internationell verksamhet. 4.5 Flygstridskrafter Flygstridskrafterna utgörs i dag av tolv flygdivisioner med tillhörande betjä- nings- och basförband. Till dessa kommer övervaknings- och stridslednings- förband. Beställning och pågående leverans av nya stridsflygplan med multi- rollfunktion ger möjligheter till ett situationsanpassat utnyttjande och en ökad flexibilitet. Organisationsutvecklingen är således till sitt innehåll anpas- sad till konceptet om insatsorganisation respektive kompetensorganisation. Deltagande i internationella insatser får ej uteslutas på förhand. Dagens organisation i tolv divisioner bör omprövas i perspektivet av övergång till en insats- och kompetensorganisation. Divisionskonceptet bör prövas genom att antingen organisera ett antal reservdivisioner eller integrera reservenheter i den aktiva insatsorganisationen. En möjlighet som bör prövas är att insatsorganisationen försörjs med relativt unga flygförare som senare kan krigsplaceras som reservförare med årlig tjänstgöringsskyldighet. På så sätt skapas utrymme för en långsammare leveranstakt, vilket i sin tur möjliggör utnyttjande av teknikens landvinningar på ett större antal stridsflygplan redan från början. Utvecklingen av Gripensystemet fokuseras på beväpning och utrustning av förbanden. I detta avseende finns ännu uppenbara och allvarliga brister. Helikopter- och transportflygkapacitet måste tillföras för att öka såväl operativ som strategisk rörlighet. 4.6 Personal 4.6.1 Personalförsörjning Totalförsvarets personalförsörjning står inför stora utmaningar. Dagens plikt- system måste omprövas i ljuset av det minskade behovet av grundutbildning av värnpliktiga. Bara under det senaste året har pliktsystemets förankring allvarligt urholkats. Behovet av förändring är akut. Samtidigt kräver nya uppgifter och annorlunda beredskapskrav en översyn av rekrytering och tjänstgöring också för de anställda i försvaret. 4.6.2 Värnplikten Värnplikten - eller rättare sagt totalförsvarsplikten - har varit en politisk stridsfråga under huvuddelen av 1990-talet. Från 1994 års politiska enighet kring "plikt grundad på behov" till dåvarande försvarsministern Thage G Petersons ambitioner att till varje pris öka antalet unga som gavs tillfälle att göra någon form av tjänstgöring. Denna ambition har lett till utbildningsvo- lymer och utbildningsformer som i perspektivet av de framtida behoven omedelbart bör omprövas. Idéerna om att årligen utbilda 10 000 civila bered- skapsmän kan nu slutligen avvisas och civil- såväl som värnpliktsvolymer anpassas till försvarets behov snarare än till det föregivna behovet av utbild- ningsplatser av mer principiella skäl. Men det allt färre antal som tas ut till grundutbildning - militär och civil - kräver en omläggning av systemet. Naturligtvis kan man ställa sig frågan om inte en övergång till ren frivilligrekrytering vore möjlig eller önskvärd. I ett längre perspektiv kan naturligtvis den säkerhetspolitiska och militärtekniska utvecklingen leda till att så få människor krävs i våra stridskrafter att detta blir möjligt. Vår bedömning är emellertid att så länge stridskrafterna har den ungefärliga volym som skissas i denna motion så krävs ett pliktsystem som yttersta garant för tillräcklig kvalitet och kvantitet i personalförsörjningen. Det hindrar emellertid inte att alltfler befattningshavare i försvarets förband efterhand kommer att vara anställda. Det ger såväl högre beredskap som större förtrogenhet med kvalificerad materiel i våra framtida förband. Pliktsystemet bör följaktligen ses över i syfte att skapa ett hållbart system för uttagning av pliktpersonal oavsett dagsbehovet. Systemet skall kunna fungera oavsett vilket antal som tas ut och vara accepterat också i en situation där endast en mindre del av årskullen verkligen tas ut och genomför grundutbildningen. Den danska modellen för uttagning och tjänstgöring bör studeras ytterligare. I övergången från gårdagens mer allomfattande system måste också de som tjänstgör i år och under de närmaste åren sannolikt kompenseras ekonomiskt på något sätt. En utbildningspremie i form av höjt utryckningsbidrag för dem som fullgjort sin tjänstgöring är ett alternativ som bör prövas. Frågan om värnpliktsutbildningens civila meritvärde bör snabbutredas av regeringen. Försvarets personalförsörjning sker emellertid inte bara med pliktlagarna som grund. En stor del av personalen är anställd - civilt eller som yrkes- eller reservofficerare. Till detta kommer frivilliga av olika kategorier. Alla har viktiga uppgifter att fylla även i framtidens försvar. De förändringar av försvaret som blir aktuella under de närmaste åren kräver enligt vår mening en samlad översyn av hela systemet för personalförsörjning. I detta sammanhang bör behovet av samtliga personalkategorier avvägas samtidigt, för att få en så optimal lösning som möjligt. Behovet av en ny personalkategori - kontraktsanställda soldater i dels specialist-, dels beredskapsbefattningar - torde stå klart för alltfler. En rimlig utgångspunkt är en halvering av den framtida volymen civilpliktiga. 4.6.3 Reserv- och yrkesofficerare samt civilanställda En samlad översyn av Försvarsmaktens personalförsörjning bör syfta till att system för bästa möjliga rekrytering och kompetensutveckling säkerställs. För yrkesofficerarnas befälsordning bör en ordning med en karriär mer in- riktad på fackmanna- och utbildarbanan övervägas vid sidan av dagens mer generella inriktning. De slutsatser som görs i RRV:s studie "Officerarna i försvaret - utbildning, utnyttjande och kompetens" (RRV 1998:47) talar entydigt för detta. Att bättre utnyttja reservofficerare i organisationen är också en möjlighet som bättre bör tas till vara. Detta särskilt sett i ljuset av den kompetensutveckling som i accelererande takt sker på det civila området. Ledarskap, logistik, management och teknisk utveckling - områden inom vilka militära organisationer varit ledande under det gångna seklet - utveck- las nu snabbare på den civila sidan. Utan goda möjligheter till yrkesväxling flera gånger under livet avsäger sig Försvarsmakten möjligheten till tillförsel från det civila samhället som enligt vår uppfattning kommer att bli alltmer nödvändig i framtiden. Reservofficerarna är enligt vår uppfattning en nödvändig del av Försvarsmaktens personalförsörjning. Genom den höga personella kvalitet och civila kompetens som reservofficerare tillför blir försvaret bättre. I ett anpassningsperspektiv är ett stort antal reservofficerare också en ovärderlig tillgång. Reservofficersrekrytering och tjänstgöring måste anpassas på ett sådant sätt att den höga kvaliteten kan upprätthållas. Det kan ske genom att reservofficerarnas tjänstgöringsmöjligheter beaktas vid utformningen av framtidens system för förbandsutbildning och förbandsomsättning. Övningstillfällen för den del av officerskåren som inte dagligen tjänstgör i Försvarsmakten är centrala för reservofficerarnas möjligheter att upprätthålla militär kompetens. Vid sidan av rekrytering av reservofficerare, såväl grundrekrytering som kompletterande rekrytering av civila experter senare i livet, bör frågan om vilken civil kompetens som bör tillföras försvaret också övervägas. Kvalificerade civilanställda har en given plats även i framtidens försvarsmakt. 4.6.4 Frivilliga Frivilligorganisationernas betydelse för försvarets folkliga förankring kan inte överskattas. Det stora antal och det stora engagemang som tillförs för- svaret är mycket betydelsefullt. Men på samma sätt som det reguljära försva- ret genomgår en svår omstöpnings- och utvecklingsfas står det frivilliga försvarsengagemanget i något av en identitetskris. Det gäller i stort sett alla organisationer. Det ligger ett tungt ansvar på såväl Försvarsmakten som andra myndigheter att i samverkan med frivilligorganisationerna analysera behovet av frivillig personal i framtiden. Det gäller personalbehovet i såväl krig som i andra beredskapslägen. Samtidigt får inte organisationernas exist- ens göras avhängig av enbart dagens begränsade personalbehov. Det krävs nya former för att dessa skall kunna verka som kanaler för medborgarnas försvarsintresse och bedriva upplysnings- och informationsverksamhet i försvarsfrågor. Teknik och samhällsutveckling öppnar dessutom nya områ- den med behov av frivilligt engagemang. Dessa bör analyseras och öppnas för frivilligrörelserna. 4.6.5 Samlad översyn Regeringen anger i propositionen att det föreligger ett behov av en samlad översyn av personalförsörjningen men vill inte binda sig för formerna innan Försvarsmakten presenterat sitt underlag den 19 maj. Enligt vår mening finns det anledning att från riksdagens sida redan nu markera vikten av dessa frå- gor genom att uttala sig till förmån för en dylik utredning. Eftersom många av frågorna traditionellt har stark politisk laddning (inte minst pliktfrågan) och präglas av gamla och svårlösta motsättningar mellan olika organisationer och intressen finns anledning att ge arbetet formen av en parlamentarisk utredning som självständigt kan belysa frågorna och komma med förslag under våren 2000. 4.7 Försvarsindustrin Svensk försvarsindustri har under lång tid haft en unik bredd. Sveriges alli- ansfria politik har medfört ett behov av självständig förmåga till anskaffning av i det närmaste samtliga av de i det svenska försvaret förekommande syst- emen. Detta har också inneburit att en, för ett litet land unik, systemkompe- tens kunnat upprätthållas. Det panikstopp som Försvarsmakten tvingas till som följd av likviditetsindragningen i samband med den fulla tillämpningen av anslagsförordningen försätter nu stora delar av försvarsindustrin i en akut krissituation. Åtskilliga av våra mest framstående försvarsföretag står som följd av detta utan utvecklingsprojekt och med i det närmaste tomma orderböcker. Jämfört med planeringen i enlighet med nu gällande försvarsbeslut saknas drygt tre miljarder kronor för materielanskaffning under de närmaste tre åren. Denna brist - som inte åtgärdas i föreliggande proposition - riskerar att slå sönder stora delar av svensk försvarsindustri under de närmaste åren. Trots att behov föreligger för de allra flesta av de system där besluts- och beställningstidpunkt närmar sig eller t.o.m. redan passerat innebär regeringens politik att nödvändiga medel uteblir. Beroendet av Vänsterpartiet och Miljöpartiet blir för regeringen den allvarligaste hämskon för att kunna föra en rationell politik i syfte att bibehålla nödvändiga och viktiga delar av vår försvarsindustriella kompetens. Ingen kan förneka de förändringskrav som följer av de senaste årens förändrade förutsättningar. Svensk försvarsindustri kommer i framtiden inte att kunna upprätthålla samma breda kompetens på samma mängd områden som tidigare. Varken inhemsk eller utländsk efterfrågan är tillräcklig för detta, samtidigt som den tekniska utvecklingen accentuerar behovet av ett allt närmare samarbete med utländska partner. Den förestående "kraschlandningen" är särskilt allvarlig sett i det senare perspektivet. De närmaste årens svenska beställningar har kunnat ses som den nödvändiga "hemgift" svensk industri har haft i sina försök att hitta samarbetspartner och i förekommande fall delägare/ägare av delar av verksamheten. Utan de förutsättningar som skapats, i form av egna och av Sverige delfinansierade projekt, försvåras detta kraftigt. Den nuvarande försvarsministern, som förtjänstfullt drivit inte minst sexnationerssamarbetet för en europeisk försvarsindustriell integration, försvårar genom regeringens politik avsevärt för det som regeringen säger sig förorda. I flera hänseenden finns anledning att, i ljuset av de stora förändringar som sker i det svenska försvaret, överväga om de förhållanden som hittills rått för svensk försvarsindustri är optimala med de nya förutsättningarna. Det bör t.ex. övervägas om inte försvarsindustrin skulle kunna erbjudas att mer aktivt få konkurrera om den del av materielunderhållet som idag sköts inom Försvarsmakten. På så sätt kan viktig kompetens behållas inom försvarsindustrin samtidigt som volymerna upprätthålls. Självfallet bör den sammantaget billigaste lösningen väljas, varför en strikt tillämpad konkurrensutsättning av verkstads- och varvsdrift är nödvändig. 4.7.1 Materielprocessen Den svenska modellen för upphandling av försvarsmateriel är framgångsrik. Det nära samarbetet mellan Försvarets materielverk och försvarsindustrin samt mellan industrin och användarna är omistliga fördelar. Samtidigt har anskaffningsmodellen visat sig ge vapensystem och annan utrustning av hög kvalitet och till mycket konkurrenskraftiga priser. Nyanskaffningen som under lång tid pendlat kring 13 miljarder kronor årligen kan emellertid ef- fektiviseras ytterligare. Flera studier visar att en politisk process med högre styrfart och en mer konsekvent materielplanering möjliggör lägre kostnader. Genom en bättre politisk framförhållning och ett fasthållande vid planerade inköp skulle en bättre ekonomi uppnås. På så sätt skulle skattebetalarna få avsevärt mer försvarsmateriel för pengarna. Siffran en miljard kronor årligen har figurerat i debatten. Det finns anledning att uppmärksamma regeringen på olägenheterna med dagens arbetsmetodik. En övergång till mer av civil standard skulle kunna öka andelen civila komponenter även i avancerade system. Med dagens teknikutveckling är det inte bara en önskvärd utan också nödvändig utveckling. Det förbättrar såväl prestanda som förhållandet pris/prestanda. Vi framförde redan förra året kravet på att regeringen snarast genomför en översyn av materielförsörjningsprocessen. Detta motionskrav biträddes i praktiken av försvarsutskottet. Därför är det positivt, om än senkommet, att regeringen nu tar initiativ till ett samlat "utvecklings- och effektiviseringsarbete" avseende materielförsörjningsprocessen. 4.7.2 Export - en förutsättning Intimt förknippad med frågan om internationellt samarbete försvarsindustri- företag emellan är frågan om exportregler och exportkontroll. På detta områ- de skiljer sig samtliga aktuella länder åt såväl vad gäller regelverk som till- lämpning. För de flesta med Sverige jämförbara länder (de nordiska länder- na, Storbritannien, Nederländerna och USA) är emellertid restriktiviteten ett genomgående drag. Snarare än att vissa länder är hårdare än andra så skiljer sig tillämpningarna och prioriteringarna åt. Att åstadkomma en harmonise- ring av i första hand tillämpningen och i andra hand regelverket för de länder som är aktuella för samarbete med svensk försvarsindustri är svårt men vik- tigt. Särskilt väsentligt för det försvarsindustriella samarbetet är regelverket för export till tredje land. Internationellt samarbete i projektutveckling är en mycket viktig komponent för att behålla systemutvecklingsförmåga i Sverige. En förutsättning för detta är ett regelverk som på ett enkelt sätt reglerar export till tredje land. Utan denna möjlighet måste man ställa sig frågan om det är meningsfullt att ge sig in i samarbete av denna typ. Exportberoendet är i delar av försvarsindustrin redan idag mycket högt. Detta beroende kan komma att öka ytterligare eftersom de svenska beställningarna med regeringens politik kraftigt minskar. Lagen om krigsmaterielexport var modern vid tillkomsten 1992. Huvuddelen av den harmonisering som är önskvärd går, i ett kortare tidsperspektiv, enligt vår mening att genomföra inom ramen för dagens lagstiftning. Sedan lagen antogs har emellertid utvecklingen fortsatt. En kraftig ökning av samarbetet med utländska företag ställer liksom medlemskapet i EU vårt regelverk i en delvis annan dager. Samtidigt har konkurrensen på exportmarknaderna ytterligare skärpts, varför de förhållanden som rådde 1992 inte längre gäller. Det är angeläget att få gemensamma EU-regler för export av försvarsmateriel. Sverige måste därför driva på för att de samarbetsinitiativ som pågår också leder till gemensamma regler för export av krigsmateriel och strategiska produkter, som i snabbt ökande grad utvecklas och produceras gemensamt i flera länder. Till exportfrågorna hör hur dessa skall hanteras av statsmakter och myndigheter. Enligt vår uppfattning bör försvarsindustrin få allt det stöd som behövs, för att kunna göra affärer med de länder som regeringen godkänner försäljning till. Regeringens initiativ till att se över nuvarande stöd till svensk försvarsindustris exportansträngningar är vällovligt. En ytterligare åtgärd, dels för att öka vår egen förmåga att lösa internationella uppgifter, dels för att förbättra industrins konkurrenskraft, är att i ökad utsträckning kräva att våra stridskrafter generellt skall ha en ökad interoperabilitet. Ett sådant allmänt krav på Försvarsmaktens materielanskaffning ger också ett brett engagemang i hela organisationen som positivt skulle påverka utbildnings- och övningsverksamheten. 4.7.3 Utred försvarsindustrins förutsättningar och villkor Regeringens överväganden kring försvarsindustriella frågor har under lång tid varit alltför översiktliga. I flera avseenden saknas i försvarsbeslutet såväl inriktning som medel att förverkliga det regeringen säger sig vilja värna av industriell kapacitet och kompetens. En naturlig slutsats av de stora föränd- ringar som skett under de senaste åren vore att regeringen tillsätter en parla- mentarisk utredning med uppgift att göra en genomgripande översyn av förutsättningarna för svensk försvarsindustriell kompetens och dess betydelse särskilt i anpassningsperspektivet. De kort- och långsiktiga förutsättningarna för försvarsindustrins överlevnad och utveckling bör följaktligen utredas. Vi menar att en utredning om försvarsindustrins förutsättningar och villkor bör omfatta: ? en översyn av prioriteringarna beträffande kompetens och struktur avseende forskning och utveckling, anskaffning och produktion av försvarsmateriel, ? förutsättningarna för internationellt samarbete med andra länders försvarsindustrier, ? en granskning av hur exportmöjligheterna redan kan förbättras genom förändrad tillämpning av gällande lag, ? en översyn av nuvarande lagstiftning och en analys av möjligheterna att skapa gemensamma exportregler för försvarsmaterielföretag inom hela Europeiska unionen. 4.8 Civilt försvar Alla samhällsresurser måste kunna utnyttjas när samhället utsätts för kriser, katastrofer och svåra påfrestningar. Den ömsesidiga förmågan - Försvars- maktens stöd till det civila samhället och det civila samhällets stöd till För- svarsmakten - har sedan länge varit en naturlig del av krigsplanläggningen. Nyttan av att kunna utnyttja militära resurser har varit uppenbar vid de till- fällen då bl.a. snöoväder, översvämningar eller andra olyckor har inträffat. Genom att i större utsträckning än tidigare vara öppna för att utnyttja befint- liga resurser över myndighetsgränserna skulle mycket kunna vinnas i effekti- vitet. Försvarsmaktens resurser bör således användas även för traditionellt civila uppgifter för att därmed stärka samhällets förmåga vid kriser och svåra påfrestningar i fredstid. Ledningsfrågorna är av avgörande betydelse för möjligheterna att hantera en svår påfrestning på samhället. De brister som finns är kända sedan länge och, underlag för beslut om konkreta åtgärder finns redan i gjorda utredningar, remissvar och rapporter. För att säkerställa en tillräcklig ledningsförmåga måste ansvarsför- hållandena vara tydliga. Regeringen undviker tyvärr att ta ställning i frågan. Den ökande internationaliseringen har medfört ett allt större beroende av andra länders möjligheter att producera och leverera tjänster och produkter. Vår egen grad av självförsörjning blir därav lägre och svårare att upprätthålla. Trots denna internationalisering är det väsentligt att Sverige som nation säkerställer den egna förmågan att försörja samhället. Det är helt uppenbart att beslut om en ökning av försörjningsberedskapen alltid kommer att ske i efterhand. Att då helt reservationslöst, som regeringen föreslår i propositionen, minska den väsentligt är enligt vår mening inte tillfredsställande. Ett annat exempel på ovarsamhet i förslagen till framtida utveckling är minskningen av antalet beredskapspoliser samtidigt som man konstaterar att förmågan till bevakning och skydd av väsentliga knutpunkter för elförsörjning och telekommunikation inte är tillfredsställande. Beredskapspoliser skulle kunna vara en resurs för förstärkning av den ordinarie polismakten. Det är inte tillfredsställande att säkerheten avseende telekommunikation anses bli "godtagbar" först om några år. Det är väsentligt att den nationella funktionaliteten inom telekommunika- tionsområdet säkerställs. Det får inte vara så att de svenska kommunikations- systemens funktionalitet är beroende av motsvarande system i andra länder. Inte minst att i Sverige ha en stabil tidsreferens till våra datorer är en förutsättning för många av de nya tjänsterna, bl.a. för loggning, krypton och finansiella tjänster. Global Positioning System, GPS, är ingen bra lösning. Vi får inte vara beroende av USA för tidsreferensen. Våra telekommunikationer måste skyddas. De utgör, som regeringen konstaterar i propositionen, en gränssättande faktor för hela totalförsvarets samlade förmåga. Enligt vår mening är det angeläget att skapa klarhet i de åtgärder som bör vidtas för att få en godtagbar säkerhet i telekommunikationssystemen även sett i ett nära framtidsperspektiv. 5 Ledning Det är omöjligt att vid någon viss tidpunkt avgöra om det inträffade är inled- ningen till en allvarlig kris, svår påfrestning på samhället, krig eller bara en vardaglig händelse som kan hanteras "på normalt" sätt. Det är bara histori- kerna som efteråt sätter etiketter på det inträffade. I den historiska belysning- en analyseras om rätt eller fel åtgärd vidtagits. Många exempel ur historien pekar också på att beslutsfattare hade tillgång till adekvat information, men man ville inte tro på de konsekvenser den pekade mot. Önsketänkande har alltid dominerat beslutsfattandet. Varje reellt beslut fattas utgående från bristande information och mot en okänd framtid. Det är därför viktigt att de regelverk som styr verksamheten förmår att skapa förutsättningar för att fatta beslut mot bakgrund av den breddade hot- och riskbilden. Enligt vår mening bör således nuvarande regelverk bättre anpassas till den förändrade inriktningen för totalförsvaret. Det är emellertid inte bara regelverket som måste anpassas. Det är även nödvändigt att ledningsorganisationen är densamma över hela konfliktskalan. Vi vet inte om och när en övergång till en annan ledningsorganisation skall ske. Inte heller går det att avgöra om och när en omlokalisering skall genomföras. Allt talar för att sättet att leda, den organisation som gör detta och den fredstida lokaliseringen, måste kunna fungera över hela konfliktskalan. Denna förändrade syn gör det nödvändigt att, som regeringen anger i propositionen, ställa krav på att överensstämmelsen mellan lednings- strukturen i den normala verksamheten och vid en svår påfrestning eller i krig förstärks. Enligt vår mening bör man gå längre och verkligen åstadkomma en reell överensstämmelse i totalförsvarets ledningsstruktur. Den förändring som vi vill åstadkomma inom totalförsvaret är genomförbar under förutsättning att beslut om anpassning kan ske. Ett sådant beslut beror i mycket stor utsträckning på ledningsfunktionens utformning. Då möjligheterna till ett sådant beslut påverkar statsmakternas ledning, styrning och utvärdering måste det politiska ansvaret tydliggöras. Det är således enligt vår mening angeläget att den av regeringen aviserade översynen av lednings- och samordningsfrågorna snarast genomförs. En parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppgift att utforma ledningsfunktionen inom totalförsvaret. Arbetet skall bedrivas så att riksdagen kan fatta beslut våren 2000. Utveckling och införande av Försvarsmaktens ledningssystem ORION har upprepade gånger drabbats av förseningar. Tekniska svårigheter att nå säkerhet i systemet har uppenbarligen förhindrat driftsättning vid ett flertal tillfällen. Det är djupt otillfredsställande att Försvarsmaktens ledningsstöd inte är godtagbart i detta avseende. Till detta kommer att det äldre ledningssystemet, så vitt vi förstår, inte klarar millennieskiftet. Enligt vår mening bör riksdagen hos regeringen begära en utvärdering av hittills genomfört utvecklingsarbete. Utvärderingen bör redovisas senast under tredje kvartalet 1999. 6 Ekonomi För den framtida försvarsekonomin står fyra frågor i fokus. Det gäller den ekonomiska ramen för främst det militära försvaret, men också frågan om teknikfaktorn och hur de internationella insatserna skall betalas samt det akuta problemet med likviditeten i närtid. Vad gäller den ekonomiska ramen är det vår utgångspunkt att den skall bibehållas på oförändrad nivå i stället för att det reala innehållet i det årliga anslaget sänks med mångmiljardbelopp. Det finns enligt vår mening ingenting som motiverar en sådan neddragning. Våra grannländer upprätthåller sina respektive ambitionsnivåer också i ekonomiska termer. Många länder, inte minst USA, ökar sina försvarsanslag för att kunna möta framtidens säkerhetspolitiska utmaningar. Omställningen av försvaret från relativt statiskt invasionsförsvar till ett aktivt militärt instrument för hävdandet av Sveriges intressen i långt fler scenarier och på olika konfliktnivåer kräver stora resurser. Minskningar med mångmiljardbelopp årligen gör förändringsprocessen orimligt utdragen och riskerar att leda till förbandsvolymer på en nivå som gör kompetensen i försvaret mycket svår att upprätthålla och utveckla. Alltför små förbandsvolymer leder dessutom till små möjligheter att i händelse av försämrade säkerhetspolitiska förutsättningar växla upp försvaret i storlek och styrka. Kostnaderna för internationella insatser betalas idag över ett särskilt anslag. Att betala dessa mycket önskvärda insatser direkt över Försvarsmaktens anslag innebär en belastning i miljardklassen. Det är inte rimligt att en tillfällig insats utomlands skall tillåtas urholka förmåga och beredskap i försvaret. I år och nästa år saknas det, som tidigare framhållits, närmare 2,5 miljarder kronor för att betala gjorda åtaganden. Något ekonomiskt utrymme för de mest angelägna nyinvesteringarna finns ej. Inte heller finns det i dag utrymme för de övriga investeringar som är en förutsättning för att omstruktureringen skall kunna genomföras inom en i dessa sammanhang rimlig tidsrymd om två till tre år. Det är angeläget att statens avkastningskrav på fastighetsförvaltningen ses över. Den s.k. MAL-reformen har nu verkat ett antal år. En utvärdering av dess effekter såväl vad gäller kostnader som intäkter bör genomföras. De motiv som redovisas för att teknikfaktorn skall avskaffas är enligt vår mening inte tillräckliga. Det är alltid lätt att förkasta något som vid en snabb granskning upplevs som ofullkomligt, utan att ersätta det gamla med något nytt. Det är även inom det här området nödvändigt med en fördjupad analys av hur kostnadsutvecklingen (ej ambitionsökningen) för försvarsmateriel i jämförelse med den allmänna prisutvecklingen skall skötas i framtiden. I väntan på en sådan fullständig översyn bör den s.k. teknikfaktorn bibehållas. Regeringen har angivit att verksamheten under åren 1999-2001, som uppenbart inte ryms inom de anslagsramar som regeringen hittills föreslagit, skall hanteras med hjälp av extraordinära budgettekniska åtgärder. En kombination av utnyttjad anslagskredit, förskjutningar av betalningar för materielleveranser och eventuellt ett utnyttjande av förskottsinstrumentet utöver vad som är kommersiellt försvarligt förfaller vara den väg regeringen anvisar för de närmaste årens verksamhet. Det kan med fog ifrågasättas om denna korthusliknande konstruktion av åtgärder, som i bästa fall förskjuter kostnaderna för verksamhet innevarande beslutsperiod (fram till 2001) till nästa (2002-2004), står i samklang med riksdagens intentioner i den nya budgetlagen och de förordningar som reglerar statens ekonomiska transaktioner. Det kan t.ex. inte vara rimligt att staten stadigvarande finansierar verksamhet med anslagskrediter och lika orimligt att riksdagen medvetet fattar beslut om verksamhet som inte täcks av motsvarande anslag för budgetåren. Detta gäller såväl under 1999 som 2000 där regeringens förslag till verksamhet står i bjärt kontrast till föreslagna medel. Enligt Moderata samlingspartiets mening bör de närmaste årens problem hanteras genom att medel i den storleksordning Försvarsmakten i höstas anmälde som brist tillförs. Detta bör finansieras engångsvis genom att motsvarande belopp avsätts av de privatiseringar av statliga företag vi föreslår. Därmed motverkas effekterna av likviditetsindragningen i samband med anslagsförordningens fulla tillämpning samtidigt som det blir möjligt att räkna upp materielanslagen med den s.k. teknikfaktorn även under åren 2000 och 2001. För försvarsbeslutsperioden 2002-2004 är det ännu för tidigt att avgöra vilken exakt anslagsnivå som krävs för att försvaret skall kunna utvecklas och förändras på ett sådant sätt att det fullt ut kan stödja Sveriges säkerhetspolitiska ambitioner. De närmaste åren kommer att präglas av stora och delvis smärtsamma omställningar men också vara förenade med stora investeringsbehov för att någorlunda snabbt åstadkomma den uppsättning av förmågor som dagens omvärldssituation kräver. Att i detta perspektiv tro att utrymme för stora besparingar föreligger är att blunda för de i dagens försvarsorganisation föreliggande begränsningarna. Vår utgångspunkt är att den positiva omställning av totalförsvaret som krävs skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade försvarsanslag under perioden 2002-2004 samtidigt som fortsatt kompensation för teknisk fördyring (den s.k. teknikfaktorn) bibehålls. Som en följd av detta konstaterande måste regeringens förslag om minskad anslagsram för perioden avvisas. Utgångspunkt för Försvarsmaktens planering bör i stället vara: ? oförändrad ekonomisk ram, ? full kompensation för effekterna av likviditetsindragningen i samband med den fulla tillämpningen av anslagsförordningen samt ? fortsatt kompensation för teknisk fördyring ("teknikfaktorn"). 7 Försvarsbeslut 7.1 Nuvarande form Vid varje försvarsbeslut har ansvaret varit delat mellan politiker och myn- digheter. Den femåriga försvarsbeslutsperioden, med en utblick över en tio- till femtonårsperiod, grundlades efter 1968 års försvarsbeslut. Försvarsmak- ten och övriga myndigheter inom totalförsvaret har utarbetat strukturer på medellång till lång sikt. Dessa har överlämnats till politiker för en mer preci- serad inriktning på medellång sikt, för att efter förnyat förslag från myndig- heterna utgöra grund för femårig planering och nytt försvarsbeslut. Grund- tanken har varit att skapa en stabil, långsiktig utveckling som också är en nödvändighet mot bakgrund av den långa utvecklings- och uppsättningstid som råder inom försvarssektorn. Under 90-talet förändrades denna planering. Den tidigare femåriga processen förnyades i princip en gång om året, utan att den grundläggande planeringsmetoden förändrades. Det som skulle ge en stabilitet i utvecklingen har ryckts sönder av ideligen återkommande omprövningar och ekonomiska anpassningar till statens finanser. Det politiska inflytandet i planeringsprocessen har successivt förändrats från självständiga parlamentariska utredningar till tjänstemannaledda försvarsberedningar med starkt beroende av och knytning till Försvarsdepartementet. 7.2 Behov av förändring Såväl den "stabila omvärldssituationen" under det kalla kriget och de föränd- ringar som nu inträffat i omvärlden visar på det orimliga i en stel planerings- process. Under de tre senaste årtiondena har det vid skilda tillfällen förelegat behov av omprövningar mot bakgrund av förändringar utanför och inom landet. Det framstår som en truism att de uppgifter som det svenska försvaret skall lösa, liksom organisationens storlek, sammansättning och beredskap är politiska beslut. Förbandens förmågor är ju det verktyg som staten skall utnyttja för att skapa trygghet för Sverige som nation. Avvägningen mellan olika försvarsförmågor är därför snarare ett politiskt beslut än ett beslut av myndigheternas chefer. Detta borde dessutom vara av större försvarspolitiskt intresse än t.ex. fredsorganisationens lokalisering. En successiv anpassning av försvaret, såväl beredskap som uppgifter och förmågor, till utvecklingen i omvärlden är också ett politiskt ansvar på samma sätt som stabila förutsättningar för framtida investeringar i personal och ny materiel. För att detta skall kunna förverkligas bör det politiska ansvaret göras tydligare samtidigt som gränsen mellan det politiska ansvaret och myndighetschefernas ansvar tydliggörs. 7.3 Framtida försvarsbeslut Kommande försvarsbeslut bör därför delas upp i en kortsiktig och en lång- siktig del. Den ena delen är beslutet om beredskap, uppgifter och förmågor i den befintliga organisationen som omfattar de närmaste tre åren, dvs. storlek och kostnad för den årliga driften. Hur detta sedan genomförs, att vidmakt- hålla och utnyttja den befintliga försvarsorganisationen, är ett ansvar för respektive myndighet. Den andra delen är beslut som omfattar kommande investeringar, och andra långsiktiga bindningar, sett i ett 10-årigt tidsper- spektiv. Förslag till förändringar och investeringar lämnas av myndigheterna. Dessa senare beslut behöver inte vara knutna till besluten om driftkostnader. Nästa försvarsbeslut bör sålunda omfatta verksamheten under tidsperioden 2001-2003 samt beslut om de långsiktiga bindningarna i ett tioårsperspektiv. En utveckling som skissas ovan ställer krav på ett större parlamentariskt inflytande i det arbete som förbereder försvarsbesluten. Den nuvarande ordningen med en tjänstemannaledd försvarsberedning bör ersättas av en parlamentariskt ledd kommitté samtidigt som beredningskompetensen förbättras i såväl utskott som departement. Samtidigt är det viktigt att Försvarsmakten tidigt kommer in i processen. Den danska modellen med en försvarskommission med såväl överbefälhavare som försvarsminister som deltagare bör övervägas. Regeringen ger i propositionen beskedet att nuvarande försvarsberedning avses leva vidare. Detta besked ges - i motsats till förhållandet vid beredningens tillkomst - utan att konsultationer skett med övriga partier i riksdagen. Enligt vår uppfattning bör beredningskonceptet omprövas i enlighet med resonemanget ovan. Vilken funktion en försvarsberedning av nuvarande typ skall fylla i ett skede av försvarsbeslutsprocessen där en överenskommelse kring ramvillkoren redan föreligger är svårt att se. Om regeringen eftersträvar parlamentarisk förankring för förändringar, i t.ex. personalförsörjningssystemen och materielprocessen, bör i stället utredningsformen väljas. En försvarsberedning med uppgift att i största allmänhet följa utvecklingen fyller enligt vår uppfattning inget nämnvärt syfte.
Hemställan Med hänvisning till det anförda hemställs 1. att riksdagen avslår regeringens förslag (punkt 1) att nästa för- svarsbeslutsperiod skall omfatta åren 2002-2004 i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att nästa försvarsbeslutsperiod skall omfatta åren 2001-2003, 3. att riksdagen avslår regeringens förslag (punkt 2) till säkerhets- politiskt mål m.m. i enlighet med vad som anförts i motionen, 4. att riksdagen avslår regeringens förslag (punkt 3) till försvars- politikens inriktning i enlighet med vad som anförts i motionen, 5. att riksdagen avslår regeringens förslag (punkt 4) i fråga om fortsatt utveckling av förmågan till anpassning i enlighet med vad som anförts i motionen, 6. att riksdagen avslår regeringens förslag (punkt 5) i fråga om den ekonomiska ramen och inriktningen i fråga om omställningsbidrag i enlighet med vad som anförts i motionen, 7. att riksdagen avslår regeringens förslag (punkt 6) att den sär- skilda uppräkningen av anslaget för anskaffning av materiel med den s.k. teknikfaktorn skall upphöra fr.o.m. år 2000 i enlighet med vad som anförts i motionen, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anpassning, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges säkerhetspolitik, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försvarspolitikens inriktning och krigsorganisa- tionens utveckling, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av MAL-reformens effekter och en fördjupad analys av hur kostnadsutvecklingen för försvarsmateriel skall hanteras i framtiden som underlag inför kommande försvarsbe- slut, 12. att riksdagen avslår regeringens förslag (punkt 7) i fråga om operativa förmågor för det militära försvaret i enlighet med vad som anförts i motionen, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nytt underlag avseende operativa förmågor, 14. att riksdagen avslår regeringens förslag (punkt 8) till utveckling av Försvarsmaktens krigsorganisation i enlighet med vad som anförts i motionen, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återkomma till riksdagen med förslag om eventuell vakantsättning av förband, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad översyn av totalförsvarets personal- försörjning i form av en parlamentarisk utredning, 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avbrytande av planerad utbildning av civila be- redskapsmän, 18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av antalet civilpliktiga som grundut- bildas, 19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad översyn av kompetens avseende forskning och utveckling, anskaffning och produktion av försvarsma- teriel, 20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gemensamma EU-regler för export av försvars- materiel, 21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att klarhet måste skapas i de åtgärder som bör vidtas för att få en godtagbar säkerhet i telekommunikationssystemen, 22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad översyn av totalförsvarets lednings- funktion i form av en parlamentarisk utredning, 23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försvarsmaktens ledningssystem ORION.
Stockholm den 24 mars 1999 Carl Bildt (m) Lars Tobisson (m) Beatrice Ask (m) Anders Björck (m) Carl Fredrik Graf (m) Chris Heister (m) Gun Hellsvik (m) Henrik Landerholm (m) Göran Lennmarker (m) Bo Lundgren (m) Inger René (m) Per Unckel (m) Per Westerberg (m)