Plikttjänstgöring är ett frihetsberövande. Samtidigt är detta frihetsberövande en grundläggande förutsättning för ett fungerande totalförsvar. Den enskildes ställning på arbetsmarknaden kan inte tillåtas ha betydelse när det gäller skyldigheten till plikttjänstgöring. Dessa principer är värdefulla och skall försvaras.
De senaste åren har vi noterat en utveckling där antalet värnpliktiga som kallas in har blivit något av en budgetregulator. Mot bakgrund av ett förbättrat säkerhetspolitiskt läge har allt färre kallats in och dessutom har det hänt att redan inkallade har frikallats på grund av ekonomiska problem inom Försvarsmakten.
Regeringen föreslår nu att utbildningsvolymerna för åren 2000 och 2001 bör begränsas till cirka 15 000 totalförsvarspliktiga per år. För år 2000 inne- bär det en reduktion med 4 500 pliktiga jämfört med vad riksdagen tidigare beslutat. Pliktverket har redan kallat in dessa ungdomar.
När en grupp av redan inkallade och placerade värnpliktiga, av olika skäl, reduceras måste andra kriterier gälla i denna Pliktverkets andra gallring. Det är rimligt att arbete, eller möjlighet till arbete skall kunna utgöra ett motiv för frikallelse. Idag saknar Pliktverket laglig möjlighet att ta denna hänsyn. Det är orimligt. En rad olika motiv ska räknas in när Pliktverket gör en reduktion av redan uttagna ungdomar, varav ställning på arbetsmarknaden bör vara en. Denna princip bör riksdagen slå fast och den bör ges möjlighet att gälla redan för år 2000.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om plikttjänstgöring.
Stockholm den 22 mars 1999
Krister Örnfjäder (s)